Litium, hur upplever du det?
10 inlägg
• Sida 1 av 1
Litium, hur upplever du det?
Frågan är riktad till er som äter eller har ätit Litium.
Eventuella biverkningar och positiva erfarenheter.
Jag har läst på nätet om detta och då verkar det finnas mer negativt än positivt. Har jag fel? Vad är din erfarenhet och varför har du ätit det eller äter det?
Själv så ville doktorn ge mig detta på grund av återkommande depression. Jag är varken bipolär eller har borderline vilket är vad jag hört är det vanligaste förekommande då man får denna medicin.
Eventuella biverkningar och positiva erfarenheter.
Jag har läst på nätet om detta och då verkar det finnas mer negativt än positivt. Har jag fel? Vad är din erfarenhet och varför har du ätit det eller äter det?
Själv så ville doktorn ge mig detta på grund av återkommande depression. Jag är varken bipolär eller har borderline vilket är vad jag hört är det vanligaste förekommande då man får denna medicin.
Litium, hur upplever du det?
Jag tappade massor av hår och fick torr hud.... Var väl det. Fick den som stämningstabiliserande mot aggressioner och depression tror jag.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Litium, hur upplever du det?
sugrövmanövern skrev:Jag tappade massor av hår och fick torr hud.... Var väl det.
Hjälpte den i övrigt? Varför fick du äta det?
Litium, hur upplever du det?
Den hade ingen effekt på mitt mentala tillstånd vad jag minns... (Lade till i inlägget ovan varför jag fick den).
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Litium, hur upplever du det?
För mej var det en lättnad att få lithionit.
Det var som om kroppen fasade rätt, allt blev rätt, det stämde, min kropp gillade den lilla metallen.
I början mådde jag lite illa och hade metall smak i munnen men det gick över snabbt.
Har dålig tidsuppfattning från tiden då den sattes in, men jag landade snabbt och världen blev sej själv igen (hm, låter flum-konstigt men det var så jag upplevde det)
Det var som om kroppen fasade rätt, allt blev rätt, det stämde, min kropp gillade den lilla metallen.
I början mådde jag lite illa och hade metall smak i munnen men det gick över snabbt.
Har dålig tidsuppfattning från tiden då den sattes in, men jag landade snabbt och världen blev sej själv igen (hm, låter flum-konstigt men det var så jag upplevde det)
Litium, hur upplever du det?
När den sattes in fick man biverkningar som lite darrhänt, dåsig eller typ likgiltig, magont och diarré, litium smak i munnen, muntorrhet och torr hud. Allt minskade eftersom och efter kanske ett halvår kändes inte biverkningarna som något större problem men ökad aptit, som läkarna påstår beror på bättre allmäntillstånd, och ökad törst fanns kvar.
Positivt är väl att man blir stabilare i humöret och inte lika deppig.
Positivt är väl att man blir stabilare i humöret och inte lika deppig.
- LordNelson
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 4790
- Anslöt: 2010-06-25
Litium, hur upplever du det?
Vad jag förstår så är litium väldigt uppskattat bland dem som använt det länge. Många vill absolut inte byta till någon annan medicin.
Dessutom finns det folk som har gått på litium i 50 år, så man har en ganska klar bild av biverkningar och långsiktiga effekter.
Det finns en australiensisk TV-dokumentär om litium och John Cade, läkaren som upptäckte de terapeutiska effekterna. Jag törs väl inte länka ifall det är upphovsrättsskyddat, men här är en länk till google
Dessutom finns det folk som har gått på litium i 50 år, så man har en ganska klar bild av biverkningar och långsiktiga effekter.
Det finns en australiensisk TV-dokumentär om litium och John Cade, läkaren som upptäckte de terapeutiska effekterna. Jag törs väl inte länka ifall det är upphovsrättsskyddat, men här är en länk till google
Litium, hur upplever du det?
Jag har litium som stämningsstabiliserare, inga bieffekter så vitt jag vet.
Litium, hur upplever du det?
Litium är en bra medicin och väl tolererad, men på sikt blir det ofta problem med njurar och bisköldkörtel. I allmänhet ändå bättre än alternativen.
- Archpsyche
- Inlägg: 492
- Anslöt: 2012-10-07
Återgå till Aspergare och vården