ingen har tvingat i mig medeciner och just nu tar jag inga medeciner
jag står och försöker att välja om jag ska börja ta en medecin eller inte, jag tror faktiskt att jag behöver den (har behövt ropa på hjälp x antal gånger bara för att få uppmärksamhet men ingen tror att jag är deprimerad bara för att jag kan le ute bland folk) men det är en speciell biverkning som gör att jag inte vågat börja ännu.

De få medeciner jag lyckats få läkare att skriva ut hitills har inte funkat varken för ångest/sömn m.m. eller för kroppsliga problem (min ledvärk) så jag känner nästan tvärt om mot vad TS känner för min egen del. det är för svårt att få medecin utskriven

Jag tycker det är för jävligt att folk inte kan få tillgång till terapi om det är det de efterfrågar. Kan man klara sig utan mediciner är det bra för man eliminerar biverkningsrisken.

Däremot kan man ju i värsta fall få värre verkningar om det tillstånd det handlar om ifall man inte behandlar vilken man också får väga mot detta. Även en depression kan i sig ge personlighetsförändring.

Sen får man komma ihåg att även terapi kan ge "biverkningar" vilket man inte brukar tänka på. I värsta fall kan det dyka upp en massa ångest i terapiprocessen som personen sedan får medicinera...

Så allt är inte enkelt.

Men vet man exempel med sig att man ofta är känslig för medicin så är det inte konstigt att folk ryggar för psykofarmaka, inte minst för att det verkar vara så långa behandlingstider innan man får försöka byta preparat. Det är ju också besvärande att man inte kan veta på förhand vem som mår bra på vilket preparat precis som när det gäller p-piller där folk ofta får försöka med flera sorter.

All långsiktig medicinering tvingar ju också in patienten i ett beroende av läkare och av vården som man slipper så länge man klarar sig utan medicin.

Så jag förstår forden rent ideologiskt och psykologiskt även om han uttrycker sig tillspetsat. Jag skulle inte vilja ta psykofarmaka jag heller även om jag sett även positiva verkningar på nära håll.

Framför allt är det själva tankesättet när folk försöker fixa sina normala livskriser med medicin som stör mig. Kan man ska man lära sig hantera dessa och utvecklas av det. Är det så att en person mår dåligt av sin omgivning och blir sjuk så måste också första prioritet vara att få bort vederbörande ur den omgivningen och därmed tillfälle att läka, absolut inte att ge personen mediciner för att stå ut. Då har man byggt in ett problem i stället för att lösa det.

Om det däremot inte handlar om en normal livskris utan en långvarig psykisk påfrestning eller kroniskt återkommande tillstånd så hamnar ju saken i ett helt annat läge.

Bjäbbmonstret skrev:All långsiktig medicinering tvingar ju också in patienten i ett beroende av läkare och av vården som man slipper så länge man klarar sig utan medicin.

... och psykoterapi, om den tar som den ska – låt vara att inte läkemedelsindustrin också blandas in. (För att spinna vidare på din egen nyanserade linje.)

Zombie skrev:

Bjäbbmonstret skrev:All långsiktig medicinering tvingar ju också in patienten i ett beroende av läkare och av vården som man slipper så länge man klarar sig utan medicin.

... och psykoterapi, om den tar som den ska – låt vara att inte läkemedelsindustrin också blandas in. (För att spinna vidare på din egen nyanserade linje.)

Både och. Visst kan man nog "bli beroende" av en terapeut, speciellt mitt under en behandling, och det kan också bli oöverkomligt dyrt om landstinget inte vill betala. Men samtidigt kan terapi i bästa fall också leda till att man skaffar sig instrument som man kan använda själv för att hantera liknande situationer längre fram. Något liknande finns inte i förhållande till medicin där man måste få ut sitt recept och fortsätta inta det.

Är det vanligt att få psykofarmaka utskrivet vid vanlig livskris? Det låter inte bra i så fall.

Bjäbbmonstret skrev:

Zombie skrev:

Bjäbbmonstret skrev:All långsiktig medicinering tvingar ju också in patienten i ett beroende av läkare och av vården som man slipper så länge man klarar sig utan medicin.

... och psykoterapi, om den tar som den ska – låt vara att inte läkemedelsindustrin också blandas in. (För att spinna vidare på din egen nyanserade linje.)

Både och. Visst kan man nog "bli beroende" av en terapeut, speciellt mitt under en behandling, och det kan också bli oöverkomligt dyrt om landstinget inte vill betala. Men samtidigt kan terapi i bästa fall också leda till att man skaffar sig instrument som man kan använda själv för att hantera liknande situationer längre fram. Något liknande finns inte i förhållande till medicin där man måste få ut sitt recept och fortsätta inta det.

Nja, där skulle jag vilja bolla tillbaka "både och". En medicin måste inte rusta en bättre för att handla själv, och en politskt nerskuren vård är inte vad man behöver för att hjälpa folk med det; alltför ofta blir folk istället passiviserade eller invaggade i en falsk säkerhet, även om vården på den punkten också får sota för synder som ligger årtionden tillbaka i tiden eller, i fall som psykosmediciner, för att folk inte längre vet hur det var innan de fanns; men det finns också fall där medicinen ger, eller med rätt hjälp hade kunnat ge, den nödvändiga handlingskraften för att på sikt göra sig av med behovet av den.

Fortytwo skrev:Är det vanligt att få psykofarmaka utskrivet vid vanlig livskris? Det låter inte bra i så fall.

Tja, vad är en "vanlig" livskris och vad skiljer den från en "ovanlig"?
Det är relativt vanligt att få medicin utskriven vid depressiv episod vilket kan utlysas av en livskris. Självklart kan man ha en livskris utan att bli deprimerad och man kan bli deprimerad utan att det har någon som helst koppling till en livskris.

Jag tror bara rent allmänt att det finns en fara i om man alltför ofta tolkar människors beteende och känslor utifrån en medicinsk förståelse.

Zombie skrev:men det finns också fall där medicinen ger, eller med rätt hjälp hade kunnat ge, den nödvändiga handlingskraften för att på sikt göra sig av med behovet av den.

Visst det finns det säkert. Och ibland kommer någon form av medicinering att att behövas under överskådlig tid eller livet ut. Men utan individuellt bemötande med respekt för patienten tror jag att det finns en risk att hamna i schablonbedömningar där folk kommer i kläm.

Bjäbbmonstret skrev:Men utan individuellt bemötande med respekt för patienten riskerar man att hamna i schablonbedömningar där folk hamnar i kläm.

Jo. Vilket som vanligt är väldigt svårt att fatta på några högre nivåer av mänsklig organisation...

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror bara rent allmänt att det finns en fara i om man alltför ofta tolkar människors beteende och känslor utifrån en medicinsk förståelse.

Onekligen. Liksom även att skygga för en sådan förståelse. Och lika för snart sagt varje annan förståelse. Alla perspektiv har något att tillföra som inget annat kan, och att praktiskt handla efter det är avgörande för hur det avlöper att behandla människor. Vilket många säkert antingen tar som en klyscha eller tror att de redan handlar efter fast de inte gör det...

Har resonerat på liknande sätt som ford för egen del, tidigare. Ser dock inte längre medicinering som en hämsko, iallafall inte i dess negativa bemärkelse. Nä, tvärtom så uppskattar jag att ha den säkerhetslina som medicinen innebär.

Till och med de dagar jag glömmer att ta medicinen så påminns jag om det av de starka stress- och orostankar som kommer som ett brev på Posten. Därmed inte sagt att jag inte får dessa känslor emellanåt även under medicinering. Snarare är det så att jag lättare kan hålla känslorna i shack istället för att instinktivt reagera utifrån dom i de situationer jag upplever stress och oro.

För mig hjälper de tre mediciner jag har rätt mkt.
Skulle inte vilja vara utan de tre jag har. Visserligen är två av de mot min ADHD.
Men har testat andra mediciner och tvingats tagits medicner jag inte behövt och velat ta. Och det är fel. Ser annars inte medicinerande som fel, men man ska inte skriva ut mediciner vid första läkarkontakten generellt sett anser jag, särskilt inte neuroleptika.
Inga andra mediciner förutom de tre jag har nu har hjälpt mig det minsta.

Det beror väl på vilka mediciner du menar. Om de gör en känslokall är det troligen fel medicin eller fel dosering.

Så länge man inte har något allvarligt kan man väl välja själv om man vill ta mediciner eller inte? Jag valde att ta antidepressiva på grund av återkommande depressioner under flera år. Medicinen har hjälpt jättemycket och tycker att den snarare har förstärkt min själ, eftersom jag nu har lättare för att gå in för mina intressen. Men jag har förstås ingen aning om vad ni har för erfarenheter.

Alien skrev: Eftersom jag är van att äta medicin (piller) för kroppslig sjukdom, så förstår jag inte varför jag skulle avstå från att äta för mentala besvär.

+1 fast tvärtom.

Eftersom jag anser att min kropp läker sig bäst och snabbast utan piller när jag haft kroppsliga "sjukdomar" så gör jag detsamma när det gäller min mentala hälsa.

Vad andra gör skiter jag mer och mer i dock. De kommer förgifta sig själva och deras omgivningi vad man än tycker så bespara dig energin.

Orkar inte bry mig längre. Blir ifrågasatt så ofta för att jag tar en jävla massa mediciner och har gjort det länge. "Men du är ju helt normal/du verkar må jättebra/de lurar dig bara/de vill bara inte ta tag i problemen" blablabla. Jovisst, men ingen av er kände mig innan jag gick på mediciner. Klart somfan att jag verkar normal och må bra när jag går på dem, det är ju det de är till för.. duh.

För mig hade det väl kvittat om jag tog mediciner eller inte - min högsta önskan är att bli lämnad ifred för all framtid eller snarare tills jag tar livet av mig. Men för min omgivnings skull tar jag dem. Mammas ansiktsuttryck när jag föreslog en sänkning av lamitroginet var väl nog för att inse det.

Jag kan bara tala ut för min egen del. Jag har full förståelse för andra som behöver eller tycker sig behöva medicinering.

Jag vill inte ta mediciner själv. Slutade med SSRI och det enda jag kände när jag trappade ned med jäkla fart var ångest. Det försvann dock efter några dagar.

Vete fan varför jag egentligen ordinerades SSRI i första hand. Ingen aning. Jag hade utsatts för långvarig stress på jobbet och eftersom jag är hypersupersensitive och bölade som galning vid läkarbesöket så åkte SSRI receptet fram direkt. Depression led jag dock inte av.

Jag blivit av SSRI runt två veckor nu och känner ingen som helst skillnad. Jag tror att SSRI orsakade faktiskt ångest för mig. Jag mår bra nu, jag tror jag mår bättre nu än när jag tog SSRI.
Jag har benso i skåpet in case of nödfall men jag kommer inte ens ihåg när jag tog sist benso. Känns som att när jag vet jag har dom så räcker det för mig.

Smärtstillande måste jag ta de flesta kvällar men det är en annan sak.

Det känns jätte bra att inte behöva SSRI, benso eller insömningstabletter. Det kan hända nån gång att jag behöver ta halva Imovane men nån gång är ingen gång.

Jag vill inte medicinera mig. Jag är bra precis som jag är.

weasley skrev:ford, du får allt hitta på nåt annat om du vill nöjestjafsa. Kamma dej och hitta en hobby om du inte har nåt bättre för dej.

Om du kallar det här nöjestjafs är du bra dum, det här är en fråga som i högsta grad engagerar mig utifrån en mycket stark övertygelse och personlig livsåskådning som varken du eller någon annan kan ändra på.

Och ja, utan att dirket kalla mig religiös lägger jag nog även in något som man skulle kunna kalla för en religionsaspekt i det hela också, då jag menar att psyket = "själen" och/eller "jaget" är- och bör vara något heligt och okränkbart, som definierar dig som den du verkligen är.
Att ha gått på psykofarmaka under lång tid är med andra ord detsamma som att ha varit "död", enligt mitt synsätt, för du har ju inte varit du under den tiden du medicinerat, utan snarare en maskin, stryd av kemikalier. Ditt verkliga jag har blivit våldtaget, mördat och misshandlat av ett preparat som tagit över din personlighet.

Sedan vi fick SSRI har självmorden mer än halverats, och det beror på att de är effektiva mediciner. Vi behandlar troligen fortfarande för få.

Sedan tror jag ford egentligen menar neuroleptika, när han pratar om att de ska förbehållas psykossjuka. Neuroleptika ges också ibland till AS, men det är när det finns aggressivitet med i bilden.

Jag delar trådskaparens uppfattning. Min psykolog tjatade mig till att börja med sådant. Vad man gör är att man sjukförklarar våra känslor när de inte passar, vilket är kränkande. När man inte har redskap för (eller vilja?) att ta itu med de externa orsakerna till att aspergare får dessa känslor, då ska känslorna "botas".

Tallerger skrev:Jag delar trådskaparens uppfattning. Min psykolog tjatade mig till att börja med sådant. Vad man gör är att man sjukförklarar våra känslor när de inte passar, vilket är kränkande. När man inte har redskap för (eller vilja?) att ta itu med de externa orsakerna till att aspergare får dessa känslor, då ska känslorna "botas".

Kan bara hålla med med dig.

Jag är inte alls övertygad om SSRI och dess 'positiva påverkan för hela världshälsan'. SSRI kan också göra folk mera självmordsbenägna och ångestfyllda, det ska man inte glömma.

Just nu tror jag inte själv på andra mediciner än smärtstillande.

Ingen mänsklig makt kan tvinga ta mig ta SSRI-råttgift (Asperger-finskt-bestämt)

Money talks och högt vad kommer till Läkemedelsbranchen.

Forskning och studier ska läsas med kritiska ögön; en sak jag lärde när jag studerade vetenskapsteori och forskning är: You'll find what you are looking for.
Bra att ha det faktum i minnet.

Tallerger skrev:Min psykolog tjatade mig till att börja med sådant.

Gav du efter?

Tallerger skrev:man sjukförklarar våra känslor när de inte passar, vilket är kränkande. När man inte har redskap för (eller vilja?) att ta itu med de externa orsakerna till att aspergare får dessa känslor

Precis man sjukförklarar friska responser på en negativ miljö.

Det finns säkert många situationer där psykofarmiska läkemedel kan vara korrekt. Men det har blivit en slentrianmetod som används utan situationsanalys, förutom den om budget.

Alien skrev:Tycker du att du själv blir som en zombie när du äter psykofarmaka? Eller är det bara en synnerligen fast övertygelse (tro) du har?

Jag har aldrig gjort det (vilket jag är mycket stolt över) och skulle hellre dö än att utsätta mig för det, trots att jag haft perioder med fruktansvärd ångest och svåra depressioner, som alltid blivit bra när jag i förta hand blivit hjälpt med att rent praktiskt lösa min livssituation, men även (när väl det rent praktiska först löst sig) haft någon att prata ut med.

Archpsyche skrev: Neuroleptika ges också ibland till AS, men det är när det finns aggressivitet med i bilden.

Inte alltid. En ung dam jag känner, utan varje uns av aggressivitet men med Asperger och ADHD (koncentration/uppmärksamhetsproblem) och en misstanke om möjlig bipolaritet, fick då hon var deprimerad först Fluoxetin och snart därefter även Risperdal. Vid fjorton års ålder. Samt Theralen till natten mot sömnsvårigheter.

Alltså Om en individ är deprimerad pga ensamhet ska man inte skriva ut piller utan hjälpa individen att lösa den sociala biten istället. Jag menar när började man ersätta mänsklig närhet med piller?

Jag säger som ford Skulle hellre dö än att gå på piller och få konstgjorda känslor. Jag är en känslomänniska och i mitt kreativa skapande behöver jag ha tillgång till mina känslor. Även om man i perioder mår skit. Jag tror folk är rädda för mental smärta. Den går över. Jag vet inte om någon för piller pga sorg tex. Om en anhörig dör och man sörjer. Sorgen går över eller blir hanterbar med tiden.

Jag litar mycket på mediciner, t.ex. skulle jag nog inte klara mig särskilt bra utan mina Venlafaxin, Haldol, Iktorivil o Theralen. Sen är jag mycket positiv till ECT också.