-Är det bara jag som fattat detta!?

Psykofarmaka skrivs uppenbarligen ut slentrianmässigt till aspergare därför att droger är ett "billigare" alternativ för samhället än att ge aspergaren det stöd och de anpassningar av livssituationen som behövs för att man skall slippa leva med en stark ångest, som endast grundar sig i samhällets/andra människors oförståelse/negativa bemötande.

Istället för hjälp är det stjälp, som förstör ens liv, förvrider personligheten och i prinicip mördar det som man kan kalla för "själen", eller jaget, samtidigt som det ofta ger fruktansvärda biverkningar och beroende. Man bestraffar alltså en människa för att denne blivit offer, inte förövare.

Tänk att förvandlas till en känslokall robot: en zombie, för att man inte skall vara en belastning på samhället, att förlora sitt jag och istället bli någon annan, en som inte längre är du, utan en maskin, styrd av kemikalier, för att det är enklast för samhället! *får vibbar från 30 talets Tyskland*

-Huvudlöst, livslångt utskrivande av psykofarmaka borde i princip jämställas med mord, som jag ser det!!! (man mördar inte bokstavligt, men man dödar människans själ, hennes jag och hennes sanna personlighet)

Psykofarmaka är till för att användas i yttersta nödfall, vid allvarliga psykoser, eller då man beter sig på ett sätt som är farligt för en själv och/eller ens omgivning och där ingenting annat fungerar.

-Är det bara jag som förfäras över hur många på detta forum som helt okritiskt låtit sig förvandlas till pillerknaprande zombies av ett samhälle som på detta sätt vill smita från sitt ansvar?

Övermedicinering/felmedicinering är givetvis inget bra, men all medicinering är ju inte av ondo.

Själv har jag, innan min AS-diagnos testat diverse olika antidepressiva preparat utan större framgång. I samband med diagnosen började jag äta Venlafaxin och började för första gången i mitt liv må någotsånär bra.

Känslor av djup depression, utmattning och förvirring har jag haft så långt tillbaka jag kan minnas (som tidigast i 2-3-årsåldern). Jag tror ju knappast att jag vid den åldern mådde dåligt pga "samhället" eller något "negativt bemötande" från omgivningen. Så i mitt fall beror mitt dåliga mående med största säkerhet på medfödda faktorer och inte att jag råkat hamna i ett samhälle som inte passar mig.

Min medicin får mig inte att bli "avtrubbad" eller "känslokall". Tvärtom så gör den det möjligt för mig att faktiskt orka ta mig ut ur min autismbubbla och känna saker.

EDIT: Jag väljer att inte rösta. Om jag skulle ha röstat så skulle jag ha valt alternativet "håller delvis med och äter medicin" eller hur nu formuleringen var. Men formuleringarna i TS var alltför onyanserade för att jag skulle vilja ställa mig bakom dem ens delvis. Som sagt, övermedicinering och felmedicinering är ett problem (inte bara för personer med AS utan generellt i samhället) men att dra alla mediciner över en kam och bara se till ev. negativa effekter tycker jag inte är rimligt.

Gafsan skrev:Känslor av djup depression, utmattning och förvirring har jag haft så långt tillbaka jag kan minnas (som tidigast i 2-3-årsåldern). Jag tror ju knappast att jag vid den åldern mådde dåligt pga "samhället" eller något "negativt bemötande" från omgivningen. Så i mitt fall beror mitt dåliga mående med största säkerhet på medfödda faktorer och inte att jag råkat hamna i ett samhälle som inte passar mig.

Känner igen mig massor. Det ger mig hopp att du mår bättre idag.

Jag går på Cipralex och utan den skulle jag må som jag mådde precis innan jag fick den utskriven, det vill säga jag skulle inte kunna ta mig upp ur sängen pga ångest och tvång.

Jag vill bli av med alla min förbannade mediciner för det är som trådskaparen säger, det förändrar ens personlighet och dödar ens själ och klipper av känslorna. Många som har gått på psykofarmaka länge förstår inte detta då de har vant sig med sitt "falska" jag och tror det är rätt. Jag har dock en stark ångestproblematik och lider av återkommande depressioner så jag vet inte hur jag skulle klara mig utan mediciner hur mycket jag än vill. Har försökt trappa ned på alla de jag har men det resulterar i abstinens och fruktansvärd ångest Det är som att sitta i ett fängelse eller vara i en bubbla som man aldrig kommer ur. Vad ska man göra??

Vi är bara små försökskaniner i dödens väntrum.

marcooleo skrev:Jag vill bli av med alla min förbannade mediciner för det är som trådskaparen säger, det förändrar ens personlighet och dödar ens själ och klipper av känslorna. Många som har gått på psykofarmaka länge förstår inte detta då de har vant sig med sitt "falska" jag och tror det är rätt. Jag har dock en stark ångestproblematik och lider av återkommande depressioner så jag vet inte hur jag skulle klara mig utan mediciner hur mycket jag än vill. Har försökt trappa ned på alla de jag har men det resulterar i abstinens och fruktansvärd ångest Det är som att sitta i ett fängelse eller vara i en bubbla som man aldrig kommer ur. Vad ska man göra??

Ja, att gå på psykofarmaka är förstås inte enbart positivt. En nackdel är ju att man blir väldigt flack. För egen del tänker jag att psykofarmakan är vad som får mig att kunna ta mig i kragen och gå upp på morgonen, för omedicinerad är jag så dålig att jag omöjligen kan tillgodogöra mig psykoterapi. Mitt mål är att genomgå terapi och verkligen satsa på den så jag kan bli i så bra skick att jag kan sluta medicinera en vacker dag.

ford;

Definiera vad en drog är, för fortsatt meningsfull diskussion. I övrigt, så tycker jag att ditt inlägg är tämligen onyanserat.

Gafsan:

Bra där.

Har måst börja med SSRI igen, och nu tappar jag mer hår. Fan fan fan.

Håller med er allihopa Dessa droger är både dåliga, men också nödvändiga ibland. Jag står inte ut med tvångsnivån utan SSRI. Tar minimal dos nu, och har nog fått kapat det mest förlamande. Vågar inte öka pga håret. Håravfall är också ångest- och depressionsframkallande.

Bror Duktig skrev:Håller med er allihopa Dessa droger är både dåliga, men också nödvändiga ibland. Jag står inte ut med tvångsnivån utan SSRI. Tar minimal dos nu, och har nog fått kapat det mest förlamande. Vågar inte öka pga håret. Håravfall är också ångest- och depressionsframkallande.

+1

Man märker ju vilket icke-problem håravfall anses vara också, fast jag tror många tjejer hade psykat mer än mig om de plötsligt börjat tappa mycket hår och det inte avtagit ett år senare.

Känns lite trist att bli kallad pillerknaprare. Som om man vore svagsint som inte slår sig för bröstet och spolar ner medicinen i toaletten. Men låt gå.

Ingen har tvingat i mig de mediciner jag fått. (Förutom när jag legat inne på psyk, men jag har ju själv gått med på att äta dem från början). Vissa av medicinerna har jag kämpat tiotals år för att få.

- Skulle behövt dem redan som barn då jag så länge jag kan minnas har haft GAD även om jag fick diagnosen först i vuxen ålder!!!!

Faktum är att det var först när jag drabbades av psykos som jag fick mediciner som hjälpte något sånär. Det var fan minst tio år för sent!!!!

Ångest, nedstämdhet, depression, sömnlöshet, hypomani mm är fan också allvarliga grejer som obehandlade kan leda till psykos. Så blev det i mitt fall.

Vissa piller har skadat mig, ja. Men det är trial and error i kampen för ett värdigt liv.

En möjlighet är att lära sig att hantera sitt mående och det kan ta tid samt vara svårt. Det kan kräva någon som engagerar sig under en period vilket kostar pengar..

De andra faktorerna är läkemedelsbolagens vinstintresse och landstingens sparbeting. Vilket snedvrider bedömningarna till att betrakta piller som lösning när annat kunnat fungera mer långsiktigt utan biverkningar.

plåtmonster skrev:En möjlighet är att lära sig att hantera sitt mående och det kan ta tid samt vara svårt. Det kan kräva någon som engagerar sig under en period vilket kostar pengar..

Inte så sällan krävs det medicin för att ens ta sig till en terapeut.

Den här valsen också. Ja, det är klart, när "invandring", SD, pedofili, "intelligens" och alltberorpågenerna är uppe måste den ju komma den också.

Nej, det är inte som i startinlägget, och det kan många vittna om. Undrar om ens ford själv vill stå för så kategoriska formuleringar. De får lov att vara bra mycket mjukare innan jag kan se någon större diskussionspotential. Men jag kan också lägga en punkt till kritiken: visst finns det ett läkemedelsdustriellt komplex som vill sin profit mer väl än oss. (Och som kan få en del annars hängivna prokapitalister rätt antikapitalistiska plötsligt.) Men inte heller det ändrar nedanstående fakta, som en del kanske aldrig kommer att ta in:

Kroppen är själv en drogfabrik och vore den inte det skulle ingen av oss fungera överhuvudtaget. Det är genom droger vi lever. Självklart kan det gå fel i en drogfabrik, och självklart kan vi inte räkna med att vi på syntetisk väg exakt kan efterlikna vad kroppen gör. Likväl finns det många som har fått sina liv räddade eller fått en vits med att leva genom psykofarmaka. Likväl, igen, är det nog mycket få, ens av dem, som ser medicinering som mer än en nödlösning. Självfallet är det bättre att prova mindre kroppsingripande läkemedel först. Inklusive kanske experiment med kosten – som är kemisk manipulation det med! Men hur många av dem som tar psykofarmaka har inte gjort just det? Och gått i terapier hela sina eländiga liv, och så vidare och så vidare? Eller måste först medicineras för att få upp energin så att de kan börja med så jobbiga saker som att experimentera med sin livsstil, eller jaga vettiga samtalskontakter som inte längre finns, eller bot mot symptom som officiellt förnekas?

Och nej, jag är minsann _nykter_. Nykter zombie, en helt bortkastad tillvaro som jag inget hellre vill än få slut på. Men ingenting har hjälpt, vare sig mediciner eller något annat jag har orkat bråka mig till. Jag skulle behöva både bråka och själv ta reda på mycket mer, men det går ju inte utan något tungt uppåttjack till att börja med, som jag inte vet vilket det skulle vara eller hur jag skulle få tag i.

Nej Ford, man blir inte till en zombie bara för att man "äter medicin".
Antidepressivt är inte lika med lobotomi.

En typiskt vinklad fordomröstning! Vem vill identifiera sig som "pillerknaprare"?

Eftersom jag är van att äta medicin (piller) för kroppslig sjukdom, så förstår jag inte varför jag skulle avstå från att äta för mentala besvär.

ford skrev:Tänk att förvandlas till en känslokall robot: en zombie, för att man inte skall vara en belastning på samhället, att förlora sitt jag och istället bli någon annan, en som inte längre är du, utan en maskin, styrd av kemikalier, för att det är enklast för samhället!

Tycker du att du själv blir som en zombie när du äter psykofarmaka? Eller är det bara en synnerligen fast övertygelse (tro) du har?

Och det är sannerligen inte bara aspergare som får nöja sig med piller istf terapi. Terapeuter/psykologer saknas el är för dyra för den som lever på sjukersättning.

I väntan på det perfekta samhället får vi hoppas på mer effektiva mediciner som ändå har färre biverkningar.

Dessutom är hela samhället och naturen nedlusat med kemikalier. T ex förväntas alla kvinnor i fertil ålder knapra p-piller i minst 30 år. Hur vet vi att det inte påverkar våra kroppar och psyken? Det påverkar iaf fiskarna.

Jag säger om psykofarmaka som man säger om poliser och parfymer: det är bra att dom finns men synd att dom ska behövas.

Ja inte fan får dom i mig några piller. Jag äter inte ens alvedon.

Vad är "psykofarmaka" enligt Ford?

Det finns självklart situationer där piller är rätt verktyg. Problemet är att man fått en situation där verktyget söker ett problem. Istället för ett problem som behöver ett verktyg.

Läkemedelsbolagen har vinstintresse, lobbar läkare/myndigheter/politiker, bedriver läkemedelsstudier där endast de utfall som visar rätt resultat tas med för godkännande osv. Man kan ju fundera på om biverkningsregistrerna är öppna och fullständiga.

Många som har samma inställning som Ford är nog tyvärr inte längre i livet så de kan svara i denna tråd. Det finns en stark korrelation mellan minskat antal självmord och ökad förskrivning av antidepressiva.

Depression är en sjukdom med potentiellt dödlig utgång om den går obehandlad. Jämfört med det är det knappast kontroversiellt att försöka med mediciner för att förhindra dödsfall. Som Kvasir säger minskar självmorden med utskrivningen av antidepressiva.

Det är knappast kontroversiellt att vara "pillerknaprare" när det gäller blodtrycksmedicin, blodförtunnare, p-piller eller smärtstillande vid kronisk värk. Eftersom huvet är en del av kroppen förstår jag inte hysterin. Självklart har alla mediciner biverkningar. P-piller kan tex påverka humöret i högsta grad. Även järntabletter vid järnbrist kan påverka humöret.

ford, du får allt hitta på nåt annat om du vill nöjestjafsa. Kamma dej och hitta en hobby om du inte har nåt bättre för dej.

Och mina roliga piller gör mig direkt livsfarlig för alla i min närhet.

Buuu.

Jag lägger mig inte i vuxna människors beslut att ta psykofarmaka, men vad som stör mig personligen är att mediciner prackas på och/eller skrivs ut för snabbt i flera fall, till människor som hade klarat sig utan dem. Jag tycker inte att medicin skall vara behandling nr 1 när en patient söker sig till psykvården, utan en behandling som diskuterats fram mellan patient och läkare samtidigt som alternativa behandlingar presenterats/diskuterats (nu är det ofta så att medicinen presenteras som ett nödvändigt komplement till annan behandling, mer än att helt medicinfria behandlingar diskuteras).

Personligen är jag livrädd för psykofarmaka, och blir lika irriterad varje gång en psykolog eller psykiater försöker övertala mig att börja äta medicin, trots att jag säger att jag absolut inte vill. Jag är en vuxen människa som är förmögen att ta det beslutet själv. Det jag är rädd för är vad som skulle kunna hända om jag en dag skulle flippa ur totalt och bli inlagd. Kan de tvinga i en mediciner då? Vad har man för rättigheter? Någon som vet och/eller har erfarenhet?

Ja, de kan tvinga i en mediciner om man är tvångsinlagd.

De kan också göra som för mig, neka mig vård eller att få komma till öppenpsyk om jag inte tar mediciner utan bara vill ha terapi.