Hej

Jag är en kvinna på 24 år som efter att jag tagit studenten för ca 6 år sedan inte lyckats få en ända ny vän. ag gick på en skola med riksintag och bodde på internat och när skolan tog slut spreds alla som löv i vinden.

Jag ha flyttat till nya städer 3 gånger och tänk varje gång att nu ska jag träffa någon/några att lära känna men de verkar omöjligt. Jag har inget jobb och dagarna spenderas med mina hundar. Mår skitdåligt över att vara så ensam ( har ingen vidare relation med familjen ). Under veckorna tar jag inte hand om mig själv. Äter dåligt o skiter nästan totalt i hygienen för att på fredagar verkligen "fixa" mig i hopp om att någon skall höra av sig och vilja hitta på något... men de är de såklart aldrig någon som gör.

Har lite ytliga kontakter, mest med folk i medelåldern. Just folk 20 plus verkar vara extra svåra att lära känna.

Iallafall fick jag äntligen min diagnos nu i slutet av oktober och har stora förhoppningar om att nu få rätt hjälp. Undrar väll helt enkelt om det är någon som upplevt samma sak som jag och vad känner du själv vill du ha nya vänner? Tänker om de blir grupper på habiliteringen kanske finns det någon trevlig människa där o lära känna men det är ju så svårt.

Orkar snart inte mer, är så jävla ensam

Du beskriver svenskarnas vanligaste problem... och ännu vanligare när man har AS.
En kvalitativ skillnad är att NT (=de utan AS) ofta blir hjälpta av att "komma ut bland folk" vilket många automatiskt försöker applicera på oss som har AS - och då skulle jag tro att det aldrig hjälper.
Långt innan jag hade en aning om AS beskrev jag hela mitt problemkomplex som "konstitutionell ensamhet", nu är jag nästan imponerad av mig själv - jag träffade huvudet på spiken - i totalt mörker!
Man är i alla fall inte ensam om att vara ensam - om alla ensamma kom tillsammans så skulle ensamheten vara ganska ensam...

Känner igen det du berättar, Linda.
Om jag vill träffa andra får jag söka upp dem, de söker inte upp mig.
Är inte så bra på att söka upp andra..

Ibland kan det ju faktiskt hjälpa att komma "bland folk" men då inte vilka människor som helst.
För att andra ska söka upp Dig måste de veta att du finns och att du vill göra saker och känna att du vill göra detta tillsammans med dig. Det börjar med att du söker dig ut.
Men då kanske inte krogen är ett bra mål.
Det kan vara någon förening. Det kan vara Aspie-träffar. Det kan vara att du får kontakt med folk här som det klickar bra med och du känner att du kan umgås med.
Umgås kan ju vara tyst samvaro också.. bara ett sällskap s.a.s.

Var i landet bor du?

lillmupp skrev:Känner igen det du berättar, Linda.
Om jag vill träffa andra får jag söka upp dem, de söker inte upp mig.
Är inte så bra på att söka upp andra..

Ibland kan det ju faktiskt hjälpa att komma "bland folk" men då inte vilka människor som helst.
För att andra ska söka upp Dig måste de veta att du finns och att du vill göra saker och känna att du vill göra detta tillsammans med dig. Det börjar med att du söker dig ut.
Men då kanske inte krogen är ett bra mål.
Det kan vara någon förening. Det kan vara Aspie-träffar. Det kan vara att du får kontakt med folk här som det klickar bra med och du känner att du kan umgås med.
Umgås kan ju vara tyst samvaro också.. bara ett sällskap s.a.s.

Var i landet bor du?

Jag bor i sörmland.

En gång prövade jag att gå under jorden för att se om någon saknade mig. Efter ca 11 veckor gav jag upp och återvände hem till mitt liv. Det var faktiskt några som hört av sig på den tiden,,, de va alla bolag till de obetalda fakturor jag hade

Linda skrev:Jag bor i sörmland.

En gång prövade jag att gå under jorden för att se om någon saknade mig. Efter ca 11 veckor gav jag upp och återvände hem till mitt liv. Det var faktiskt några som hört av sig på den tiden,,, de va alla bolag till de obetalda fakturor jag hade

Sorgligt.. inte ens din familj?
Bolagen har ju sina datorer och de kommer minsann ihåg att skicka ut sina brev.. mycket uppmuntrande

Bor du i någon lite större ort så det finns en chans att hitta någon typ förening eller så?
Du kan ju även se under avdelningen Träffar här i forumet om det händer något "nära dig"..

Jag har varit iväg på en träff här i Stockholm och kunde känna att det var bra.
Det kan ta några gånger innan iaf jag upptäcker om det finns några jag kan "connecta" till så jag får se till att komma iväg på några till..
Kanske är det så att du också måste ha uthållighet i ditt kontaktsökande men utan att bli påstridig. De du möter måste också få tid på sig..

Jag blev djupt berörd av det du skrev. Mitt enda tips - och då pratar jag utifrån vad som funkat för mig det är att låta det besvärande tillståndet - tanken jag har inga vänner- vara som den är. När jag gjort det med mina besvärande tillstånd - så har jag upplevt att de är genomsyrade av kärlek. Det är ofta kampen att förändra något som gör något besvärligt, så har det varit i mitt liv - men när jag testar att låta mina problem vara exakt som de är så upplever jag mer och mer som sagt att deras bas är genomsyrad av ren kärlek : ) Kram

Svårt att hitta folk IRL, men kan vara lättare att finna vänner på nätet, med tiden så skapar man en relation och kanske kan möta de vännerna man har träffat på nätet.

Gud, vad jag känner igen mig i det du skrev. Jag har några få ytliga vänner, men ingen som känns nära. Jag blev av med min bäste vän nyligen, och det tog superhårt på mig. Det var en totalt onödig konflikt, utlöst av min oro som uppstod när han gick under jorden och sedan kom tillbaka som om ingenting hade hänt. För att göra en lång historia kort.

Det är alltid jag som hör av mig till de få bekanta som jag har, och jag känner mig ganska trött på denna envägskommunikation.

Mina dagar spenderas med min hund, inte heller jag arbetar.

Som tur är, så har jag en sambo, så jag är inte helt ensam. Men det frestar på att inte ha något umgänge utöver honom som är lite mer djupt.

Synd att du inte bor i Göteborg, för då hade vi kunnat låta våra hundar leka i en rastgård och lära känna varandra litegrand...

Om du har hund så är det ett kanonbra tillfälle att träffa andra genom att engagera sej i någon förening eller gå på någon kurs med hundtema.
Det här med att träffa folk genom föreningsliv upplever jag som lättare, då man ofta har ett gemensamt intresse som man kan bygga vidare från.
Hoppas du mår bättre och känner dej mindre ensam snart.

Linda skrev:Hej

Jag är en kvinna på 24 år som efter att jag tagit studenten för ca 6 år sedan inte lyckats få en ända ny vän. ag gick på en skola med riksintag och bodde på internat och när skolan tog slut spreds alla som löv i vinden.

Jag ha flyttat till nya städer 3 gånger och tänk varje gång att nu ska jag träffa någon/några att lära känna men de verkar omöjligt. Jag har inget jobb och dagarna spenderas med mina hundar. Mår skitdåligt över att vara så ensam ( har ingen vidare relation med familjen ). Under veckorna tar jag inte hand om mig själv. Äter dåligt o skiter nästan totalt i hygienen för att på fredagar verkligen "fixa" mig i hopp om att någon skall höra av sig och vilja hitta på något... men de är de såklart aldrig någon som gör.

Har lite ytliga kontakter, mest med folk i medelåldern. Just folk 20 plus verkar vara extra svåra att lära känna.

Iallafall fick jag äntligen min diagnos nu i slutet av oktober och har stora förhoppningar om att nu få rätt hjälp. Undrar väll helt enkelt om det är någon som upplevt samma sak som jag och vad känner du själv vill du ha nya vänner? Tänker om de blir grupper på habiliteringen kanske finns det någon trevlig människa där o lära känna men det är ju så svårt.

Orkar snart inte mer, är så jävla ensam

Precis, så är det. Verkar som man måste ha kvar sina barndomsvänner som man lärt känna under lång tid för att slippa isoleringen. Förlorar man dem så är det skitsvårt att hitta en ny gemenskap i vuxen ålder.

Habiliteringen hade jag med hoppats på, men det verkar bara vara i större städer som det finns träffgrupper där. Mitt intryck av vårdapparaten är att den är en kall och känslolös apparat som inte bryr sig om sociala aspekter. Kan undra hur många med diagnoser inom autismspektrumet som befinner sig i sådana här situationer, men är oförmögna att göra något åt det pga. att det saknas strukturer och nätverk just där de bor?

gadas skrev:En kvalitativ skillnad är att NT (=de utan AS) ofta blir hjälpta av att "komma ut bland folk" vilket många automatiskt försöker applicera på oss som har AS - och då skulle jag tro att det aldrig hjälper.

Ja, det blir ju den ickelösningen man ständigt får höra.

Rest is best skrev:Jag blev djupt berörd av det du skrev. Mitt enda tips - och då pratar jag utifrån vad som funkat för mig det är att låta det besvärande tillståndet - tanken jag har inga vänner- vara som den är. När jag gjort det med mina besvärande tillstånd - så har jag upplevt att de är genomsyrade av kärlek. Det är ofta kampen att förändra något som gör något besvärligt, så har det varit i mitt liv - men när jag testar att låta mina problem vara exakt som de är så upplever jag mer och mer som sagt att deras bas är genomsyrad av ren kärlek : ) Kram

?

Menar du att du har lyckats acceptera ensamheten, och alltså inte gör något åt det längre eller? Jag fattar inte riktigt vad du menar här?

Finns det ingen aktiv förening i din stad, t.ex. RSMH? Det finns det här där jag bor fast jag är inte själv aktiv i den.
Kan du/orkar du testa ngn slags daglig sysselsättning? Praktik utan krav på annan prestation än att ta sig dit och vara där?

Min erfarenhet är att man bara blir sämre av att isolera sig och vill man skaffa vänner måste man ge sig ut och aktivt söka. Jag har själv inte många vänner och tycker det är skitjobbigt att försöka skapa en relation. Så det är lätt att säga hur man ska göra, svårare att faktiskt göra. Men det är tyvärr enda vägen är jag rädd...

Kostymhippie skrev:Om du har hund så är det ett kanonbra tillfälle att träffa andra genom att engagera sej i någon förening eller gå på någon kurs med hundtema.
Det här med att träffa folk genom föreningsliv upplever jag som lättare, då man ofta har ett gemensamt intresse som man kan bygga vidare från.
Hoppas du mår bättre och känner dej mindre ensam snart.

Jag vet inte om du har varit aktiv i hundvärlden någonting, men den är ganska speciell...
Det är mycket extremt folk där, med extremt konstiga sociala koder (även för NT:s). Inte det mest aspievänliga många gånger, tyvärr.

Svarta, jo jag vet att det är mycket knepigt folk i hundvärlden, mormor har haft hund så länge jag kan minnas till alldeles nyligen, och mina föräldrar har också haft hundar och vi har umgåtts med hundfreaks, så jag vet en del om det där.

Som ensam aspie är det dock viktigare tycker jag personligen att man till att börja med träffar folk genom sina specialintressen. Hade jag inte fått politik, samhällsfrågor och modern politik som specialintresse vid 13-14 års ålder hade jag inte varit så social och extrovert som jag är idag. Mitt intresse gjorde att jag kände lust att engagera mej politiskt, jag sket egentligen i människorna men att träffa folk på möten varje vecka, vara tillsammans på kursgård hela helger och ha uppdrag krävde att jag lärde mej socialt samspel och en del annat jag tyckte var jobbigt den hårda vägen. Visst, två gånger har jag känt mej tvingad att lämna olika organisationer p.g.a både personliga och politiska konflikter men fast det varit jobbigt sista månaderna innan brytningen så har det oundvikligen lett till att jag vuxit enormt som människa varje gång jag tagit ett beslut att gå vidare i livet. Politiker är också ett konstigt folkslag med en egen social kod som är svår även för NT.

Linda, jag har stått exakt där du står nu när jag var 13-14, hade iofs familj och släkt att luta mej mot men i den åldern vill man ju slå sej fri, gå sin egen väg och träffa nya folk. Mitt specialintresse blev vägen ut, jag hoppas att du också kan slå dej fri från din isolering och ensamhet genom dina specialintressen. Skicka gärna pm om du vill snacka mer privat.

Kostymhippie;

Jag tycker att du har rätt i sak. Specialintressena känns som den säkraste vägen gentemot att skaffa sig ett umgänge. Sedan får man väl "äta russinen ur kakan" och försöka hitta de där guldkornen som man känner att man har något riktigt gemensamt med.

Jag accepterar inte ens ensamheten, det är en handling att acceptera. Jag bara låter känslan av ensamhet vara som den är. Skillnaden är ska jag göra något med ensamheten, acceptera den, säga okey jag förlika mig men ensamheten eller ska jag göra det mycket enklare valet att inte göra något alls åt ensamheten, bara låta den vara inte ens acceptera som är en handling.

Förstår ni skillnaden?

Varm kram

H

Kostymhippie skrev:Svarta, jo jag vet att det är mycket knepigt folk i hundvärlden, mormor har haft hund så länge jag kan minnas till alldeles nyligen, och mina föräldrar har också haft hundar och vi har umgåtts med hundfreaks, så jag vet en del om det där.

Som ensam aspie är det dock viktigare tycker jag personligen att man till att börja med träffar folk genom sina specialintressen. Hade jag inte fått politik, samhällsfrågor och modern politik som specialintresse vid 13-14 års ålder hade jag inte varit så social och extrovert som jag är idag. Mitt intresse gjorde att jag kände lust att engagera mej politiskt, jag sket egentligen i människorna men att träffa folk på möten varje vecka, vara tillsammans på kursgård hela helger och ha uppdrag krävde att jag lärde mej socialt samspel och en del annat jag tyckte var jobbigt den hårda vägen. Visst, två gånger har jag känt mej tvingad att lämna olika organisationer p.g.a både personliga och politiska konflikter men fast det varit jobbigt sista månaderna innan brytningen så har det oundvikligen lett till att jag vuxit enormt som människa varje gång jag tagit ett beslut att gå vidare i livet. Politiker är också ett konstigt folkslag med en egen social kod som är svår även för NT.

Linda, jag har stått exakt där du står nu när jag var 13-14, hade iofs familj och släkt att luta mej mot men i den åldern vill man ju slå sej fri, gå sin egen väg och träffa nya folk. Mitt specialintresse blev vägen ut, jag hoppas att du också kan slå dej fri från din isolering och ensamhet genom dina specialintressen. Skicka gärna pm om du vill snacka mer privat.

Lustigt, för mig var det tvärtom: jag ville sporta, festa, hålla på med musik, åka skateboard och allt annat sånt som "vanliga" ungdomar gjorde. Jag "platsade" aldrig någonstans pga motorisk klumpighet, dålig taktkänsla och kass finmotorik, kombinerat med social ovana/viss osmidighet.

Samtidigt klarade jag skolan bra och "tvingade" mig att bli intresserad av politik/dylikt, därför att det var det enda jag "dög" till i sociala samanhang.

Resultatet har tyvärr bara blivit att jag blivit deprimerad, känner mig ensam (trots att jag lever i ett förhållande) och längtar efter att bara ha kul ihop med andra, men känner än idag att jag inte platsar/duger och saknar verkligen den där gemenskapen man får av att antinget fysiskt eller kreativt få aktivera sig och/eller bara ha kul tillsammans med andra människor och känna att man gör något roligt tillsammans och på lika villkor (alltså inte att någon "ställer upp", bara för att få vara snäll).

-Tragiskt men sant, mycket (men inte allt) av fordens poltiska intresse/engagemang har bara varit en tragisk kompensation för svårigheter att i andra samanhang få uppleva social gemenskap.

Rest is best skrev:Jag accepterar inte ens ensamheten, det är en handling att acceptera. Jag bara låter känslan av ensamhet vara som den är. Skillnaden är ska jag göra något med ensamheten, acceptera den, säga okey jag förlika mig men ensamheten eller ska jag göra det mycket enklare valet att inte göra något alls åt ensamheten, bara låta den vara inte ens acceptera som är en handling.

Förstår ni skillnaden?

Varm kram

H

Ja, tror det, men hur rent konkret lyckas du bara låta alla känslor vara? Den kvävande ångesten, är det ingen sån, eller försvinner den också?

Jag känner igen mig i inläggen. Har olika perioder när jag är mera social och då oftast när jag har med mig någon familjemedlem eller om det är något som känns viktigt, exempelvis inom intressesfären. Just nu är jag väldigt osocial både in IRL och i cyber...Känner mig väldigt skör och sårbar så orkar inte ens vara det stöd för familjemedlemmar som jag skulle vilja vara. Detta får mig att känna självförakt som bara blir värre hur mer jag isolerar mig och känner mig otillräcklig både för mina närmaste och för mig själv. Oroar mig för alla situationer som kräver att jag måste vara social, t.ex. om någon vecka har mitt yngsta barn födelsedagsfest med kompisar och sen även med familjen. Jag räknar ner och och jag är så arg på mig själv att jag inte ens orkar umgås med familjen just nu, för jag älskar ju alla så!