Jag är helt ny på detta forum så jag vet inte riktigt om jag lägger denna tråden rätt. men jag är i sånt akut behov av råd från andra med Asperger.

För 1 år sedan träffade jag killen i mitt liv. ingen har någonsin kommit mig så nära inpå i livet. och han säger desamma om mig och att kärleken är så stark emellan oss. Han är ganska annorlunda på många sätt och har varit hela sitt liv. men det är först nu i vårat förhållande som han själv känner att han tappar kontrollen på allt och hans problematik kommer tydligare fram. psykologerna säger att han med all säkerhet har Asperger och möjligen ADHD. Detta är ju inget vi fått bekräftat föräns nu även om han hela tiden vetat att han har nån problematik.

Jag har en dotter sedan ett tidigare förhållande som han har tagit till sig helt makalöst bra. Hon älskar honom och han henne. Vi flyttade ihop bara efter 2 månader vilket gick jättebra. jag blev gravid väldigt tidigt, redan 4 månader efter vi blev ett par. det var inge tal på abort. Han blev så glad att få bli pappa. men allt har gått så fort och hans problematik har blivit allt tydligare i vardagen.

I början reagerade jag bara på den sociala biten att han inte har några vänner eller kompisar, eller att han gärna är för sig själv osv.

Men vårat största problem just nu är barnen. Han klarar inte av när det blir för mycket liv och höga ljud, vilket det självklart blir med barn. Han har inget tålamod när min dotter gör något bus eller nåt dumt. Hon är bara snart 2 år så man kan ju inte begära för mycket av en 2 åring heller. det räcker med att hon tar ut några dvd filmer på golvet så blir han arg och irriterad. Sedan kan han ha väldigt bra dagar då han är på så gott humör och inte bryr sig lika mycket om vad som händer. Han blir lätt orolig för saker och ledsen. om 2 månader kommer våran lilla flicka till värden och vi har nu börjat undra hur sjutton detta ska gå. han blir irriterad på min dotter när hon gråter eller gnäller ibland, vad kommer han inte bli nu med en bebis som skriker. Han har ett nattjobb som han trivs jättebra med men samtidigt så är sömn jätteviktigt för honom och hans mående. Sover han dåligt en dag så är hela hans humör helt ur balans. hur ska det gå med ett till barn som kanske om vi har otur gråter väldigt mycket.

Igår tappade han humöret vid maten för att min dotter inte ville äta ordentligt och skrek åt henne. Jag sa att han inte behöver bli så arg utan att om hon inte vill äta så får hon gå hungrig i så fall. han fortsätter då med att barn ska uppfostras och bete sig ordentligt, han hatar när saker blir i o ordning.
efter en stund när han lugnat ner sig så fattar han att han gjort fel. Han mår då ännu sämre på grund av dåligt samvete. Detta var droppen för honom säger han och blir jätte konstig. Senare säger han att han inte vill ha det såhär. att två barn blir för mycket. han står inte ut med sig själv och att han reagerar som han gör och tror att om han lämnar oss så slipper han göra oss ledsna så ofta. och att han själv då kan bry sig om sitt eget mående.
men sen säger han att detta inte är något han vill för att han älskar oss och vi har så många planer för framtiden ihop.

jag anser att vi borde lösa detta ihop som familj och att han tänker lite konstigt kring detta. det ända som blir bättre av att han lämnar oss är att han själv får lugn o ro i vardagen. men vi då, hans familj, hans dotter?
så fort han mår bra är han världens bästa pappa och sambo. men när han blir såhär konstig emellanåt så slutar allt att fungera och jag når inte riktigt fram till honom föräns det gått över.
Listan på saker i hans liv som är problematiska kan göras lång, men samtidigt är han så utmärkt fungerande och underbar person på många plan och jag älskar honom.
Men jag vet inte hur jag ska tackla detta med AS och hoppas på lite tips och råd från er med AS och ni som har barn och lever ihop. hur gör ni för att det ska fungera så bra som möjligt??

/Flodda

Moderator: Delade in texten i stycken för större läsbarhet.

Din sambo har inte diagnostiserad AS eller ADHD som jag fattar det så han borde ligga på om utredning så han kan få den hjälp han behöver. Nu finns det ju ingen medicin som gör att AS försvinner eller blir bättre, det är ingen sjukdom. Man blir heller inte fri från sina problem bara för att man får en diagnos. Men när (om) han får diagnos så får han hjälp med kontaktperson, gå i samtalsterapi, boendestöd osv.

Du måste se till att barnen inte far illa på något sätt, det är ditt ansvar eftersom du inte har "problem" och är det nödvändigt så kanske ni borde bli särbos istället. För barnens skull. Du kan prata med någon på mödravården om detta så får du säkert goda råd och hjälp.

Sen tycker jag att din sambo ska regga en egen profil här på forumet och skriva själv. Han kan känna det som att du går bakom ryggen på honom nu även om du skriver i all välmening. Hoppas verkligen det löser sej för dej/er. Lycka till!

(Dessutom ska man börja alla meningar med stor bokstav)

Kanske kan individual- och/eller parterapi vara till ngn hjälp?

När han har diagnos har han rätt till samtal m psykolog på Habiliteringen men vet själv att väntan på tur kan va lång.. Berätta om stödbehovet för utredarna och fråga om råd.

FiaLotta skrev:Din sambo har inte diagnostiserad AS eller ADHD som jag fattar det så han borde ligga på om utredning så han kan få den hjälp han behöver. Nu finns det ju ingen medicin som gör att AS försvinner eller blir bättre, det är ingen sjukdom. Man blir heller inte fri från sina problem bara för att man får en diagnos. Men när (om) han får diagnos så får han hjälp med kontaktperson, gå i samtalsterapi, boendestöd osv.

Du måste se till att barnen inte far illa på något sätt, det är ditt ansvar eftersom du inte har "problem" och är det nödvändigt så kanske ni borde bli särbos istället. För barnens skull. Du kan prata med någon på mödravården om detta så får du säkert goda råd och hjälp.

Sen tycker jag att din sambo ska regga en egen profil här på forumet och skriva själv. Han kan känna det som att du går bakom ryggen på honom nu även om du skriver i all välmening. Hoppas verkligen det löser sej för dej/er. Lycka till!

(Dessutom ska man börja alla meningar med stor bokstav)

Tack för ditt svar. han står i kö för att börja utredningen. Men ett av hans problem är att han vill ha diagnosen för att förstå sig bättre själv och kunna fungera bättre med omgivningen. men samtidigt har han jättehög arbetsmoral och vill inte få en stämpel i samhället som han uttrycker själv.
Vi vill ju inte behöva gå isär. det måste ju finnas personer med AS som lever i ett förhållande och har barn?
Jag går inte bakom hans rygg då han vet att jag skriver här. Han säger att han ser det som att jag verkligen gör detta för vår skull.

flodda skrev:Tack för ditt svar. han står i kö för att börja utredningen. Men ett av hans problem är att han vill ha diagnosen för att förstå sig bättre själv och kunna fungera bättre med omgivningen. men samtidigt har han jättehög arbetsmoral och vill inte få en stämpel i samhället som han uttrycker själv.
Vi vill ju inte behöva gå isär. det måste ju finnas personer med AS som lever i ett förhållande och har barn?
Jag går inte bakom hans rygg då han vet att jag skriver här. Han säger att han ser det som att jag verkligen gör detta för vår skull.

Okej vad bra att han vill du ska skriva.

Det är ju jättebra att han har självinsikt, vet med sej att han gör fel och vill göra nåt åt det.

Ja det går utmärkt att leva i en relation med barn även om man har AS. Men just att bli sådär arg som du beskriver för en småsak är enligt min erfarenhet inget som är typiskt för AS. Men jag kan ju ha fel! Trots att man har samma diagnos så är ändå alla olika, vi är ju människor med olika personligheter helt enkelt.

När han känner att det blir för mycket, att ilskan kommer så borde han lämna rummet direkt utan att säga ett enda (dumt) ord och sätta sej ned i 5-10 min och fundera över varför han känner som han gör just då. Då är det lättare att inte pysa över ilskan på andra och sen få dåligt samvete osv. Han kanske är lite deprimerad och behöver medicin för det? Det är vanligt man blir arg för ingenting då. Sömnen är väldigt viktig och om man har AS är det ännu viktigare ha någolunda regelbundna sovtider. Att jobba natt kanske inte är det mest optimala även om han trivs med själva jobbet. Kan bli svårt få sömn dagtid med en liten bebis och en tvååring som skriker och busar och ska så få göra.

flodda skrev:hur ska det gå med ett till barn som kanske om vi har otur gråter väldigt mycket.
igår tappade han humöret vid maten för att min dotter inte ville äta ordentligt och skrek åt henne. jag sa att han inte behöver bli så arg utan att om hon inte vill äta så får hon gå hungrig i så fall. han fortsätter då med att barn ska uppfostras och bete sig ordentligt, han hatar när saker blir i o ordning.
efter en stund när han lugnat ner sig så fattar han att han gjort fel. han mår då ännu sämre på grund av dåligt samvete. detta var droppen för honom säger han och blir jätte konstig. senare säger han att han inte vill ha det såhär. att två barn blir för mycket. han står inte ut med sig själv och att han reagerar som han gör och tror att om han lämnar oss så slipper han göra oss ledsna så ofta.

Våra barn är vuxna idag, men min man hade dåligt tålamod med barnen och blev lätt arg och ångrade sig mycket efteråt. Det går att leva med om man tycker om varandra och det positiva överväger. Jag tycker ni ska försöka och inte ge upp!! Men hjälp kan ju vara bra...

Kanske kan ni ordna så att han har ett eget sovrum med badrum etc. Så att han kan sova ut ordentligt och dra sig undan när det behövs. Sedan skulle jag nog iaf fundera på att försöka hitta ett dagjobb.

Oj, det där låter MYCKET likt min familj, fast vi ligger steget före!
Vi har redan två barn, och en massa skrik och stök osv - och jag är inlagd på psyk för att byta medicin!
Har väl inga direkta råd i nuläget, men återkommer gärna när jag hunnit tänka ett tag!
Han behöver nog snarast prata med ett proffs - innan hela familjen är helt slutkörda!
Köp öronproppar eller Peltorkåpor, det har räddat mina nerver många gånger!
Och har han Dvd så att en tvååring når dem - får han skylla sig själv!

Sitter här och funderar över huruvida jag ska vara ärlig eller stöttande. Ska jag vara stöttande säger jag - sök hjälp, låt sambon arbeta med sig själv och lära sig hantera sin ilska och sina kontrollbehov.

Ska jag istället vara ärlig så säger jag att barnen kommer att få ett helskotta och att det, för deras skull, skulle vara bättre om han inte var en vardaglig del av deras liv för han kommer att utsätta dem för ilskeutbrott, han kommer att få dem att känna sig helt dumma i huvudet för att de inte gör saker på hans sätt eller direkt förstår hur han menar och han kommer att pränta in en drös förhållningsregler om var saker ska stå, hur de ska placeras etc etc som kommer att bli en stor stressfaktor för barnen eftersom de kommer att känna sig tvingade att hålla rätt på alla de här sakerna för att han inte ska börja skrika och skrämma dem med sin ilska.

Låter inte så positivt visst? Ber om ursäkt för det, jag sätter bara ord på vad min erfarenhet lärt mig.

tahlia skrev:Ska jag istället vara ärlig så säger jag att barnen kommer att få ett helskotta och att det, för deras skull, skulle vara bättre om han inte var en vardaglig del av deras liv för han kommer att utsätta dem för ilskeutbrott, han kommer att få dem att känna sig helt dumma i huvudet för att de inte gör saker på hans sätt eller direkt förstår hur han menar och han kommer att pränta in en drös förhållningsregler om var saker ska stå, hur de ska placeras etc etc som kommer att bli en stor stressfaktor för barnen eftersom de kommer att känna sig tvingade att hålla rätt på alla de här sakerna för att han inte ska börja skrika och skrämma dem med sin ilska.

Kanske det, men det kan bli tvärtom också - om diagnosen skulle gå i arv vilket snarare är regel än undantag. Barn med autismspektrumdiagnos tyr sig gärna till vuxna med liknande diagnos.

Och - allvarligt menat - det finns hörselskydd som inte dämpar svaga ljud från t ex barn. Inte så kul kanske, men kan vara en lösning tills vidare.

Ska jag vara ärlig så vet man inte hur det kommer att bli. Det är bara att pröva och leva...

Tack för era svar
FiaLotta: han har förstått dedär med att nattjobb tär för mycket så han har faktiskt begärt förflyttning till dag.

SgtArdbeg skrev:Oj, det där låter MYCKET likt min familj, fast vi ligger steget före!
Vi har redan två barn, och en massa skrik och stök osv - och jag är inlagd på psyk för att byta medicin!
Har väl inga direkta råd i nuläget, men återkommer gärna när jag hunnit tänka ett tag!
Han behöver nog snarast prata med ett proffs - innan hela familjen är helt slutkörda!
Köp öronproppar eller Peltorkåpor, det har räddat mina nerver många gånger!
Och har han Dvd så att en tvååring når dem - får han skylla sig själv!

öronproppar sover han redan med så utan dom skulle de säkert se värre ut. Det där med hörselkåpor är en jättebra ide då man märker när han börjar tycker det blir för stökigt med höga ljud osv så är det ju bara att han tar på dom en stund
Skrattar lite åt det där med att ha DVD filmer framme, det är nog lite mitt fel då han gärna hade satt upp allt i lägenheten på hyllor Skorna höll på att göra honom galen när dottern gick runt med dom överallt så dom är i skolådor på väggen hehe. Men jag tycker inte att det är vidare snyggt att ha allt i takhöjd så då går jag hellre fram och ställer tillbaka filmerna. För mig är ju inte de hela världen och det är väl där vi skiljer oss en aning. Han säger att han hetsar upp sig för att han känner att det är upp till honom att se till att allt inte går fel. Har försökt förklara att vi är två och att han inte behöver ta på sig allt men han har lite svårt att släppa kontrollen.

Får man fråga vad du äter medicin för? frågar för jag har hört att man inte kan medicinera AS.

tahlia skrev:Sitter här och funderar över huruvida jag ska vara ärlig eller stöttande. Ska jag vara stöttande säger jag - sök hjälp, låt sambon arbeta med sig själv och lära sig hantera sin ilska och sina kontrollbehov.

Ska jag istället vara ärlig så säger jag att barnen kommer att få ett helskotta och att det, för deras skull, skulle vara bättre om han inte var en vardaglig del av deras liv för han kommer att utsätta dem för ilskeutbrott, han kommer att få dem att känna sig helt dumma i huvudet för att de inte gör saker på hans sätt eller direkt förstår hur han menar och han kommer att pränta in en drös förhållningsregler om var saker ska stå, hur de ska placeras etc etc som kommer att bli en stor stressfaktor för barnen eftersom de kommer att känna sig tvingade att hålla rätt på alla de här sakerna för att han inte ska börja skrika och skrämma dem med sin ilska.

Låter inte så positivt visst? Ber om ursäkt för det, jag sätter bara ord på vad min erfarenhet lärt mig.

jag vill bara ha ärliga svar annars kan det ju inte leda till det bättre
Självklart kommer jag inte låta mina barn fara illa. Så om detta aldrig blir bättre och att dom kommer vara rädda för honom eller blir väldigt stressade av familjesituationen så får vi ju gå skilda vägar. Men innan den dagen kommer vill vi ju verkligen pröva det vi kan för att försöka få allt att fungera ändå. för när han mår bra tillhör vi verkligen en av dom lyckligaste familjerna, så det skulle ju vara en stor sorg för oss båda

Uj, känner igen mig otroligt i det du beskriver!
Vet själv att jag har stora problem att hantera stoj, oordning och allmänt kaos ibland - tror att det främst stammar i att man själv inte kan välja ifall man vill utsätta sig för sådana situationer utan med barn så har man inte något val. Öronproppar, mörkläggningsgardiner och massor med ljuddämpande material i rummet hjälper ohyggligt mycket om inte bostaden är alltför lyhörd.

Skulle absolut rekommendera att ni ser till att din sambo kan vara avskild från stoj och stök så att han kan "krypa fram ur skalet" när han själv väljer det - annars är det risk för utbrott när bägaren rinner över. Fåniga i kråksången är att den utlösande faktorn kan vara otroligt trivial - något som kan förvirra barn ganska mycket då de inte förstår problematiken.

Jag blev "utbränd" i våras och började äta Venlafaxin.
Det hjälpte dock inte det minsta för min depression och ångest...
Efter en hel del detektivarbete står jag i kö för att utreda både ADD och Asp.
Ska byta till Voxra och Mirtazapin så jag blir piggare dagtid och tröttare på natten. Tror själv att jag behöver typ Ritalin, men läkarna vill prova så här först.

Sova med öronproppar javisst, men även när man är vaken! Frun blir tokig, haha
Funderar på att köpa Peltor Sport Tac - inga ljud över 85 dB släpps in!

Jag är trebarnsmor med AS-diagnos och mina barns far är odiagnostiserad men "skolboksexemplar" av AS-man, komplett med ljudkänslighet, egocentricitet etc etc.

Jag vill inte påstå att han är en dålig förälder i alla avseenden, men hans extrema oförmåga att hantera småbarn och stå ut med deras "jobbighet", oväsen etc. var faktiskt påfallande. Han kunde t.ex. inte ta hand om barnen när de var små och skrek (för då fick han ont i öronen, nämligen), han behövde sova ostört alla nätter och få sovmorgon VARJE dag (även då jag varit uppe större delen av nätterna månader i sträck), han var otroligt långsam och oföretagsam när det gällde saker som behövde göras i hushållet och han kunde t.ex. bli arg på en motsträvig 1.5-åring och lämna barnet ensamt i mörkret på en parkeringsplats och var i största allmänhet en tämligen inkompetent förälder. Jag ser det som att jag var singelförälder, med ett extra jobbigt och krävande barn (nämligen mannen) att ta hänsyn till. När barnen var så stora att jag vågade lämna dem ensamma med honom på regelbunden basis lämnade jag honom.

Så här i efterhand så kan jag tycka att jag var helt galen som stannade så länge (och att jag öht skaffade barn med den mannen är kanske mest av allt ett symptom på mitt eget dåliga omdöme).

För personer med AS som har låg toleransnivå när det gäller ljud och stök, och svårigheter att ta hänsyn till andra, så tror jag att bästa lösningen förmodligen är att vara särbo. Då kan man umgås så mycket som känns bra för alla inblandade. En aspie som mår dåligt är förmodligen rena helvetet att ha som förälder, så om den ena föräldern mår dåligt av småbarnslivet är det nog bäst för alla inblandade att den personen inte bor tillsammans med barnen till vardags.

Juggernawt skrev:Uj, känner igen mig otroligt i det du beskriver!
Vet själv att jag har stora problem att hantera stoj, oordning och allmänt kaos ibland - tror att det främst stammar i att man själv inte kan välja ifall man vill utsätta sig för sådana situationer utan med barn så har man inte något val. Öronproppar, mörkläggningsgardiner och massor med ljuddämpande material i rummet hjälper ohyggligt mycket om inte bostaden är alltför lyhörd.

Skulle absolut rekommendera att ni ser till att din sambo kan vara avskild från stoj och stök så att han kan "krypa fram ur skalet" när han själv väljer det - annars är det risk för utbrott när bägaren rinner över. Fåniga i kråksången är att den utlösande faktorn kan vara otroligt trivial - något som kan förvirra barn ganska mycket då de inte förstår problematiken.

Jag försöker låta honom vara ensam och inte behöva ta det där jobbiga, men han vill ju samtidigt gärna hjälpa till och kan ta det lite personligt om jag säger åt honom att gå undan lite.

SgtArdbeg skrev:Jag blev "utbränd" i våras och började äta Venlafaxin.
Det hjälpte dock inte det minsta för min depression och ångest...
Efter en hel del detektivarbete står jag i kö för att utreda både ADD och Asp.
Ska byta till Voxra och Mirtazapin så jag blir piggare dagtid och tröttare på natten. Tror själv att jag behöver typ Ritalin, men läkarna vill prova så här först.

Sova med öronproppar javisst, men även när man är vaken! Frun blir tokig, haha
Funderar på att köpa Peltor Sport Tac - inga ljud över 85 dB släpps in!

okey trodde det hade med AS att göra

Gafsan skrev:Jag är trebarnsmor med AS-diagnos och mina barns far är odiagnostiserad men "skolboksexemplar" av AS-man, komplett med ljudkänslighet, egocentricitet etc etc.

Jag vill inte påstå att han är en dålig förälder i alla avseenden, men hans extrema oförmåga att hantera småbarn och stå ut med deras "jobbighet", oväsen etc. var faktiskt påfallande. Han kunde t.ex. inte ta hand om barnen när de var små och skrek (för då fick han ont i öronen, nämligen), han behövde sova ostört alla nätter och få sovmorgon VARJE dag (även då jag varit uppe större delen av nätterna månader i sträck), han var otroligt långsam och oföretagsam när det gällde saker som behövde göras i hushållet och han kunde t.ex. bli arg på en motsträvig 1.5-åring och lämna barnet ensamt i mörkret på en parkeringsplats och var i största allmänhet en tämligen inkompetent förälder. Jag ser det som att jag var singelförälder, med ett extra jobbigt och krävande barn (nämligen mannen) att ta hänsyn till. När barnen var så stora att jag vågade lämna dem ensamma med honom på regelbunden basis lämnade jag honom.

Så här i efterhand så kan jag tycka att jag var helt galen som stannade så länge (och att jag öht skaffade barn med den mannen är kanske mest av allt ett symptom på mitt eget dåliga omdöme).

För personer med AS som har låg toleransnivå när det gäller ljud och stök, och svårigheter att ta hänsyn till andra, så tror jag att bästa lösningen förmodligen är att vara särbo. Då kan man umgås så mycket som känns bra för alla inblandade. En aspie som mår dåligt är förmodligen rena helvetet att ha som förälder, så om den ena föräldern mår dåligt av småbarnslivet är det nog bäst för alla inblandade att den personen inte bor tillsammans med barnen till vardags.

oj riktigt så allvarligt har vi det ju inte i så fall men jag förstår vad du menar, men jag tror att vi båda hade sett till att det inte går så långt..


är det någon av er här som svarat som har ADHD också?? tänker på det här med impulsiviteten han har att så fort han kommer på något han vill göra eller köpa eller sälja så ska de göras så fort som möjligt även om det slutar i en dålig affär. är det något som kan bli bättre med medicinering?
och att han tankarna kan spela honom ett spratt och han blir extra orolig för vissa saker.

Det är kolossalt grundläggande att han aldrig någonsin tar ut sin frustration på barnen.

Det är hans ansvar att vid frustrationstillfällen genast avlägsna sej från rummet och sätta sej ifred någonstans. Det spelar ingen roll var han sitter, bara han inte är i närheten av barnen.

Om han klarar att göra detta, tror jag ni kan ha ett bra liv. Om det blir för svårt för honom är det bättre att ni är särbor. Oavsett diagnos.

Jag har inte läst allt, för jag orkade inte. Men läste att din karl kan bli skitförbannad osv. Jag tipsar om Sertralin. Den medicinen gjorde mig lugn. Förr var jag så lättprovocerad och jag hade inga problem med att slåss och tända eld på saker. Blev irriterad på ALLT, dessutom. Fan, vad jobbigt det var. Man blev så ångestfylld av det. Näst högsta dosen = helt awesome för mig.

Jag har autistiskt syndrom och ADHD, bland annat.

weasley skrev:Det är kolossalt grundläggande att han aldrig någonsin tar ut sin frustration på barnen.

Det är hans ansvar att vid frustrationstillfällen genast avlägsna sej från rummet och sätta sej ifred någonstans. Det spelar ingen roll var han sitter, bara han inte är i närheten av barnen.

Om han klarar att göra detta, tror jag ni kan ha ett bra liv. Om det blir för svårt för honom är det bättre att ni är särbor. Oavsett diagnos.

Agreed.

Min ångest och depression kommer ju till största del av mina AS/ADD-problem!
Är helt sönderstressad, eller var - för det har vänt nu!

Du kanske kan fråga honom om han vill läsa en del böcker om modern barnuppfostran, så att han slipper känna att det blir fel om barnen inte gör som han vill. Har du tur kanske det blir hans nya specialintresse. Det kan låta skämtsamt, men jag menar allvar med att det kan vara värt att pröva. Lycka till!