Jag kan liksom inte ens ringa sådana där samtal själv, för jag fattar inte hur man gör. Vet inte vad man ska säga osv. Förstår inte alla steg i processen. Min mamma hjälpte mig med utredningen.

Sheyen skrev:Vad menar du? Har du fått problem nu som du inte haft innan?

Jag är mer högfungerande nu än någonsin förut, men jag skulle aldrig kunna bo ensam i en lägenhet, t.ex. För jag förstör allting, liksom. Kan inte sköta mig. Och då är jag ändå mycket bättre nu än vad jag var för 5 år sedan.

Jag menar att jag alltid haft problem men att de har blivit värre de senaste åren (speciellt sedan jag flyttade hemifrån). Kan inte riktigt ta hand om mig själv så bra som jag borde kunna, mår mycket sämre osv. Dessutom blir mina svårigheter ÄNNU värre ju mer stressen ökar vilket den definitivt gör i och med mina studier till exempel. Förstår du vad jag menar?

Sheyen skrev:Min mamma hjälpte mig med utredningen.

Jag har ingen som hjälper mig så jag MÅSTE göra allting själv. Jag har inget val.

Neutrino skrev:

Sheyen skrev:Min mamma hjälpte mig med utredningen.

Jag har ingen som hjälper mig så jag MÅSTE göra allting själv. Jag har inget val.

Man kanske måste, men om man inte kan så kan man inte, oavsett om man måste eller inte.

Neutrino skrev:

Sheyen skrev:Vad menar du? Har du fått problem nu som du inte haft innan?

Jag är mer högfungerande nu än någonsin förut, men jag skulle aldrig kunna bo ensam i en lägenhet, t.ex. För jag förstör allting, liksom. Kan inte sköta mig. Och då är jag ändå mycket bättre nu än vad jag var för 5 år sedan.

Jag menar att jag alltid haft problem men att de har blivit värre de senaste åren (speciellt sedan jag flyttade hemifrån). Kan inte riktigt ta hand om mig själv så bra som jag borde kunna, mår mycket sämre osv. Dessutom blir mina svårigheter ÄNNU värre ju mer stressen ökar vilket den definitivt gör i och med mina studier till exempel. Förstår du vad jag menar?

Inte riktigt. Jag vet inte ens hur man flyttar hemifrån. Till och med det fick jag hjälp med. Om jag skulle vilja skilja mig med Fenren imorgon skulle det ändå vara han som hade fått fixa med alla samtal, papper osv, för jag förstår inte hur man gör.

Vad har du för svårigheter?

Sheyen skrev:Vad har du för svårigheter?

Vad jag har för svårigheter? Rent allmänt? Det är väldigt svårt för mig att skriva ner alla mina svårigheter här eftersom de är så många (jag har provat att skriva ner dem och det resulterade i en 20 sidor lång lista som jag har på min dator), så jag kommer nu bara ge några exempel (de som ställer till mest problem just nu):

- Depression
- Generell ångest
- Social ångest
- Andra sociala problem (till exempel svårigheter att förstå sarkasm och skämt, jag har svårt att förstå när folk säger en sak men menar något annat, problem med ögonkontakt, har svårt för att "koppla" med folk, har alltid känt mig annorlunda och som andra inte riktigt förstår mig)
- Koncentrationsproblem
- Igångsättningssvårigheter (vilket leder till att jag knappt studerar, inte lagar mat, inte städar särskilt ofta osv)
- Svårt för för mycket intryck (speciellt ljud, viss beröring samt när mycket saker rör sig och händer samtidigt)
- Svårt för att uttrycka vissa känslor
- Svårt att identifiera, reglera och hantera mina känslor
- Jag är fruktansvärt självmedveten och jag överanalyserar både mig själv och det som händer runtomkring mig
- Övertänker allt
- Har väldigt svårt för att lära mig saker jag inte är intresserad av (medan jag kan lära mig allt om saker jag är intresserad av)

Där har du några få exempel. Finns enormt mycket mer att säga.

Ångest och depression kommer oftast av andra problem. Så om man kommer tillrätta med de så minskar det andra. Man kan dela upp det i primära och sekundära problem. Dock inte sagt att det är enkelt. Men det kan göra det lättare att prioritera.

Sociala, koncentration, uttrycksproblem etc kan underlättas med kunskap och träning.

Kanske kan du hitta en strategi för att hantera intrycken? eller något att göra när det blivit för mycket?

Pojkvännen kanske kan hjälpa till med igångsättningssvårigheterna?

Självmedvetenheten och överanalys kanske kan hanteras genom avslappningsövningar och att träna sig att släppa vissa saker?

Neutrino skrev:- Har väldigt svårt för att lära mig saker jag inte är intresserad av (medan jag kan lära mig allt om saker jag är intresserad av)

Du är inte ensam
Säg till när du hittar en lösning

Säger inte att det är några universallösningar men det kanske går att minska en del problem?

Plåtmonster,

Visst, det mesta kan säkert bli bättre genom att träna på det osv. Du har nog rätt. Frågan är bara hur man ska gå till väga? Depressionen och all ångest gör även ofta att jag inte riktigt orkar kämpa emot.

Mitt sätt att hantera för mycket intryck är att "stänga av". Alltså att bli tyst, tillbakadragen, stirra in i en vägg, vara för mig själv och "fastna" i mitt huvud. Ungefär så.

Hur kan min pojkvän hjälpa mig med mina igångsättningssvårigheter? Han bor inte här för övrigt så för tillfället träffar jag honom inte särskilt ofta.

Kanske kan du träna ögonkontakt med din pojkvän? iaf som en start?

plåtmonster skrev:Kanske kan du träna ögonkontakt med din pojkvän? iaf som en start?

Han bor som sagt inte här så jag träffar honom inte så ofta. Men jag måste säga att jag är bättre på ögonkontakt med honom än någon annan. Inte jättebra, men bättre i alla fall.

Neutrino skrev:

Sheyen skrev:Vad har du för svårigheter?

Vad jag har för svårigheter? Rent allmänt? Det är väldigt svårt för mig att skriva ner alla mina svårigheter här eftersom de är så många (jag har provat att skriva ner dem och det resulterade i en 20 sidor lång lista som jag har på min dator), så jag kommer nu bara ge några exempel (de som ställer till mest problem just nu):

- Depression
- Generell ångest
- Social ångest
- Andra sociala problem (till exempel svårigheter att förstå sarkasm och skämt, jag har svårt att förstå när folk säger en sak men menar något annat, problem med ögonkontakt, har svårt för att "koppla" med folk, har alltid känt mig annorlunda och som andra inte riktigt förstår mig)
- Koncentrationsproblem
- Igångsättningssvårigheter (vilket leder till att jag knappt studerar, inte lagar mat, inte städar särskilt ofta osv)
- Svårt för för mycket intryck (speciellt ljud, viss beröring samt när mycket saker rör sig och händer samtidigt)
- Svårt för att uttrycka vissa känslor
- Svårt att identifiera, reglera och hantera mina känslor
- Jag är fruktansvärt självmedveten och jag överanalyserar både mig själv och det som händer runtomkring mig
- Övertänker allt
- Har väldigt svårt för att lära mig saker jag inte är intresserad av (medan jag kan lära mig allt om saker jag är intresserad av)

Där har du några få exempel. Finns enormt mycket mer att säga.

Okej. Men du har ju ändå varit så pass högfungerande att du klarat av att både börja i högskola och även bo ensam. Det är ju jättebra. Det krävs ju rätt mycket för att lyckas komma in på högskolor.

Jag förstår inte det här med att "det blivit sämre med åren"... Menar du att du tidigare klarade av städning, matlagning etc. och att du nu inte gör det? Varför jag frågar är ju för att depressioner kan ge liknande symptom som de symptom som tyder på Aspergers och ADHD.

Vad skulle en Aspergerdiagnos kunna hjälpa dig med, tror du? Studierna kommer fortfarande att vara krävande och städningen måste fortfarande bli gjord.

Sheyen skrev:Okej. Men du har ju ändå varit så pass högfungerande att du klarat av att både börja i högskola och även bo ensam. Det är ju jättebra. Det krävs ju rätt mycket för att lyckas komma in på högskolor.

Jag förstår inte det här med att "det blivit sämre med åren"... Menar du att du tidigare klarade av städning, matlagning etc. och att du nu inte gör det? Varför jag frågar är ju för att depressioner kan ge liknande symptom som de symptom som tyder på Aspergers och ADHD.

Vad skulle en Aspergerdiagnos kunna hjälpa dig med, tror du? Studierna kommer fortfarande att vara krävande och städningen måste fortfarande bli gjord.

Visst, jag studerar men det är verkligen inte lätt. Jag har redan fått hoppa av en kurs och jag klarar inte av mina studier utan stöd numera (får anteckningsstöd och en mentor). Får se om jag ens klarar av studierna överhuvudtaget. Ibland vill jag ge upp.

Jag menar att jag aldrig riktigt behövde klara av matlagning och städning osv innan eftersom det var något mina föräldrar gjorde och hade koll på när jag bodde hemma. Jag kanske är "högfungerande" men jag skulle inte kalla mig välfungerande.

En Aspergerdiagnos (eller vilken diagnos det nu blir) skulle kunna hjälpa mig med en del. Det skulle till exempel ge mig rätt till fortsatt stöd i studierna, det skulle kunna hjälpa mig att förstå mig själv och jag skulle säkert kunna få hjälp att lära mig hantera saker jag inte kan hantera nu osv.

Jag vet som sagt inte om jag har Asperger. Allt jag vet är att jag har problem som tyder på det. Om det verkligen är AS eller om det är något annat återstår att se.

Neutrino skrev:Jag kanske är "högfungerande" men jag skulle inte kalla mig välfungerande.

Känner igen mig jättemycket i det du skriver.

Får du diagnos kan du få mer hjälp, exempelvis medicin mot ADD/ADHD om du får sådan diagnos. Sedan finns ju boendestöd och liknande hjälpinsatser. Om du får hjälp med praktiska göromål hemma kanske du kan fokusera på stuierna bättre?

Vad skulle det vara för stöd i skolan då?

Det där med att dina föräldrar städade när du bodde hos dem; det visar ju mest att du nu ska försöka lära dig att sköta dig själv. Det går ju liksom dåligt för i princip alla i början, tänker jag. Så det säger inte så mycket om dig som person, om du förstår.

Hur menar du att en diagnos skulle kunna hjälpa dig att hantera saker du inte kan hantera nu?

Sheyen skrev:Vad skulle det vara för stöd i skolan då?

Det där med att dina föräldrar städade när du bodde hos dem; det visar ju mest att du nu ska försöka lära dig att sköta dig själv. Det går ju liksom dåligt för i princip alla i början, tänker jag. Så det säger inte så mycket om dig som person, om du förstår.

Hur menar du att en diagnos skulle kunna hjälpa dig att hantera saker du inte kan hantera nu?

Det stöd jag har nu. Mitt stöd är just nu "inofficiellt" eftersom jag inte har någon diagnos än.

Visst, det kanske går dåligt för alla i början men jag har bott hemifrån i tre år nu och det går fortfarande lika dåligt. Jag tänker att det borde ha gått bättre efter tre år. Eller?

Jag menar att om jag får en diagnos (vilken som helst) så lär jag ju få någon form av samtalskontakt med någon professionell som kan hjälpa mig att lära mig hantera saker som till exempel sociala situationer, studier, jobb (klarar inte av att jobba heller) osv. Hur jag ska lära mig det vet jag inte men med en diagnos lär jag väl inte bli helt utan hjälp?

Fortytwo skrev:

Neutrino skrev:Jag kanske är "högfungerande" men jag skulle inte kalla mig välfungerande.

Känner igen mig jättemycket i det du skriver.

Får du diagnos kan du få mer hjälp, exempelvis medicin mot ADD/ADHD om du får sådan diagnos. Sedan finns ju boendestöd och liknande hjälpinsatser. Om du får hjälp med praktiska göromål hemma kanske du kan fokusera på stuierna bättre?

Ja, kanske. Jag vet inte. Men om jag har ADD (ADHD har jag nog inte) så gör ju en diagnos att jag, precis som du säger, kan få mediciner vilket i så fall skulle vara fördelaktigt.

Neutrino skrev:Jag menar att om jag får en diagnos (vilken som helst) så lär jag ju få någon form av samtalskontakt med någon professionell som kan hjälpa mig att lära mig hantera saker som till exempel sociala situationer, studier, jobb (klarar inte av att jobba heller) osv. Hur jag ska lära mig det vet jag inte men med en diagnos lär jag väl inte bli helt utan hjälp?

Ja, du kan få mer hjälp om du får diagnos. Jag har själv precis påbörjat utredning och det är iallafall vad jag fått sagt till mig.

Om jag får AS-diagnos (vilket det är sannolikt att jag får baserat på min bakgrund, mina problem i dagsläget och psykologens bedömning av mig) så kommer jag definitivt klassas som högfungerande, men jag balanserar ändå hela tiden på en skör lina. Jag klarar av att studera (för tillfället på distans iofs) och har en liten dotter som jag klarar av att ta hand om, men jag har en väldigt hög ångestnivå som gör att jag måste medicinera med ett antidepressivt preparat i maxdos och då har jag ändå mycket ångest kvar! Jag har social fobi sedan barnsben förutom förmodad AS och är väldigt känslig för intryck bland annat.

Det finns hjälp att få. Psykologen som jag pratade med lovade knappast guld och gröna skogar om man säger så, men hon sa helt säkert att chansen att få bra hjälp är större med diagnos än utan.

Jag tycker det är av yttersta vikt att folk får stöd innan de faller ihop helt och blir sjukskrivna på obestämd tid!

Neutrino skrev:

Sheyen skrev:Vad skulle det vara för stöd i skolan då?

Det där med att dina föräldrar städade när du bodde hos dem; det visar ju mest att du nu ska försöka lära dig att sköta dig själv. Det går ju liksom dåligt för i princip alla i början, tänker jag. Så det säger inte så mycket om dig som person, om du förstår.

Hur menar du att en diagnos skulle kunna hjälpa dig att hantera saker du inte kan hantera nu?

Det stöd jag har nu. Mitt stöd är just nu "inofficiellt" eftersom jag inte har någon diagnos än.

Visst, det kanske går dåligt för alla i början men jag har bott hemifrån i tre år nu och det går fortfarande lika dåligt. Jag tänker att det borde ha gått bättre efter tre år. Eller?

Det har jag ingen aning om, då jag själv inte klarar av min vardag och inte ens gjorde det när jag bodde hos föräldrarna, på grund av mina problem.

Neutrino skrev:Jag menar att om jag får en diagnos (vilken som helst) så lär jag ju få någon form av samtalskontakt med någon professionell som kan hjälpa mig att lära mig hantera saker som till exempel sociala situationer, studier, jobb (klarar inte av att jobba heller) osv. Hur jag ska lära mig det vet jag inte men med en diagnos lär jag väl inte bli helt utan hjälp?

Det beror helt på. Sådant där är helt behovsstyrt, har jag fått lära mig. Många på forumet har haft problem med att få hjälp med exempelvis boendestöd eller bidrag, men jag själv har aldrig ens bett om det. De ville ju till och med pracka på mig ett sådant där jävla kedjetäcke, men då sa jag att jag var för smart för sådana täcken. Hahaha... Det var inte särskilt uppskattat. Jag var dum då... och negativ! Det sa de, hahaha... Det var jag inte alls; jag var realistisk. Jag insåg att det inte skulle fungera samt varför det inte skulle fungera.

Jag vet inte riktigt hur du menar med att man ska få lära sig hantera jobb osv, men man får nog inte gå några sådana kurser eller så, för vad jag vet finns inte sådana kurser. Men jag vet inte. Kan inte sådant där. Jag vill bara bli placerad på något jobb, sen om några år, där jag klarar av mina uppgifter och där jag inte får ångest. Jag ska även kunna hitta dit och hem. Som det är nu kan jag inte ens åka till stan själv.

Sheyen skrev:Okej. Men du har ju ändå varit så pass högfungerande att du klarat av att både börja i högskola och även bo ensam. Det är ju jättebra. Det krävs ju rätt mycket för att lyckas komma in på högskolor.

Det finns folk med AS som har både doktorsexamen och boendestöd. När man har AS och är intelligent så kan man vara väldigt bra på det teoretiska planet men ha problem med praktiska göromål. Det har kanske med den ojämna begåvningsprofilen att göra (alla med AS har ju inte ojämn begåvningsprofil men det är väl ganska vanligt).

Sheyen, med all respekt - olika aspergare har olika funktionsnivå. Även om man är högfungerande har man fortfarande en funktionsnedsättning och kan vara i behov av hjälp.

Fortytwo skrev:

Sheyen skrev:Okej. Men du har ju ändå varit så pass högfungerande att du klarat av att både börja i högskola och även bo ensam. Det är ju jättebra. Det krävs ju rätt mycket för att lyckas komma in på högskolor.

Det finns folk med AS som har både doktorsexamen och boendestöd. När man har AS och är intelligent så kan man vara väldigt bra på det teoretiska planet men ha problem med praktiska göromål. Det har kanske med den ojämna begåvningsprofilen att göra (alla med AS har ju inte ojämn begåvningsprofil men det är väl ganska vanligt).

Sheyen, med all respekt - olika aspergare har olika funktionsnivå. Även om man är högfungerande har man fortfarande en funktionsnedsättning och kan vara i behov av hjälp.

Nu förstår jag inte. Gjorde jag något fel? Jag gav honom/henne beröm. Det som du skrev här ovan vet jag ju redan. Har inte sagt något annat om det.

Sheyen skrev:Nu förstår jag inte. Gjorde jag något fel? Jag gav honom/henne beröm. Det som du skrev här ovan vet jag ju redan. Har inte sagt något annat om det.

Ok, då kanske jag missuppfattade dig. Jag tänkte att du kanske menade att Neutrino är så högfungerande att hon inte skulle gynnas av en diagnos. Och nej, du gjorde absolut inget fel, det tycker jag inte i vilket fall.

Fortytwo skrev:

Sheyen skrev:Nu förstår jag inte. Gjorde jag något fel? Jag gav honom/henne beröm. Det som du skrev här ovan vet jag ju redan. Har inte sagt något annat om det.

Ok, då kanske jag missuppfattade dig. Jag tänkte att du kanske menade att Neutrino är så högfungerande att hon inte skulle gynnas av en diagnos.

Det var lite så jag uppfattade det också men jag kan mycket väl ha missförstått. I så fall ber jag om ursäkt.

Jag vet inte riktigt vad jag kan säga mer än att jag verkligen behöver hjälp. Ja, jag studerar. Ja, jag har flyttat hemifrån. Men fungerar mitt liv bra? Absolut inte! Som jag nämnde innan så kanske jag klassas som "högfungerande" men jag är verkligen inte välfungerande. Oavsett vilken diagnos det handlar om. Får jag ingen hjälp så kommer saker inte bli bättre utan snarare sämre och blir det sämre än vad det redan är så vet jag inte vad jag ska göra med mig själv. Förstår ni vad jag menar?

Neutrino skrev:Förstår ni vad jag menar?

Jag förstår. Verkar som vi befinner oss i lite liknande situationer, fast jag har ju påbörjat utredning.

Jag måste gå nu men du får gärna skicka pm om du känner att du behöver "prata" någon gång.

Neutrino skrev:

Fortytwo skrev:

Sheyen skrev:Nu förstår jag inte. Gjorde jag något fel? Jag gav honom/henne beröm. Det som du skrev här ovan vet jag ju redan. Har inte sagt något annat om det.

Ok, då kanske jag missuppfattade dig. Jag tänkte att du kanske menade att Neutrino är så högfungerande att hon inte skulle gynnas av en diagnos.

Det var lite så jag uppfattade det också men jag kan mycket väl ha missförstått. I så fall ber jag om ursäkt.

Jag vet inte riktigt vad jag kan säga mer än att jag verkligen behöver hjälp. Ja, jag studerar. Ja, jag har flyttat hemifrån. Men fungerar mitt liv bra? Absolut inte! Som jag nämnde innan så kanske jag klassas som "högfungerande" men jag är verkligen inte välfungerande. Oavsett vilken diagnos det handlar om. Får jag ingen hjälp så kommer saker inte bli bättre utan snarare sämre och blir det sämre än vad det redan är så vet jag inte vad jag ska göra med mig själv. Förstår ni vad jag menar?

Ja, jag förstår vad du menar. Jag ville bara ställa några frågor som jag funderade på...

Sheyen skrev:Ja, jag förstår vad du menar. Jag ville bara ställa några frågor som jag funderade på...

Det är helt ok!