DN Insidan skrev:Självskadebeteende är vår tids nya ”tonårssjuka”. Det menar psykologen Jonas Bjärehed som nu presenterar sin forskning. ”Vi kan ha överdramatiserat allvaret. För de flesta tycks beteendet vara lindrigt och gå över”, säger han.

Det har rapporterats mycket om självskadebeteende hos unga de senaste åren. Både svenska och internationella siffror visar att självskadebeteendet är vanligt, särskilt hos flickor. En forskargrupp vid Lunds universitet beslutade sig för att gräva djupare i ämnet. Vad är självskadebeteende egentligen hos ungdomar?

Det finns trender i uttryck för psykisk ohälsa bland unga, menar psykologen Jonas Bjärehed, som ingår i forskargruppen och nyligen disputerade om självskador hos unga.

– Vi blev också överraskade av de höga siffrorna, men för de flesta av ungdomarna tycks det vara ett ganska lindrigt och övergående beteende. Och det verkar heller inte vara så att de som bara skadat sig någon enstaka gång mår sämre än de ungdomar som inte skadat sig. Det kan handla om att man är nyfiken och bara vill testa eller är uttråkad – precis samma kriterier som gäller när det handlar om till exempel droger, säger han. Men vissa talar också om en sorts ångestlindring.

Självskadebeteende är vanligt bland högstadieelever, uppfattar hon, och det är framför allt flickorna som hon upptäcker.

– Ibland ser jag att de har ett plåster på armen. Vissa är modiga och berättar, men då har de oftast kommit till mig flera gånger och sökt för andra saker innan de vågar säga något. Fast jag får långt ifrån vetskap om alla. Och det känns ju otäckt. Mörkertalet är stort, tror hon.

– Man börjar bli självständig, kommer in i puberteten och kompisarna blir allt viktigare. Man vill vara stor, men är ändå liten och behöver sina föräldrar väldigt nära. Det är en otroligt känslig tid.

De tjejer som hon upptäcker har hon oftast haft kontakt med innan.

– De kan ha mått dåligt eller har ett beteende som har gjort att jag har fått kontakt med dem. På den här skolan är många elever prestationsinriktade, vilket ibland kan leda till ett självdestruktivt beteende.

Stina Lundblad håller med om att självskadebeteende kan vara vår tids tonårssjuka.

– Kraven ökar, barn ska bli vuxna tidigt och de ska klara av väldigt mycket. De ska vara duktiga, söta och snygga. Det kan föra med sig problem som självskador och ätstörningar.

Även neuropsykiatriska problem, som inte alltid är diagnosticerade, kan spela in, tror hon.

Så länge hon kan minnas har hon haft en oro i kroppen, berättar hon. En oro som sedan blev till ångest. Hur det ledde till att hon började skada sig minns inte Ida, som i dag är 23 år.

Första gången var det läskigt, berättar Ida.

– Det kändes farligt. Men det kändes också lugnande och för mig blev det ett sätt att lindra ångesten jag hade.

Ida kände ingen annan som skadade sig så, men efter att hon testat fick hon höra om fler i sin omgivning som också provat.

– Jag tror att man mår dåligt när man gör det, jag tror inte att man utsätter sig för det annars. Det gör ju ont. Men jag tror också att det finns en del som testar och inte gör det mer. Det var några kring mig på högstadiet som gjorde det.

Det finns absolut en viss ”smittorisk” i självskadebeteende också, säger Ida.

– Om man redan är inne i ett sådant beteende och ser någon som har skadat sig ännu mer, kan det trigga i gång en. Jag har varit ganska medveten om att det är så, men det är ändå lätt att påverkas av det.

För Ida tog det sju år innan hon kom ur den onda cirkel som självskadandet blev. Hon skadade sig oftast på kvällar och nätter. Det var då ensamheten kändes som värst.

– När familjen hade somnat och jag var vaken, då dök ångestkänslorna upp.

En dag hittade Idas mamma en text som Ida hade skrivit. Den beskrev hur dåligt hon mådde och hur hon skadade sig själv.

– Vändpunkten blev den terapeut som jag träffade och som jag har fått jättemycket stöd av. Innan dess hade jag provat samtal hos psykolog, gruppterapi och bildterapi. Terapeuten är kbt-inriktad och har hjälpt mig att se hur jag vill leva mina dagar och sedan planera efter det – att ta mer ansvar för mitt liv.

För det är lätt att självskadebeteendet blir en identitet som är svår att släppa, säger Ida.

– Jag har känt mig som ”hon som mår dåligt”. Det var henne jag hittade i 13-årsåldern. Jag hade ingen aning om vem jag var annars.

Jag har aldrig haft något enkelt svar på varför jag skadade mig själv och har det fortfarande inte. Men i takt med att jag har fått distans till mitt före detta självskadebeteende har jag ändå försökt att hitta vissa förklaringar och orsaker till varför jag gjorde som jag gjorde. En sak som är säker är att jag ALDRIG skadade mig själv för att få uppmärksamhet. Inte heller för att dö. Att skada mig själv blev ett slags beteende som växte fram i takt med att jag var och blev allt mer deprimerad. Jag var ledsen och kände mig väldigt tom och kunde inte se någon mening med mitt liv. När jag skadade mig själv ledde det till en känsla av kortvarig lättnad, men lika snabbt infann sig skammen, ångern och känslan av ett misslyckande.

Jag visste inte förrän jag kom upp i vuxen ålder att det var självskadebeteende jag höll på med. Det var ingenting det pratades om och jag kände mig konstig och annorlunda. Jag hade också en ätstörning sedan jag var barn som jag hela tiden förnekat. Utåt ville jag vara perfekt, även om jag kanske inte lyckades och det ingick ju givetvis i den bilden att jag inte kunde prata om mina problem. Jag satte ännu mer press på mig själv och var väldigt deprimerad. Det finns ju många anledningar till att någon skadar sig och i mitt fall kom självskadorna att bli tvångsmässiga, jag kunde få ångest av att inte skada mig.