Ett brev som jag väljer att kommentera idag kommer från Sigrid. Och hon tar upp en fråga som är så viktig. Men också, tycker jag, svår att svara på. Därför att den har med nånting så djupt existentiellt att göra.

Hennes fråga är i korthet: Hur vet man att man är i kontakt med sig själv?

Ja, hur vet man det? Först uttrycket att vara i kontakt med sig själv. Det finns ju flera liknande uttryck - att bottna eller vara grundad i sig själv. Det finns säkert flera. I det brukar man ju lägga att man vet i det stora vem man är men inte minst vad man känner. Och då menar jag känslor som glädje, sorg, förtvivlan, rädsla, lust, ilska - de där starka känslorna.

Så att vara i kontakt med sig själv innebär bland annat att veta vad man känner och känna vad man känner. Kanske till och med ha ord för vad man känner. Så att man kan förmedla det som en upplevelse till andra.

Om man vet vad man känner och kanske även vet vad man kan komma att känna i olika situationer med olika människor, så för det med sig förstås att man har en känsla av vem man är. Och hur man funkar. Och i det finns en förutsägbarhet och det innebär en trygghet.

Det är en sida av det. En annan sida av det är att om jag känner det jag känner, om jag är i kontakt med mig själv i den bemärkelsen, så blir jag ju också mera levande. Det har alltså en vitaliserande effekt skulle man kunna säga. Smaker blir starkare, möten blir djupare, glädjen blir större, ilskan blir tydligare, med allt vad det innebär.

Det här skulle kunna låta som att det alltid är bra att vara i kontakt med hur man känner. Och det är ju klart att det låter ju bra på ett sätt. Men så funkar vi inte. Vi har ju våra sätt att skydda oss. Vi kan inte alltid fullt ut känna alla känslor vi känner. Dels därför att en del av dem skulle kunna vara förbjudna för oss eller upplevas som farliga för oss, så att vi skyddar oss genom olika försvar, som gör att det vi känner inte riktigt finns där, eller tar andra vägar.

Men det är inte riktigt det jag menar utan...jag menar att..att ha tillgång till det man känner i de ögonblick det är relevant, där det är adekvat att känna och kanske till och med uttrycka det man känner, det är en tillgång. Och det kan man ju tycka att det här vet väl alla? Men det kanske inte är så enkelt. Jag tror att vi på grund av uppfostran, kultur så finns det olika känslor, olika spektra av vår personlighet som får mer eller mindre stort utrymme. En del får väldigt litet utrymme och andra får stort utrymme. Detsamma gäller i vår uppväxt, att vissa aspekter av vår person får mer och andra aspekter får mindre.

Och är det då så att man, av olika skäl, om vi lämnar de kulturella därhän, vi tänker familjen där vi lär oss det mesta, inte är med om att det vi känner kan finnas där, får finnas där, av olika skäl, då kan det bli så att vi tappar kontakten med det vi känner. Och det kan ge oss en känsla av overklighet, det kan ge oss en känsla av att inte veta vem vi är.

Så det fina i kråksången är att, ju mer man vet om vad man känner, ju större tillgång man har till det, desto tydligare blir vi både för oss själva och för andra, vilka vi är som personer. Och det gör förstås tillvaron både enklare och kanske ibland svårare.

barracuber skrev:..
Det är en sida av det. En annan sida av det är att om jag känner det jag känner, om jag är i kontakt med mig själv i den bemärkelsen, så blir jag ju också mera levande. Det har alltså en vitaliserande effekt skulle man kunna säga. Smaker blir starkare, möten blir djupare, glädjen blir större, ilskan blir tydligare, med allt vad det innebär.
...