Jag har börjat inse att min tolvårige son har drag av asperger, även om han kanske inte skulle uppfylla alla kriterier för en diagnos. Många typiska karaktärsdrag tycker jag ändå att han har. Bl a har han haft särintressen som han hållit fast vid ett i taget, haft svårt att hänga med i lekar om de inte följer fasta regler, har svårt att kommunicera med jämnåriga eftersom han tolkar det som sägs bokstavligt och liksom inte förstår de sociala koderna. Därför har han haft svårt att hänga med sina jämnåriga när de träffas och hittar på saker, utan missar chanserna. Oftast går han hem och är för sig själv och verkar egentligen trivas ganska bra med det men jag oroar mig mycket för honom.

Det som oroar mig är att han missar så mycket socialt och att han är så oföretagsam. Samtidigt som jag gärna vill hjälpa honom så vill jag ju inte lägga på honom en problematik som han inte själv tycker att han har. I skolan fungerar han bra än så länge fast tidigare, i årkurs 3 i hans förra skola, satte pedagogerna upp ett åtgärdsprogram för att få in honom mer i de andras lekar. Det gav inget resultat och med facit på hand hade det varit klokt att vända sig till BUP. När det gäller skolämnena är han jämnt begåvad och det sociala livet har han mestadels där med ett fåtal kompisar. De konfliker som kan uppstå handlar om hur lekens regler ska tolkas. Han kan bli väldigt upprörd om han känner sig missförstådd men det verkar inte ses som ett stort problem.

Så min första fråga är:

Är det bra att försöka utreda och eventuellt få en diagnos om man inte har uppenbara problem i det vardagliga livet? Jag är rädd att inse längre fram att vi borde gjort något i god tid.

Min andra fråga är:

Om det är hos mig problemet ligger (eftersom jag oroar mig så mycket), kan jag som förälder vända mig någonstans för att få hjälp med hur jag bäst hjälper mitt barn med problem?

Moderator Alien: Kompletterade rubriken.

EnMor skrev:Är det bra att försöka utreda och eventuellt få en diagnos om man inte har uppenbara problem i det vardagliga livet? Jag är rädd att inse längre fram att vi borde gjort något i god tid.

Om det inte finns uppenbara problem tycker inte jag personligen att en diagnos måste vara det enda rätta. Själv hade inte en diagnos hjälpt mej - det som HADE hjälpt vore att mina föräldrar hade sett mina styrkor och hjälpt mej fokusera på dem. Diagnos medför en massa annat trassel och kan upplevas som stigmatiserande. På vissa sätt, om barnet tar den på fel sätt, kan den dessutom bli en ursäkt, något att skylla på. "Nej jag vill/kan/ska inte göra/uppföra mej si eller så för jag har aspergers."

EnMor skrev:Om det är hos mig problemet ligger (eftersom jag oroar mig så mycket), kan jag som förälder vända mig någonstans för att få hjälp med hur jag bäst hjälper mitt barn med problem?

Jag tror inte alls du oroar dej för mycket. Försök bara se honom som en individ med sina individuella styrkor och svagheter. Uppmuntra styrkorna. Försök tillsammans med honom kringgå svagheterna. Och det är inte livshotande att vilja vara ensam och/eller bara ha några få vänner. Det är bara en individuell variation. Introverta personer MÅSTE få vara ifred ibland. Helt normalt. DET ska du verkligen inte oroa dej över!

Här finns lite om introverta...
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/int ... 451296.svd
http://www.introvert.se/

När det gäller att kringgå svagheterna kan du fråga här. Det finns många som måste kringgå hela tiden. För mej är min telefon, typ iPhone, jättenödvändig. Där kan man anteckna i kalendrar och sätta på larm och ha noteringslistor. Men så är jag ju numera glömsk som en guldfisk. Det kanske inte din son är.

Tack snälla du för ditt svar! Det var ungefär vad jag ville höra. Jag brukar försöka intala mig att barn nog ser till att få det de behöver. Får de inte sina behov tillfredsställda så tror jag de visar det på ett eller annat sätt.

Tack också för de bra länkarna! Mycket trösterikt, inte minst för egen del. Jag kommer nog att hålla koll här på forumet även om det inte finns någon diagnos med i bilden.

Jag känner igen mycket av funderingarna kring huruvida utredning och diagnos är bra eller inte för barn (eller vuxna för den delen) som funkar någotsånär bra trots tydliga aspergerdrag. Min äldste son är nu snart 12 och har en aspergerdiagnos sen ett par år tillbaka. Han är högt begåvad och har mycket lätt för sig i skolan, men det sociala samspelet har inte alltid fungerat så bra utan det har varit mycket konflikter iom att han haft så svårt att förstå och anpassa sig till reglerna i olika lekar (det går dock mycket bättre nu än när han var yngre).

För mig kändes det självklart att göra en utredning och få en ev. diagnos för sonens problem. Även om hans lärare hela tiden varit fantastiska när det gäller att se honom som person så kändes det viktigt att ta reda på så mycket som möjligt för att ge honom de bästa tänkbara förutsättningarna. Skolläkaren avrådde faktiskt från utredning. Han tyckte att sonen förmodligen skulle klara ett "normalt" liv och ansåg att vi kunde nöja oss med att han var "rigid i sitt sätt att tänka". Det kändes inte som ett alternativ tyckte jag. Om man har en diagnos så har man mycket större chans att få förståelse och stöd för att fungera i skolan och arbetslivet. Man kan inte bara säga att man är "rigid i sitt sätt att tänka" och vänta sig förståelse för det. I den bästa av alla världar så skulle alla bemötas utifrån sina egna förutsättningar men så fungerar ju inte världen i verkligheten. Om man inte är "som andra" så förenklar det om man har en tydlig etikett på vad som skiljer en från andra.

Jag fick själv diagnosen asperger i samma veva som sonen utreddes och jag tycker att det är väldigt bra att ha en diagnos på mina svårigheter. Jag är intelligent och högfungerande, har familj, vänner och jobb - men jag funkar inte alltid på samma sätt som andra. Nu när jag vet att jag har asperger har jag mycket lättare att hitta strategier för att hantera det som är svårt för mig, och det är lättare att förklara för andra varför jag är så dålig på vissa saker när jag är så bra på annat.

Om du är orolig för sonen och funderar på huruvida en utredning skulle vara till nytta för honom så tycker jag att du ska vända dig till BUP för att prata med dem själv till att börja med. Prata med lärarna för att ta reda på så mycket som möjligt om hur sonen fungerar socialt i skolan. Att vilja vara ensam behöver inte vara ett problem, men om man väljer att vara ensam för att man är dålig på socialt samspel (eller kanske inte ens väljer att vara ensam utan tvingas till ensamhet pga sina svårigheter) så har man rätt att få hjälp.

Det kan kännas onödigt att ta tag i små problem, men om man inte gör det så riskerar man att de växer till stora problem. Som skolan ser ut idag måste man vara socialt försigkommen för att lyckas bra.

Jag tror att det i viss mån har varit jobbigt för min son att ha en diagnos, men jag tror definitivt att fördelarna överväger. Iom diagnosen har lärarna blivit mera uppmärksamma på att ge honom utmaningar på rätt nivå vilket för hans del innebär hög intellektuell nivå men låg social nivå. Innan diagnosen var han oftare intellektuell understimulerad samtidigt som det ställdes för stora krav på honom socialt när det gäller grupparbeten och liknande.

Jag tycker verkligen inte att det låter som att du oroar dig i onödan eller att problemet ligger hos dig, utan det låter snarare som att du ser ganska nyktert på din son och ser att han trots att han är begåvad och klarar av skolämnena ändå inte ligger på samma nivå när det gäller socialt samspel som de andra barnen. Att pedagogerna satt upp ett åtgärdsprogram för att hjälpa honom i de sociala kontakterna tyder ju på att man även från skolans sida anser att sonen har behov av extra stöd. Att då bara vänta och se vad som händer och hoppas att sonens svårigheter ska försvinna av sig själva, tycker jag inte låter som någon jättebra plan.

Lycka till, hur du än väljer att göra!

Hej,
Vet inte om du fortfarande tittar efter svar här, eftersom det gått en tid sedan du skrev.
Gör ett försök i alla fall...
Har en snart 10-årig son som ända sedan han började förskolan har gått sin egen väg. Det har märkts tydligare för varje år. Specialintressen började med målning, se'n bilar och nu har det i minst ett års tid varit Pokémonvärlden, spel (framförallt Nintendo) och de senaste månaderna även datorn som han ofta sitter klistrad vid. Det här med kompisar har länge varit lite speciellt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men man kan väl säga att där är han lätt att
ha att göra med när saker och ting går hans väg. Om de inte gör det, vilket ofta kan vara fallet, kan han bli väldigt otrevlig och få ett uppträdande som många nog tänkt att det har med "dålig uppfostran" att göra. Det kan det säkert ha, till viss del. Detta var något jag, och till viss del även min man, länge led en hel del av och klandrade mig själv mycket för. Det gör ingen av oss så mycket alls längre. Vi är nu inne på fjärde året av åtgärdsprogram i skolan. Tanken på ev.utredning har funnits med under flera år. På höstarna har den oroligaste perioden infunnit sig. Har tyvärr inte fört dagbok över detta, men tror minnet är ok Den här hösten ställde sig saker och ting på sin spets, när hans bästa kompis sedan två år började leka med en annan kille i klassen. Han ville fortsätta leka med våran son också, men detta kunde han inte hantera. Saker och ting är många gånger svart eller vitt. Han började mer eller mindre trakassera sin kompis+den nye kompisen. Skillnaden den här hösten var att efter han gjort "dumma saker" förstod han att de var dumma, men visste inte vad han kunde göra för att förhindra upprepande. I den vevan när han mådde så dåligt fick han också medaljongfeber och var täckt med kliande utslag över mer eller mindre hela kroppen. Han frågade t.o.m.när hjälpen skulle komma. (Förra hösten höll jag väl nästan på att tjata hål i huvudet på honom om att vi behövde hjälp för att klara av detta med framförallt kompisar i skolan, men då vägrade han, det behövdes ingen hjälp) När han denna hösten frågade det var det till slut som att beslutet att be om all hjälp vi kunde få togs. Vid uppföljningen av åtgärdsprgrammet sade jag att jag inte visste hur det skulle utformas framöver, jag är inte i skolans värld och vet inte vilka möjligheter som finns vid utformandet. Se'n sa jag att vi länge undrat när man vet att det är dags att gå vidare, men nu vet vi det. Fick träffa skolläkaren ett par veckor senare. Vi hade ett bra möte. Vid mötets slut frågade hon om vi alltså ville veta om vår son har Aspergers. "Nej, sa jag, eller det kanske det är. Vår förhoppning är att nu när flera "experter" (skolläkare, skolpsykolog, skolsköterska, specialpedagog) är inblandade så hoppas vi att ni kan sätta er ner och med hjälp av eran kunskap och erfarenhet komma med förslag på vad som är det bästa att göra i det här läget. Det kan vara terapi, utredning eller något annat, men det är svårt för oss att vara domare över vårat eget barn" Idag har utredning på skolan med WISC-test inletts av skolpsykolog. Gick jättebra idag, minst 3 tillfällen kvar...
Får be om ursäkt om detta blev mer ett sätt att skriva av mig, men hoppas det kan ge dig någon form av hjälp i dina funderingar. För oss var det till slut ungefär som så att vi stod vid ett vägskäl där vi visste att den ena vägen ledde fel, en nedförsbacke. Vart den andra vägen, som vi är inne på nu, leder vet vi inte. Tror bara att det kan bli bättre, för sonen och alla runtomkring. Detta har verkligen fått värka fram under flera år!

Oavsett om han har diagnos eller inte- så tycker jag personligen man ska vara försiktig med att diagnoserna för tidigt (och för sent!). Var observant, gör anteckningar, och se om det fortfarande ser likadant ut när din son är 10-15 år- och först då göra en undersökning om vad detta kan bero på...Jag håller med Gillbert- var försiktig med att diagnosiera barn...men är det så att din son kan få stor nytta av en diagnos- så kör hårt!

Min son har också en del "aspiga" egenskaper, och är ganska lik mig själv som barn. En stor skillnad är dock att han är mycket social. Så jag gör som ovan- observerar...Men så länge pojken är glad, och saker och ting fungerar mer eller mindre- så låter jag honom vad...