Jag har själv blivit utredd vid 34 års ålder och förundras ständigt över hur dålig hela den psykiatriska vården är att ta hand om de som behöver hjälp!

Jag skulle utredas i Lund och fick ett besked att sitta hemma och vänta i ett år för så lång tid tar det att få en utredning.

När jag efter ett år ringde ner till Lund så fanns inte min remiss längre och man sade att jag inte fanns i deras upptagningsområde och hänvisade till Ängelholm.

Jag fattade inte bättre och satt hemma och väntade i över ett år medans jag kunde åberopat vårdgarantin som säger tre månader...

Nåväl, jag fick en utredning i Ängelholm i stället.

Senast idag frågade jag efter min diagnos skriftligen som jag blivit lovad vid tre tillfällen och ringde till psyk i Ängelholm och bad dem att bli uppringd för de var på lunch.
Då säger tjejen i luren att vi tar inga meddelanden här! och slängde luren i örat på mig.
Det känns inte som jag vill prata med dem mer...

Jag känner mig skitdeppig.
Jag vill verkligen inte ligga samhället till last och utnyttja systemet.
Varför kan inte jag få känna mig behövd?
Jag hade varit glad om jag hade fått tillbaka 10 procent av den självkänslan jag hade innan jag blev riktigt sjuk för 7 år sedan.
Det är först nu efter dessa år jag förstår varför jag inte har några kompisar och varför jag hade 23 olika arbetsgivare på 5 år och vad man menade med att jag var en "frisk fläkt".

Fy fan vad sunkigt. Du borde gå till pressen med det här...

Det värsta är att det inte bara är psykvården.

Under alla dessa år som gick innan någon kom på tanken NPF så remitterades jag till en massa andra kliniker för att utesluta fysiologiska orsaker. Bl.a. remitterades jag till endokrinolog, som tyckte att det första man borde göra var att utesluta tumör på hypofysen. Det lät ju bra att göra, och det skulle skrivas remiss till röntgen. Efter sisådär tre fyra månader ringde jag till röntgen för fråga hur läng väntetid det var. Inte för att jag tyckte man skulle behöva ringa, men min mor hävdade envist att man måste ringa och tjata nuförtiden. Det visade sig förstås att röntgen aldrig hade fått någon remiss. Ja ja, det handlade ju bara om att se efter att jag inte hade någon hjärntumör.

Känner igen det där... min remiss för att få utredning från neuropsykiatriska teamet för vuxna i Kalmar län lämnades in för 2.5-3 år sedan. För ett år sen träffade jag kuratorn där inne, och ett halvår senare (efter sommaruppehåll) träffade jag läkare. Sen dröjde det ett halvår till för att nu få börja träffa psykolog, vilket verkar ha berott på att dom slarvade bort min remiss ett tag pg.a. omorganisation osv.

Fast mina upplevelser av neuropsykiatrin är åtminstonde mer positiva än den vanliga vuxenpsykiatrin, där jag kännt mig mer och mer som en flipperkula de sista sex åren eller så, med feldiagnoser och läkare inom vuxenpsyk som inte tagit en på allvar och försökt förklara bort mina problem med "Du kan om du bara vill"-svar. Trots att dom inte kunde sätta diagnos på mig eller något sådant så fick jag böna och be och pressa via föräldrar och liknande för att få ens den remissen som skickades.

Så nu sitter man här och oroar sig som bara den för att man fått vänta så länge på att ens utredning skall starta..

Pemer skrev:Fy fan vad sunkigt. Du borde gå till pressen med det här...

Jag skulle gärna vilja det men jag tycker inte om att man redigerar och vinklar precis allting numera.
Samt att det räcker med att min mamma och Pappa efter jag fick diagnosen numera undviker att ha kontakt.
Förrut kunde min Pappa ringa kanske minst en gång i veckan och fråga hur jag mådde och så men det händer inte sedan jag fick diagnosen.
Jag har aldrig känt mig så isolerad som nu...

KyroDwaggle skrev:Så nu sitter man här och oroar sig som bara den för att man fått vänta så länge på att ens utredning skall starta..

Ja, oro är ju inget man hanterar bra direkt.
jag får ofta skicka ner ett par propavan i halsen för att inte ligga och grubbla över sånt som andra ser som skitsaker en hel natt.

Kvasir skrev:Det värsta är att det inte bara är psykvården.

Under alla dessa år som gick innan någon kom på tanken NPF så remitterades jag till en massa andra kliniker för att utesluta fysiologiska orsaker. Bl.a. remitterades jag till endokring, som tyckte att det första man borde göra var att utesluta tumör på hypofysen. Det lät ju bra att göra, och det skulle skrivas remiss till röntgen. Efter sisådär tre fyra månader ringde jag till röntgen för fråga hur läng väntetid det var. Inte för att jag tyckte man skulle behöva ringa, men min mor hävdade envist att man måste ringa och tjata nuförtiden. Det visade sig förstås att röntgen aldrig hade fått någon remiss. Ja ja, det handlade ju bara om att se efter att jag inte hade någon hjärntumör.

Jag har blivit medicinerad mot det mesta och röntgad. Allt man hittade var ett par arachnoidal-cystor.
Jag får väldiga huvudvärkssmärtor flera gånger i veckan och är tidvis sängliggande med migrän.
Vad man dock har kommit på är att om jag får inderal tre gånger per dag så reglerar det ner hjärtrytmen och drar ner på blodtrycket.
Nu har man kommit på att hjärnan skickar fel signaler till hjärtat som i sin tur skickar ett ojämnt blodtryck runt i systemet och eftersom jag har lite trängre kärl i hjärnan än vad man normalt ska ha så resulterar det i huvudvärk av stora mått. Så det jag behöver få ordning på är hjärnsignalerna som är kassa och feldirigerade förmodligen.

rattlelizard skrev:Jag har själv blivit utredd vid 34 års ålder och förundras ständigt över hur dålig hela den psykiatriska vården är att ta hand om de som behöver hjälp!
---
Senast idag frågade jag efter min diagnos skriftligen som jag blivit lovad vid tre tillfällen och ringde till psyk i ängelholm och bad dem att bli uppringd för de var på lunch.
Då säger tjejen i luren att vi tar inga meddelanden här! och slängde luren i örat på mig.
Det känns inte som jag vill prata med dem mer...
Jag känner mig skitdeppig.

Tjejen i telefonväxeln tycks inte ha fattat att hon jobbar i ett serviceyrke. Du borde skriva till högsta chefen och påpeka att det vore mycket bättre om växeln lämnade meddelanden, med tanke på att det är så svårt att komma fram. Eller så kunde de införa röstbrevlåda så man kan tala in ett meddelande.

Men nu har du andra bekymmer så det orkar du väl inte med. Det är bara att fortsätta att tjata tills du får skriftligt besked om utredningen.

Sen kan du kontakta Vuxenhabiliteringen och få t ex kontakt med kurator el psykolog. Kanske kan du ringa redan nu och säga att du fått en diagnos och ge namnet på den som gjort diagnosen.

Att servicen inom psykiatrin är så dålig beror dels på att de har för få resurser i förhållande till behoven. Men jag tror också det beror på att deras "kunder" är en svag grupp.

Jag har fått besked nu att habiliteringen är kontaktad. och att jag skulle få papper skickat till mig på tisdag.
Min fru ringde dem, synd att inte alla har en sån hjälp som hon iallafall ger mig!
Det känns bra när man får besked på när saker ska ske, jag blir helt upprörd känner jag när man bestämt en viss händelse knuten till en viss tidsperiod som inte infrias.

Det jag har svårt att se är att man inte vill avsluta eller slussa vidare ärenden innan man tar nya det känns som man skulle behöva ge psykvården en syrgastub.
Jag vill bara tala om också att jag var inte det minsta otrevlig i telefonen iheller.
Jag undrar om de slänger luren i örat på en person som ringer och säger att de tänker begå självmord?
-Hej jag tänker begå självmord och jag vill prata med någon om det!
-Du får komma tillbaka efter lunchen den är mellan 12 och 13.30!
-Kan ni lämna ett meddelande då?
-VI LÄMNAR INGA MEDDELANDEN....TUT ....TUT ....TUT...TUT

"Du får komma tillbaka när självmordet misslyckats, det finns ingen marknad för preventiv vård."

(snott ur arne anka)

(klicka för större bild)

Savanten Svante skrev:"Du får komma tillbaka när självmordet misslyckats, det finns ingen marknad för preventiv vård."

(snott ur arne anka)

Nej, nej, du är alldeles för positiv! Sjukhuset vill inte alls att man kommer dit efter t ex ett misslyckat självmordsförsök.

Jag sökte inläggning för ett år sedan p g a djup mörkerdepression plus andra bekymmer med svåra självmordstankar. Jag blev bryskt avvisad.
Tog då 40 värktabletter med en flaska brännvin och sov två dygn.

Giftinformationscentralen tyckte att jag, efter två dygn, ändå skulle söka vård för rening av levern. På akuten tog de ALLA före mig. Sedan hade hela dagen gått. Tog prover och de var okey. Skickades upp till psyk där jag återigen blev avvisad.

Beträffande neuropsyk så stod jag i kö i tre år. Utredningen tog lång tid p g a semester. Sedan följde tre månaders väntan (med mycket tjat från min sida) för att få ut några papper som jag kunde skicka till LSS-avd. och Habiliteringen. Tja 4 år ca.

Sjukvården suger verkligen.

Sjukvården och psyk prioriteras inte, för det drar ju inga röster. De som skulle tjäna på att psyket förbättrades orkar ju inte invända om ingen förbättrar något... det är mycket mer politiskt gångbart att antingen "höja arbetarlönerna" alternativt "sänka skatten mera frihet"...

Fast det borde rimligen dra röster. Jag länkade nyligen i en annan tråd till den här färska undersökningen som visar säger att 80 % av svenskarna är beredda att betala mera skatt om det gör att sjukvården blir bättre.

Kvasir skrev:Fast det borde rimligen dra röster. Jag länkade nyligen i en annan tråd till den här färska undersökningen som visar säger att 80 % av svenskarna är beredda att betala mera skatt om det gör att sjukvården blir bättre.

Tja sjukvården, ja. Men hur mycket orkar patienter i psykvården lobba? Har jag brutit benet eller fått cancer så är det nått folk begriper sig på och är medvetna om kan drabba dem själva, psyk vet jag inte...

MsTibbs skrev:Sjukvården och psyk prioriteras inte, för det drar ju inga röster. De som skulle tjäna på att psyket förbättrades orkar ju inte invända om ingen förbättrar något... det är mycket mer politiskt gångbart att antingen "höja arbetarlönerna" alternativt "sänka skatten mera frihet"...

Majoriteten av befolkningen vill ha en bra tillgänglighet till sjukvård. Det tror jag är en viktig fråga för många. Men det där med psykiatrin är ju smalspårigt.

I Västra Götaland håller de på att slå sönder sjukvården med slägga. Uddevalla sjukhus är på fallrepet trots massiva demonstrationer, insändare, debattartiklar i det oändliga. Demokrati saknas. De som sitter i Regionens styrelse förefaller helt omöjliga att påverka. Detta får mig att tro att de bara gör det de MÅSTE göra. Så - är det regeringen eller EU som vill slå sönder den allmänna sjukvården och tvinga svenskarna över till privata sjukvårdsförsäkringar och privat sjukvård, som i USA? Något lurt är det.

Den sista psykiatriska slutenvårdsinstitutionen för längre vårdtid ska läggas ned och jag har yttrat mig i lokalpressen (meningslöst egentligen) och skrivit till Socialstyrelsen. Min fråga till dem är: Gäller Miltonprojektets direktiv om ökad tillgänglighet till öppen OCH slutenvård? Jag hoppas få svar snart. Har fått svar tidigare, men rätt flummiga. Hela SoS verkar flummigt. Vad har de för makt? Ingen.

Psykiatriavdelningen har kritiserats av patienterna i min stad. Patienterna klagade över att personalen inte brydde sig om dem el skrattade åt dem. Det var mera förvaring än vård.

Personalen försvarade sig:
Patienterna har för stora förväntningar. Man förväntar sig ett eget rum, psykologsamtal och tillgänglig personal. Man förväntar sig elbehandling och man vill bli frisk fort.

"Vi förutsätts fixa det mesta - från cigaretter till egen bostad."

Men är det patienterna som har för höga krav el psykvården som har för låga ambitioner och/el för dåliga resurser?

Ja fyfan, att kräva psykologsamtal och tillgänglig personal, det är för mycket! *suckar åt eländet*

Efter en del brevväxling med Socialstyrelsen vet jag nu att Miltonutredningens analys gäller trots ny regering MEN landstingen har ingen som helst skyldighet att efterleva Miltons direktiv. Rekommendationer är bara rekommendationer. Lagar finns det: den gamla slitna Hälso- och sjukvårdslagen. Den MÅSTE landstingen följa. Och vad säger den? Jo, att sjukvården måste vara av GOD KVALITET.
Och? Och? Ja, här kan subjektivismen leka med dårarna på psyk.

Ha, ha! Vi gör som vi vill! Vi lägger ned all slutenvård och behandlingshem. Sedan säger vi att vi nu satsar stort på Öppenvården (fast det gör vi ju inte, men det låter bra).

"Vi överför vårdplatser från behandlingsshemmet för borderlines till öppenvården". Jaha? Blir sängarna hängande i luften då? (Här får min aspergerhjärna problem). Att överföra en sängplats behövs det väl lastbil till? Ska sängarna stå på gatan utanför öppenpsykmottagningen?

"Allt fler schizofrena dör ensamma och i förtid" (TT-nyhet) Jasså? tänker politikerna, så bra! Bara vi lägger ned all slutenvård så dör de psykikst sjuka ut. Vi är verkligen på rätt kurs: Länge leve Öppenvården och död åt de psyksjuka!

IDÉ! Om jag ställer en säng på torget, kedjar fast den i statyn, sätter upp en skylt: SÄNGPLATS ÖVERFÖRD TILL ÖPPEN-VÅRD från slutenvård och ringer pressen - skulle folk då fatta hur absurt det är att lägga ned slutenvården (det gör man i NU-sjukvården)

Debbido skrev:"Allt fler schizofrena dör ensamma och i förtid" (TT-nyhet) Jasså? tänker politikerna, så bra! Bara vi lägger ned all slutenvård så dör de psykikst sjuka ut. Vi är verkligen på rätt kurs: Länge leve Öppenvården och död åt de psyksjuka!

IDÉ! Om jag ställer en säng på torget, kedjar fast den i statyn, sätter upp en skylt: SÄNGPLATS ÖVERFÖRD TILL ÖPPEN-VÅRD från slutenvård och ringer pressen - skulle folk då fatta hur absurt det är att lägga ned slutenvården (det gör man i NU-sjukvården)

Skitbra projekt Debbido! Vore inte alls dum manifestation det! Jag skulle gå med och göra det - om jag hade orkat...

rattlelizard skrev:

Pemer skrev:Fy fan vad sunkigt. Du borde gå till pressen med det här...

Jag skulle gärna vilja det men jag tycker inte om att man redigerar och vinklar precis allting numera.
Samt att det räcker med att min mamma och Pappa efter jag fick diagnosen numera undviker att ha kontakt.
Förrut kunde min Pappa ringa kanske minst en gång i veckan och fråga hur jag mådde och så men det händer inte sedan jag fick diagnosen.
Jag har aldrig känt mig så isolerad som nu...

Har dina föräldrar brytit kontakten med dig på grund av att du har Aspergers?

Debbido skrev:Efter en del brevväxling med Socialstyrelsen vet jag nu att Miltonutredningens analys gäller trots ny regering MEN landstingen har ingen som helst skyldighet att efterleva Miltons direktiv. Rekommendationer är bara rekommendationer. Lagar finns det: den gamla slitna Hälso- och sjukvårdslagen. Den MÅSTE landstingen följa. Och vad säger den? Jo, att sjukvården måste vara av GOD KVALITET.
Och? Och? Ja, här kan subjektivismen leka med dårarna på psyk.

Vet inte på rak arm vart jag hörde det nu men att det ska tydligen vara tillsatt en grupp som ska utarbeta en lika detaljrik instruktion som övrig sjukvård i vårt land på den fysiska delen för nu den psykiatriska och att det ska vara klart om något år för att styra upp riktlinjer så ingen kommer undan med en liten tolkning.

Själv så har jag gått i 10 år och blivit fel behandlad och fel diagnoserad...först sa de att jag bara var depressiv, sedan så misstänktes det adhd, efter det så fick jag diagnosen borderline UTAN UTREDNING! *skaka på huvudet* sedan strax innan jag skulle byta ifrån unga vuxna till affektiva så kom de på att jag nog hade bipolär 2.
Slutligen nu på affektiva så har jag fått göra en utredning och visar tydligt att jag har AS, så nu ÄNTLIGEN börjar jag få rätt hjälp.

Alla dessa mediciner de har tvingat i en under alla dessa år har ju förstört en totalt i huvudet, för att inte tala om tänderna...
Hade totalt tappat tron på att någonsin få någon hjälp med att förstå varför jag är som jag är, har trott så länge att jag måste ha varit ett monster...

Nåväl, bättre sent än aldrig att få hamna rätt och hos bra människor...dock har det varit en lång och alldeles för jobbig väg hit *själen är trasig*