Att ha svårt att tolka och använda ansiktsuttryck i kommunikationen med andra är ju vanligt hos aspies. Själv tror jag att jag lyckas rätt så bra, fast det är inte någon medfödd begåvning utan något jag tränat och studerat medvetet som vuxen.

Jag tror att jag har en rätt väl fungerande mimik och jag använder ansiktet mycket i samspelet med andra, men det är absolut inget som sker automatiskt utan jag är hela tiden fullt medveten om mitt ansiktsuttryck. Om jag inte medvetet rör ansiktsmusklerna ser jag ganska "nollställd" ut.

Nu till min fråga: Hur är det för NT-människor? Styr de sin mimik och sina ansiktsuttryck viljemässigt, som jag, eller är det något som bara "händer" automatiskt så att deras ansikten speglar deras känslor eller det som de försöker kommunicera till andra?

Egentligen är AF såklart inte det bästa forumet att ställa den här frågan eftersom de flesta här inte är NT... men vet inte var jag ska fråga annars...

Jag har ingen aning men kan inte låta bli att skriva något då jag den senaste veckan har tänkt mycket kring detta. Angående mig själv och min ansiktsmimik. Tror att det kommer automatiskt för de flesta att de inte tänker på det.
Jag har tränat. Fick när jag var yngre alltid höra att jag såg så arg/ sur/konstig ut. Vissa sa att de hade svårt att veta hur jag var utifrån mitt ansiktsuttryck.

Jag tyckte det var konstigt att få höra men eftersom det var en återkommande grej folk tog upp så tog jag till mig av det. Har alltid känt mig konstig och onormal men försökt att dölja det.
Tror att jag är väldigt duktig på att tolka andras ansikten.

Mimikmässigt för mig så försöker jag eller det kommer nog rätt naturligt nu att se intresserad och snäll ut. Fortfarande jobbigt då jag är ute och går själv och folk kommer mötande. Hör Tyra banks från Top model i mitt huvudet säga "smize"

Jag brukar träna på att göra miner framför spegeln. Reaktioner osv. Uttryck man kan göra när andra pratar med en. Vet inte när jag började med detta, men jag har gjort det så länge jag kan minnas.

Jag har dock fruktansvärt svårt för att kontrollera vad för slags uttryck jag gör. Kan le som fan när någon berättar att dennes mormor dog i förrgår, simpelt nog för att jag:

1: Fortfarande ler sedan personen sa någonting glatt (och detta märker jag så klart inte tillräckligt snabbt).

2: Inte lyssnade på vad personen sa (grav uppmärksamhets- och koncentrationsproblematik).

Det sägs ju att NT inte styr sitt ansiktsuttryck medvetet (så har jag iaf tolkat beskrivningar av den forskning som finns om spegelneuroner). Och även NT som är medvetna om att de inte kan läsa av autisters känslor på kroppsspråket har ofta svårt att bortse från att läsa in saker. Det får mig att misstänka att även avläsandet inte går att styra med viljestyrka för NT.

Själv har jag mycket svårt att styra min mimik, eftersom jag inte vet hur jag ser ut. Kroppsspråk, röst etc är betydligt lättare att kontrollera. Jag har två "safe modes" som jag försöker hålla mig till i kritiska lägen: En "neutral, uppmärksam min" och en "glad, lätt undergiven min". Jag försöker hålla mig till någon av dem när det är extra viktigt att vara tydlig. Ffa när jag var yngre fick jag ofta höra att jag såg sur ut, så jag lärde mig att ta till de minerna.

När jag ser mig själv på film upptäcker jag ofta att jag gör en massa miner som jag inte alls är medveten om (höjer på ögonbrynen, viftar med näsvingarna, korvar ihop överläppen m.m.) och jag har ingen aning om hur andra uppfattar den sortens miner.

Om man håller en neutral respektfull min kommer man oftast undan med att man inte hänger med eller dagdrömmer. Jag behöver en liten tidsfrist för ironi, mimik mm.

Eftersom folk ofta läser i mig som en bok, så tycks jag ha omedveten mimik. Så andra kan läsa mig, men jag kan inte läsa andra så bra. Men min mimik avspeglar inte hur andra ser ut, utan hur jag själv känner.

Jag antar att jag ser sur ut i andras ögon ibland, eftersom jag glömmer bort att le (What's there to smile at).

Jag har aldrig medvetet tränat in någon min. I så fall skulle jag försöka se neutral ut (verkar säkrast). Funderar på om jag omedvetet tränat in ansiktsuttryck precis som vilken NT som helst, bara det att det för mig tagit minst tre gånger så lång tid.

Som kvinna förväntas man ofta le mer, som man kommer man undan med att se lite butter ut. De flesta gillar folk som ser glada ut.

Alien skrev:Jag antar att jag ser sur ut i andras ögon ibland, eftersom jag glömmer bort att le (What's there to smile at).

Jag tror poängen är att vad man själv känner är irrelevant, det som spelar roll är gruppens känsla. NT pejlar in vad gruppen bestämt är den rådande känslan, och har man inte högst i rang i gruppen är det bara att anpassa sig.

Jag har verkligen inte koll på mina ansiktsuttryck. Folk misstolkar ofta mina signaler. Det jag skulle behöva vore att stå framför en spegel nån timma varje vecka och lära mig hur det ser ut och hur det känns i ansiktet då jag ex: ler eller gör en sur min.

Sedan brukar jag inte le mycket heller, speciellt om du är kvinna så uppfattar folk dig lite hotfull om du inte ler.

Jag är inte medveten om det i stundens hetta, men jag tror att jag reagerar ganska mycket med ögonbrynen och ögonen.

I övrigt är det svårt att "fejka" ansiktsuttryck om man inte känner varje minsta rörelse i ansiktet.

Det enda man behöver göra för att se lite dominant ut är att spänna läpparna lite, puta lite-lite-lite och dra ihop och in ögonbrynen lite-lite och titta mot en ljuskälla för att få glimten i ögat, lyfta lite på hakan och hålla upp huvudet, sitta rak i raken.

Vill du se charmig/förförisk ut så låter man mungipan dras lite-lite snett uppåt och höjer ena ögonbrynet pyttelite för att det inte ska se ansträngt ut, lutar huvudet lite istället för att höja hakan. Dels för att ljuset ska möta ögonen annorlunda, vilket ger annan glans.

Det är så jag tänker i alla fall. Tror det framstår som att jag är medveten om mina ansiktsuttryck och jag har AS.

Jag har försökt övat in massvis med olika ansiktsuttryck efter att ha sett på filmer och även observerat individer irl. USA är ansiktsuttryckets hemland, shit. Där skulle jag ha otroligt svårt att komma in i samhället om jag inte intar en roll som en riktig douchebag.

Problemet är att jag kan bli en variant av en kopia av någons beteende. Jag suger typ in all saker och sedan finns det där i mitt huvud och varje gång jag uttrycker någonting som påminner mig om individens information tänker jag på det. Riktigt skumt.

Jag skulle kunna gestalta en invandrare-svensk (alltså en typisk kicker, en svensk som säger "Sho bre, vad händish? Jaja, jag vet vad du menar, asså varför snacka han sschit för?" med brytning och ha "gå på"-attityden) och få det att se autentiskt ut, men när jag vänder mig ryggen helt släppa masken och komma tillbaka in i mig själv. Suger som ett svart hål att pyssla med sådant dock.

Lite av en kameleont. Vilket skrämde mig ett tag, för jag tänkte att jag kanske har narcissistiska drag och var inne på det spåret ett tag. Men jag är hyfsat övertygad om att jag bara har den där egenskapen.

Varje gång jag träffar någon från mina tonår/ungdom så säger de alltid "vad annorlunda du har blivit".

Så visst var det game face i skolan.

trollhare skrev:Och även NT som är medvetna om att de inte kan läsa av autisters känslor på kroppsspråket har ofta svårt att bortse från att läsa in saker. Det får mig att misstänka att även avläsandet inte går att styra med viljestyrka för NT.

Verkligen min slutsats också. Sådär i medeltal. Sedan kan man ju lära sig förbluffande mycket med viljan om omständigheter tvingar en till det, men det tycks vara undantag (särskilt, som väntat, hos yngre). Omständigheter tvingar en eller man lär sig en professionell ram, höll jag på att skriva; men just den här automatiken i att bedöma människor efter tonfall och kroppsspråk verkar påfallande resistent även mot professionella ramar. (Som annars tycks kunna vara rätt effektiva "proteser" för begåvning och vidsyn.)

Men hallå. Det beror på att det beror på vad det beror på.

Gafsan skrev:Nu till min fråga: Hur är det för NT-människor? Styr de sin mimik och sina ansiktsuttryck viljemässigt, som jag, eller är det något som bara "händer" automatiskt så att deras ansikten speglar deras känslor eller det som de försöker kommunicera till andra?

Det måste ju bara vara så att de utan NPF tillstånd har en automatik inbyggd i sin mimik, jag har själv frågat människor utan NPF problematik och de har inte fattat vad fan jag snackar om! Utan det verkar ju vara det mest naturliga i Världen för dem. Tänker att den intellektuella kapaciteten som måste till för att simulera mimiken i de ytterst komplexa situationer som social interaktion innebär är så hög att det blir för tids och energikrävande för att göra detta med medvetna beräkningar. Så detta måste vara automatiserat, ungefär som ett register med svarsmöjligheter som passar för alla uppkomna lägen. Ett register jag saknar!

trollhare skrev:Och även NT som är medvetna om att de inte kan läsa av autisters känslor på kroppsspråket har ofta svårt att bortse från att läsa in saker. Det får mig att misstänka att även avläsandet inte går att styra med viljestyrka för NT.

Ja, precis så. Hur mycket jag än försöker förklara för personer utan NPF diagnos att de ska bortse från min minföring eller avsaknad därav i kommunikationen, för att det skulle minska missförstånden, så är de där och tolkar in en massa likt förbannat efter 30 sekunder!

earlydayminer skrev:Problemet är att jag kan bli en variant av en kopia av någons beteende. Jag suger typ in all saker och sedan finns det där i mitt huvud och varje gång jag uttrycker någonting som påminner mig om individens information tänker jag på det. Riktigt skumt.

Jag vet inte om jag fattat vad du menar, men kanske är det så för mig med. Jag kan tappa min egen personlighet eller vad man ska kalla det och gå in i nån variant, (baserad på andra människor, skådespelare etc.) för att jag vet att jag inte passar in annars. Jag känner mig helt främmande inför mig själv och mår dåligt av det, självhat för att jag inte vet vem fan jag är själv. Har isolerat mig långa perioder från människor bara för att slippa denna konstiga känsla. Om jag inte anstränger mig för att styra mimiken så tar folk illa upp och tror att jag är arg och sur på dem och då de känner sig "fel" baserat på att jag inte uppträder enligt gällande regler för minspel.

Jag personligen klarar helt enkelt inte av mentalt att styra mitt ansiktsspråk, jag orkar inte med det längre. Folk ser ju ändå ut som utropstecken trots att man gör allt man kan för att passa in, och bränner ut sig på köpet!

Förlåt en nybörjare här på forumet, men vad är NT? Är den en sån där "normalstörd"? I så fall tror jag att jag kanske är en sån, och den här tråden innehöll en hel del ny intressant information för mig! Vad jobbigt det måste vara att hela tiden vara medveten om hur man ska lägga ansiktsmusklerna, om man ska le eller se allvarlig ut!

Själv har jag ett minne av ett foto av mig själv från min Mors begravning. Fotot visar en kvinna i folkdräkt som ler med hela ansiktet och går mot någon som står snett bakom fotografen. Tydligen har jag just fått syn på en människa som jag tycker om. Och då strålar jag upp, så att man kan tro att hela dagen är en stor glädjefest.

Tack för att ni välkomnar mig på det här forumet! Jag lär mig mycket, och det underlättar för mig när jag ska umgås med några av mina vänner, som råkar ha aspergers.

Trollmor skrev:Förlåt en nybörjare här på forumet, men vad är NT? Är den en sån där "normalstörd"?

Ja, precis! NT är förkortning för Neurotypisk person, alltså en som är "normalstörd".

Välkommen till forumet förresten!

Trollmor skrev:Vad jobbigt det måste vara att hela tiden vara medveten om hur man ska lägga ansiktsmusklerna, om man ska le eller se allvarlig ut!

Njae, det är inte så jättejobbigt, just nu tycker jag mest att det är roligt. Det är lite som att dansa ungefär - man får träna och träna och hålla koll på partnern så man är på väg åt samma håll...

Tack för både förklaringen och för välkomnandet! Jag gillar detta forum, men har inte alltid tid = ork att sitta och surfa. Den fysiska världen är ganska krävande!

Precis som dig så kan jag använda ansiktsuttryck men det är något jag lärt mig med tiden! Även att jag kan det så är det dock inget jag använder när jag pratar, det blir så ansträngande eftersom att det inte kommer automatiskt. Men jag vet att jag kan använda det, på kort och liknande kan jag använda alla sorts uttryck

Jag är medveten om mitt ansiktsuttryck. Det blev jag när jag fick diagnosen och läste om att AS personer är rätt nollställda. Innan tänkte jag aldrig på det, ja jag visste ju inte ens om det eftersom jag inte läser andras ansiktsuttryck. Men ibland glömmer jag och är mej själv.
Då får jag alltid höra "men vad du ser uttråkad - sur - nedstämd ut" fast jag inte är det.

FiaLotta skrev:Jag är medveten om mitt ansiktsuttryck. Det blev jag när jag fick diagnosen och läste om att AS personer är rätt nollställda. Innan tänkte jag aldrig på det, ja jag visste ju inte ens om det eftersom jag inte läser andras ansiktsuttryck. Men ibland glömmer jag och är mej själv.
Då får jag alltid höra "men vad du ser uttråkad - sur - nedstämd ut" fast jag inte är det.

Så var det för mig med, när jag växte upp visste jag ju inget om någon diagnos, men fick höra att jag var så stel och intetsägande. Det blev väldigt irriterande att höra hela tiden. Folk missuppfattade mig och trodde jag var sur etc. Sen idag när jag vet om diagnosen och hur det påverkar ansiktsuttrycket så försöker jag spela, men glömmer naturligtvis av mig ibland, eller störs av intryck som får mig ur balans, och då är det man får höra att man är sur!

Meier skrev:Så var det för mig med, när jag växte upp visste jag ju inget om någon diagnos, men fick höra att jag var så stel och intetsägande. Det blev väldigt irriterande att höra hela tiden. Folk missuppfattade mig och trodde jag var sur etc. Sen idag när jag vet om diagnosen och hur det påverkar ansiktsuttrycket så försöker jag spela, men glömmer naturligtvis av mig ibland, eller störs av intryck som får mig ur balans, och då är det man får höra att man är sur!

Visst är det trist när andra säger så! Jag känner mej alltid lite stött när nån säger jag ser sur ut när jag inte är det. Får konstiga tankar att alla tittar på mej bara för att se hur jag mår, fast jag VET ju att det inte är så. När jag var yngre funderade jag ibland om andra också kunde "se" vad jag tänkte.

FiaLotta skrev:Får konstiga tankar att alla tittar på mej bara för att se hur jag mår, fast jag VET ju att det inte är så.

Är du helt säker på det? Jag har upplevt att folk har använt den metoden av ren vana efter ett tag. Ungefär som om de läser av signaler innan de ska säga något, alltså om jag är på rätt humör. Vilket de ofta då feltolkar pga. min nollställda ansiktsmimik.

Jag är motsatsen. Jag har en mkt tydlig mimik som omedelbart avslöjar vad jag tänker och anser och jag har väldigt svårt att kontrollera min mimik. Jag måste verkligen fokusera bara på det om jag inte skall avslöja ngt med min mimik. Jag har ju även problem med min impulskontroll och en tendens att haspla ur mig vad jag tänker - om jag inte hela tiden ligger i bakhåll för mig själv och kan fånga orden innan de slinker ut. Vilket jag blir bättre och bättre på....