Jag vet att det blir något absurt över frågan. Har själv lekt med tanken. Det går inte att låta bli att skratta när jag nämner det samtidigt som frågan är ställd med största allvar. Etiska dilemman med anhöriga och vad man har för syn på livet efter döden, och sist men inte minst forskningsetik kommer in i bilden.

Jag kan tänka mig att donera min hjärna till autismforskning förutsatt att det har ett värde för forskningen. Forskning på levande människor i magnetkamera och liknande borde ge mer värdefull information än på döda. Än så länge är autism en symtomdiagnos eller diagnos ställd på beteenden. Det vore intressant med nya neurovetenskapliga upptäckter även om de största resurserna måste läggas på hur omgivningen ska bli mer autismvänlig och hur man kan leva ett bra liv med sin autism.

För min egen del har jag alltid gillat tanken med användning och återvinning. Likaväl som att hjärnan brinner upp i krematoriet kan den få göra nytta i forskningen efter döden. Om jag har levt ett så bra liv som möjligt med autismen och använt hjärnan på bästa möjliga sätt i livet kan den få avsluta med att komma till användning en gång till.

Ja. En god idé.

Tråkigt om resultaten visar att hjärnan aldrig visade tecken på någon autism.

Kanske man bör ha lite urskiljning på vilket forskarlag som får ta hand om den.

Jag skrev nyligen på ett annat forum att jag ville donera min hjärna till en ung lovande hjärnforskare. Då tänkte jag mig att jag skulle ha lite koll på vederbörandes karriär tills det började bli aktuellt. Har inte orkat välja ut någon bara.

Har för mig att det var i ett sammanhang där jag verkligen undrade över hur jag var funtad egentligen.