tahlia skrev:

Archpsyche skrev:Medicinerna har inget med din utredning eller ett eventuellt neuropsykiatriskt funktionshinder att göra. Medicinerna ska behandla ditt ångesttillstånd, oavsett vad det är som orsakat det och oavsett om det till viss del beror på din ev AS/ADD. Så jag tycker nog att du vet vad du medicinerar för. Man behandlar symptomen du har, inte de sjukdomar du eventuellt har.

Faktum är att det kan vara en fördel i den här frågan. En utredning görs ogärna om man mår för psykiskt dåligt alternativt är för instabil varvid utredningen ofta kan komma att skjutas framåt i tiden i väntan på att man ska börja medicinera och inleda eventuell samtalskontakt och slutligen hamna på en nivå i måendet där utredningen inte riskerar att bli missvisande till följd av bakomliggande psykiska sjukdomar.

Sant. Bra poäng. +1

Man har aldrig 'rätt' till en viss behandling eller behandlingsform. Man har rätt till den vård som är evidensbaserad, utifrån läkarens bedömning och en prioritering av befintliga resurser. Observera det sista. Man kan inte kräva något som inte finns att tillgå, eller kräva att gå före andra i kön som också väntar.

Vill man att det ska bli bättre kan man fråga våra politiker, som på 20 år har dragit ner psykiatrins andel av sjukvårdskostnaderna från 35% av sjukvårdsbudgeten till 9%. Det ni.

Medicinerna tar dig bara så långt, men än idag kan jag trots potenta mediciner få ångest. Så givetvis är det ingen mirakelkur, det essentiella i specifikt panikångest är att förstå problematiken och behandla den genom att bemöta den.

En kombination är viktigt.

Oftast sätts medicin in och du får ett antal veckor att tillvänja dig den och sedan uppföljning. Jag anser dock att du bör försöka få till terapi snarast. Det kan hjälpa dig ännu mer och ta dig vidare snabbare. I slutändan är planen oftast inte att man ska fortsätta äta medicinen livet ut. Vissa behöver det, men långt ifrån alla.

Jo då, man har rätt till att söka den vård man vill. Sedan om man får den eller inte är en annan sak, men man ska ändå pressa på och försöka få sin vilja igenom. Det betyder inte att man ska försöka tränga sig för i någon kö. Och varför skulle man inte ha det? Om behandlingsformen inte finns tillgänglig så finns den inte tillgänglig - så varför skulle man söka den?

Det är inte bara läkare som sysslar med ångest. Det slutar oftast ändå med att terapi behövs för att läkarna skriver ut mer och mer mediciner eller att patientens slussas från en läkare till en annan eller att behandlingen avtar.

Neutrino: Jag säger som så att byt läkare om du känner att verkligen inte vill ha den läkaren som du träffat.

Och medicinen är en hjälp i början, men inget som man är tänkt käka livet ut. Finns gott om evidensbaserad KBT mot panikångest. Medicinen gör bara en liten extra del. Det är som anabola för kroppsbyggarna, man behöver fortfarande käka rätt näring och träna stenhårt för att uppnå resultat.

Så om jag förstår er rätt så bör jag säga till läkaren att jag vill ha medicin samt samtalskontakt och om hon bara kan erbjuda medicin så bör jag tacka ja till den? Låt oss säga att hon bara kan erbjuda medicin, hur får jag då en samtalskontakt så småningom? Jag tänker inte gå här och inte prata med någon på två år (om jag ens får en NPF-utredning).

Jag håller alltså inte med earlydayminer. Mitt dagliga arbete är på en öppen psykiatrisk mottagning som heter Ångestmottagningen. Du kan gissa vad jag är expert på att behandla.

Archpsyche skrev:Jag håller alltså inte med earlydayminer. Mitt dagliga arbete är på en öppen psykiatrisk mottagning som heter Ångestmottagningen. Du kan gissa vad jag är expert på att behandla.

Okay. Så earlydayminer tycker att jag bör ha båda mediciner och samtalskontakt. Du tycker däremot att jag endast ska mediciner? Förlåt om jag inte förstår, allt det här förvirrar mig.

Neutrino skrev:

Archpsyche skrev:Jag håller alltså inte med earlydayminer. Mitt dagliga arbete är på en öppen psykiatrisk mottagning som heter Ångestmottagningen. Du kan gissa vad jag är expert på att behandla.

Okay. Så earlydayminer tycker att jag bör ha båda mediciner och samtalskontakt. Du tycker däremot att jag endast ska mediciner? Förlåt om jag inte förstår, allt det här förvirrar mig.

Ok, det var lite rörigt. Jag tycker också att du ska ha både och. Men jag ser medicinen som det huvudsakliga i det skick du befinner dig nu, och jag tror att du kommer att behöva medicinera under lång tid.

Läkare behärskar alla delar och alla sorters behandling. Vi har samma samtalsterapeutiska utbildning som psykologer och kuratorer, utöver vår medicinska kompetens. Men vi lämnar över de delar som vi kan till andra yrkeskategorier för att spara läkarresurser. Det är alltså inte så att läkare bara behärskar läkemedelsbiten.

Archpsyche skrev:Ok, det var lite rörigt. Jag tycker också att du ska ha både och. Men jag ser medicinen som det huvudsakliga i det skick du befinner dig nu, och jag tror att du kommer att behöva medicinera under lång tid.

Läkare behärskar alla delar och alla sorters behandling. Vi har samma samtalsterapeutiska utbildning som psykologer och kuratorer, utöver vår medicinska kompetens. Men vi lämnar över de delar som vi kan till andra yrkeskategorier för att spara läkarresurser. Det är alltså inte så att läkare bara behärskar läkemedelsbiten.

Okay. Det andra jag inte riktigt förstår är hur jag ska få en samtalskontakt om min läkare endast kan erbjuda mig medicin samt inte vill remittera mig till någon som jag kan prata med innan jag fått en eventuell neuropsykiatrisk utredning. Förstår du vad jag menar?

Neutrino skrev:

Archpsyche skrev:Ok, det var lite rörigt. Jag tycker också att du ska ha både och. Men jag ser medicinen som det huvudsakliga i det skick du befinner dig nu, och jag tror att du kommer att behöva medicinera under lång tid.

Läkare behärskar alla delar och alla sorters behandling. Vi har samma samtalsterapeutiska utbildning som psykologer och kuratorer, utöver vår medicinska kompetens. Men vi lämnar över de delar som vi kan till andra yrkeskategorier för att spara läkarresurser. Det är alltså inte så att läkare bara behärskar läkemedelsbiten.

Okay. Det andra jag inte riktigt förstår är hur jag ska få en samtalskontakt om min läkare endast kan erbjuda mig medicin samt inte vill remittera mig till någon som jag kan prata med innan jag fått en eventuell neuropsykiatrisk utredning. Förstår du vad jag menar?

Det är nog inte så det går till. Du börjar med medicin och framför önskemål om KBT. Om inte vårdcentralen kan tillgodose önskemålet får de remittera dig till specialistvården.

Du talar med en läkare (Archpsyche) och med en patient med erfarenhet av ångestproblematik, specifikt panikångest (jag).

Du kan ju gissa tre gånger vem som kommer framhålla sin position.

Jag föreslår kontakt med både läkare och psykolog.

Jag förstår att du blir förvirrad och det får jag be om ursäkt för. Men jag anser att båda är av värde, men samtalsterapi kommer ha en mer bestående effekt än medicinering om det handlar om specifik ångestproblematik så som t ex panikångest. Medicinering är också en riktigt härlighet när det kommer till att pilla med kognitiva funktioner, däribland exekutiva funktioner som man kanske redan har problem med. Är man deprimerad och börjar äta SSRI kan det däremot vända och bli bättre. Jag har dock hört från en del som äter SSRI att arbetsminnet blivit tillfälligt och enbart till vis del dysfunktionellt under behandling. Att det gör det vid användning av lugnande är inte särskilt konstigt heller.

Hur som helst är reaktionen vid medicinering individuell. En del får jättebra behandling, en del får sämre. En del behöver gå igenom en rad olika SSRI-preparat innan de finner den som passar. Detsamma gäller även olika behandlingsformer ur terapeutiskt perspektiv.

Samtalsterapi och medicinering är en önskvärd kombination.

Neutrino skrev:

Archpsyche skrev:Ok, det var lite rörigt. Jag tycker också att du ska ha både och. Men jag ser medicinen som det huvudsakliga i det skick du befinner dig nu, och jag tror att du kommer att behöva medicinera under lång tid.

Läkare behärskar alla delar och alla sorters behandling. Vi har samma samtalsterapeutiska utbildning som psykologer och kuratorer, utöver vår medicinska kompetens. Men vi lämnar över de delar som vi kan till andra yrkeskategorier för att spara läkarresurser. Det är alltså inte så att läkare bara behärskar läkemedelsbiten.

Okay. Det andra jag inte riktigt förstår är hur jag ska få en samtalskontakt om min läkare endast kan erbjuda mig medicin samt inte vill remittera mig till någon som jag kan prata med innan jag fått en eventuell neuropsykiatrisk utredning.

Jag tycker läkaren uppvisar inkompetens och det kan bero på en rad olika faktorer, men förmodligen först och främst brist på erfarenhet inom området du söker specifik hjälp inom.

Bytt läkare om du är missnöjd och verkligen inte får läkaren att inse ditt behov.

Archpsyche skrev:Det är nog inte så det går till. Du börjar med medicin och framför önskemål om KBT. Om inte vårdcentralen kan tillgodose önskemålet får de remittera dig till specialistvården.

Det är därför jag är så upprörd och väldigt skeptisk. Min läkare sa ett flertal gånger att vi endast bör medicinera tills dess att jag fått en NPF-utredning trots att jag sagt att det är två olika saker. Jag sa att oavsett om jag har ett NPF eller inte så är jag deprimerad och har två ångeststörningar (enligt psykologen). När jag tjatat länge sa läkaren att hon skulle kolla det hela med sina kollegor och sedan höra av sig om någon vecka. Vi får väl se vad hon säger.

earlydayminer skrev:Du talar med en läkare (Archpsyche) och med en patient med erfarenhet av ångestproblematik, specifikt panikångest (jag).

Du kan ju gissa tre gånger vem som kommer framhålla sin position.

Jag föreslår kontakt med både läkare och psykolog.

Jag förstår att du blir förvirrad och det får jag be om ursäkt för. Men jag anser att båda är av värde, men samtalsterapi kommer ha en mer bestående effekt än medicinering om det handlar om specifik ångestproblematik så som t ex panikångest. Medicinering är också en riktigt härlighet när det kommer till att pilla med kognitiva funktioner, däribland exekutiva funktioner som man kanske redan har problem med. Är man deprimerad och börjar äta SSRI kan det däremot vända och bli bättre. Jag har dock hört från en del som äter SSRI att arbetsminnet blivit tillfälligt och enbart till vis del dysfunktionellt under behandling. Att det gör det vid användning av lugnande är inte särskilt konstigt heller.

Hur som helst är reaktionen vid medicinering individuell. En del får jättebra behandling, en del får sämre. En del behöver gå igenom en rad olika SSRI-preparat innan de finner den som passar. Detsamma gäller även olika behandlingsformer ur terapeutiskt perspektiv.

Samtalsterapi och medicinering är en önskvärd kombination.

Är det en bra idé att be någon hålla lite koll på en de första veckorna när man börjar ta mediciner?

"Krav på hälso- och sjukvården

2 a § Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den skall särskilt
1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,
2. vara lätt tillgänglig,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen,
5. tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården.

Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Olika insatser för patienten skall samordnas på ett ändamålsenligt sätt.
Varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården skall, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd. Lag (2006:493)."

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lag ... -1982-763/

Känns som du har en del rätt till mycket.

earlydayminer skrev:Du talar med en läkare (Archpsyche) och med en patient med erfarenhet av ångestproblematik, specifikt panikångest (jag).

Du kan ju gissa tre gånger vem som kommer framhålla sin position.

Jag föreslår kontakt med både läkare och psykolog.

Jag förstår att du blir förvirrad och det får jag be om ursäkt för. Men jag anser att båda är av värde, men samtalsterapi kommer ha en mer bestående effekt än medicinering om det handlar om specifik ångestproblematik så som t ex panikångest. Medicinering är också en riktigt härlighet när det kommer till att pilla med kognitiva funktioner, däribland exekutiva funktioner som man kanske redan har problem med. Är man deprimerad och börjar äta SSRI kan det däremot vända och bli bättre. Jag har dock hört från en del som äter SSRI att arbetsminnet blivit tillfälligt och enbart till vis del dysfunktionellt under behandling. Att det gör det vid användning av lugnande är inte särskilt konstigt heller.

Hur som helst är reaktionen vid medicinering individuell. En del får jättebra behandling, en del får sämre. En del behöver gå igenom en rad olika SSRI-preparat innan de finner den som passar. Detsamma gäller även olika behandlingsformer ur terapeutiskt perspektiv.

Samtalsterapi och medicinering är en önskvärd kombination.

+1 på allt ovanstående.

Det är väl bra om du är observant på ditt eget mående de första veckorna. Om du har så svår ångest bör du få något att ta vid behov den första tiden. Om det inte räcker med Atarax/Lergigan kan man prova en bensodiazepin. Men det handlar om en begränsad tid. Skulle du blir suicidal får du såklart söka akut. Man erbjuds då i allmänhet inläggning (frivilligt). Det är klokt att följa läkarens rekommendation. (nästan alltid).

Man kan inte gå på lagens formulering, eftersom den inte är bindande. I den anglosaxiska traditionen spelar formuleringar större roll. I svensk/tysk rättstradition spelar även förarbeten och praxis en mycket större roll. Och jag tror att min sammanfattning ovan speglar det aktuella rättsläget på området.

Om ni vill ha källa på det påståendet får ni läsa en juridisk grundkurs. (Det har jag gjort)

Neutrino: Ja. Om du upplever att du mår dåligt under tiden så är det en god idé. Det är något du själv får känna efter, i början KAN det bli jobbigare - men det är inte alltid det blir det. Kroppen vänjer sig efter en stund och då kan dosen höjas om det behövs. Det där är något som en läkare måste beskriva för dig. Det är väldigt individuellt hur man reagerar.

Jag fick en direkt god "kick" av insättningen och kände mig lite svettig, fick som napalm under huden, lite huvudvärk, problem med magen.. Men det är inget jag har nu och sedan höjde jag och fick panikattack efter panikattack, då beslöts det höjningen skedde för snabb (trots att jag t o m väntade 3 extra dagar på att höja för att jag ansåg att 1 vecka var för snabb för 10 mg höjning med citalopram).

Oroa dig inte för mycket för det, det gjorde jag. Och det kan vara jättesvårt att undvika, men det är oftast inget att oroa sig för. Det blir lite insättningsproblem ibland. OM du känner att du vill att någon har extra koll så försök få till det. Det är upp till dig.

Archpsyche: Lagen är lagen.

Det är inte så att Neutrino begär någon orimlig särbehandling, Neutrino vill bli hörd och sedd. Personen vill bli respekterad, få förklaring på sin problematik och adekvat hjälp. Och personen har även rätt till det - på alla möjliga plan.

Resurser och resurser! Gör något då! Vad kan vi göra? Vi är patienterna, ska vi strejka från våra problem? Ni är individerna med högre auktoritet än vad vi har. Om en patient "gnäller" så får man höra att alla gör det och vill ha hjälp med allt. Eh, ja? Systemet måste byggas om och allt måste kunna gå snabbare. Mindre byråkrati och mer praktiskt hantering.

Det är ju inte så att vi inte framför vad vi tycker. Men i min stad gick t.ex. politikerna ut tidningen och sa rätt ut att de slaktat psykiatrin för man vann fler röster på att folk med snuva skulle få träffa en familjeläkare snabbare. Man vinner inga röster på psykvård. Dessutom spelar fördomar om att vi är onda, okunniga, ineffektiva etc in. Många politiker tycker inte psykiatri är riktig vård. Hälften av dem vet inte skillnaden mellan psykolog och psykiater, men de ska ändå bestämma.

Archpsyche skrev:Många politiker tycker inte psykiatri är riktig vård. Hälften av dem vet inte skillnaden mellan psykolog och psykiater, men de ska ändå bestämma.

Sjukt.

Det är ett vänsterideal, att allt ska beslutas av lekmän i politiska församlingar. Högern vill att vården ska styras av professionen. Då skulle det fungerar bättre.

Jag vet om att det är en förjävlig obalans i systemet. Det driver mig till vansinne. Man måste kunna kompromissa och jobba ihop som ett lag. Eller hur?

Varför ska någon som gått t ex samhällsvetenskaplig linje och sedan civilekonomexamen komma och bestämma om vård? Jag förstår verkligen inte varför. Hyrs det inte in läkare och psykologer som får vara med och planera vården i landstingen?

Det mesta behöver vara en kombination av olika yrkesområden för att få fram en något jämnar bild. Ungefär som kognitionsvetenskap där man slänger in en rad olika områden till en akademisk disciplin.

Archpsyche skrev:Det är ett vänsterideal, att allt ska beslutas av lekmän i politiska församlingar. Högern vill att vården ska styras av professionen. Då skulle det fungerar bättre.

Det är fullt möjligt att det skulle fungera bättre men det skulle också - i förlängningen - leda till en struktur a la USA där man får den vård man har råd att betala för. Dvs har du råd med dyra sjukvårdsförsäkringar så är du garanterad bra vård, om inte är du antingen hänvisad till små inrättningar med knappa medel eller står helt utan. Något som inte heller känns som en ok lösning.

Archpsyche skrev:Det är ett vänsterideal, att allt ska beslutas av lekmän i politiska församlingar. Högern vill att vården ska styras av professionen. Då skulle det fungerar bättre.

Jag är också trött på höger och vänster. Det borde bara upphöra och bli ett samfund av olika ideal där man kommer överens.