Mina föräldrar samt en kompis vill(e?) inte heller tro att jag hade fått en AS-diagnos (och då var det ändå min mamma som från första början nämnde att jag kanske har Asperger, hehe).

Det jag tror är grunden för deras förnekelse är:
mamma - typ rädd för det som är annorlunda (eller i alla fall att hennes barn ska vara det)
pappa - tycker att folk i allmänhet är jävliga och vill sätta andra på plats, och att ge diagnoser till någon som i stort sett verkar som andra är fel, plus att han ser sig själv så mycket i mig
kompis - tror hon själv skulle störa sig något enormt på att få höra av någon att hon kanske har AS eller liknande diagnos


Hursomhelst; om du berättar att du och kanske även din pojkvän har AS, så kan du ju påpeka att ni är precis samma personer som innan ni fick era diagnoser, men att eventuella problem som ni känner att ni har kanske är lättare att hantera/jobba med nu när ni fått diagnos.

En fråga:
Varför känner du att du vill berätta för din mamma? Varför är det viktigt att hon får veta?
^ Dessa och liknande frågor kan du ju fundera över för dig själv. Är det så att du känner att det är så pass viktigt att hon bör veta, kör på, fundera inte! Är det så att det faktiskt inte känns så viktigt, är det kanske lika bra att hon får förbli ovetande.

En knorr på det där med att föräldrar inte förstår, som jag känner igen från en del släktingar.

De förstår inte vad det är som är annorlunda med mig, "sådär har ju alla det".
Poängen är att de själva har npf, fast odiagnosticerat. De tror att det de själva upplever är alldeles normalt, och har aldrig ens tänkt att det skulle vara nåt konstigt med dem.
"Alla känner sig utanför" har jag fått höra t.ex.

Mitt tips är att slänga ur sig lite fakta då och då, att du fått reda på att X är vanligt vid Asperger. Kanske kan du komma på något aspigt som de brukar göra och försöka trycka in det i en konversation om AS.

för mig var det självklart att berätta för familjen (och på det sättet har det spridits så att "alla" vet om det)

men då visste ju min mamma om att jag utreddes också men ett tips jag kan ge är att läsa på, Jag och min mamma plöjde igenom massor av böcker om AS i början (lånade av varann, av biblan m.m.) nu är hon till och med övertygad om att om diagnosen funnits då hon var liten skulle hon ha fått den men eftersom hon hittat sätt att ta sig runt problemen så skulle hon inte få diagnos nu.

några av hennes favvoriter var "nördsyndromet" (som är skrivet av en mamma antagligen därför) och hon tyckte om "en riktig människa" också.

Hur är det möjligt att kunna få en diagnos nu när du gjorde en utredning när du var barn där du inte uppfyllde kriterierna för en diagnos? Jag kanske är opåläst, men ska det inte vara så att symptomen funnits sen man var liten (dvs att det är någon man föds med och inte får)?

Tillräckligt svårt att berätta för föräldrar och släktingar - men hur förklarar man för sina barn?

Jag minns när jag berättade för min mor. Jag började, tror jag, med att säga att jag skulle berätta något om mig själv och under tiden jag beskrev AS tyckte jag hennes ansikte var uttryckslöst eller möjligen lite förskräckt. Sedan minns jag inte något speciellt förrän jag efter något år bad henne berätta för släkten, som reagerade på lite olika sätt;
Men han som är så social
Jag tror inte han har det för jag har sett barn med AS (ganska stöddigt)
Jag har också tänkt att jag har något sånt där

Ja, jag kan vara social på ytan men upplever inte att jag får den djupa kontakt som jag på något konstigt sätt ändå kan föreställa mig - från barndomen?
Ja, och människor med AS är ju inte bara annorlunda utan också annorlunda sinsemellan!
Ja, jag har nog också tänkt att du har något sånt där... och kanske farfar och farfars far...

Det värsta är att ingen verkar bry sig särskilt mycket om att man har diagnosen eller vad det betyder i vardagen.

Har nyligen gått igenom en utredning och bla fått diagnoserna ADHD och Aspergers.
Jag orkar sällan läsa igenom allt på det här forumet. Förbannat mycket text och många svar. Blir alldeles matt.
Tänkte starta en tråd om det här med att berätta för närstående om sin diagnos men nu hittade jag denna så hoppar på.

Jag har kunnat dölja mina diagnoser pga mitt intellekt, jag vet hur man ska bete sig för att det ska se bra ut. Jag har såklart inte mått bra av detta men nu har jag kommit till en punkt i livet då jag inser att jag kanske ska tala om för min familj att jag faktiskt har dessa diagnoser och att det är ett svar på varför jag är som jag är med vissa saker osv.

Men här har vi en hel del problem.
Min familj kan inget om asperger, adhd osv. Jag kommer från medelklass/övre medelklass och här är alla lyckade och framgångsrika. Min systers största skräck var att hennes son skulle ha ADHD. (Han har vissa tendenser som gör att man misstänker adhd)
När min mamma pratar om en bekant till mig "Jaha... är det hon som har... Aspergers syndrom?" Med en särskild ton i rösten där man hör att hon föraktar och ser ner lite på denna person.

Jag tror helt enkelt inte att hon kommer acceptera att hennes dotter har adhd och aspergers. Det är mer ok att säga "mamma jag är deprimerad". Det har jag sagt förut och hennes svar har mest varit "Men varför??? Varför mår du dåligt???" Mitt svar har mestadels varit "Jag vet inte, jag mår skit. Jag kämpar varje dag, utan särskild anledning".

Jag tänker att för henne att höra att hennes yngsta dotter (dessutom är jag svarta fåret i släkten) har aspergers och adhd, är lite jämförbart att få veta att ens dotter har en allvarlig/dödlig sjukdom. Så främmande är det för henne.


HILFE BITTE. Hur gör man?

Hoppas ni pallar läsa igenom hela mitt inlägg, jag hade inte gjort det. Men är tacksam för alla inputs på detta.

Mediahora skrev:HILFE BITTE. Hur gör man?

Jag skulle säga det i stil med nått sånthär:
"Jag har något att berätta, jag har fått reda på varför jag är lite annorlunda, och det betyder SÅ himla mycket för mig och jag är superglad över detta, så jag hoppas att ni oxå kan se hur mycket det faktiskt betyder för mig, jag har blivit diagnoserad med Aspergers Syndrom och ADHD"

Jag skulle säga det liksom i förbifarten. "Skall du inte med till Ullared?" "Jag med min Asperger? Aldrig i livet." Men jag har inte berättat för familjen, jag har ju ingen diagnos så det skulle bara bli en massa tjat om hypokondri.

Jagers skrev:

Mediahora skrev:HILFE BITTE. Hur gör man?

Jag skulle säga det i stil med nått sånthär:
"Jag har något att berätta, jag har fått reda på varför jag är lite annorlunda, och det betyder SÅ himla mycket för mig och jag är superglad över detta, så jag hoppas att ni oxå kan se hur mycket det faktiskt betyder för mig, jag har blivit diagnoserad med Aspergers Syndrom och ADHD"

Fast jag vill helst slippa göra så mycket väsen av det. Morsan kommer förmodligen få en total chock. Det vore toppen om jag kunde säga sådär men jag tror inte det. Hon kommer som sagt knappt tro sina ögon. ASPERGER? ADHD? DU!!?

Huggorm skrev:Jag skulle säga det liksom i förbifarten. "Skall du inte med till Ullared?" "Jag med min Asperger? Aldrig i livet." Men jag har inte berättat för familjen , jag har ju ingen diagnos så det skulle bara bli en massa tjat om hypokondri

Haha, jag funderar på att göra på det viset. Vi ska snart på en kortare bilresa ihop och jag tänker att det vore så skönt att mitt i allt bara "Du förresten, jag har visst asperger."

Men det jobbiga är helt enkelt att jag orkar inte förklaaaara mig. Det känns som jag måste förklara så mycket. "Men mamma, asperger är inte riktigt vad du tror att det är, jag är inte dum i huvudet" osv.

Ifrågasätter varför skall man berätta övh?

Och om det är jobbigt att umgås, ta semester. Även skådespelande aspergare på heltid behöver det.

plåtmonster skrev:Ifrågasätter varför skall man berätta övh?

Och om det är jobbigt att umgås, ta semester. Även skådespelande aspergare på heltid behöver det.

Jo det är väl därför min läkare försöker få mig att sjukskriva mig...

Men det är sant det du säger. Vore bara så skönt att slippa spela detta spel hela tiden som jag gjort hela mitt liv. Samtidigt känns det som det aldrig kommer ta slut. Även om jag berättar för närmaste familjen kommer jag ju inte berätta det för bekanta och vänner. Bara de allra närmaste men de vännerna vet redan.

De är ju det som är det bästa med att förstå varför man är som man är. Då har man en giltig anledning att slippa sådant som man verkligen inte klarar av. Livet blir så mycket enklare när man kan koncentrera sig på sånt man tycker om och är bra på. Blir man helt utsliten av julbord med släkten, så kan man tillåta sig själv att bara slappa dagen efter, man behöver inte ha dåligt samvete och tvinga sig till att göra en massa för att utnyttja dagen.

Istället för att säga att du har AS så kanske du kan säga att du behöver ta en promenad etc när dösnacket sätter igång. Eller på annat sätt strukturera om de situationer som mismatchar med din AS.

Ett problem är att om man berättar om AS skall man hantera deras vetskap utan att de på något sätt ändrar sitt bemötande utan istället blir man en vandrande felaktighet eller liknande. Utöver de problem som kanske anledde till att man berättade.

Kanske de som bör veta skall bestå av sådana personer som respekterar och ändrar sitt bemötande utan skuldbeläggande. Där vetskapen överlag skapar något positivt. Det är inte nödvändligtvis de man råkar dela gener eller bostad med.

@Huggorm, Tja.. man kan ju få ont i magen precis som det skall hållas tal.

Jag sa det bara rakt ut till morsan, och sen köpte jag "Den kompletta guiden till Asperger" och började stryka under allt som passar in på mig. Farsan däremot som troligen åxå har AS verkar inte förstå mycket! Ska försöka få nån reaktion från honom, typ att Jamen det där har ju jag åxå! Tror han behöver lite hjälp på traven haha

Hur berätta föräldrar att man har AS?

Typ: jag har AS.

Så gjorde jag iaf. Inte mera med det.

Jag har berättat nu för mina föräldrar om min diagnos och troligen kommer nästa släkten få reda på det, om de inte redan vet. Mamma har tagit det bra, hon är glad för att jag känner en lättnad och att jag tycker diagnosen känns bra för mig. Så hon har tagit det bra. Pappa har nog inte riktigt förstått vad diagnosen innebär och hur hur den uttrycker sig för mig. Jag funderar därför på att skriva en personlig informationsbroschyr om hur min AS uttrycker sig för mig, samt ge lite länktips på nätet.

Mina föräldrar älskade mig nåt oerhört. Trots att jag är felkonstruerad.

De la sig aldrig i eftersom jag fixade det här med utbildning och så. Morsan fixade in mig på första riktiga jobbet. På Ulleråkers sinnessjukhus i Uppsala, när jag gjort lumpen och var 20 år.

Sen har vi en tradition att vara lite konstiga i min morfars släkt. Men, eftersom vi försörjer oss själva så kan andra dra åt helvete.

Lennart Frimodig

@hildurr:
Så bra att det gått bra!

Din taktik med "personlig informationsbroschyr" tror jag är bra. Har själv tillämpat det när jag behövde berätta för min omgivning om mig själv. Det liksom "dödar" spekulationer och svarar på en massa grundläggande frågor som är mest tröttsamma att rapa upp. De som läser och tänker, kommer fram till mer djuplodande frågor och det är ju dessa en vill samtala om.

Lycka till med fortsättningen och välkommen ut ur din "garderob"