slackern skrev:

ford skrev:Den låga ambitionsnivån är dock inte det största problemet (egentligen inget problem alls, annat än för ledningen, om de bara kunde acceptera att andra kan vara ambitiösa), om du läser tråden från början. Det stora problemet är att det är en sjuk arbetsplats.

Jag har läst tråden ifrån början tack.

Om det nu är en sjuk arbetsplats och du inte kommer att utvecklas där. Varför byter du inte arbetsplats? Du har ju onekligen fått erfarenhet inom yrket? Och borde därför kunna konkurrera rätt bra om du söker ett nytt jobb? Du bor dessutom i södra Sverige där det finns rätt gott om arbetstillfällen.

För helt ärligt du verkar inte vara rätt man på rätt plats. Om du kommer till ett nytt ställe så kommer du ju för eller senare bli rätt man på rätt plats. Så om jag vore dej skulle jag söka mej vidare. För som det är nu kommer du bara att bli bitter om du är kvar låter det som.

Sjuk arbetsplats?

-Ja


Kommer inte att utvecklas?

-För arbetsgivarens del är det inget problem, kompetensutveckling och möjligheter till befordran är en av de få saker som ligger på denna arbetsplats pluskonto.
Problemet är snarare att om man vill utvecklas (dvs visar framfötterna) får man ta så mycket skit från kollegorna och hamna i så många konflikter att man måste vara oerhört psykiskt stark, för att palla med.



Det här med att byta jobb är visst det lockande, men just nu begriper jag inte hur det skall gå till, med en sjukskrivning grundad på psykiska problem som orsakatas av arbetssituationen i mitt CV.

Dessutom är jag just nu fruktansvärt rädd att det ser likadant ut på nästa ställe jag kommer till, skulle det göra det hade jag antagligen brutit ihop totalt och blivit "game over" från hela arbetslivet, i värsta fall för gott.

Dessvärre mår jag just nu så dåligt att jag inte är i form att börja ett nytt jobb utan att få en mjukstart med lönebidrag och på deltid p.g.a. psykisk ohälsa, orsakad av mitt nuvarande jobb (ångest, depression, förföljelsemani/nästintill sjuklig misstänksamhet, allmän osäkerhet/knäckt självkänsla med tillhörande behov av ständig bekräftelse och inte minst överkänslighet mot konflikter och dålig stämnning), snarare än på grund av asperger.

-Vet inte vad jag skall göra... *uppgiven*

Frimodig skrev:

ford skrev:Jag bor dessvärre i skåne och det finns i princip inga jobbarkompisar att snacka med, för ingen har civilkurage och/eller vågar öppna käften, annat än i fikarummet och man kan inte lita på en jävel, eftersom alla snackar skit, sladdrar och hugger varandra i ryggen.

Nej, du missförstår.
Du skall inte snacka med jobbarkompisar för att de skall ställa upp och stödja dig.
Du skall snacka med jobbarkompisar för att känna efter att du är rätt ute, att de håller med, i enrum.

Om de håller med så kör du nästa nivå i facket, eller nästnästa nivå. Om inget hjälper så skriver du en saklig insändare i lokaltidningen om arbetsplatsen, fast då är du körd på arbetsplatsen.

LF

Klart att de håller med, alla gnäller på det som jag själv klagat över (med undantag av det här med hur jante straffar ut ambitiösa). Problemet är att ingen har civilkurage nog att vare sig föra det vidare, eller backa upp den som gör det. Bättre då att gnälla i fikarummet...

Vill ha detta inlägg här på s 2, eftersom jag tycker det är mycket viktigt och inte vill att någon skall missa det.

Ber mod om hjälp med detta

ford skrev:

slackern skrev:

ford skrev:Den låga ambitionsnivån är dock inte det största problemet (egentligen inget problem alls, annat än för ledningen, om de bara kunde acceptera att andra kan vara ambitiösa), om du läser tråden från början. Det stora problemet är att det är en sjuk arbetsplats.

Jag har läst tråden ifrån början tack.

Om det nu är en sjuk arbetsplats och du inte kommer att utvecklas där. Varför byter du inte arbetsplats? Du har ju onekligen fått erfarenhet inom yrket? Och borde därför kunna konkurrera rätt bra om du söker ett nytt jobb? Du bor dessutom i södra Sverige där det finns rätt gott om arbetstillfällen.

För helt ärligt du verkar inte vara rätt man på rätt plats. Om du kommer till ett nytt ställe så kommer du ju för eller senare bli rätt man på rätt plats. Så om jag vore dej skulle jag söka mej vidare. För som det är nu kommer du bara att bli bitter om du är kvar låter det som.

Sjuk arbetsplats?

-Ja


Kommer inte att utvecklas?

-För arbetsgivarens del är det inget problem, kompetensutveckling och möjligheter till befordran är en av de få saker som ligger på denna arbetsplats pluskonto.
Problemet är snarare att om man vill utvecklas (dvs visar framfötterna) får man ta så mycket skit från kollegorna och hamna i så många konflikter att man måste vara oerhört psykiskt stark, för att palla med.



Det här med att byta jobb är visst det lockande, men just nu begriper jag inte hur det skall gå till, med en sjukskrivning grundad på psykiska problem som orsakatas av arbetssituationen i mitt CV.

Dessutom är jag just nu fruktansvärt rädd att det ser likadant ut på nästa ställe jag kommer till, skulle det göra det hade jag antagligen brutit ihop totalt och blivit "game over" från hela arbetslivet, i värsta fall för gott.

Dessvärre mår jag just nu så dåligt att jag inte är i form att börja ett nytt jobb utan att få en mjukstart med lönebidrag och på deltid p.g.a. psykisk ohälsa, orsakad av mitt nuvarande jobb (ångest, depression, förföljelsemani/nästintill sjuklig misstänksamhet, allmän osäkerhet/knäckt självkänsla med tillhörande behov av ständig bekräftelse och inte minst överkänslighet mot konflikter och dålig stämnning), snarare än på grund av asperger.

-Vet inte vad jag skall göra... *uppgiven*

ford skrev:Det här med att byta jobb är visst det lockande, men just nu begriper jag inte hur det skall gå till, med en sjukskrivning grundad på psykiska problem som orsakatas av arbetssituationen i mitt CV.

Dessutom är jag just nu fruktansvärt rädd att det ser likadant ut på nästa ställe jag kommer till, skulle det göra det hade jag antagligen brutit ihop totalt och blivit "game over" från hela arbetslivet, i värsta fall för gott.

Dessvärre mår jag just nu så dåligt att jag inte är i form att börja ett nytt jobb utan att få en mjukstart med lönebidrag och på deltid p.g.a. psykisk ohälsa, orsakad av mitt nuvarande jobb (ångest, depression, förföljelsemani/nästintill sjuklig misstänksamhet, allmän osäkerhet/knäckt självkänsla med tillhörande behov av ständig bekräftelse och inte minst överkänslighet mot konflikter och dålig stämnning), snarare än på grund av asperger.

-Vet inte vad jag skall göra... *uppgiven*

OK tack för ditt klargörande.

Men helt ärligt tror jag att det är bäst för dej att söka ett nytt jobb. För det fungerar uppenbarligen inte för tillfället. Byter du inte jobb kommer du aldrig att få reda på om det finns något ställe som är bättre än det du är på nu.

Du har ingen nära anhörig eller kompis som kan hjälpa och stötta dej? För om jag har förstått saken rätt så kommer knappast det här stället att hjälpa dej till att må bättre?

Eller bottnar konflikten i att vissa arbetskamrater inte står ut med att du är engagerad och brinner för dina arbetsuppgifter? Har du försökt att säga ifrån till dina värsta antagonister? Det brukar oftast hjälpa om man säger till på skarpen och att dom ska respektera ens integritet.

Men hur som helst lycka till med allt. Förstår att du har det jobbigt just nu.

ford skrev:

Frimodig skrev:

ford skrev:Jag bor dessvärre i skåne och det finns i princip inga jobbarkompisar att snacka med, för ingen har civilkurage och/eller vågar öppna käften, annat än i fikarummet och man kan inte lita på en jävel, eftersom alla snackar skit, sladdrar och hugger varandra i ryggen.

Nej, du missförstår.
Du skall inte snacka med jobbarkompisar för att de skall ställa upp och stödja dig.
Du skall snacka med jobbarkompisar för att känna efter att du är rätt ute, att de håller med, i enrum.

Om de håller med så kör du nästa nivå i facket, eller nästnästa nivå. Om inget hjälper så skriver du en saklig insändare i lokaltidningen om arbetsplatsen, fast då är du körd på arbetsplatsen.

LF

Klart att de håller med, alla gnäller på det som jag själv klagat över (med undantag av det här med hur jante straffar ut ambitiösa). Problemet är att ingen har civilkurage nog att vare sig föra det vidare, eller backa upp den som gör det. Bättre då att gnälla i fikarummet...

Du missförstår fortfarande. Du kör nästa nivå i facket med en saklig beskrivning av dina klagomål. Och du känner att du har jobbarkompisarna med dig, sakligt.

LF

Slackern

Som jag försökt förklara så handlar det inte bara om mig och det är inte ens tal om någon mobbningssituation riktad mot mig.
Det är allas krig mot alla, där alla försöker göra livet surt för varandra med skitsnack, intriger och elkaheter på en totalt skruvad nivå, som verkligen går ut på att förstöra varandras liv, få varandra att sluta och knäcka varandra psykiskt.

Har du inte varit där, så går det inte att beskriva, men jag har nu suttit i tre olika grupper, som alla har havererat pg.a. sånt här.

Konstigt att man både blir knäpp och tappar tron på att det någonsin skall bli bra?

Byt-byt-byt-byt även om det innebär en kostnad mentalt så lär du vinna på det.

Det är det jag vill med, frågan är bara hur det skall gå till och om jag kan få den hjälp och det stöd jag i nuläget faktiskt behöver, utan att det skall slå sönder hela min framtid?

Du kan väl söka annat jobba medan du redan är anställd? samt kanske överväga andra liknande yrken?

ford skrev:Det är det jag vill med, frågan är bara hur det skall gå till och om jag kan få den hjälp och det stöd jag i nuläget faktiskt behöver, utan att det skall slå sönder hela min framtid?

Vet dom om att du har AS? Arbetsgivaren har ett stort ansvar att du ska kunna utföra dina arbetsuppgifter efter ditt funktionshinder. Det kanske kan vara en tröst att känna till. Har du någon kontakt med habliteringen eller någon kurator på någon öppenvårds mottagning. Dom om några borde kunna hjälpa och stötta dej.

Jag är livrädd för att berätta att jag har as, eftersom jag satsat blod svett och tårar på att komma ifrån lönebidragsträsket, för att få en chans att slippa bli behandlad som en mupp och få lön över avtalet (som de flesta andra) och utvecklingsmöjligheter på jobbet (båda sakerna har jag också fått för första gången i mitt liv), nu när jag började på den här firman.

Är dessutom rädd att ett avslöjande skulle skada mitt CV så allvarligt att jag skulle vara fast i denna firma för alltid.

När jag skrev:

ford skrev:Det är det jag vill med, frågan är bara hur det skall gå till och om jag kan få den hjälp och det stöd jag i nuläget faktiskt behöver, utan att det skall slå sönder hela min framtid?

Menade jag i första hand hjälp att byta arbetsplats

ford skrev:Jag är livrädd för att berätta att jag har as, eftersom jag satsat blod svett och tårar på att komma ifrån lönebidragsträsket, för att få en chans att slippa bli behandlad som en mupp och få utvecklingsmöjligheter på jobbet (vilket jag också fått för första gången i mitt liv), nu när jag började på den här firman.

Är dessutom rädd att ett avslöjande skulle skada mitt CV så allvarligt att jag skulle vara fast i denna firma för alltid.

OK hur som helst önskar jag dej lycka till. Med att hitta en bättre arbetsplats. För helt ärligt låter inte stället som du är på som det ultimata stället för dej.

Jag fattar vad du menar att om det är dålig stämning på en arbetsplats är det pest och pina att jobba där.

Håller också med att det är sannolikt bättre att hålla tyst om ev asperger.

Låter som TS beskriver min tidigare arbetsplats.

@Krillo, Vad var det för jobb på förra arbetsplatsen?

ford skrev:Det är det jag vill med, frågan är bara hur det skall gå till och om jag kan få den hjälp och det stöd jag i nuläget faktiskt behöver, utan att det skall slå sönder hela min framtid?

Det är en nätverksfråga. Vilka kompisar har du? Vilka kan du snacka med?

Om du bodde i Uppsala så skulle jag kunna stödja dig. Fast du gör nog inte det. Jag gillar att stödja människor i såna här riktigt knepiga situationer.

Det gäller att ha folk du kan snacka med, hemmavid.

LF

Jag vet minst två personer även från detta dårhus, som är 100% lojala med mig. Frågan är bara vilka branschkontakter de har utanför firman. *suckar*

Alternativet är min gamla chef, från stället jag jobbade på tidigare, han tyckte om mig och är antagligen den som skulle vara närmast att anställa mig om jag ville börja någon annanstans. Problemet är bara att jag i så fall är tillbaks på ruta ett och har slängt bort hela min utbildning (och så skall han ju behöva folk med...)

Sök dig något nytt inom rätt område?
Du kan ju börja med att läsa jobbannonseringar?

ford skrev:Jag vet minst två personer även från detta dårhus, som är 100% lojala med mig. Frågan är bara vilka branschkontakter de har utanför firman. *suckar*

Alternativet är min gamla chef, från stället jag jobbade på tidigare, han tyckte om mig och är antagligen den som skulle vara närmast att anställa mig om jag ville börja någon annanstans. Problemet är bara att jag i så fall är tillbaks på ruta ett och har slängt bort hela min utbildning (och så skall han ju behöva folk med...)

Även om du inte har folk som kan snacka in dig, så kan människor hjälpa dig med idéer om nya ingångar inom ditt område, med utgångspunkt i din utbildning.

Nätverk kan vidga perspektiven för vad du kan göra.

Men allt är din grej.

LF

slackern skrev:

ford skrev:Det är det jag vill med, frågan är bara hur det skall gå till och om jag kan få den hjälp och det stöd jag i nuläget faktiskt behöver, utan att det skall slå sönder hela min framtid?

Vet dom om att du har AS? Arbetsgivaren har ett stort ansvar att du ska kunna utföra dina arbetsuppgifter efter ditt funktionshinder. Det kanske kan vara en tröst att känna till. Har du någon kontakt med habliteringen eller någon kurator på någon öppenvårds mottagning. Dom om några borde kunna hjälpa och stötta dej.

Vad f-n ska en kurator kunna göra åt en arbetsplats med problem?
Det är ju ungefär lika fruktbart som att fråga en präst om hur man byter avgasrör.
Kuratorer är pärmvändare som har betalt för att sitta på kontor och lägga huvudet på sned.

Skulle nog avråda ifrån att berätta för chefer & arbetsgivare om aspergerdiagnosen. Visst, reglerna kanske säger ditt eller datt om rätt till extra stöd etc men verkligheten ser annorlunda ut och det finns många exempel på aspergare som råkat illa ut i jobbsammanhang när aspergerdiagnosen kommit till chefernas vetskap.

Uppdatering: heltidssjukskrivnin sedan 1,5 år tillbaks pga denna arbetsplats och försöker repa mig så gott jag kan med hjälp av stöd från vänner och familj och fysisk träning för att bygga upp självkänslan, får i princip ingen professionell rehabilitering överhuvudtaget och vet inget om framtiden.

Tja, vad säger man?

Shit happens?

Ditt inlägg nr 6666!

Så du har nyligen återvänt till denna arbetsplats:

Ledningen skiter i den psykosociala arbetsmiljön och vad som får personalen att trivas/må bra på jobbet

Facket motarbetar alla former av yrkesstotlhet/engagemang, därför att alla skall hållas nere på samma nivå och gå till jobbet enbart för sin försöjnings skull

Stället är fullt av konflikter, skitsnack och intriger.

Och allt är precis som förut?

Det är inte alltid sådär. Min förra chef hon var en idiot som brydde sig mer om sin egna karriär än vad som var rätt, men chefen innan och den jag har nu är det skillnad på.

Det finns rövhål överallt, men när du stöter på ett så se till att facket får jobba. Funkar det inte - byt jobb.

Hade en annan chef tidigare på ett IT-företag i solna, han försnillade pengar från företaget. Jävla alkoholist vad var han var, var ute och drack och levde runt på företagets pengar. Alla visste om det, men ingen gjorde nåt. Han var chef för företaget och kunde ha försatt företaget i skit, ingen gjorde något. Glad att jag inte fick fortsatt där.

Fattar inte att såna här människor anses vara "viktiga", medans kompetenta människor behandlas som skit.

Ford, jag tycker du ska stanna där du är nu med dina 6666 inlägg