Ja och nej. Pratar aldrig högt med mig själv, men när jag är inne i min egen värld kan jag ha konversationer med personerna som finns där. På sätt och vis är det egentligen jag själv, men upplever det som andra personer.

Som aspergare föredrar man förstås att prata med den/de som det är mest meningsfullt att prata med. Om man då antingen är ensam eller befinner sig bland NT, vad finns det då för alternativ?

Jag har en stark spärr mot att prata för mig själv så det hörs, vet inte varför, men jag pratar för mig sälv i huvudet ganska ofta. I grunden tänker jag visuellt, och kompletterar bilderna med "prat".

UDFy-38135539 skrev:Märkligt nog ofta på engelska, som jag inte behärskar som tal eller skriftspråk.

Jag har alltid pratat med mig själv på engelska (så länge jag kan minnas). Ingen aning om varför. Det bara blev så.

Jag pratar med mig själv "i huvudet" bland folk och högt ibland när jag är ensam. Finns djur så pratar jag till dem även om det så bara är en fluga.

Ett sätt att prata med sig själv är att använda diktafon. Prata på först, tills man tröttnar. Lyssna sedan och ta reda på om det var något man fick sagt. Till min häpnad har jag upptäckt att jag ibland faktiskt har sagt något vettigt och på ett sätt som bryter av mot om jag bara tänkt och inte talat ut fullt.

Det är väldigt bra attprata med sig själv, speciellt när man ska peppa sig själv och svara på ens egna resonemang. Det är så himla skönt att det finns någon som lyssnar, inte för att jag inte har någon jag kan prata med, men det har jag alltid gjort så det skulle bara kännas konstigt om jag bara slutade:P

Jag skulle aldrig prata med mej själv, däremot pratar jag mycket med rösterna i huvudet.

Neutrino skrev:Jag har alltid pratat med mig själv på engelska (så länge jag kan minnas). Ingen aning om varför. Det bara blev så.

Jag har funderat mycket på sista tiden varför jag pratar så mycket med mig själv (i mitt huvud) och varför i all världen jag i princip ALLTID gör det på engelska.....jag har inte tordas berätta det för någon och jag kan inte beskriva hur skönt det kändes att läsa att det finns någon mer där ute som oxå gör det.

Neutrino skrev:

UDFy-38135539 skrev:Märkligt nog ofta på engelska, som jag inte behärskar som tal eller skriftspråk.

Jag har alltid pratat med mig själv på engelska (så länge jag kan minnas). Ingen aning om varför. Det bara blev så.

Heheh jag med

Neutrino skrev:Brukar ni prata med er själva?

Självklart, känner helt igen mig. 99 om inte 99,99 % av allt jag säger hör jag bara själv. Och resten bryr sig ändå ingen om...

Men varför tala med sig själv när man kan skrika? Som nu t ex när det kokade över på spisen (bara för att jag satt här och svarade på självklarheter ).

Lång diskussion om hur man (eller vi, men inte jag) skulle göra nu - låta kastrullen växla mellan den heta plattan och att stå bredvid? Och vem ska växla åt den när jag sitter här?

Fakta talar för sig själva. För ingen lyssnar.

Kvasir skrev:Som aspergare föredrar man förstås att prata med den/de som det är mest meningsfullt att prata med. Om man då antingen är ensam eller befinner sig bland NT, vad finns det då för alternativ?

Jag pratar bara med mig själv när jag sitter med modellbyggandet då jag behöver vara koncentrerad *vinkar till earlydayminer* eller när jag är ensam med något djur *vinkar till MsTibbs*.

Behöver jag vara extra koncentrerad på något så är jag knäpptyst *vinkar till earlydayminer igen*.

Neutrino skrev:Brukar ni prata med er själva?

Personligen gör jag det fruktansvärt ofta. Jag pratar med mig själv högt när jag är ensam och tyst i mitt huvud när jag är bland folk. Jag brukar tänka högt, säga åt mig själv vad jag ska göra, öva på konversationer (både konversationer jag vet att jag ska ha samt hypotetiska konversationer jag skulle kunna ha i framtiden) osv. Jag brukar säga något, försöka föreställa mig vad "personen jag pratar med" skulle svara samt ge min respons på det. Hela samtal ibland. Jag har även monologer med mig själv endast för att prata av mig. Jag har inga hallucinationer eller liknande. Jag tycker bara det är väldigt skönt att prata med mig själv.

Så, som sagt, brukar ni prata med er själva? Känner ni igen er? Är lite nyfiken bara.

Jag har förstått att personer som är neurotypiska också pratar med sig själva ibland men tror ni att folk med AS och liknande kanske gör det mer (eller mindre)? Jag vet inte om jag är NT eller inte så jag kan inte riktigt uttala mig om det.

Haha, vad härligt att du tar upp ämnet.

Jag njuter av att i min ensamhet hålla föreläsningar eller diskutera högt, ofta då med en ihopfantiserad publik eller grupp. Dessa kan givetvis vara människor jag träffat i livet, eller personer som är fiktiva. För ett tag sedan lyssnade jag på en sommarpratare i P1 som var rätt filosofiskt lagd. Han talade om hur vi människor just gör detta, för att vi är responssökande. D.v.s. varför vi fantiserar kring att någon lyssnar på oss. Likaså finns det väl människor som pratar med sig själva enbart som publik. Men jag tror att många fantiserar kring lyssnare för det ger en större effekt på vad vi säger. Det komiska är väl att dessa, ibland närapå perfekta, samtal sällan kan översättas till verklighet. Alltså jag menar att de lyssnare vi har i verkligheten styr väldigt mycket och samtalet blir därav mer oförutsägbart när vi måste bemöta andra. Därför är det ju än bättre att prata med sig själv, och skapa en fantiserad respons som passar våra förväntningar

Det finns nog däremot flera anledningar till att vi pratar med oss själva, i tysthet likt som muntligt. Ensamhet, behovet av att någon ska lyssna eller för att man behöver prata, för att vi ska få grepp om våra tankar bättre (likt som de som för dagbok) eller för att man ÄR crazy.

Intressant är också att vissa människor tycks ha en spärr, för att det kan framstå skamligt eller pinsamt att prata högt för sig själv, p.g.a. att samhället skulle gestalta det som ett konstigt beteende. Kanske är det inte mer än mänskligt?

Vi borde göra en allmän undersökning på forumet: Vilka pratar högt för sig själva, och vilka gör det inte, sedan anledning. Kan man göra det på något sätt??

MolkomAnnor skrev:Vi borde göra en allmän undersökning på forumet: Vilka pratar högt för sig själva, och vilka gör det inte, sedan anledning. Kan man göra det på något sätt??

Men skulle kunna skapa en sådan där omröstning. Fast jag vet inte hur man gör.

Kvasir skrev:Som aspergare föredrar man förstås att prata med den/de som det är mest meningsfullt att prata med. Om man då antingen är ensam eller befinner sig bland NT, vad finns det då för alternativ?

prata med sig själv ?

Jo jag pratar med mig själv ibland (och är NT...) men oftare när det är någon i närheten än när jag är ensam. Kanske får jag större behov av att säga mina tankar högt för att höra dem?

Ja jag pratar också med mig själv. Jag för i min ensamhet långa samtal med personer jag är arg på, säger saker som jag inte skulle förmå mig göra i verkligheten. Resonerar högt med mig själv hur jag ska bete mig i olika situationer och pratar högt när jag inte vet hur jag ska bete mig när jag kör bil.
Ibland märker jag inte att mina barn eller någon annan kommer in i rummet och hör mig. De brukar säga att jag är knäpp... Försöker tänka istället för att prata för mig själv, men det går inte. Suck...

Jag brukar inte prata högt, däremot viska högt ibland - frågeställningar eller kommentarer tex "Va?" "Tänk nu." "Nej, så kan det inte vara." "Du måste försöka att xxxx" "Kom igen nu" Och sedan tänker jag som svar på det.

Däremot känner jag igen mig mycket i dina sociala förberedelser. En stor del av mitt tankemönster varje dag går ut på att spela upp sociala situationer som kan ske, har skett, andra utgångar på det som har skett.. eller bara som en konversation med okänd, där jag försöker förklara och försvara mig i syfte att försöka rättfärdiga mina val i livet. Ungefär som en psykolog i huvudet, som ersatt förälderrollen.

Ofta är verkligheten med människor mycket simplare än i föreställningsvärlden, så på det sättet känns arbetet onödigt. Men å andra sidan så tror jag att detta tankemönster gör att jag kan hantera de flesta situationer som uppstår, finns knappt någonting som förvånar mig. Gör mig mer självsäker.

Det händer att jag pratar med mig själv. Det kan ge konstiga blickar från arbetskamrater, speciellt som den gången min kollega frågade om hjälp och jag svarade på frågan och fortsatte sen med att sjungar... "Hur svårt kan det vara". Var tvungen att förklara mitt misstag

Jag pratar med mig själv, högt, viskande och i huvudet.
Sen går jag alltid igenom konversationer, men av någon
anledning måste jag göra det högt eller viskande.
Det är jobbigt när jag sitter på tunnelbanan och upptäcker
att någon stirrar på mig när jag sitter där och viskar.

Ibland vräker jag ur mig: "vafan glor du på?" och fortsätter
viska igenom någon konversation eller något annat sjukt
som snurrar i min skalle. Beroende på vad det är för slags
människa som stirrar. I vissa fall skäms jag ihjäl och sparar
det jag håller på gå igenom i huvudet tills jag går av.

Detta är fruktansvärt!

Jag pratar med mig själv i perioder. Nu när jag bor med Mats (*animal*) så har det blivit mindre. Men jag pratar fortfarande med mig själv i huvudet, precis som du skrev Neutrino.

Och alltid på Engelska när jag pratar högt Visste inte att det var så vanligt.

Det händer ibland att jag tänker högt när jag är för mig själv. När jag har en del komplicerade tankar som jag behöver gå igenom, så kan det ibland hjälpa att höra mig själv säga orden.