Vidarebefordrar här en fråga från en kompis (men jag undrar också!):
Varför säger man Förenta Nationerna och Förenta Staterna, när det i alla andra sammanhang heter förenade?

Ordet lär vara lånat från medeltida lågtyska (på modern högtyska vereinen). I perfekt particip hette väl det något i stil med vereent (nyhögtyska vereint).

Så formen förent har väl funnits jämsides med förenad. Numera, eller strax innan den föll ur levande bruk, hade väl den formen en litet formellare klang också, åtminstone för min språkkänsla. Och i de där båda sammansättningarna kan den väl sägas flyta bättre. Vi har samma dubbelformer i nybakad och nybakt, även det annars av första svaga konjugationen (på -ar, -ade: förenar, bakar).

Jag vill minnas att man rentav kunde böja verbet förena förente förent en gång, fast kanske mer sällan med presensformen förener, men kommer inte på något belägg.

Jag visste väl att jag kunde lita på gamle gode Zombie. Skall vidarebefordra svaret till vår gemensamma dambekant på A.

Jaja...

Too long no see, även henne. Hälsa!

Ska bli.

I andra konjugationen (svaga er-verb) är det ju så att de verb vars stammar slutar på tonlös konsonant får ändelserna -te och -t för imperfekt respektive perfekt particip (singular utrum), medan de verb vars stammar slutar på tonande konsonant normalt får ändelserna -de respektive -d för samma former. Läsa böjs i enlighet med detta läsa - läser - läste - läst - läst, medan skava böjs skava - skaver - skavde - skavt - skavd. De verb vars stammar slutar på n föregånget av lång vokal (kröna, bryna och kanske något ytterligare) böjs emellertid, trots att n är tonande, som verben med stamslut på tonlös konsonant: bryna - bryner - brynte - brynt - brynt.

Det är alltså något speciellt med verb vars stammar slutar på n föregånget av lång vokal och detta fenomen visar sig även hos vissa participformer i första konjugationen (ar-verb). Förena, mena, belöna, löna och låna får i vissa sammanhang perfektparticip på -t (även i utrum, en-genus), trots att ar-verbens perfektparticip normalt slutar på -ad. Kanske finns det ytterligare exempel.

Otroligt att det finns personer som dels vet sånt där och dels kan förklara det för andra!

Zombie skrev:............
Jag vill minnas att man rentav kunde böja verbet förena förente förent en gång, fast kanske mer sällan med presensformen förener, men kommer inte på något belägg.

Proletärer i alla länder, förenen eder!

Förtjäna och löna är ytterligare ar-verb som ibland får sådant perfektparticip: att ha gjort sig förtjänt av något; Det är inte lönt att... Och visst kan man säga såväl inte illa ment som inte illa menat?

ullstrumpan skrev:

Zombie skrev:............
Jag vill minnas att man rentav kunde böja verbet förena förente förent en gång, fast kanske mer sällan med presensformen förener, men kommer inte på något belägg.

Proletärer i alla länder, förenen eder!

Jo, men det är andra person plural presens indikativ (I förenen 'ni förenar') och imperativ (förenen 'förena [ni]'). De formerna slutade alltid på -en under de sista århundradena de fanns.

Annars verkar Tallergers spår rimligare än mitt.

Gotta love ya alltså, Tallerger.

*applåd*

Tack!

Vad gäller imperativ för andra person plural så var det dock inte så många sekler sedan den slutade på -er, för både ar-verb och er-verb. Man sade "Skärper eder!" och "Öppner dörren!" i stället för "Skärpen eder!" och "Öppnen dörren!". Formerna på -en var då bara presens: "I skärpen eder nu, ser jag", "Hvarför öppnen I dörren?". Sedan fick alltså -en-formerna bruk även som imperativer och imperativerna på -er försvann. Det var väl också som imperativer -en-formerna levde kvar längst, men det tog bara något sekel innan de sista personböjningsresterna försvann på 1900-talet. Jag vet inte riktigt när en-formerna ersatte er-formerna som imperativ för andra person plural, men det kan inte ha varit alltför många sekler sedan. Detta är i alla fall hur jag har uppfattat det hela. Under hela denna tid fanns det också en imperativ för första person plural (till en grupp personer i vilken man inkluderar sig själv). Den slutade på -om (även skrivet -um i äldre texter): "Öppnom dörren" = "Låt oss öppna dörren", "Kom så öppnar vi dörren!".

@Tallerger, du får gärna styckeindela dina inlägg, de blir lite väl kompakta, men jag måste ändå tacka för dina eminenta inlägg, din kunskap slår de flesta på fingrarna!

Zombie skrev:

ullstrumpan skrev:

Zombie skrev:............
Jag vill minnas att man rentav kunde böja verbet förena förente förent en gång, fast kanske mer sällan med presensformen förener, men kommer inte på något belägg.

Proletärer i alla länder, förenen eder!

Jo, men det är andra person plural presens indikativ (I förenen 'ni förenar') och imperativ (förenen 'förena [ni]').

Samt presens konjunktiv. Så här bör det väl bli:

INDIKATIV
jag/du/han förenar
vi förenom
I förenen
de förena

KONJUNKTIV
jag/du/han förene
vi förenom
I förenen
de förene(n)

Tallerger skrev:Vad gäller imperativ för andra person plural så var det dock inte så många sekler sedan den slutade på -er, för både ar-verb och er-verb. Man sade "Skärper eder!" och "Öppner dörren!" i stället för "Skärpen eder!" och "Öppnen dörren!". Formerna på -en var då bara presens: "I skärpen eder nu, ser jag", "Hvarför öppnen I dörren?". Sedan fick alltså -en-formerna bruk även som imperativer och imperativerna på -er försvann. Det var väl också som imperativer -en-formerna levde kvar längst, men det tog bara något sekel innan de sista personböjningsresterna försvann på 1900-talet. Jag vet inte riktigt när en-formerna ersatte er-formerna som imperativ för andra person plural, men det kan inte ha varit alltför många sekler sedan. Detta är i alla fall hur jag har uppfattat det hela. Under hela denna tid fanns det också en imperativ för första person plural (till en grupp personer i vilken man inkluderar sig själv). Den slutade på -om (även skrivet -um i äldre texter): "Öppnom dörren" = "Låt oss öppna dörren", "Kom så öppnar vi dörren!".

Jag tror inte att -er är äldre än -en i imperativ 2 pl. Formerna på -er verkar ha gjort entré i den yngre fornsvenskan och försvunnit några hundra år senare.

-en förekommer förresten även i preteritum: I skärpten, I öppnaden.

Ja, jag borde styckesindela mina inlägg.

Tror du att former på -en och -er existerade parallellt som imperativer för 2 pl, eller att det "först" var -en som gällde, sedan -er och därefter -en igen? Det kan förstås under någon period ha varit olika för olika verbkonjugationer, och olika på olika håll i Sverige och Skandinavien. -er kan ha dominerat stort ett tag, samtidigt som -en levde kvar på vissa håll för att senare få en ny blomstringstid.

Tallerger skrev:Tror du att former på -en och -er existerade parallellt som imperativer för 2 pl, eller att det "först" var -en som gällde, sedan -er och därefter -en igen?

Att formerna existerade parallellt.

Tallerger skrev:Förtjäna och löna är ytterligare ar-verb som ibland får sådant perfektparticip: att ha gjort sig förtjänt av något; Det är inte lönt att... Och visst kan man säga såväl inte illa ment som inte illa menat?

"Lånta fjädrar", tänker jag på också.

Betr imperativ, Gustav Vasas befallning: "Det packen och rätten I eder efter" el var det månne "Det packer och rätter I eder efter"?

Alien skrev:Betr imperativ, Gustav Vasas befallning: "Det packen och rätten I eder efter" el var det månne "Det packer och rätter I eder efter"?

"När Karl (IX) var i ondt lynne .., tillade han (i breven till fogdarna) för eftertrycket skull: Der rätter och packer eder efter." (Fryxell)
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.ph ... 8/107.html
Inget "I" alltså. Jag trodde också det var Gustav Vasa.

Dagobert skrev:

Alien skrev:Betr imperativ, Gustav Vasas befallning: "Det packen och rätten I eder efter" el var det månne "Det packer och rätter I eder efter"?

"När Karl (IX) var i ondt lynne .., tillade han (i breven till fogdarna) för eftertrycket skull: Der rätter och packer eder efter." (Fryxell)
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.ph ... 8/107.html
Inget "I" alltså. Jag trodde också det var Gustav Vasa.

Jag vill minnas att någon lokalpolitiker i Uppsala för några år sedan parafraserade detta yttrande och därvid behandlade en-formerna som infinita: I mån rätten och packen eller något liknande.

En annan politiker skriver t.o.m. detta:

Det är en myt att det finns en rak väg mot en inlärningssituation som passar alla bäst och som varje elev ska ”rätten och packen sig efter” (Gustav Vasas pedagogiska metod).

En parallell är behandlingen av engelska former som maketh:

http://amandamuggleton.com.au/?p=11

Clothes may maketh the man, but they define the woman.

Jag äro choccerad öfver huruledes föga de ungdomen förstån afv hvårt stolte språk.

Zombie skrev:Jag äro choccerad öfver huruledes föga de ungdomen förstån afv hvårt stolte språk.

Om jag minns rätt beträffande Uppsalapolitikern så är han född på 1930-talet. Folkpartisten som skriver om inlärning är född på 1950-talet.

Nåja. The måsten fväl då hvara yngre sjelar än jag.

(Eller kanske fanns skoltyskans infinitiver i bakhuvudet?)