Mycket, MYCKET bra beskrivning, varenda rad!

(äum...det är väl inte jag själv som skrivit det? ...nej, signaturen känner jag inte igen, bara resten!)

Bumpar min egen tråd med en uppdatering.

Beställningen av tandvårdskortet har försvunnit och ingen vet var, min LSS-handläggare har skrivit den och sedan lämnat den vidare till sin chef... Men den har inte kommit fram till Landstinget.... Och nu kan ingen göra något då beställningen ju är gjord....

I övrigt har jag fått svar på noll stycken av mina fyra senaste frågor till Försörjningsstöd. Jag ledsnade på detta och anmälde det nu i veckan till Socialstyrelsens tillsynsmyndighet.

Jag har också överklagat beslutet att dra in mitt SL-kort till förvaltningsrätten.

Nu den 8:e november ska det vara ett tjänstemannamöte mellan behandlande enhet och Socialtjänsten. Behandlande enhet tror att detta ska förbättra förståelsen för min situation... Och så säger dom att jag är naiv???

Men jag skulle vilja återgå till ursprungsfrågan, nu är det flera som berättat att de heller inte får någon hjälp.

Är det verkligen inte någon som får hjälp? Och var får ni i så fall den ifrån?

Så här blev det för mig.

"Tyvärr kan vi inte i dagsläget tillgodose dina behov av visuellt stöd i den omfattning du önskar. Med vänlig hälsning Asperger Center."

Gersa skrev:Är det verkligen inte någon som får hjälp? Och var får ni i så fall den ifrån?

Gentemot mig har myndigheter och sjukvård inte varit annat än snälla och hjälpsamma och därmed har jag aldrig hamnat i en situation som liknar din.

Gersa skrev:Är det verkligen inte någon som får hjälp? Och var får ni i så fall den ifrån?

Ok, kanske ska förtydliga frågan. För mig känns det som lite konstigt att erbjudas kurser/ föreläsningar som har till syfte att man ska förstå sig själv bättre och en massa andra livförbättrande insatser när man inte ges den ekonomiska förutsättningen till att ha något liv...
Jag kan med andra ord få massor med hjälp till att förbättra något jag inte har, ett liv... Men jag kan inte få hjälp att få ett liv...

Så frågan var ställd utifrån ett grundläggande perspektiv, att få ekonomiska förutsättningar till att överhuvudtaget ha någon form av liv.

Så frågan kanske skulle ställts som:

Hur f.. överlever ni?

"Vanliga" arbetsmarknaden?
Anpassad arbetsmarknad, i så fall genom vem? AF, FK, Landsting, kommun, eller annat?
Sjukersättning?
Släkt/ familj?

Själv har jag ju försörjningsstöd som enligt politikerna är en tillfällig lösning som inte är avsedd att kunna leva på... Men i mitt fall så kan jag inte se någon annan försörjningsform inom en överskådlig framtid...
Men det absurda är att det kan ingen av de som ska hjälpa mig heller...

Sätts det upp rehabiliteringsplaner så som lagstiftningen säger eller är det bara ord det med?

Jag har nu i åtta år frågat efter en rehabplan och alla säger att jag är för sjuk för det, utom FK som anser att jag har 100% arbetsförmåga...
Då säger jag till FK att de borde hjälpa mig med en rehabplan, men då hänvisar de till att jag inte är intressant för dem att hjälpa eftersom jag inte är en kostnad för dom. Utan dom hänvisar till Soc eftersom det är för dom jag kostar pengar. Och Soc säger att det inte är deras jobb att upprätta rehabplaner. Sedan att det står så i lagen vill de inte kännas vid.

Där av att jag undrar, ni som fått grundläggande hjälp till att kunna ha någon form av liv. Vart har ni fått hjälpen till detta? Och hur har det gått till?

Om ni inte vill posta svaren på detta på forumet så tar jag tacksamt emot tips via PM.

Uppdatering:

Eftersom jag har svårt att bära och gå längre sträckor är jag beroende av bil för att kunna handla, när det bara är jag som ska transporteras så fungerar det med allmänna färdmedel även om det är jobbigt/ stressande...
Sedan jag fick försörjningsstöd för två år snart två år sedan har det därför enligt Soc varit ok att jag ägt en bil så länge denna inte har något större värde. Man har inte kunnat specificera någon gräns för vad detta värde är utan har sagt några tusen. Vilket jag fritt översatt till 3000:-. När jag då i maj i år köpte en bil för 1500:- med 759:- i innestående skatt, vilket gör värdet på själva bilen till 741:- så hade jag inte en tanke på att ta upp denna som tillgång i ansökan för försörjningsstödet...

Jag är nu anmäld för bidragsfusk för att ha underlåtit att ta upp tillgången på 741:-. Jag har en månad på mig att avyttra bilen ifråga och hur jag ska handla och få hem mat och annat vägrar soc att svara på... Vad konsekvensen för brottet ifråga blir svarar heller inte soc på. Det enda de säger är att de kommer att uppskatta vad bilen kostat mig och dra av denna summa på kommande utbetalningar...
Jag har redan informerat dem om att det är "lån" från mina föräldrar som gör att jag "har råd" att ha bilen.... Men det spelar ingen roll...

Men tandvårdskortet har kommit...... Men jag hittar ingen tandläkare som vill ta emot mig för det är ingen som vet hur det fungerar med tandvårdskortet....
Så nu finns tandvårdskortet men tänderna är inte bättre för det... Har mejlat ett antal tandläkare för att höra om de kan hjälpa mig att fixa tänderna men ingen vet vad som gäller med tandvårdskortet och de ska återkomma... Det enda som hänt under dessa veckor är att de återkommit med ytterligare frågor, ingen har kunnat svara på om de kan fixa tänderna eller ej...

Så om någon har ett presentkort till eutanasi kliniken i Schweiz så tas denna tacksamt emot... Jag orkar inte längre med dessa ständiga påhopp och anklagelser, trots att jag bara gör exakt som soc tidigare sagt.....

Hur fa... jag än gör så är det fel....

Uppdatering igen:

Det blir bara bättre och bättre....

Nu fick jag besked om att Soc anser att den kostnad jag haft för bilen anses som disponibel inkomst... Detta trots att de vet att pengarna ifråga är "lån" från min föräldrar....

Så nu kommer de att kräva mig på ett schablonbelopp för bilinnehav för de sju månader jag haft bilen...

Så det blir väl ca 15000:- som de nu kommer att kräva tillbaka....

Detta trotts att jag hela tiden gjort exakt som de sagt åt mig.. Men ny handläggare nya regler... Och vad den gamla handläggaren lovat eller sagt är inte relevant... Jag har både vittnen och inspelade möten där det sagt att det är ok att jag äger en bil så länge den inte har något större värde... Men detta betyder i nuläget ingenting.... För nu är det en ny handläggare som bestämmer vad som gäller....

Sedan ska jag antas veta när reglerna ändras.... Gör jag inte det blir det som nu... Jag blir anmäld för bidragsfusk och återbetalningsskyldig för pengar jag "fått" låna av mina föräldrar...

Någon form för hjälp har vi inte fått från läkare/pskykiater.

Min make har aldrig haft ett jobb och är väldig passiv i allt, han söker aldrig hjälp oanset vad det rör sig om. Har inga förmåga till att utrycka nån sorts kanslor.
Om jag vill han säger nåt mysigt till barnan eller mig måste jag tala om det för honom först, då säger han det sen. Det virker väldig falsk på mig når han säger"jag älskar dig" därför jag ba honom det sedan han inte sagt det på flera år. Han är en mycket snäll och bra person som leva i sin egen värden.

Når vår sön utredes för As känner jag igen mycket av det hos min make och fik en tid hos överläkaren på pskykiatrisk avd.
Efter 2 samtal sa dom att han inte skal komma igen eftersom dom bara kan hjälpa med psykofarmaka!!!!
Vad!!!!!!!! Tänkte jag.
Jag känner mig mycket stressat pga jag inte får vara ensam, har extrem stor behöv för att vara helt ensam i tysthet.
Min make kommer inte vidare eftersom han är väldig passiv och jag slutkörd.
Vet inte hur vi kommer vidare....

Sommer skrev:Någon form för hjälp har vi inte fått från läkare/pskykiater.

Min make har aldrig haft ett jobb och är väldig passiv i allt, han söker aldrig hjälp oanset vad det rör sig om. Har inga förmåga till att utrycka nån sorts kanslor.
Om jag vill han säger nåt mysigt till barnan eller mig måste jag tala om det för honom först, då säger han det sen. Det virker väldig falsk på mig når han säger"jag älskar dig" därför jag ba honom det sedan han inte sagt det på flera år. Han är en mycket snäll och bra person som leva i sin egen värden.

Når vår sön utredes för As känner jag igen mycket av det hos min make och fik en tid hos överläkaren på pskykiatrisk avd.
Efter 2 samtal sa dom att han inte skal komma igen eftersom dom bara kan hjälpa med psykofarmaka!!!!
Vad!!!!!!!! Tänkte jag.
Jag känner mig mycket stressat pga jag inte får vara ensam, har extrem stor behöv för att vara helt ensam i tysthet.
Min make kommer inte vidare eftersom han är väldig passiv och jag slutkörd.
Vet inte hur vi kommer vidare....

Det går till viss del att förstå sig själv och/ eller sin omgivning genom att skaffa sig kunskap gällande AS. Detta finns det flera källor till men bl.a. habiliteringen inom landstinget ska kunna hjälpa till med detta...
I vilken utsträckning man är i behov av en formell diagnos/ utredning är säkerligen väldigt individuellt.. De utredare jag varit i kontakt med anser att det ska finnas en funktionsbegränsning i förmågan att försörja sig för att ställa en AS diagnos... Så tolkar jag dock inte riktigt kriterierna...

Sen utifrån den praktiska kunskap man kan skaffa kan man sedan klura fram hur man ska bete sig för att få vardagen att fungera på ett så bra sätt som möjligt...
Men hjälpen man kan få med detta är nog väldigt beroende på var/ av vem hjälpen kommer ifrån... Så tyvärr tror jag att det är så att man får klura ganska mycket själv...
Men om man skaffar sig baskunskaperna om vad som går och inte, så tror jag att man kan komma väldigt långt om viljan finns...

Sen gäller det naturligtvis att hitta energin till allt detta.. Och där är det svårt att ge några råd...

Men kontakta habiliteringen först och främst om ni inte gjort detta. Så det blir så rätt det går från nu och framåt om jag säger så...

Medicinering kan vara ett alternativ att ta sig igenom den akuta fasen, men det beror på så många faktorer att det inte går att ge några generella råd...

Kunskap, anpassning och antagligen en massa trial and error på vägen...

En genväg att komma igång kan vara om ni kan ha turen att få kontakt med en bra psykolog, detta kan tyvärr vara lättare sagt än gjort... Men om ni går den vägen, var inte rädda att säga ifrån om ni inte tycker det fungerar... Det är hjälpen som ska anpassas till ert behov inte tvärt om...

Ledsen att jag inte kan komma med några mer konkreta råd, men grunden som jag ser det är att förstå varför och vad som går och vad som inte går... Förhoppningsvis kan ni få hjälp att hitta rätt... Och jag har inget bättre tips till var ni ska hitta den hjälpen än habiliteringen...

Önskar er lycka till och gör inte som jag ge upp, ni har varandra. Se till att det blir en tillgång och inte en belastning... Men säkerligen en hel del jobb på vägen men hjälpen som finns tillgänglig blir bara mer och mer kompetent så chansen att få adekvat hjälp är större och större för varje dag... Så hittar ni inte rätt i dag så kanske ni gör det framöver...

Lycka till!

Tack!
Om min make inte hade mig, då hade diverse myndigheter snabbt kommit fram till något är fel med honom.
Han kan inte försöja sig själv eller os, han har svårt att jobba på normal tempo och umgås socialt med nån.
Innan var det hans föräldra som hjälp honom med allt.
Vi lever av sjukersättning jag har pga ryggskad jag påtog mig vid fall.
Kanske han inte har As, men nån sorts störning har han bestämt.

Tror att jag klarar hjälpa honom bättre om vi får avlastning till vår sön, har redan sökt det hos kommun, som försöker ge vår sön mer tid på fritidshem där han trives jättemycket. Vår sön är en man måste hålla kol på heltid annars blir det kaos.

Skulle nog hade gjort det för flera år sedan då var jag inte slutkörd..

Tyvärr är det nog så att man i de flesta fall måste söka hjälpen aktivt, den kommer inte till en av sig själv... Inte i mitt fall åtminstone, sen kan man ju iofs ha turen att råka springa på rätt "hjälp" av en slump...

Men i de flesta fall är det svårt nog att få hjälp även om man aktivt söker den...

I mitt fall har jag sökt hjälp i hela mitt liv utan framgång, för att vid nästan 50 års ålder få en Asperger diagnos. Det var för ganska exakt ett år sedan och för mig var det en enorm lättnad att äntligen få en förklaring på varför allting alltid varit så jobbigt...

Sen att jag inte fått någon praktisk hjälp är antagligen en kombination av konjunktur och en icke fungerande vårdapparat... Det är ju troligen så att det finns de som får hjälp också, även om dessa lyser med sin frånvaro när jag frågar efter dem i denna tråd...

Mitt största praktiska problem är min försörjning, då Socialtjänsten anser att jag inte har hos dom att göra och det samma gäller FK... Sedan att jag har en hög diagnoser och ett antal olika utredningar att visa gör bara att de misstror mig ännu mer, verkar det som. Ju mer mina läkare gör för att hjälpa mig desto mindre hjälp får jag...
Det verkar som Socialtjänsten vill markera "att bara för att du lurat i dina läkare en massa strunt ska du inte tro att vi går på det."
Men detta borde ju egentligen inte hända....

Så som du beskriver er situation kanske en början kan vara att stå på sig angående någon form av diagnos, för din man och sedan utifrån det söka sig vidare... Det är ju väldigt svårt att veta vad man ska göra åt problemen om man inte känner till orsaken...

Om din man kanske kan komma igång med någon form av sysselsättning som han kan trivas med så kan ju detta föra med sig att du får mer tid att återhämta dig och orka bättre... Men rätt diagnos kanske möjligheten till detta ökar. Och din man kanske då också ökar förmågan att bidra mer? Det är som sagt omöjligt för mig att spekulera i.

Men det låter ju som ni behöver göra något för att få det att fungera i längden...

Ställer den ursprungliga frågan igen då jag känner att det inte är mer än ett fåtal inlägg som egentligen berör frågan...

Frågan är ställd utifrån det som står i olika lagstiftningar, där det talas om en massa stöd och hjälp som jag inte kan se röken av för egen del... Mitt absolut största behöv är hjälp att kommunicera med myndigheter speciellt Soc och FK, men någon sådan hjälp går inte att finna...
Vad spelar det för roll om jag har rätt till ett drägligt liv om de som tar besluten som påverkar mitt liv fullständigt sk... i det?


Är det någon som har en Asperger diagnos och känner att de får det stöd och den hjälp de behöver?

Om ja, varifrån får ni denna hjälp och vad i består den?

Frågan ställd med hänseende på både praktisk och ekonomisk hjälp.




Jag får boendestöd, t.ex. Men vi kommer ingenstans eftersom jag inte har något liv pga av min ekonomiska situation... Försörjningsstöd innebär ju inte bara att man ska klara sig ekonomiskt på en tusenlapp under existensminimum, det innebär också att ens personliga integritet är lika med noll....
Man får inte flytta, utan att ha tillstånd.
Skulle jag träffa någon och vilja flytta ihop med personen ifråga blir denna per automatik försörjningspliktig för mig...
Jag har inte rätt att äga någonting av värde.
En hobby är något som en LSS-handläggare definierar inte vad jag själv skulle vilja göra på den fritid jag inte har...
Det som är ok ena veckan är bidragsfusk nästa, hur detta hänger ihop kan ingen förklara eftersom det inte är någon på soc som anser att bara för att man lovat något så är det inte säkert att det blir så... Det bestäms löpande efter den aktuelle handläggarens godtycke...

Jag har jobbat och betalat skatt i hela mitt liv utöver de perioder då jag mått så dåligt att jag inte klarat det. Under dessa perioder har jag levt på sparade pengar och lån...
Sedan två år går inte det längre då blir jag behandlad som bidragsfuskare av Soc och de anser att jag ska "välja" något annat sätt att försörja mig...

I den behandling jag utsätts för finns inte ens ett uns av grundläggande mänsklig respekt... Utan det verkar som Soc har tagit det som en utmaning att driva mig till självmord... Om dom kan driva en bidragstagare till självmord i månaden så blir nästa års julbord på Operakällaren... Jag förstår inte syftet om inte detta är deras medvetna strategi...

Uppdaterar lite igen....

Ingen, eller väldigt få, verkar få någon adekvat hjälp, eller??? Det verkar underligt kan jag tycka? Någon borde ju hitta lite rätt i alla fall, men tydligen inte då...

Jag har fått lite informell hjälp av en advokat, jag har berättat om de beslut som tagits av försörjningsstöd som jag tycker är mest konstiga...

Han svarar mig att så kan de inte göra.... Och jag talar då om för honom att de gjort det och att jag överklagat och förvaltningsrätten styrker besluten...
Han svarar då att besluten strider mot ett antal lagar och att detta behöver man inte vara jurist för att förstå....
Så jag försöker då försiktigt informera honom om att han lever i den politiskaverkligheten där myndigheter och kommuner följer de lagar som finns. Men så fungerar det inte i den reellaverkligheten...
Så återigen har jag nu fått vatten på min kvarn i att Socialförvaltningen totalt sk.. i allt vad lagar heter och gör som de vill...

Soc. har ju under två års tid inte kunnat motivera ett enda beslut och ändå är de korrekta enligt förvaltningsrätten......
Uppenbarligen så är kommunen beslut korrekta om jag inte kan bevisa motsatsen... Mao jag är skyldig till motsatsen bevisats. Och om jag skulle kunna bevisa motsatsen så spelar det ingen roll för det är ingen som är intresserad av det ändå...

Vad gör en "vanlig" människa då????


Jag har ju nu fått mitt tandvårdskort. Då visar det sig att den tandläkare jag varit hos tidigare inte anser sig ha råd att ta emot mig nu när jag har fått tandvårdskortet. Ersättningen från Landstinget är för låg.
De två närmaste folktandvårdsmottagningarna tar inte emot nya patienter...
Så nu har jag mejlat närliggande orters folktandvårdsmottagningar för att se om jag kan få hjälp där, dock utan att fått något svar...
Trodde i min enfald att problemet med tänderna nu äntligen var löst när jag fått tandvårdskortet, men så enkelt var det givetvis inte...

Så hålet i man framtand fortsätter att växa...... Får väl se om det finns någon tand kvar att laga när jag väl får något svar...

Hur går det med bilen Gersa? Det bästa du skulle kunna göra i sammanhanget vore väl att inte äga den själv. Vill inte soc att du ska ha en bil så avyttra den för en symbolisk summa - den kan ju för tillfället vara trasig - och låna den sedan. Soc kan inte hindra dig att köra någon annans bil. Förutsätter givetvis att du har en vän eller släkting som är beredd att ställa upp på arrangemanget.

Hur du sedan ska kunna tanka och underhålla, skatta och försäkra bilen är en annan femma...

Bjäbbmonstret skrev:Hur går det med bilen Gersa? Det bästa du skulle kunna göra i sammanhanget vore väl att inte äga den själv. Vill inte soc att du ska ha en bil så avyttra den för en symbolisk summa - den kan ju för tillfället vara trasig - och låna den sedan. Soc kan inte hindra dig att köra någon annans bil. Förutsätter givetvis att du har en vän eller släkting som är beredd att ställa upp på arrangemanget.

Hur du sedan ska kunna tanka och underhålla, skatta och försäkra bilen är en annan femma...

Jag har sagt till Soc att jag kör den till skroten. Men de säger att det får jag inte göra, då kommer de att uppskatta ett värde och räkna detta värde som inkomst.
Soc säger att jag måste värdera bilen vare sig jag kör den till skroten eller ej.
Hur jag ska få fram de tusenlappar en värdering kostar och vem/ vilka de godkänner för att värdera bilen svarar de inte på...
Orsaken till att jag skaffade bilen var ju att Soc krävde att jag stod som ägare till en bil för att kunna ansöka om stöd för kostnaderna för bilen.
Vidare har jag också frågat soc vart jag ska vända mig när jag inte kan ta mig till och från affären med varor om/ när ryggen pajar igen... Vilket de heller inte svarar på.

Utan de svarar i en monolog där de talar om alla repressalier jag kommer att drabbas av om jag inte gör som de säger..... Men hur fa.... ska jag kunna det när de inte svarar....
Försäkringen kostar 200:- per månad. bilen var skattad när jag köpte den och allt underhåll gör jag själv om/ när det behövs... Så det är bensinen som är den största kostnaden, men den styrs ju av hur mycket jag använder bilen... Underhållskostnaden för den här bilen har varit 0:- sedan i maj...
Jag klarar kostnaden för att jag får hjälp av mina föräldrar. Och då anser Soc att dessa "lån" är att anse som inkomst... Mot alla regler och lagar enligt advokaten men helt i sin ordning enligt Soc...
Men utan bil klarar jag mig ju inte själv när ryggen pajar, så jag har inte så mycket alternativ...

Om jag säljer bilen för billigt enligt soc så uppskattar de vad de anser att jag borde fått och räknar detta som inkomst... Därav att de kräver att jag ska värdera bilen innan jag kör den till skroten. Då kan de räkna värdet som inkomst fast jag aldrig fått några pengar...
Återigen olagligt enligt advokaten men helt i sin ordning enligt Soc...

Så nu sitter jag här och är som vanligt superstressad... För hur jag än gör så är det fel enligt Soc... Vad hjälper det mig att lagtexterna och advokaten säger annat.... Soc gör ju godtyckligt som de behagar i alla fall... Dom ska ha ut mig på gatan som dom bestämde förra året verkar det som, går det inte på ena sättet så gör dom så här istället....

Om inte soc spelar enligt reglerna kanske det är dags att du inte heller gör det?

Hur tänkte du nu? Om inte Ts spelar enligt soc regler så kommer ju soc dra in försörjingsstödet och TS blir då helt utan inkomst.

TS jag lider med dig och i din situation hade jag tagit kontakt med medierna. Du lever ju i en totalt rättslös värld där makthungriga tjänstemäns godtycke styr din vardag totalt.

För övrigt så har inte jag heller fått mycket till hjälp. Jag trodde i min enfald att diagnosen skulle medföra att samhället gav mig chansen att få göra det jag klarar av (jobba 75%) men så fort Asperger nämndes så blev det helt omöjligt. Jag anses inte ha ett tillräckligt socialt jobb för att min As ska ställa till problem där . Att As inte enbart handlar om socialt umgänge missade visst fks försäkringläkare totalt. Den där telefonen sliter sönder min planering, min koncentration, mina tankar och därmed hela mitt arbete. När detta skett sisådär 10 ggr på en dag så är jag helt slut. Habiliteringens hjälp är dessutom meningslös då den stjäl ännu mera tid och energi från mitt redan pressade liv. Jo dom har erbjudit mig en "God man". Det var ju "snällt" men ärligt så är inte ekonomin mitt stora problem här i livet= får panik i alla affärer utom mataffärer och en typ till så jag handlar helt enkelt inte så mycket.

Mitt tips till folk är, nämn aldrig för fk att du har Asperger.

Vem är det som ringer 10 ggr per dag? och vad gör habiliteringen egentligen?

(kanske de skulle heta stjälpteringen )

Ang TS, det är väl läge för fulspel.

Jakaranda skrev:Hur tänkte du nu? Om inte Ts spelar enligt soc regler så kommer ju soc dra in försörjingsstödet och TS blir då helt utan inkomst.

TS jag lider med dig och i din situation hade jag tagit kontakt med medierna. Du lever ju i en totalt rättslös värld där makthungriga tjänstemäns godtycke styr din vardag totalt.

För övrigt så har inte jag heller fått mycket till hjälp. Jag trodde i min enfald att diagnosen skulle medföra att samhället gav mig chansen att få göra det jag klarar av (jobba 75%) men så fort Asperger nämndes så blev det helt omöjligt. Jag anses inte ha ett tillräckligt socialt jobb för att min As ska ställa till problem där . Att As inte enbart handlar om socialt umgänge missade visst fks försäkringläkare totalt. Den där telefonen sliter sönder min planering, min koncentration, mina tankar och därmed hela mitt arbete. När detta skett sisådär 10 ggr på en dag så är jag helt slut. Habiliteringens hjälp är dessutom meningslös då den stjäl ännu mera tid och energi från mitt redan pressade liv. Jo dom har erbjudit mig en "God man". Det var ju "snällt" men ärligt så är inte ekonomin mitt stora problem här i livet= får panik i alla affärer utom mataffärer och en typ till så jag handlar helt enkelt inte så mycket.

Mitt tips till folk är, nämn aldrig för fk att du har Asperger.

Det är inte Asperger eller inte som ska vara avgörande i frågan. Det är arbetsförmågan.
När FK bedömer arbetsförmågan så gör de på samma sätt som andra myndighet, kommuner m.fl. de gör en helt godtycklig bedömning baserad på deras i många fall ytterst begränsade kunskap. Denna bedömning är sedan "sanningen"....
Jag har genom min kontakt med olika jurister fått reda på att enligt sjukförsäkringslagen så ska FK bevisa arbetsförmågan inte som det fungerar praktiskt i FKs bedömningar att man har arbetsförmågan om man inte kan bevisa motsatsen... Det gör att om man överklagar till förvaltningsrätten där det är jurister som är med och bedömer fallen så ökar chansen markant att få rätt...

I de första två stegen, ansökan och begäran om omprövning så är det kollegor inom FK som gör bedömningen. Vilket gör att de av någon anledning som FK inte riktigt förstår kommer fram till samma sak... Att de fall som tas vidare till förvaltningsrätten ger den klagade rätt i över 30% av fallen anser man beror på att bevisning tillkommit inte att FKs ursprungliga beslut varit fel. Detta enligt FKs egen rapport skriven av dess generaldirektör.
Så tyvärr kan det vara nödvändigt att skaffa en jurist och få hjälp med att överklaga till förvaltningsrätten för att få vad man från början redan hade rätt till...

Jag har fått avslag på samtliga ansökningar sedan 2007, fyra stycken... Nu har jag fått hjälp av juristen Erik Ward och han anser att det är mer än 70% chans att min överklagan kommer att bli godkänd av förvaltningsrätten...
Erik Ward har tidigare varit chefsjurist på FK i Blekinge och tar totalt 1800:- för att hjälpa till med att formulera överklaganden...
Den ansökan som nu ligger hos förvaltningsrätten lämnades i i mars i år och den inkom till förvaltningsrätten för några veckor sedan. Så det kommer att dröja några månader till innan jag vet utfallet i första instansen... Sedan antar jag att FK kommer att överklaga om jag får rätt. Så någon gång till midsommar nästa år kanske jag vet hur det går...

Jag har parallellt med detta lämnat in en ny ansökan i september som eventuellt kommer att besvaras i år...

Vad som är viktigt som läkarna inte förstår är att de måste beskriva hur de problem man nu har påverkar ens arbetsförmåga. Det vägrar de flesta läkare, som jag haft, att göra.
Om läkarna inte skriver detta måste detta framgå av något annat dokument. T.ex. en utredning från AF.
Detta är ett inbyggt fel i sjukförsäkringssystemet. Lagen säger att läkarna är dem som ska intyga arbetsförmågan. Men läkarna anser sig vara specialister på sitt område och anser att de inte kan bedöma arbetsförmågan i dess helhet och vägrar därmed att uttala sig i frågan...
Problemet är att ingen är ansvarig enligt svenskmodell, ansvaret för att intyga arbetsförmågan är kollektiv över samtliga behandlande läkare. Så det går inte att peka på en läkare och begära att denne intygar en eventuell inskränkning av arbetsförmågan...
Det gör att ansvaret "glider" över på AF som inte har resurser att göra dessa utredningar så detaljerade som FK kräver... På så vis kan man som jag slussas runt i ett antal år utan att något händer...
Och nu har det gått så många år sedan jag jobbade så om jag nu skulle få full sjukersättning så blir det 105600 kronor per år....

Men ingen har i mitt fall gjort något fel. Vare sig jag eller någon av de inblandade myndigheterna eller kommunen. Jag har som politikerna säger "bara haft lite otur" och "hamnat mellan stolarna".....
Att det överhuvudtaget går att "ha lite otur och hamna mellan stolarna" är det ingen politiker eller tjänsteman som vill uttala sig om... Utöver att det är hemskt att det kan hända förstås... Och skulle deras parti få bestämma skulle det aldrig kunna ske....

Men trots det är det ingen av dem som gjort eller gör något åt saken.......

Usch hemskt att höra hur du har det.

Själv har jag fått mycket hjälp av min arbetskonsulent som jag har via min dagliga verksamhet (Steget Framåt). Hon sköter all kontakt med FK, psyk, LSS och liknande. Ja alla telefonsamtal typ eftersom jag inte klarar av att prata i telefon.
Har även ett otroligt bra boendestöd som, ja han är helt fantastisk faktiskt. Önska jag kunde klona honom så alla som behövde en som han kunde få en.
På habiliteringen (Rosenlund) har jag bara bemötts bra. Kuratorn jag fått träffa där är väldigt trevlig och snäll och arbetsterapeuten med. Iof har jag alltid med mig arbetskonsulenten och/eller boendestödet till alla mina möten, för jag klarar inte av de själv.

Psyk däremot orkar jag inte ens gå in på för där är det ett helvete och jag har haft otroligt mkt otur där.
Men det bra som finns för mig nu har inte alltid varit så, jag tror jag haft tur bara iom att jag fick den arbetskonsulent jag har. Utan henne hade jag inte fått boendestödet, inte hamnat i kö för träningslägenhet, inte hamnat på ett stödboende i väntan på träningslägenhet, ingen hab, ingen som orkat bråka med psyk åt mig osv.
Tyvärr kan jag inte hjälpa dig, önska jag kunde det.

KaosPrinsessa skrev:Usch hemskt att höra hur du har det.

Själv har jag fått mycket hjälp av min arbetskonsulent som jag har via min dagliga verksamhet (Steget Framåt). Hon sköter all kontakt med FK, psyk, LSS och liknande. Ja alla telefonsamtal typ eftersom jag inte klarar av att prata i telefon.
Har även ett otroligt bra boendestöd som, ja han är helt fantastisk faktiskt. Önska jag kunde klona honom så alla som behövde en som han kunde få en.
På habiliteringen (Rosenlund) har jag bara bemötts bra. Kuratorn jag fått träffa där är väldigt trevlig och snäll och arbetsterapeuten med. Iof har jag alltid med mig arbetskonsulenten och/eller boendestödet till alla mina möten, för jag klarar inte av de själv.

Psyk däremot orkar jag inte ens gå in på för där är det ett helvete och jag har haft otroligt mkt otur där.
Men det bra som finns för mig nu har inte alltid varit så, jag tror jag haft tur bara iom att jag fick den arbetskonsulent jag har. Utan henne hade jag inte fått boendestödet, inte hamnat i kö för träningslägenhet, inte hamnat på ett stödboende i väntan på träningslägenhet, ingen hab, ingen som orkat bråka med psyk åt mig osv.
Tyvärr kan jag inte hjälpa mig, önska jag kunde det.

Skönt att höra att någon får någon form av adekvat hjälp i alla fall.
Jag har ingen kontakt alls med habiliteringen då de inte anser sig kunna göra något för mig... Det är just kontakten men alla myndigheter och soc jag försökt få hjälp med... Jag har också svårt att tala i telefon... Men det är ingen som anser sig behöva bistå med denna hjälp då svenska myndigheter och kommuner ju följer alla lagar...........

Men jag tycker det är skamligt att det i Sverige krävs tur för att få hjälp och att otur av ansvariga politiker och tjänstemän anses vara ett giltigt skäl till att inte få någon hjälp....

Eftersom alla former av "hjälp" är samma som för förståndshandikappade, färgade av verksamheter för förståndshandikappade eller leds av personer som jobbar/jobbat med förståndshandikappade så nej tack, över min döda kropp.

Jag har inte mött en enda LSS-insats, kurs, aktivitet etc där jag inte blivit bemött som en förståndshandikappad.

Så de kan fara åt helvete alla socionomkärringar, kuratorskoftor, specialpedagogmjukisar, habiliterarmähän och fan och hans broschförsedda foträta politiskt korrekta vältaliga hycklande medelklassiga manchestermoster!
En kubikmeter späck och överbetalda pärmbläddrare och korridorshjon är vad de är.
Tjänstemannadiktatur! Birgittor till förbannelse! Menlös konst på väggarna och ljusa kontor!

Det är mer konstruktivt att gå ner till puben om man vill ha socialt umgänge.
Där träffar man i vart fall riktiga människor och inte de där välartade dresserade honaporna med sina idiotiska matriser för hur människan ska vara.

INTE JAG I JALLA FALL JAG HAR INTE FÅT NÅGON HJÄLP AV SAMHÄLLET PÅ MINA 41 ÅR JAG HAR LEVT ÄR DET KONSTIGT ATT JAG HATAR ERAT JÄVLA SAMHÄLLE DÅ VILL BARA VARA I FRED MEN INTE DET SÄGER BARA EN SAK OM SKYLL ER SJÄLVA ERA PISS RÅTTER F.T.W

magnus71 skrev:INTE JAG I JALLA FALL JAG HAR INTE FÅT NÅGON HJÄLP AV SAMHÄLLET PÅ MINA 41 ÅR JAG HAR LEVT ÄR DET KONSTIGT ATT JAG HATAR ERAT JÄVLA SAMHÄLLE DÅ VILL BARA VARA I FRED MEN INTE DET SÄGER BARA EN SAK OM SKYLL ER SJÄLVA ERA PISS RÅTTER F.T.W

Vet du vad "FTW" betyder? Om inte; det betyder "for the win".