Det hela handlar ju inte om att pressa fram ett leende.....
Utan att välja, vill man tycka synd om sig själv, eller vill man vara glad och försöka se positivt på livet.

Mina inlägg är tänkta till de som vill vara glada och positiva.
Men det är ni som är negativa som läser och tar åt er av det.
Är det så att ni vill vara glada egentligen, men inte kan?

För det verkar ju som om ni verkligen vill vara deppiga och vara arg på folk med mer.....

Vi har olika synsätt och har stött och blött dem Visst går forumet ut på det, men allt har mått o. gräns. Detta snacket är bara tradigt nu o. Dunderbar, du har rätt i mkt. men snälla starta inte fler trådar om typ samma sak nu.

Dunderbar skrev:Vad får ni ut av att vilja vara deppiga?

Men den frågan är ju totalt felställd. Den utgår från din helt felaktiga idé om hur det förhåller sig. Det är ungefär som om jag skulle fråga vad du får ut av att ha en dödlig sjukdom, vilket du (eller åtminstone de flesta i din situation) skulle tolka som en väldigt elak och dum fråga.

tahlia skrev:Ok.. Jag försöker en sista gång.

Ingen vettig människa vill vara deppig. Trots detta så hamnar många i den situationen och det enda man "får ut av det" är elände.

Du lever nog inte riktigt i samma värld som oss om du tror man gladeligen väljer deppighet.

Det är ju just detta som någon av er skrev...
Att jag inte kan fatta att alla vill inte vara lika glad som jag...

Med andra ord väljer man att vilja vara nere....*ler*

Jag ska inte starta flera trådar om detta....
Även om mina tankar och råd är tänkta att försöka hjälpa de som VILL ha hjälp att ändra sitt sätt att se på livet.

Men jag ska inte skriva något nytt ämne....
Det ger ändå ingenting....jo, ett gott skratt...men men..*ler*

Ok.. jag ger upp!

Dunderbar skrev:Vad får ni ut av att vilja vara deppiga?

Ja självklart vill folk vara deppiga! *riktigt sarkastisk här*
Om jag ignorerade allt som händer omkring mig i världen skulle jag säkert kunna vara jätteglad och leva i min egen lilla värld som du faktiskt verkar göra.
Det verkar nästan som att du tror att alla utom dom som går omkring med ett leende på läpparna hela tiden är deprimerade, det finns faktiskt något mitt emellan överlycklig och deprimerad om du inte visste det.

Dunderbar skrev:

tahlia skrev:Ok.. Jag försöker en sista gång.

Ingen vettig människa vill vara deppig. Trots detta så hamnar många i den situationen och det enda man "får ut av det" är elände.

Du lever nog inte riktigt i samma värld som oss om du tror man gladeligen väljer deppighet.

Det är ju just detta som någon av er skrev...
Att jag inte kan fatta att alla vill inte vara lika glad som jag...

Med andra ord väljer man att vilja vara nere....*ler*

Men du vänder ju fullständigt på det. Ingen har väl sagt att de vill vara deppiga och inte vill vara glada. Däremot kan inte alla vara glada bara för att de vill vara det. Det är skillnad på att vilja och på att kunna.

Dunderbar skrev:Är det så att ni vill vara glada egentligen, men inte kan?

Håll fast vid den tanken! Det är precis så det är.

På samma sätt som du frågar kan jag också fråga: varför har du valt att sakna en kota?

Dunderbar skrev:Är det så att ni vill vara glada egentligen, men inte kan?

Det verkar nästan som att du har börjat tänka utanför din egna värld, fortsätt med det så kanske du hittar något spännande.

(Borde ju egentligen inte spä på det här.

Ansluter mig till Kvasir, Tahlia, Nallen och Pontus (och kanske någon mer som jag missar just nu).

Undrar om jag hör till dem Dunderbar hör "klaga och gnälla?"

Kan möjligen? känna resonans med Dunderbar i något slags sjukligt obändig, naiv default-livsglädje jag har. Gissa vad som gör att jag är i livet ännu?
Jag har förbannat den oavstängbara livsbejakelsen många, många, många, många gånger.
Och undrar allvarligt (alldeles bortsett från det) om inte just den imbecilla obändigheten i den faktiskt är något aspigt.

Men "gnälla"? "inte kunna vara glad?" "inte vilja vara glad?"
Nåja, det där sista har ju ovannämnt gott folk redan rett ut.)

Dunderbar skrev:Det är riktigt roligt att se vilken reaktion det blir av min fråga.....
Obersvera att jag ställe bara en fråga.
Ni får vara hur gnälliga ni vill, det stör inte mig.
Jag vet att det kan verka så, jag har själv märkt att det låter som om jag klagar, men det är inte mitt syfte.

Min fråga var bara vad ni får ut av det?

Går ni på bio väljer ni ju inte en tråkig film före en ni tycker om.
Varför gör man det då i livet?

Det finns (som jag ser det) en del orättvisor och konstigheter som vi som grupp drabbas av.
Och det finns en del gemensamma besvärligheter och svårigheter som vi har gemensamt.

Syftet med det är dubbelt. Dels att stötta varandra. Och dels att fixa problemen. Dvs slippa lida. Och så att ha skoj och tjöta litet.

I din värld är det uppenbarligen gnäll. Problemet är att vi har våra problem och svårigheter för att vi inte kan annat. Det finns ingen här på forumet som inte skulle vilja slippa det plågsamma med AS.
-utanförskap
-känsla av otillräcklighet
-ångest och depressioner som ett resultat av ovanstående
-arbetslöshet (för en del)
-olika problem att klara vardagen
-problem att hantera sociala relationer (av olika sorter)
etc etc.

Det du säger är att vi skall sluta med dom dumheterna och vara glada istället. Och det skulle väl alla här. Men vi kan inte. Av en massa olika och individuella skäl.

Så vad gör du. Du klumpar ihop oss till en anonym gnällande massa. Vilket är värsta sortens översitteri. Det är dessutom inte sant.

Tittar man litet noga på vad folk skriver så finns det en väldig kampvilja. Folk fär en daglig strid för ett bättre liv. Det kan vara folk som utbildar sig. Folk som söker få jobb. En del kämpar för att överleva. För många av oss är varje dag en strid på bokstavligen liv och död.

Men folk skriver inte bara om alvarliga ting. Det finns en massa glädje och solidaritet här. Och ömhet gränsande till kärlek. Och mycket av det som sker är bara på skoj. För att det är roligt. Ser du inte det? Eller bryr du dig inte?

Du frågar "Vad får ni ut av det?" Fattar du verkligen inte det? Vi överlever! (Nu talar jag för mig själv.) För en del handlar livet om att skutta från lyckotuvan till glädjetuvan och vidare till skratt- och mystuvan. För mig handlar det om att ta mig genom denna dag helskinnad och samla kraft till dels morrondagen och dels det som måste göras. Att någorlunda sköta jobb och barn och hem. Sen räcker det inte till så mycket mer.

Men du vandrar inte i mina mockasiner. Du vet inte ett piss om hur jag har det och hur jag känner det. Mitt liv är mitt och ditt liv är ditt. Men du skall skita i hur jag lever mitt liv. JAG GÖR MITT BÄSTA OCH DET GÖR ALLA ANDRA HÄR OCKSÅ. Vad är det för själsliga perversioner i dig som får dig att tro att vi med AS inte gör vårt bästa och försöker göra våra liv så drägliga som möjligt?

Och då kommer den ultimata förolämpningen "Vad får ni ut av att vara deppiga?"

Dunderbar skrev:

tahlia skrev: Ok.. Jag försöker en sista gång.

Ingen vettig människa vill vara deppig. Trots detta så hamnar många i den situationen och det enda man "får ut av det" är elände.

Du lever nog inte riktigt i samma värld som oss om du tror man gladeligen väljer deppighet.

Det är ju just detta som någon av er skrev...
Att jag inte kan fatta att alla vill inte vara lika glad som jag...

Med andra ord väljer man att vilja vara nere....*ler*

Dunderbar, Hur väljer man det? Själv försökte jag begå självmord vid 8 års ålder pga depression. Nästa försök skedde i mitten av år 2000.

I går psykopatade jag mig med grannarna, log och pratade glatt om att vi ska bygga verandor. De kan nog inte i sin vildaste fantasi tro att jag är svart inombords. Jag kan aldrig känna äkta pur glädje, men jag kan ge sken av att göra det. Jag kan känna korta episoder av någonting som liknar lycka. Men min hjärna är för alltid förstörd, av år av depression, stress ångest.

Jag kan också sprida floskler och le med hela käften. Men jag väljer att visa förståelse för de som mår dåligt istället. Försöka bidra till att lösa deras problem om möjligt. Deras hjärnor kan jag inte hjälpa dem med.

Om vissa upplever mina raljeranden som negativ energi så är det okej.

Jag är mig själv. Är du? Är ditt leeende äkta? Eller är du en förtäckt mobbare som njuter av att få folk att må dåligt och känna sig värdelösa? Du är en gåta. Vadan detta nedlåtande klappande på huvudet hela tiden, varför gör du så? Ser du dem du klappar på huvudet som varandes sämre människor än du?

Dunderbar.

Man VÄLJER inte depression.

Man kan välja hur man FÖRHÅLLER sej till depressionen dock - har man en tro på att man kommer att må bättre senare, eller tror man att den enda sanning som finns är depressionen.

Att ställa frågan "Varför väljer du deppighet?" till de som är deprimerade är lika relevant som att ställa frågan "Varför väljer du att ha en dödlig sjukdom?" till dej.

Kom ihåg att alla inte är du. Alla funkar inte som du.

sugrövmanövern skrev:Om vissa upplever mina raljeranden som negativ energi så är det okej.

Kan ju bara inte citera nedanstående utan att vilja kommentera ovanstående också : inte jag. Du är störtskön.

sugrövmanövern skrev:Jag är mig själv. Är du? Är ditt leeende äkta? Eller är du en förtäckt mobbare som njuter av att få folk att må dåligt och känna sig värdelösa? Du är en gåta. Vadan detta nedlåtande klappande på huvudet hela tiden, varför gör du så? Ser du dem du klappar på huvudet som varandes sämre människor än du?

En undran jag sökte ord för men inte fann. (Förutom vad Kvasir har undrat.)
Eller: "så djävligt som jag har haft det, och klarat mig (på mitt recept), så kan alla klara sig (på samma recept)"?
(... som jag har uppfattat Ford också. Men i Ford kan jag lätt se det goda hjärtat innanför. Inte så att jag tror att inte Dunderbar skulle ha ett med - men fler gåtor som skymmer sikten för mig.)

Zombie skrev:

sugrövmanövern skrev:Om vissa upplever mina raljeranden som negativ energi så är det okej.

Kan ju bara inte citera nedanstående utan att vilja kommentera ovanstående också : inte jag. Du är störtskön.

Tack .
-------------------------------------------------
Till Dunderbar:
Jo, en sak som jag glömde nämna. När någon blir ledsen av det jag skriver, och påtalar det för mig, då lugnar jag ner mig. Reflekterar, funderar, kanske frågar personen vad jag sagt för fel.

Ett exempel är när jag raljerade i nedlåtande ordalag om negrer i en tråd och medlemmen manne blev ledsen och tyckte att jag skulle sluta skriva. Då slutade jag. Jag menade inte så illa som han tolkade det, men jag kunde inte riktigt förklara det heller, så jag lämnade tråden.

Om man ska raljera, så måste man vara lyhörd, försöka ta in vad andra säger och försöka förstå. Om man inte förstår så kan man ställa följdfrågor tills man förstår varför man gör den andre personen ledsen. Om man inte för en dialog med de man diskuterar med kan man köra över folk och göra dem mycket ledsna.

Och det vill du väl inte, du vill väl sprida glädje? Eller? Jag tvivlar. Jag upplever det som att du, Dunderbar försöker hämnas dina mobbare genom att vara taskig mot folk här, trycka ner dem i skoskaften med nalle puh-liknelser och klappar på huvudet. Rannsaka dig själv och säg mig om jag har rätt eller fel .

Just det försöker jag få fram som Weasley nämner, man kan välja HUR man förhåller sig till en depression liksom till annat i livet. Det handlar om inställning o. man har ett val. Sedan får man givetvis ha sina deppiga perioder eller p*ssiga dagar.
Dock väljer man ALDRIG att få en depression, men kan lite välja hur hårt grepp den ska få. Samtidgt styr yttre faktorer oxå.

Bra inlägg Sugm. För det lönar sig inte att bara klaga på Dunderbar. Dock kör han fel taktik ibland.

Dunderbar skrev:Det hela handlar ju inte om att pressa fram ett leende..... Utan att välja, vill man tycka synd om sig själv, eller vill man vara glad och försöka se positivt på livet. Mina inlägg är tänkta till de som vill vara glada och positiva. Men det är ni som är negativa som läser och tar åt er av det. Är det så att ni vill vara glada egentligen, men inte kan? För det verkar ju som om ni verkligen vill vara deppiga och vara arg på folk med mer.....

Du har ju fortfarande inte fattat att vi som är depp inte *kan* välja att bli überglada bara sådär hux flux! Du tar oss inte på allvar. Du verkar tro att vi hittar på, att vi låtsas! Det är det som gör mig så arg och så ledsen! Du förstår inte, eftersom du inte ens verkar överväga möjligheten, att vi kanske talar sanning! Du saknar helt enkelt respekt för andras vardag och verklighet!

Hade det varit så himla enkelt som du påstår, så skulle jag fan inte sitta med ångest upp över öronen över att försöka posta ett brev! Då skulle jag klarat av att laga mat till mig själv, jag skulle klara att ha drömma om framtiden och hopp, jag skulle klara att skaffa en utbildning som jag skulle vilja ha och skaffa ungar och partner och vovve och katt och åka på solsemester och skidsemester och stressa till dagis för att hämta nerlerade ungar precis som alla andra, men du tror helt seriöst att vi medvetet valt bort dem möjligheten? Den friheten det skulle innebära att ha lite mer i kassan varje månad? Glädjen att ha djur, vänner och familj?

Mitt humör är sådant, att när jag är depp kan jag för min värld inte förstå hur jag tänkte/agerade när jag mådde som bäst. När jag mår som bäst förstår jag inte hur jag upplever saker som depp (mer än rent teoretiskt). När jag mår som bäst är det jättehemskt att behöva tala med någon läkare/kurator osv för då sprudlar jag på och har ingen SUSNING för varför tusan jag fönderade över olika självmordssätt kvällen innan. När jag mår som bäst, då säger jag saker som att "äh, vaffan, jag kan ju säga upp kontakten med psyk/kurator/medicin/trygghet nu, för nu minsann är jag ju glad!"

Då jag är som gladast söker jag horder av jobb och skriver underlag för att starta eget företag, jag blir ordförande i skolrådet, engagerar mig politiskt, väljs gruppledare i det militära, jag får högsta betyg i skolan utan att plugga och jag erbjuder mig att illustrera jobbannonser åt Försvartet (som jag inte hinner göra före jag är depp igen) och skaffa katter och..."

Sedan, pang bom, störtar jag igen utan förvarning. Detta extrema byte kan ibland ske inom loppet av en dag (plus att jag har nått "generellt" humör som svänger långsammare över månads eller halvårsperioder eller nått ditåt). När jag är depp då äter jag knappt, om jag äter är det onyttigheter som inte kräver energi att skaffa/tillaga. Som värst är jag så utslagen att jag kryper ihop under en filt, utan att ha ork att lyfta på mig såpass, att lag får filten ÖVER mig istället för vara två små hörn av dem, trots att jag fryser som svin. I det läger är det fysiskt omöjligt att ens öppna ögonlocken, kan du tänka dig att vara så energilös?

När jag är depp sover jag inte alls eller allt för mycket. Jag klarar inte av att gå till rummet intill och hämta en grej, för jag är så kaotisk i huvudet att jag inte minns vad jag skulle hämta, varför eller vad fasiken jag har en sak i handen för. Skall jag handla, som idag exempelvis, så går jag in i butiken, fastnar för fem miljarder roliga saker som jag ska bara... sen efter nån timma börjar armen värka och jag inser att jag har korgen full med Coca-Cola, men att jag fortfarande inte har något till, sen springer jag runt ännu mer utan minsta koll och letar fryspizza i pepparkakshyllan, i väggstället med vitprickiga barngummistövlar och i vitvaruavdelningen, innan jag panikslaget gör mig av med min Cola-korg på golvet vid "Thomas the Tank"-DVD:erna (tv-spelhyllan kändes "fel" utan logisk anledning) och rusar ut vid Shop-Express-kassorna, samtidigt febrilt blint letande efter min mobiltelefon som jag under loppet av tiden i affären inbillat mig har ringt ett tiotal gånger (inga missade samtal och inga nya sms) och försöker komma på vad far heter för något, så jag ska kunna komma på första bokstaven i hans namn i mobilens telefonbok utan att inse att han står en meter rakt framför mig...

Jag har redan tagit dagens tredje och sista Atarax, så vad tusan skall jag göra nu? "Rycka upp mig" går inte. Hade det gått hade jag redan gjort det för sex år sedan vid min första panikångestattack.

Dunderbar skrev:Vad får ni ut av att vilja vara deppiga?

Frågeställningen vittnar om din oförmåga att förstå vad det handlar om, trots att flera gjort många försök att förklara för dig.
Läsförståelse är inte din grej, va?

Jag vill be om ursäkt till er alla om jag sårat er eller kränkt er på något sätt.
Mitt inlägg var tänkt att hjälpa er att tänka positivt.
Jag ber så mycket om ursäkt till att det blev fel.

Det kan mycket väl vara med min drag av Asperger att göra.
Jag har ingen koll på det själv.
Har aldrig upplevt detta sätt att se på vad jag säge förrän jag kom till detta forumet.
Jag har ändå skrivit en bok, hemsida med mer.

Jaja, skit samma....
Jag ska sluta försöka ge er råd och hjälpa er.
Jag vet att folk måste själva vilja ha råd innan de kan ta emot dem.
Ibland vill jag för väl, om man säger så.

Att jag kanske betett mig illa mot någon av er ber jag om ursäkt för, jag blev bara så ställd när jag såg att folk började bli arga på mig igen.

//Christian

Dunderbar skrev:Jaja, skit samma....
Jag ska sluta försöka ge er råd och hjälpa er.
Jag vet att folk måste själva vilja ha råd innan de kan ta emot dem.

Där utgår du ifrån att vi inte vill få tips på saker som gör oss friskare. Igen.

Skippa diskussion kring ämnet deppighet, Dunderbar. Uppenbart förstår du inte hur vi som är depp i olika grad tänker/uppfattar och därför blir det fel, även om du kanske menar väl.

Dunderbar skrev:Att jag kanske betett mig illa mot någon av er ber jag om ursäkt för, jag blev bara så ställd när jag såg att folk började bli arga på mig igen.

Av vilken anledning trodde du att folk skulle reagera annorlunda denna gång än förra gången du gjorde samma sak?

Dunderbar skrev:Jaja, skit samma....
Jag ska sluta försöka ge er råd och hjälpa er.

Jag tror de flesta uppskattar råd i allmänhet, men du i dina trådar går på en hel grupp människor med olika svårigheter o orsaker till ett ev. dåligt mående el. att man 'gnäller' som du kallar det säger du att det är för att vi 'tänker fel'.
Tråkigt om det har varit så för dig men det är inte så det fungerar vanligtvis. Dina råd var rätt lustiga i början iofs men tyvärr så har de nog inte hjälpt någon här. Obs. jag kritiserar inte dig. bara dina trådar. Dax o leta nytt intresse kke?
Ha mående som specialintresse o samtidigt gå runt med ett flin o 'tänka rätt' hela tiden måste vara väldigt tidsdödande?

Haha Dunderbar försöker du vara nya Jesus eller vad är frågan?

Man ber om råd om man vill ha det, kasta inte ut en massa livsfilosofier utan att folk vill det. Hmm undrar hur du är mot folk i din närhet, försöker du bättra på dom? (dom kanske redan är lyckliga, inte tänkt på det?)