Miche skrev:Istället för funktionshinder, vad sägs om alternativt funktionssätt?

Ja jag håller med. För det är ju så det är.
Hade bara de flesta andra fungerat så bra som vi gör så hade NT-sättet varit funktionshindrande...
Men tror Gunnel menar att AS i en värld av NT.s hindrar våra funktioner att kunna användas.

Jag har gått till arbetsförmedlingen, hade tur nog att träffa en helt fantastisk handläggare och den är så positiv till allt trots att den vet mina begränsningar och den har hjälpt mig se positivt, trots motgångar och mina AS-problem.

Så nu får jag lära mig att jobba i min egen takt, mål finns förstås men de fokuseras inte på, handläggaren vet att jag tillslut når dit om jag får tillräckligt mycket tid att kunna anpassa mig till en arbetsplats.

På arbetsplatsen har alla lärt känna mig mycket väl och vet PRECIS hur mycket/lite press de kan sätta på mig och kommunicerar på ett mycket grundligt och tydligt plan, jag har även helt självmant vågat mig in i sociala lekar och lär mig sakta, dock sporadiskt.

Genom dessa har jag även försiktigt försökt mig på att skapa vänskapskretsar som känns lyckade.


Så ja OP, jag har fått hjälp med jobb, jag hade ingen aning att ett enda jobb var tillräckligt för att skapa mig ett helt liv.

@KalleKus

Det heter numera funktionsnedsättning, inte funktionshinder.

Miche skrev:Istället för funktionshinder, vad sägs om alternativt funktionssätt?

Kanske. "Hej jag heter Sixten och jag har ett alternativt funktionssätt".

Kanske. "Mitt namn är Sixten och jag fungerar på lite annat sätt än folk flest är vana vid".

Hade en sån där SIUS-konsulent när jag var arbetslös. Istället för att tvingas till "jobbtorg" för att få socialbidrag så räckte det i slutändan att jag gick till arbetsförmedlingen en gång i veckan på SIUS-farbrorns "möten". Det var en slags samtalsgrupp med andra personer med NPF-"fel" och tanken var väl att vi skulle hjälpa varandra med jobb eller nått...
Tanken bakom det hela var ju bra och så men jag kände att det inte hände några konkreta grejer där. Jag själv fixade i slutändan jobb helt på egen hand - vilket de flesta av oss gjorde.

Helt okay grupp men ingen egentlig hjälp fick man. Dock intressant att sitta o lyssna på en massa ADD:are -snacka om sina problem. "Tyvärr" var inte "min" diagnos lika utbredd och jag var i minoritet kan man väl säga. Blev ju rätt uppenbart också att jag inte hade något alls gemensamt med de andra utöver gruppen, en NPF-diagnos samt det faktum att vi alla var arbetslösa.

plåtmonster skrev:Kanske. "Mitt namn är Sixten och jag fungerar på lite annat sätt än folk flest är vana vid".

Påminner om en viss reklam..

@Deadly_Nightshade, Vad var det för problem som var utbredda bland de andra men som du saknade själv?

@dasunbedingte, Vilken då?

Om Särskilt introduktions- och uppföljningsstöd (SIUS).

kitsove skrev:Jag har gått till arbetsförmedlingen, hade tur nog att träffa en helt fantastisk handläggare och den är så positiv till allt trots att den vet mina begränsningar och den har hjälpt mig se positivt, trots motgångar och mina AS-problem.

Så nu får jag lära mig att jobba i min egen takt, mål finns förstås men de fokuseras inte på, handläggaren vet att jag tillslut når dit om jag får tillräckligt mycket tid att kunna anpassa mig till en arbetsplats.

På arbetsplatsen har alla lärt känna mig mycket väl och vet PRECIS hur mycket/lite press de kan sätta på mig och kommunicerar på ett mycket grundligt och tydligt plan, jag har även helt självmant vågat mig in i sociala lekar och lär mig sakta, dock sporadiskt.

Genom dessa har jag även försiktigt försökt mig på att skapa vänskapskretsar som känns lyckade.


Så ja OP, jag har fått hjälp med jobb, jag hade ingen aning att ett enda jobb var tillräckligt för att skapa mig ett helt liv.

Roligt att höra att du tycker du har fått bra hjälp och att det går bra för dig!

plåtmonster skrev:@Deadly_Nightshade, Vad var det för problem som var utbredda bland de andra men som du saknade själv?

Alla "addisar" (personer med ADD/ADHD) berättade hela tiden om sina problem med att passa tider, organisera sina liv, hålla ordning med mera - det var aldrig liksom sociala problem de pratade om utan mera praktiska problem. Kunde inte riktigt identifiera mig med dem alls eftersom jag aldrig haft problem med just organisation och att hålla koll på grejer. Vi var från två olika världar liksom.

Det var bara jag och en till med asperger. Och hon verkade ha massa andra problem dessutom (stark social ångest/socialfobi, etc) och hon verkade ha lite av en losermentalitet faktiskt. Med det senare så syftar jag på en person som "gett upp". Hon verkade inte kunna se sig själv i en bättre position än den hon var i (medans jag å andra sidan strävar efter att "förbättra" mig själv, försöker vara positiv osv). Sen var hon lite mera "aspig" än mig dessutom - hade lite mer utbredd aspieproblematik. Min autism kändes rätt så "mild" i jämförelse med hennes om jag säger så :/ Jag ska inte döma henne utan konstaterar bara att hon verkade ha större problem än jag.

Hittade du någon gemensam beröringspunkt med den andra aspergaren?

plåtmonster skrev:Hittade du någon gemensam beröringspunkt med den andra aspergaren?

Det är en väldigt bra fråga och ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att vi inte hade något alls gemensamt - förutom diagnosen och de problem som just denna diagnos innebär (problem med det sociala, starkt beroende av rutiner, insnöad/överfokuserad på sina intressen.) Hon fick mig att inse att vi aspies kan vara så otroligt himla olika - trots att vi i grund och botten har precis samma problem, så det var lite av en upplyselse faktiskt. Alltså jag visste ju detta förrut givetvis men det är en helt annat sak att faktiskt "uppleva" något sånt här jämfört med att läsa om det (teori).

Jag har träffat två andra aspies sedan dess och de två har jag mycket lättare att relatera till. Medans "hon" var väldigt, väldigt obekväm i sociala situationer och hade svårt för att ens snacka med folk så är interaktionen med de andra två helt "normal". Jag antar att vi tre inte alls är lika "grovt" drabbade av diagnosen som hon är - och sen så spelar nog komorbiditet en jävla stor roll dessuton. Har man massa andra problem (såsom social fobi, adhd, eller annat) så säger det ju sig självt att man har större problem. Jag ser inte detta som "stämplar" längre utan asperger, adhd, bipolär osv det är ju bara ord för att beskriva problematik som är så pass djupgående att den skadar viktiga delar i livet, eller iaf gör det mycket svårare att leva det normalt.