Dunderbar skrev:Men jag förstår inte vad det ger att fokusera på era problem som ni har pga eran diagnos.

Problem som inte går att lösa är det ju bättre att acceptera och vara glad för den man är.

Grejen är ju den att om man accepterar problem som "det här går inte att lösa" så stannar man ju av. Vägrar man acceptera att man aldrig kommer att kunna arbeta eller studera så är ju chansen större att man, en vacker dag, lyckas ta sig över och förbi hindren.
Det är ju egentligen en mer positiv inställning, även om du då upplever det som att vi gnäller. Kanske du skulle se över din egen uppfattning om saker och ting?

Dunderbar skrev:Lära sig att tycka om sig själv.
Det finns ingen mall om hur den idéella människan ska vara.

Njut av ditt liv och den person du är.
Om folk tycker att du är knäpp eller konstig.
Vad gör det?
Du vet ju själv vem du är.

Vad andra människor anser om mig som person har aldrig intresserat mig eller påverkat mig i någon riktning. Vad mina närmaste har för åsikt i frågan är dock viktig, eftersom de är där för att styra upp mig när jag drar iväg åt helt fel håll.
Men att lära sig tycka om sig själv när man dras med ett samvete svart som natten och en hel massa ånger, det är inte det lättaste. Jag kan dock sträcka mig till att acceptera mig själv, och det borde räcka. Eller?

Dunderbar skrev:Ta inte livet så allvarligt

Ta nu inte detta på fel sätt, men det där är något jag hade kunnat sagt när jag var 15. Idag finns barn med i bilden, och med dem ett helt annat allvar.

Jag vill säga en sak om det inte redan har nämts.

Vi har olika grundförutsättningar. Vi är olika bra på olika saker.
T.ex. Att förändra en enkel sak i mitt liv kan vara svårt för någon annan.
Jag hade lätt för att gå ner i vikt efter att ha slutat med antidepressiva, gick ner 18 kg men det kan vara svårt för andra att ens sluta med de tabletterna.

Om någon säger att jag måste skaffa vänner och ett jobb och att det är hur enkelt som helst. Så kan den personen inte sätta mig in i min situation. För mig är det svårt, nästan lika svårt som om en rullstolsburen skulle kunna gå men allt är möjligt.

Dunderbar skrev:

nallen skrev:

sommar skrev:Visst ska man få vädra det (annars hade forum typ dött som Kvasir skrev) men ibland går det till överdrift åt det negativa hållet + att några få på forumet är otroligt negativa dvs. ser ingen glädje o. maler om samma negativa många ggr. osv., men det finns många trevliga prickar här oxå. Nu är min gnällstund slut.

Det har inte slagit dig att minst en av oss som gnäller de facto sällan upplever glädje och i princip aldrig gör det inom det område som det gnälls om?

Men istället för att gnälla hur hemskt det är kan man ju lägga energi på att försök hitta saker som roar

Precis. Man får försöka hitta gläjdeämnena. Återigen handlar det om vilken inställning man har. Sedan finns det p*ssiga dagar, men tänker man positivt går det lättare. Sällan blir man serverad lösningar utan får hitta dem själv. Varför lyckas vissa, men inte andra?: Jo; de kämpar, tar kontakter, osv, försöker se möjligheterna + har kanske en gnutta tur. Just nu är jag själv inne i en rejäl uppförsbacke, men ger mig inte utan kämpar på o. tror att det kommer lösa sig o. tar den hjälp jag kan få.

nallen skrev:

sommar skrev:... Jag syftar på de riktigt negativa (en som "hoppade" på mig när jag skrev ngt positivt) ...

Jag antar det är mig du syftar på här... jag avsåg verkligen inte att "hoppa på dig". Däremot tål jag inte såna sockersliskiga "det ordnar sig nog ska du se"-resonemang, särskilt inte när all tidigare erfarenhet talar säger att det kommer att gå åt helvete. Jag ville bara komplettera med en mer realistisk beskrivning av verkligheten, inte komma åt dig som person. Jag tycker i.a.f att den distinktionen är viktig.

Japp, det stämmer! Ok, bra då vet jag det.

Det är din version. Om den är mer realistik än min beror nog på vem man frågar för alla har vi olka synsätt o. livserfarenheter. Dock borde Alla kunna hitta ngt att glädja sig åt. Annars är det mkt. illa o. man får nästan skylla sig själv.

Så gott som allt är möjligt/allt går förutom tennsoldater, gamla moraklockor o. nyfödda barn". Det handlar om inställningen.

sommar skrev:Dock borde alla kunna hitta ngt att glädja sig åt. Annars är det mkt. illa o. man får nästan skylla sig själv.

Det där var väl lite klumpigt?
En depressiv person kan inte hitta något att glädja sig åt. Får den personen skylla sig själv?
Det finns miljoner exempel på situationer en människa kan hamna i där det är i princip omöjligt att finna något att glädjas åt (dödsfall, sjukdomar, fattigdom). Ingen av dessa är självvalda situationer och således kan personen inte "skylla sig själv".

[edit: korsade Tahlias inlägg ovanför]

sommar skrev: [...] Annars är det mkt. illa

Ja.

sommar skrev:o. man får nästan skylla sig själv. [...]

Den som säger det till någon i det läget lägger en börda till på den personen. Och ingen lätt börda heller.
Det skulle inte du själv vilja bli utsatt för.

Visst är det klumpigt här eftersom jag varit luddig i mitt senaste inlägg. Jag menar genrellt sätt kan alla hitta ngt. att glädja sig åt. Är man riktigt nere är det ngt annat, vilket jag skrivit i flera andra inlägg men olyckligt missade här.

OK

Det är riktigt roligt att se vilken reaktion det blir av min fråga.....
Obersvera att jag ställe bara en fråga.
Ni får vara hur gnälliga ni vill, det stör inte mig.
Jag vet att det kan verka så, jag har själv märkt att det låter som om jag klagar, men det är inte mitt syfte.

Min fråga var bara vad ni får ut av det?

Går ni på bio väljer ni ju inte en tråkig film före en ni tycker om.
Varför gör man det då i livet?

Dunderbar skrev:Det är riktigt roligt att se vilken reaktion det blir av min fråga.....
Obersvera att jag ställe bara en fråga.
Ni får vara hur gnälliga ni vill, det stör inte mig.
Jag vet att det kan verka så, jag har själv märkt att det låter som om jag klagar, men det är inte mitt syfte.

Min fråga var bara vad ni får ut av det?

Går ni på bio väljer ni ju inte en tråkig film före en ni tycker om.
Varför gör man det då i livet?

Tänkvärd & smart fråga! Jag försöker att se positiv så mkt. jag kan. Är glad att jag kunnat lära mig det på resans gång.

Alla ni som klagar att ni har det så hemskt med mer....
Klagar på att jag inte förstår hur det är att ha det jobbigt.

Jag har själv en dödlig sjukdom, jag har en kota som saknas med mer, jag har varit invalid, vägt 57 kg för mycket.
Varit 22 år och gått med rollator.

I vårt land får man inte vara glad för då kommer det folk och gnäller över att man är för glad....lite roligt om jag ska vara ärlig....tycker synd om folk som gnäller och har sig....

Ibland vill man bara gå fram och klappa dem på huvudet och säga "Såja, du kanske tycker jag är knäpp, men jag har roligt. Vad har du?"

Det där är lite som att jämföra problem.

Som när någon säger "jag ska inte klaga över min lilla depression som bara varade i 5 månader, när din varade i flera år". Jag protesterar hej vilt mot sådant, för det handlar inte om vem som haft det värst, eller att någon haft det värre. Även om någon (som en person sade till mig för inte så länge sedan) har "mindre" ångest än mig (t.ex) så betyder det ju inte att ångesten för den personen blir mindre jobbig.

Jag brukar själv säga att jag inte ska klaga för jag har ju iaf ingen dödlig sjukdom (för att använda dig som exempel), men faktum är att mina problem inte känns mindre jobbiga och/eller motiga bara för att någon annan befinner sig i en jobbigare situation.

Sedan kommer ju det där enkla som jag poängterar titt som tätt - alla är inte lika. Alla har olika förutsättningar och alla reagerar därför helt olika på samma saker.

Vad är poängen att försöka förklara? Nu har vi försökt få Dunderbar att förstå i hur många trådar som helst, och det börjar bli helt uppenbart att killen helt enkelt saknar både intellekt och läsförståelse för att förstå vad andra skriver. Dunderbar verkar betrakta världen med en femårings fascination och omogenhet och förstår inte att vi andra har växt ifrån det för länge sedan.

Lite hårt Kvasir. Och personliga angrepp brukar inte vara din stil. Lite lätt irriterad?

Men visst, jag håller med andemeningen i ditt inlägg. Det tycks inte som om kommunikationen funkar i det här läget och vi kommer ingenstans.

Kvasir, vad är ditt syfte med det inlägg om mig.
Ska jag ta illa upp?
Eller varför skrev du det?

OK, det var väl onödigt hårt, men jag orkar inte med folk som envisas med att missförstå eller inte förstå samma sak om och om igen, i evighet, och vägra förstå att de inte förstår utan istället försöker få det till att det är de andra som inte förstår eller är dumma. Kan du inte bara acceptera att antingen du inte förstår de flesta av oss andra eller att det möjligen är ditt budskap som inte går fram?

Har du inte märkt att jag skriver bara hur jag ser på saker....
Jag säger inte att någon av gör fel.
Jag skriver bara ner mina tankar.

Men det uppfattas inte så av många andra. Skriver man något på ett forum så antas man ha något syfte och budskap med det man skriver. Om du inte har det kanske du skulle skriva ner dina tankar i ett block hemma istället. Självklart försöker folk tolka något budskap i det du skriver, och eftersom detta budskap är så oklart så leder till en massa problem och missförstånd.

*klappar dig på huvudet*

Vilken skum grabb.
Dunderbar frågar varför alla klagar på att dom har problem men i mina ögon verkar det som att han klagar på att vi inte är lika glada och positiva som honom, jag skulle må riktigt dåligt av att vara så sliskigt glad.
Hur kommer det sig att du inte förstår att alla kanske inte vill vara lika överlyckliga som du?

Ska det tolkas nedlåtande eller vänskapligt?

Jag kanske återigen ska påpeka att jag inte på något vis tar åt mig för egen del. Jag mår ganska bra numera, speciellt sedan jag fick min diagnos, även om jag fortfarande inte fungerar så bra. Däremot vet jag hur det är att sitta fast i depressioner och ångest och sådan skit och jag känner med alla andra här som känner sig träffade när du och Ford brakar på som elefanter i en porslinsaffär och andra känner sig träffade och mår dåligt. Många av dem mår förmodligen för dåligt för att orka kommentera själva, så vi som orkar och vet hur det känns i deras situation får väl göra det åt dem, för deras skull.

Jaha. så är Dalai Lama igång igen...
När ska du, i din upphöjda tillvaro av total lycka & harmoni, förstå att alla inte tänker som du? Själv mår jag bara sämre av att sopa problemen under mattan & pressa fram ett leende.

Hur kommer det sig att ni ska tolka allting som om det är mot er.
Jag ställe en fråga om just.

Vad får ni ut av att vilja vara deppiga?
Det var ju så hela tråden började.....

Ok.. Jag försöker en sista gång.

Ingen vettig människa vill vara deppig. Trots detta så hamnar många i den situationen och det enda man "får ut av det" är elände.

Du lever nog inte riktigt i samma värld som oss om du tror man gladeligen väljer deppighet.