Bryter ut en fråga som jag gärna vill ha svar på ur mitt andra inlägg:

Vad är skillnaden mellan tvångsmässighet och aspigt stereotypt beteende?
Eller vad är överhuvudtaget stereotypt beteende hos aspergare? Kan ni ge några exempel hur det visar sig hos er själva?

Mvh,
Fröken Fräken

Det som jag kallar principfasthet kan andra kalla halsstarrigt eller kanske tvångsmässigt. Kommer inte på något såhär på rak arm, men visst är jag långt mindre flexibel än gemene man.
Eller jo förresten, jag bestämde mig för att bojkotta McDonalds efter att ha läst en av Günther Wallraffs reportageböcker för tio-tolv år sen. Sen dess har jag inte satt min fot på det bygget.

Jag är överhuvudtaget mer en aldrig-alltid människa än en kanske-människa.
Allt eller inget.

Jag går alltid upp exakt samma tid varje morgon (när jag ska till jobbet). Jag vet exakt hur lång tid varje moment tar som jag utför, exakt på minuten vilken tid varje moment skall påbörjas, och jag gör allt i exakt samma ordning varje morgon. Om jag inte gör det så blir jag väldigt förvirrad och ängslig.

Jag har testat att (när jag haft tid) ta en sovmorgon på ca 15 minuter. Det märkliga är att jag för allt i världen inte kan räkna ut vilken tid jag skall göra vad då, trots att det egentligen bara borde vara att skjuta fram varje syssla 15 minuter. Det går inte. Jag blir superförvirrad. Och det slutar med att allt tar ungefär dubbelt så lång tid som det brukar göra.

Bör tillägga att jag på inget sätt har låg intelligens, så det beror inte på det...


Skulle iaf kunna tänka mig att ovanstående är ett exempel på stereotypt beteende, men jag vet inte.

Att använda fasta tider är utmärkt om man har svårt för tidsuppfattning, stress, eller att organisera sig när man är trött. Är det stelbent, det beror nog på ur vilken synpunkt man ser det. Finns ingen anledning att vara "flexibel" för att någon tycker det men inte är villig att ge något för det.

Fröken Fräken skrev:Vad är skillnaden mellan tvångsmässighet och aspigt stereotypt beteende?
Eller vad är överhuvudtaget stereotypt beteende hos aspergare? Kan ni ge några exempel hur det visar sig hos er själva?

Min definition av "tvångsmässigt" förutsätter två saker:
1. Beteendet innebär ett reellt problem.
2. Att avstå från beteendet utlyser en stark stress som inte är renodlat sensorisk eller emotionell.

Min erfarenhet är nämligen att omgivningen (och vissa aspergare - i synnerhet jag själv) har lätt att övertolka rutiner som tvångsmässighet, rigiditet osv. när det ofta är ett sätt att försöka förhindra eller motverka sensorisk överbelastning eller en känslomässig kollaps, eller för att alls hålla någon struktur. Och ofta är det faktiskt inga problem förrän omgivningen GÖR det till ett problem.

Mitt eget största problem med tvång är min tvångsmässiga kontrafobi. När jag upptäcker något jag är rädd för eller känner starkt obehag inför, så blir jag ofta fixerad vid att "träna bort obehaget" genom att utsätta mig för det så mycket som möjligt. Jag har jobbat i fem år med att minska det beteendet, men det är fortfarande en stor del av mitt liv. Och det är en direkt konsekvens av att leva i ett neuronormativt samhälle, där aspergares framgång mäts i hur väl vi passerar som NT http://en.wikipedia.org/wiki/Passing_%28sociology%29