Jag har nyss blivit utredd och fått diagnosen Asperger. Jag motsätter mig detta då jag är väl insatt i diagnosen och menar att jag saknar karaktäristiska drag i tillräcklig omfattning. Givetvis känner jag igen mig i vissa delar av diagnosen, men det gör väl alla. När jag väl sätter mig ner och på allvar kryssar i om jag har dem i en patologisk utsträckning blir svaret dock ett uppenbart nej.

Baron-Cohen säger att jag ligger på en normal nivå för en datoringenjör (vilket jag är).

Ett problem jag dock ofta har märkt är att det är väldigt svårt för mig att diskutera saker med "normalbegåvade" människor, detta eftersom jag allt som oftast ligger hästlängder före dem i intelligens. Detta är inget skryt; jag har väldigt hög IQ och presterar mycket högt på alla typer av begåvningstester. Problemet är att de flesta resonemang som folk har känns bara ogenomtänkta; att typ "det där hade jag redan vänt på tjugo gånger när jag var tio år gammal; har du inte kommit längre än så?". Om någon har ett specialintresse som de ägnat all sin fritid åt i flera år så vet jag oftast mer om det ändå bara på saker jag plockat upp i min allmänbildning.

Detta låter säkert malligt och stötande för många, men då vill jag påpeka att jag är fullt medveten om att som människa är jag totalt misslyckad då jag aldrig lyckas uppnå mina mål, så jag känner mig inte förmer än andra, tvärtom. För det mesta håller jag tyst om min kunskap eller mina åsikter eftersom det är meningslöst att yttra något, men det blir svårt att känna någon samhörighet med folk; ungefär som det kan vara svårt att känna samhörighet med en grupp åttaåringar. Jag är snäll och artig mot alla, men det skiner alltid igenom till slut att jag inte känner mig som en vän till folk, utan mer som en "främling under civiliserade former". Det känns bara som om vi är i vägen för varandra, som när föräldrar plötsligt vill hänga med sina femtonåringar ut en lördagskväll för att lära känna sina barn.

Givetvis har jag vid tillfällen känt en samhörighet med andra; samtliga har varit exceptionellt intelligenta. Tyvärr har jag ju någon sort funktionshinder eller liknande (inom koncentration, sömn och "få-det-gjort") vilket gör att alla mina gamla vänner har åkt ifrån mig i livet och nu har vi ingenting gemensamt. Nu är jag liksom ensam kvar utan att för den sakens skull ha en antisocial personlighet eller vara särskilt excentrisk. Jag känner bara aldrig någon gemenskap med andra, för det finns ingen sådan gemenskap.

Det hela har varit särskilt problematiskt i vården när jag har sökt hjälp för mina koncentrationsproblem. Jag märker snabbt att vårdpersonalen inte är i närheten av min nivå, och oftast har de dessutom mindre kunskaper inom fackområdet än vad jag har då jag läser väldigt mycket, fort, och har gott minne. En annan sak jag ofta har märkt är att många läkare och psykologer har en såpass dålig engelska att de missförstår information. Det blir svårt för mig att säga något eftersom jag ju automatiskt har "sinnessjuk"-stämpeln på mig då jag söker för psykiatriska problem. Samtidigt kan jag inte ta det de säger på allvar om jag vet att de har fel. Det känns återkommande som om jag befinner mig i Kafkas "Processen".

Är det detta som är Asperger?

TiredButHappy skrev:Är det detta som är Asperger?

Omöjligt att säga över nätet, men tycks mig inte utesluta det. Och koncentrationsproblemen kan tyda på AD(H)D – de båda tillstånden går i varandra, eller rättare sagt, begreppsapparaten torde vara rätt enkel och yxig jämfört med verkligheten. (Kanske inte allt som nu kan heta Asperger borde heta det heller, men utan forskningsrön kan vi inte veta, och hjälp måste kunna legitimeras till folk som behöver det.)

Vet inte vad "väl insatt i diagnosen" innebär i ditt fall: man kan nog få rätt olika intryck beroende på vilka källor man sätter sig in i. Den "klassiska" bilden i riktning mot hyperlogisk underkänslomässig data-/tågtidtabellsnörd utan "empati", "manlig" även i kvinnokropp, finns det ju aspergare som snarare är motsatsen mot. Kritierierna får man också tolka litet flexibelt, särskilt för kvinnor och vuxna, eftersom många insikter om sådana kom till forskarna först efter att de myntades.

Det där kafkaiska och litet annat kan nog fler än jag känna igen.

Zombie skrev:

TiredButHappy skrev:Är det detta som är Asperger?

Omöjligt att säga över nätet, men tycks mig inte utesluta det. Och koncentrationsproblemen kan tyda på AD(H)D – de båda tillstånden går i varandra, eller rättare sagt, begreppsapparaten torde vara rätt enkel och yxig jämfört med verkligheten.

För att förtydliga: AD(H)D är betydligt vanligare än asperger syndrom så AS medför AD(H)D i större utsträckning än tvärtom.

Zombie skrev:Den "klassiska" bilden i riktning mot hyperlogisk underkänslomässig data-/tågtidtabellsnörd utan "empati", "manlig" även i kvinnokropp, finns det ju aspergare som snarare är motsatsen mot.

Ok, men då borde man ju rimligtvis ta bort dessa egenskaper helt ur diagnosen eller åtminstone skapa en typ A och typ B osv? Jag vet att det inte är så man gör med neuropsykiatriska sjukdomar/symptom men bla pga detta känns de ju ofta väldigt luddiga och rent av oseriösa.

TiredButHappy skrev:Ett problem jag dock ofta har märkt är att det är väldigt svårt för mig att diskutera saker med "normalbegåvade" människor, detta eftersom jag allt som oftast ligger hästlängder före dem i intelligens.

Det där är ett verkligt problem.

När man ligger ett visst antal iqsteg ifrån varandra har man svårt att göra sig förstådd. Siffran 30 dyker upp i huvudet, vet inte om den stämmer, men det är ett känt och verkligt problem.

Jag ser mig inte som överintelligent men känner ändå igen mig i trådstartarens dilemma. De flesta människor tråkar ut mig, jag tycker inte de säger något intressant eller vet särskilt mycket.
Men det kan ju bero på att jag har andra intressen än Svenne Banan; de pratar fotboll & fredagsmys och jag om ngn gammal författare & aspergerfrågor. Intressena synkar inte och inte livsåskådningen heller.

Eller för att förtydliga; såhär brukar det kännas i samtal med vårdpersonal:

Jag: jaha, men om symptomen är att man antingen har ett överdrivet logiskt tänkande och bristande empati eller att man inte har ett överdrivet logiskt tänkande och bristande empati; då är det ju inte mycket till diagnos?

Vårdpersonen: ja, att du tänker så där tyder på en rigid logisk begreppsbild och alltså Asperger.

Jag: men det var ju ett ickesymptom eftersom motsatsen också är ett symptom?

VP: jag förstår att sånt här kan vara svårt för en person som du att förstå.

Jag: nej, jag har inte svårt att förstå, jag tycker att du har fel.

VP: ja, känner du så? ja... det är inte så farligt. Ta det nu bara lugnt lilla du. Det finns en empatisk komponent som du inte alltid kan uppfatta.

Jag: kanske det, men jag uppfattar den nu; du beter dig som en översittare och en idiot!

VP: (antecknar och mumlar) patienten får oförklarliga plötsliga vredesutbrott som han riktar mot de vårdande institutionerna, kanske ligger det en nypa paranoid schizofreni med i grytan också

Jag: men hur menar du människa? Ska du använda ett ilskeutbrott som ett argument för oempatiskt och kallt logiskt tänkande?

VP: det är ett klassiskt tecken på Asperger att man blir arg när man blir ifrågasatt.

Jag: nej, det är det ju inte alls! Kolla i DSM IV, det står inget om det där!

VP: se där; det faktum att du har läst DSM IV tyder på ett osocialt specialintresse; typiskt Asperger! Cogito ergo sum!

Jag: men herregud, du menar ju quod erat demonstrandum!

VP: ...

Jag: Åh... touché.

TiredButHappy skrev:

Zombie skrev:Den "klassiska" bilden i riktning mot hyperlogisk underkänslomässig data-/tågtidtabellsnörd utan "empati", "manlig" även i kvinnokropp, finns det ju aspergare som snarare är motsatsen mot.

Ok, men då borde man ju rimligtvis ta bort dessa egenskaper helt ur diagnosen eller åtminstone skapa en typ A och typ B osv? Jag vet att det inte är så man gör med neuropsykiatriska sjukdomar/symptom men bla pga detta känns de ju ofta väldigt luddiga och rent av oseriösa.

Om man borde ta bort dem eller inte beror på vad asperger fysiologiskt sett är, och det vet man inte.

Det tycks vara ett vanligt missförstånd att om tillståndet rymmer motsatser så är diagnosen oseriös; men säg att det är fråga om obalanser och inte nedsättningar i dessa känsligheter, intuitions-/logikgrader och så vidare som det bland annat är frågan om. Obalanser kan slå både uppåt och nedåt.

Det finns också gott om aspergare som är överkänsliga för ett och underkänsliga för annat, och det vore också svårt att förena med någon tes om att det måste vara bara det ena. Sätter man sig fördomsfritt in i vilka som faktiskt uppfyller kriterierna så ser man kontinuiteten tydligare och då ser det kanske också mindre luddigt ut.

Zombie skrev:Om man borde ta bort dem eller inte beror på vad asperger fysiologiskt sett är, och det vet man inte.

Nä, det förstår jag, och jag kan såklart se att det skulle kunna finnas fysiologiska åkommor som yttrade sig på dessa olika vis, men det känns som om man är ute på väldigt lösa boliner när man börjar bygga en diagnos utifrån ett sådant rundgångsresonemang innan man har hittat en neurologisk orsak eller åtminstone mätbara gemensamma nämnare. Därav känslan av oseriositet.

TiredButHappy skrev:Nä, det förstår jag, och jag kan såklart se att det skulle kunna finnas fysiologiska åkommor som yttrade sig på dessa olika vis, men det känns som om man är ute på väldigt lösa boliner när man börjar bygga en diagnos utifrån ett sådant rundgångsresonemang innan man har hittat en neurologisk orsak eller åtminstone mätbara gemensamma nämnare. Därav känslan av oseriositet.

Man kan kritisera all psykologi (och medicin för den delen) på dessa grunder då två personer aldrig är riktigt lika och således reagerar på olika sätt. Kategorisering är knepigt i alla icke exakta vetenskaper. Alternativet är alltså att inte ha några diagnoser alls. Tyvärr lämnar det här utrymme för feltolkningar och dåliga utredningar. Det är för övrigt ett känt faktum att hög begåvning ibland felaktigt tolkas som asperger.

Varför gjordes utredningen övh?

Att missa att få saker gjort påminner om ADD.

Asperger diagnos innebär inte avsaknad av empati, det där verkar VP fått om bakfoten. Däremot kan det finnas problem att kommunicera empatin på ett sätt som oförstående NT är kapabla att ta in. Det som är central i asperger är väl den sociala interaktionssvårigheten.

Har fått höra av folk som jobbar i vården privat att det är mycket skitsnack, revir, inte påpeka kejsarens kläder, maktspel osv. En miljö som inte direkt främjar raka rör.

plåtmonster skrev:Asperger diagnos innebär inte avsaknad av empati, det där verkar VP fått om bakfoten.

I stort sett alla verkar ha fått det om bakfoten. Även i vården. Och av vårdpersoner kan man åtminstone begära att de kontrollerar kriterierna. (Där står ingenting om empati.) Men det gör de inte, eller så brister läsförståelsen (vilket den gör oftare än man kunde tro). Och lutar de sig sedan istället mot en "klinisk erfarenhet", som är mer begränsad än de inser (vill inse), och inte är skolade i hur mycket av ens begreppsbildning som är självuppfyllande, det vill säga man ser det man väntar sig att se och ser inte det man inte väntar sig... ... och sedan är det det man för vidare till allmänheten.

Suck.

plåtmonster skrev:Har fått höra av folk som jobbar i vården privat att det är mycket skitsnack, revir, inte påpeka kejsarens kläder, maktspel osv. En miljö som inte direkt främjar raka rör.

Samma här.

OBS: "dialogen" med VP var bara ett skämtsamt tillskruvat fiktivt exempel. Exakt så där har det aldrig gått till. Men inte långt ifrån, tyvärr.

Det finns en anledning till att man utvecklade "den vetenskapliga metoden", med dubbelblind studier, peer-review, falsiferbarhet, osv.. När man programmerar märker man lätt vilka virrvägar man lätt hamnar i eftersom datorn obehörligen kastar misstagen i ansiktet på en direkt, utan sociala mjukheter. Vårdpersonalen verkar sakna insikt i hur virrig den mänskliga hjärnan kan vara om man ej kompenserar och uppmärksammar det.

Krake skrev:

TiredButHappy skrev:Nä, det förstår jag, och jag kan såklart se att det skulle kunna finnas fysiologiska åkommor som yttrade sig på dessa olika vis, men det känns som om man är ute på väldigt lösa boliner när man börjar bygga en diagnos utifrån ett sådant rundgångsresonemang innan man har hittat en neurologisk orsak eller åtminstone mätbara gemensamma nämnare. Därav känslan av oseriositet.

Man kan kritisera all psykologi (och medicin för den delen) på dessa grunder då två personer aldrig är riktigt lika och således reagerar på olika sätt. Kategorisering är knepigt i alla icke exakta vetenskaper. Alternativet är alltså att inte ha några diagnoser alls. Tyvärr lämnar det här utrymme för feltolkningar och dåliga utredningar. Det är för övrigt ett känt faktum att hög begåvning ibland felaktigt tolkas som asperger.

Känt faktum?? Källa tack. Det för mig okänt

TiredButHappy skrev:... Det känns återkommande som om jag befinner mig i Kafkas "Processen".

Är det detta som är Asperger?

Welcome!
Join the club.

LOL, den där dialogen räddade min hemska dag. Har själv haft god kontakt med vården men jag känner igen det generella konceptet.

TiredButHappy skrev:Baron-Cohen säger att jag ligger på en normal nivå för en datoringenjör (vilket jag är).

Vad är "normal nivå för en datoringenjör" när det gäller intelligens? Vad räknas f.ö. som "datoringenjör" nuförtiden? Finns det några "normalvärden" för andra ingenjörsyrken? (Är nyfiken eftersom jag själv är ingenjör).

Jag misstänker att den där känslan av att andra är dumma och att man inte har tålamod med dem handlar mer om hur socialt intresserad och begåvad än hur intelligent man är.

Jag känner t.ex. en person som (liksom jag själv) har diagnosen asperger och som i mycket högre grad än jag anser att människor är korkade och allmänt odrägliga. Han har en intelligens rejält över genomsnittet men avsevärt lägre än vad jag har. Jag tror att skillnaden i vår upplevelse av andra människor ligger i att han i grunden är ganska ointresserad av andra människor och har svårt att förstå sig på hur de resonerar, medan jag är oerhört intresserad av människor.

TiredButHappy skrev:Problemet är att de flesta resonemang som folk har känns bara ogenomtänkta; att typ "det där hade jag redan vänt på tjugo gånger när jag var tio år gammal; har du inte kommit längre än så?".

Oerhört vanligt bland Aspergare. Vi får folk här för jämnan som tycker de är för smarta för ditt eller datt.

Jag hörde häromdagen om någon rapport om särbegåvade barns svårigheter i skolan. En kille hade funderat på att sniffa lim för att bli lika korkad som sina klasskamrater, i förhoppning om att bli mera accepterad.

Kvasir skrev:Jag hörde häromdagen om någon rapport om särbegåvade barns svårigheter i skolan. En kille hade funderat på att sniffa lim för att bli lika korkad som sina klasskamrater, i förhoppning om att bli mera accepterad.

Och sorgligt nog tyder ju det på att han missförstått problemet helt. Aspergare/särbegåvade blir inte illa omtyckta för att vi är intelligenta. Vi blir illa omtyckta för att vi är så osannolikt obegåvade på det sociala området (i jämförelse med våra egna och omgivningens förväntningar).

Ibland tror jag verkligen att vi gör dessa barn en otjänst när vi (i all välmening givetvis) fokuserar på deras starka sidor istället för att våga tala om att de här barnen har svaga sidor! När man har ett handikapp som man inte själv kan se eller uppfatta, så är man helt beroende av att de vuxna i omgivningen ser och förklarar handikappet. Inte bara låtsas som ingenting eftersom man "ändå är så begåvad".

Gafsan skrev:

Kvasir skrev:Jag hörde häromdagen om någon rapport om särbegåvade barns svårigheter i skolan. En kille hade funderat på att sniffa lim för att bli lika korkad som sina klasskamrater, i förhoppning om att bli mera accepterad.

Och sorgligt nog tyder ju det på att han missförstått problemet helt. Aspergare/särbegåvade blir inte illa omtyckta för att vi är intelligenta. Vi blir illa omtyckta för att vi är så osannolikt obegåvade på det sociala området (i jämförelse med våra egna och omgivningens förväntningar).

Ibland tror jag verkligen att vi gör dessa barn en otjänst när vi (i all välmening givetvis) fokuserar på deras starka sidor istället för att våga tala om att de här barnen har svaga sidor! När man har ett handikapp som man inte själv kan se eller uppfatta, så är man helt beroende av att de vuxna i omgivningen ser och förklarar handikappet. Inte bara låtsas som ingenting eftersom man "ändå är så begåvad".

Till stor del, ja, men det största problemt är att det ofta inte hjälper, för att skolan och dess personal totalt saknar förmåga att förstå problemet. Sagt av egen erfarenhet från sambons barn och deras skola.

Kvasir skrev:Till stor del, ja, men det största problemt är att det ofta inte hjälper, för att skolan och dess personal totalt saknar förmåga att förstå problemet. Sagt av egen erfarenhet från sambons barn och deras skola.

Jag kan tänka mig att det är väldigt varierande. Mina barn har haft turen att gå i en skola där personalen har haft otroligt bra kunskap/inställning kring dessa frågor. Jag har ett barn med AS-diagnos och skolan har hela tiden, redan innan han fick diagnos, haft en otroligt bra inställning och förstått hur han fungerar. De har förstått att han har otroligt lätt för det mesta och ligger långt före sina jämnåriga rent intellektuellt, att han har mycket dåligt tålamod för saker han inte är intresserad av och att han rent socialt fungerar på samma nivå som betydligt yngre barn (utan att inse det själv, naturligtvis). Ett av mina andra barn barn har också en tämligen ojämn begåvning (efter vad det verkar, han är inte utredd eller diagnosticerad) men även här tycker jag att skolan har visat stor förståelse för hans förmågor och behov på olika områden.

Jag önskar att alla barn fick gå i en lika bra skola, med lika bra lärare!

Gafsan skrev:Jag önskar att alla barn fick gå i en lika bra skola, med lika bra lärare!

Skolverket skrev en rapport för några år sedan om hur skolan fungerar för barn med AS. Det var bedrövlig läsning, redan i inledningen. Skolverket förefaller väl medvetna om problemet, men de verkar inte kunna göra så mycket mera än att gå hårt åt skolor som blir anmälda när skadan redan är skedd. Grundproblemet är väl som vanligt, de allra flesta människor är oförmögna att förstå NPF, och oförmögna att förstå att de inte förstår.