Ni som har barn - hur upplever ni ert föräldraskap? Möter ni några svårigheter som följd av att ni har Asperger?

Jag har en son som är 3 år. Tycker att det svåraste är min känslighet i perceptionen, eftersom barn såklart låter och stökar Kraven på sociala kontakter är också ett område som är tufft, främst när det gäller att umgås med andra föräldrar och deras barn.

Hade varit kul att höra vad andra föräldrar med asperger upplever.


Moderator. Flyttat från Att leva som Aspergare.

maris skrev: Kraven på sociala kontakter är också ett område som är tufft, främst när det gäller att umgås med andra föräldrar och deras barn.

Samma här. Förfärligt!
Vänta bara till skoltiden...hoppas du har backup!

maris skrev:Kraven på sociala kontakter är också ett område som är tufft, främst när det gäller att umgås med andra föräldrar och deras barn.

Välkommen till forumet.

Jag är ingen förälder men tänkte skriva lite ändå, då jag känner igen problemet. Har också problem med ljudperceptionen, speciellt vid stress. Det blir så klart svårt i sociala situationer och med barnfamiljer. Jag har funderat mycket på vad man kan göra åt det men inte kommit någon vart än.

Det yttrar sig som en kraftig trötthet efter ett tag och jag känner att jag måste få en paus. Inte så lätt att fungera socialt då.

Kanske skulle något hjälpmedel som hörselproppar med inbyggt filter kunna fungera. Det finns tydligen diskreta sådana som tillverkas efter en avgjutning av hörselgången. Man ska kunna höra allt som sägs ändå fast det dämpar ljudnivån. Vet inte om det skulle hjälpa mig dock.

Kanske ett tips. Någon annan vet nog mer om detta?

Det er absolut hårdt at være AS og forældre. Jeg selv har en søn på 5 og en datter på 3 år. Sådanne børn larmer helt fantastisk meget, hvilket går direkte i mit centrale nervesystem. Jeg mister orienteringen og har svært ved at finde hoved og hale i noget. Fortsætter larmen i mere end 2 min, kan jeg ikke skelne mellem lydene. Jeg forsøger at lære dem at dæmpe sig (ikke skrue op for tevet så, det kan høres i hele huset, at være i lekhallen når de råber og skriger. Høre musik på værelset) så jeg kan gå fra larmen.

Med hensyn til samvær med andre forældre, som er svært for os alle, så er det noget jeg bare gør. Holder det ud, så længe det vare. Det er et område, som er vigtigt for mine børns udvikling (at lege med andre børn, besøge andre, gæster) og de skal ikke føle sig anerledes bare fordi jeg har svært ved det.

Jag håller helt med dig maris! Jag har två barn på 5,5 och 1,5 år. Man blir väldigt trött av allt ljud och stök hela dagarna. Det där med att umgås med andra föräldrar tycker jag är jobbigt också. Som tur är har jag en sambo som är väldigt social och utåtriktad. Han brukar sköta de kontakterna rätt mycket. Barnen måste ju få umgås med andra barn. Om jag var själv skulle det vara jättesvårt. Att ha barn är verkligen inte lätt, och när man har en funktionsnedsättning blir det ännu svårare. Men det äe ju ändå många som klarar det så det är väl bara att kämpa på.

Velkommen moirene!

Kul med en dansk här! Vi har några norrmän här sedan tidigare (själv har jag en mamma från Danmark)!

Jag förstår ditt problem med oväsendet, barn kan verkligen vara livliga och härja runt, speciellt när de triggar varandra. Det är inte heller lätt att få dem att förstå att man kan ta det lite lugnare när man är inne där ljuden blir värre. Du kanske kan prova att gå ut någon/några timmar varje dag med dom så att de får fara runt och bli lite trötta.

Jag har fyra barn som har fått stå ut med en del pga min as under deras uppväxt. Jag fick as-diagnosen alldeles nyligen och har ännu inte kommit på allt de fått stå ut med pga mig.

Barnen är 9, 15, 16, 18 år gamla.

Ljudkänsligheten är en påtaglig sak. Så fort de gör något som låter blir jag galen. Försöker står ut men det fungerar bara en stund. Sen ber jag dem dämpa sig. De tre äldsta var nog ganska lugna i sig själva som väl var. Den yngste som har adhd är väsentligt mera livlig och med honom är det svårare. Jag sätter i headsetet i öronen. Det dämpar ljudet lite. Han är inte lika resonabel som sina äldre syskon och han far ofta fram som en tornado och det väsnas och ger upphov till många konflikter.

Jag har haft svårt att stödja barnen i sina sociala kontakter eftersom jag har svårt med sådana själv. De gick/går i en skola med stort upptagningsområde så klasskamraterna var utspridda över hela stan. De kunde inte ta sig till dem själva när de var små. Hemma på gatan hade de bara några få kompisar. Jag valde ut kompisar till barnen vars föräldrar jag klarade av rent socialt, och det var inte många. Men som tur var hade iallafall de tre äldsta varandra. De är mycket tajta och har lekt bra tillsammans.

Värre är att jag har haft så svårt att läsa av dem. Jag förstod inte hur illa det kunde vara för dem när de var ledsna och hade svårt att trösta dem. Ena dottern sa häromdagen att "det liksom inte hjälpte när du tröstade mig när jag var liten". Med sonen som är 9 år tror jag att det går bättre. Jag har ju trots allt lärt mig av de tre första barnen.

Jag har inte förstått när det är lämpligt att säga vissa saker till dem. Jag kunde/kan till exempel berätta en tråkig nyhet vid helt fel tillfälle vilket orsakar dem större oro än om jag hade valt ett bättre tillfälle.

När barnen berättar saker för mig som jag inte tycker är särskilt intressanta, tex någon episod från skolan, har jag svårt att lyssna och ta till mig det de säger. Sedan glömmer jag nästan alltid bort det de berättade. Är det något intressant de berättar är det helt annorlunda. Då lyssnar jag intresserat och vill veta mera och minns vad som sagts.

Jag vill ha saker på ett visst sätt och det ber jag dem alltid att foga sig efter trots att de kanske vill ha det på ett annat sätt.

De säger ofta till mig att jag säger oförskämda saker till andra, att jag gör opassande saker eller att jag låter arg och jag förstår vid dessa tillfällen aldrig inte vad de pratar om.
Att bjuda hem folk eller att låta oss bjudas hem till andra förekommer så gott som aldrig så det har de inte fått träna sig i.

Det finns nog flera saker än dessa som barnen har påverkats av genom min as. Men som sagt fick jag diagnosen för bara några veckor sedan. Jag vet inte så mycket om den ännu men håller på och läser in mig. Jag pratar mycket med barnen om mina tillkortakommanden och har bett en av våra kontakter på bup att hon ska förklara för barnen vad as innebär så att de även får höras det från en utomstående.

Jag är ensam med barnen och pappan har vissa brister så jag tror inte att han i särskilt hög grad har kompenserat för mina oförmågor.

Jag har tre barn som är 6, 10 och 12 år gamla. Jag tycker faktiskt att föräldraskapet är ett av de områden där jag har fungerat som bäst. Barn har behov av rutiner, förutsägbarhet, mat, sömn, fysisk rörelse, stimulans etc på en nivå som är begriplig för mig. Jag har älskat att ha småbarn för att livet blir så "tydligt" då. Jag har som tur är inga problem med höga ljud eller så, så jag har aldrig störts av sånt. När barnen blir äldre blir de mera subtila i sina behov och önskemål så då är det lite svårare, men eftersom man är med "hela vägen" så har man ju lärt sig varteftersom.

När det gäller barnens behov av sociala kontakter så har jag ibland dåligt samvete för att vi har så litet umgänge med andra, men jag vet ju att det kan vara likadant för många föräldrar, oavsett om man har AS eller ej. Vi umgås iaf med min släkt, så det är alltid något. Jag har inga problem med att t.ex. gå på föräldramöten osv eller prata med barnens kompisars föräldrar, men det är inte så ofta som vi umgås familjevis med familjer utanför släkten.

@Vifslan,
läser med stort igenkännande! Har tre döttrar, idag 23, 24, 27 och utflugna med egna liv.

Har själv dels en faktisk diagnos och en egendiagnos (AS).
Har med självinsikten om dessa diagnoser, vilket kommit fram på senare år, kunna se och förstå mycket av vad som varit.

Det jag tänker speciellt på, i det du skriver, är att du försöker på olika sätt förklara och förmedla till dina barn, en insikt om vad din AS kan innebära, hur det yttrar sig osv. Detta är mycket mycket bra och värdefullt!
Jag har sett hos mina barn att de har kunnat se tillbaka och om-förklara, i sina egna tankar, en del upplevelser som det tidigare kännt svårt. De har blivit stärkta av detta!
Barn är kloka och när en behandlar dem med respekt, inte gör för stor sak av att de är barn, utan förklarar så tydligt och sakligt som möjligt så tar de till sig det en berättar. Jag uppfattar det som att de hittar en trygghet i tydlighet och begriplighet även om de inte på djupet förstår.

Jag dristade mig nyligen till att fråga mina barn (15 och 13 år gamla) om de märkte att jag är handikappad och om de uppfattade att det gick ut över dem på något vis. Det visade sig att det de har plockat upp är mitt behov av lugn och tystnad när jag varit ute på något, möten eller affären t.ex, och att jag tycks vara väldigt trött efter sådana saker. Till min lycka uppfattade de dock inte att något har gått ut över dem på ett negativt sätt.

Gafsan skrev:Jag har tre barn som är 6, 10 och 12 år gamla. Jag tycker faktiskt att föräldraskapet är ett av de områden där jag har fungerat som bäst. Barn har behov av rutiner, förutsägbarhet, mat, sömn, fysisk rörelse, stimulans etc på en nivå som är begriplig för mig. Jag har älskat att ha småbarn för att livet blir så "tydligt" då. Jag har som tur är inga problem med höga ljud eller så, så jag har aldrig störts av sånt. När barnen blir äldre blir de mera subtila i sina behov och önskemål så då är det lite svårare, men eftersom man är med "hela vägen" så har man ju lärt sig varteftersom.

När det gäller barnens behov av sociala kontakter så har jag ibland dåligt samvete för att vi har så litet umgänge med andra, men jag vet ju att det kan vara likadant för många föräldrar, oavsett om man har AS eller ej. Vi umgås iaf med min släkt, så det är alltid något. Jag har inga problem med att t.ex. gå på föräldramöten osv eller prata med barnens kompisars föräldrar, men det är inte så ofta som vi umgås familjevis med familjer utanför släkten.

Håller helt med här!
Innan jag fick barn var livet otäckt oförutsägbart och jag hade ingen aning om någonting kände det som...
När jag fick barn så vaknade jag upp och plötsligt hade jag något väldigt meningsfullt att leva för och väldigt tydligt vad jag skulle göra.
Sen dess har det i princip bara varit att fungera som mamma som gäller för mig.
Visst är det tufft med höga ljud, bråk, när man är trött osv, verkligen... Men det är det värt anser jag.
Och jag tror att jag iaf duger hyfsat..
Är absolut ingen superförälder, men good enough tror jag faktiskt.

Jag har ingen diagnos men ska utredas för asperger, add och dyskalkyli. Däremot så har jag två barn.
Det jobbigaste för mig i föräldraskapet är när de är högljudda, jag är känslig för höga ljud. Sedan så är det just det sociala. Jag har tur som har en väldigt social sambo. Han får sköta det mesta där.

Jag älskar att vara förälder men visst har mitt föräldraskap brister det tror jag allas har mer eller mindre. Jag har jag ett starkt behov av egen tid, att bara vara själv och pyssla med mina grejjer. Eftersom jag dessutom har lätt för att vara uppe sent så sitter jag ibland till klockan två för att hinna med det. Inte alls så fiffigt då jag är tvåbarns mor samt studerar på heltid men ändå nödvändigt för mig. Jag är ständigt trött om dagarna och på kvällen natten kvicknar jag till.

I somras märkte jag väl av mina tillkortakommanden då jag inte klarade av att själv gå med de små till lekparken. De är 2 och 4år och väldigt aktiva. Springer och busar åt olika håll och slog helt hål på mitt kontroll och trygghetsbehov. Men inga oöverstigliga problem.

Angerboda skrev:Jag har ingen diagnos men ska utredas för asperger, add och dyskalkyli. Däremot så har jag två barn.
Det jobbigaste för mig i föräldraskapet är när de är högljuda, jag är känslig för höga ljud. Sedan så är det just det sociala. Jag har tur som har en väldigt social sambo. Han får sköta det mesta där.

Jag älskar att vara förälder men visst har mitt föräldraskap brister det tror jag allas har mer eller mindre. Jag har jag ett starkt behov av egen tid, att bara vara själv och pyssla med mina grejjer. Eftersom jag dessutom har lätt för att vara uppe sent så sitter jag ibland till klockan två för att hinna med det. Inte alls så fiffigt då jag är tvåbarns mor samt studerar på heltid men ändå nödvändigt för mig. Jag är ständigt trött om dagarna och på kvällen natten kvicknar jag till.

I somras märkte jag väl av mina tillkortakommanden då jag inte klarade av att själv gå med de små till lekparken. De är 2 och 4år och väldigt aktiva. Springer och busar åt olika håll och slog helt hål på mitt kontroll och trygghetsbehov. Men inga oöverstigliga problem.

Känner igen mig så mycket. Det kunde varit jag som skrivit nästan allt det där, fast jag har ett barn, inte två.

Angerboda skrev:Jag har ingen diagnos men ska utredas för asperger, add och dyskalkyli. Däremot så har jag två barn.
Det jobbigaste för mig i föräldraskapet är när de är högljuda, jag är känslig för höga ljud. Sedan så är det just det sociala. Jag har tur som har en väldigt social sambo. Han får sköta det mesta där.

Jag älskar att vara förälder men visst har mitt föräldraskap brister det tror jag allas har mer eller mindre. Jag har jag ett starkt behov av egen tid, att bara vara själv och pyssla med mina grejjer. Eftersom jag dessutom har lätt för att vara uppe sent så sitter jag ibland till klockan två för att hinna med det. Inte alls så fiffigt då jag är tvåbarns mor samt studerar på heltid men ändå nödvändigt för mig. Jag är ständigt trött om dagarna och på kvällen natten kvicknar jag till.

I somras märkte jag väl av mina tillkortakommanden då jag inte klarade av att själv gå med de små till lekparken. De är 2 och 4år och väldigt aktiva. Springer och busar åt olika håll och slog helt hål på mitt kontroll och trygghetsbehov. Men inga oöverstigliga problem.

Känner också igen allt väldigt mycket.

Tack Jesters tear och KalleKus. Märklig och smått fantastisk känsla att finna folk vars upplevelser är så pass lika ens egna. Är inte direkt van med det.

Tycker det är fel.

I vår familj, bestående av mig och min make plus 3 barn i åldrarna 15, 13 och snart 4, har vi oss båda föräldrar med AS plus vår äldsta dotter med AS. (Vår son har dessutom kraftig ADHD.)
Det tuffaste som jag upplever är hur samhället ifrågasätter oss som föräldrar hela tiden.
Visst kan jag hålla med om allt det där med ljud, stress, kaos, sociala interaktioner med andra föräldrar, skola etc. Men det går ändå att hitta sätt att klara av vardagen på. Man måste bara hitta de sätt som fungerar för en själv.

Inget är dock så svårt att deala med som myndigheter som tror sig kunna allt om hur man ska fungera som förälder och som tror att AS är något som närmast kan liknas vid ett förståndshandikapp eller psykisk sjukdom, vilket i sin tur leder till att de tror att man är fullständigt okapabel till föräldraskap.
Någon mer som upplevt det så?

Kul att höra lite om hur andra upplever ert föräldraskap och att det är tufft men att det faktiskt fungerar många gånger också. För min del har jag lätt för att ta mig an de praktiska momenten kring ett barn - tvätta klader, laga mat, städa etc. Dock är det betydligt värre med sådant som kräver interaktion - leka, lägga pussel, umgås etc. Helst vill jag att min son ska leka själv i närheten av mig medan jag gör annat, men det funkar ju inte alltid så. Någon som känner igen detta med att det är svårt att leka och interagera med ett barn?

Vill gärna höra hur ni ställer er till att ha flera barn när man har AS. Som jag läst i tråden har de flesta fler än ett och det är kul att det funkar för er. Jag är starkt tveksam till om det skulle funka för mig, helt enkelt för att jag är rädd för att inte orka. Jag skulle gärna ha ett syskon till min son för hans skull, men jag vet inte om det är en bra idé som nämnt. Jag har ett oerhört stort behov av egen tid utan krav och att hantera flera saker på en gång funkar inte för mig.

MassesAngel skrev:I vår familj, bestående av mig och min make plus 3 barn i åldrarna 15, 13 och snart 4, har vi oss båda föräldrar med AS plus vår äldsta dotter med AS. (Vår son har dessutom kraftig ADHD.)
Det tuffaste som jag upplever är hur samhället ifrågasätter oss som föräldrar hela tiden.
Visst kan jag hålla med om allt det där med ljud, stress, kaos, sociala interaktioner med andra föräldrar, skola etc. Men det går ändå att hitta sätt att klara av vardagen på. Man måste bara hitta de sätt som fungerar för en själv.

Inget är dock så svårt att deala med som myndigheter som tror sig kunna allt om hur man ska fungera som förälder och som tror att AS är något som närmast kan liknas vid ett förståndshandikapp eller psykisk sjukdom, vilket i sin tur leder till att de tror att man är fullständigt okapabel till föräldraskap.
Någon mer som upplevt det så?

Ja, jag känner igen det. Det är lätt att bli ifrågasatt bara för att man har den ena eller andra diagnosen. Personligen förstår jag inte varför många myndighetspersoner anser sig kunna dra genrella slutsatser utifrån en diagnos, eftersom det yttrar sig väldigt olika. Vissa är väldigt kapabla att vara föräldrar och andra är kanske mindre lämpade. Det handlar mest om okunskap och fördomar enligt mig. Tror man måste försöka stå på sig och hävda att ingen kan bedöma hur lämplig man är eller hur mycket man orkar som förälder bara utifrån diagnosen.

Satt mig och läste igenom den här tråden igen och upptäcker något i de flesta (om inte alla) inlägg som fascinerar mig. Det är meningar som börjar med, eller innehåller "jag har behov av" eller "jag behöver". Det jag finner så fascinerande med detta är att jag, från det jag blev förälder, stoppade undan alla "jag har behov av" och "jag behöver" långt ned i prioriteringslistan - faktiskt ända ned i botten. Idag är barnen 13 och 15 - gamla nog inte inte alls ha svårt att förstå om jag t.ex skulle säga "jag behöver få lite lugnt och tyst en timme för jag ska vila", ändå bär det mig emot något så enormt att säga något sådant - hur trött jag än är. Om jag någon gång gör det får jag nattsvart samvete för att jag dristar mig till att prioritera mig själv.

Nu tror jag att barnen har tjänat en hel del på att jag fungerar på detta vis - samtidigt frågar jag mig, efter att ha plöjt den här tråden, om det är mig det är "fel" på.

tahlia skrev:Satt mig och läste igenom den här tråden igen och upptäcker något i de flesta (om inte alla) inlägg som fascinerar mig. Det är meningar som börjar med, eller innehåller "jag har behov av" eller "jag behöver". Det jag finner så fascinerande med detta är att jag, från det jag blev förälder, stoppade undan alla "jag har behov av" och "jag behöver" långt ned i prioriteringslistan - faktiskt ända ned i botten. Idag är barnen 13 och 15 - gamla nog inte inte alls ha svårt att förstå om jag t.ex skulle säga "jag behöver få lite lugnt och tyst en timme för jag ska vila", ändå bär det mig emot något så enormt att säga något sådant - hur trött jag än är. Om jag någon gång gör det får jag nattsvart samvete för att jag dristar mig till att prioritera mig själv.

Nu tror jag att barnen har tjänat en hel del på att jag fungerar på detta vis - samtidigt frågar jag mig, efter att ha plöjt den här tråden, om det är mig det är "fel" på.

Det var en intressant iakttagelse. Jag känner igen det där i viss mån, fast för mig handlar det inte om att jag prioriterat ner mina egna behov utan att jag sällan är medveten om att jag har några behov. Åtminstone inga som inte går att kombinera med att vara småbarnsförälder. Jag har helt enkelt inte så värst mycket emot att bli väckt fjorton gånger per natt, aldrig få äta mer än tre tuggor mat utan att bli störd osv osv. Min föreställningsförmåga är så dålig att jag inte vet vad jag skulle ha gjort annars. Jag gillar när saker är tydliga. Småbarn är mycket tydliga.

Många aspergare verkar ju vara extremt känsliga och t.ex. bli överbelastade av olika sinnesintryck osv. Själv är jag snarare extremt okänslig.

(Jag kan iofs tillägga att jag har lärt mig otroligt mycket av mina barn, t.ex. att själv känna när jag är trött, hungrig, överstimulerad osv (det har jag lärt mig av att iaktta barnen och se hur de fungerar och sedan anta att jag förmodligen fungerar likadant själv).)

En del aspergare verkar vara bottenlösa hål av behov och krav på anpassning från omgivningens sida medan andra snarast inte verkar ha några behov eller preferenser öht och ytterligare andra pendlar mellan de båda ytterligheterna beroende på sammanhang. Gissningsvis är alltihop symptom på samma problematik, nämligen svårighet att tolka och hantera sina egna känslor och sinnesyntryck.

Själv får jag inte dåligt samvete när jag prioriterar mina egna behov. Jag tänker att jag prioriterar allas behov, även mina egna. Alla måste må bra, jag också. Snarast blir jag glad när jag upptäcker att jag behöver eller vill något, eftersom jag oftast inte vet vad jag vill eller behöver.

tahlia skrev:Satt mig och läste igenom den här tråden igen och upptäcker något i de flesta (om inte alla) inlägg som fascinerar mig. Det är meningar som börjar med, eller innehåller "jag har behov av" eller "jag behöver". Det jag finner så fascinerande med detta är att jag, från det jag blev förälder, stoppade undan alla "jag har behov av" och "jag behöver" långt ned i prioriteringslistan - faktiskt ända ned i botten. Idag är barnen 13 och 15 - gamla nog inte inte alls ha svårt att förstå om jag t.ex skulle säga "jag behöver få lite lugnt och tyst en timme för jag ska vila", ändå bär det mig emot något så enormt att säga något sådant - hur trött jag än är. Om jag någon gång gör det får jag nattsvart samvete för att jag dristar mig till att prioritera mig själv.

Nu tror jag att barnen har tjänat en hel del på att jag fungerar på detta vis - samtidigt frågar jag mig, efter att ha plöjt den här tråden, om det är mig det är "fel" på.

Självklart sätter man barnens behov i första rummet när man har barn, men man måste i någon mån ta hänsyn till sina egna behov också. Speciellt om man är funktionsnedsatt/extra känslig. Annars är risken att man kraschar.

Jag tror inte det är allt för många föräldrar som säger till sina barn att de måste låta mamma/pappa vara ifred för att föräldern vill vara själv en stund. Man kan lösa det på annat sätt. Jag har ett relativt stort behov av att vara för mig själv och jag får egen tid när dotterns pappa går ut och hittar på saker med henne. De går ut och leker förhållandevis ofta så då får jag min tid för mig själv. Sedan resonerar jag så, att även om det är kul för barn att ha syskon så skulle det inte fungera för mig att få ett barn till inom den närmsta tiden (även om övriga förhållanden skulle medge det och jag skulle vilja ha ett till). Jag skulle helt enkelt inte klara av att ha två småbarn. Jag har för mycket behov av ensamtid.

Om du aldrig prioriterat dig själv någonting har det nog varit negativt för dig. Jag hoppas jag inte låter okänslig nu, det är inte min mening i vilket fall. Jag vet inte om dina barns pappa finns med i bilden. Gör han inte det och ingen annan avlastning finns är det ju självklart lättare sagt än gjort att få lite tid för sig själv.

Fortytwo skrev:Jag tror inte det är allt för många föräldrar som säger till sina barn att de måste låta mamma/pappa vara ifred för att föräldern vill vara själv en stund,

Barn, nej absolut inte. Jag talar nu om tonåringar, där mina nu befinner sig.

Fortytwo skrev:Om du aldrig prioriterat dig själv någonting har det nog varit negativt för dig. Jag hoppas jag inte låter okänslig nu, det är inte min mening i vilket fall. Jag vet inte om dina barns pappa finns med i bilden. Gör han inte det och ingen annan avlastning finns är det ju självklart lättare sagt än gjort att få lite tid för sig själv.

Han fanns i bilden under småbarnstiden men han hade intressen och ett ganska rikt socialt liv och var sällan hemma, något jag förvisso inte hade något emot eftersom jag tyckte det var rätt skönt att vara ensam med barnen.
Tror det på något sätt hör min personlighet till egentligen, det här med att prioritera ned mig själv. Har väldigt svårt att säga nej när människor ber om något, helt oavsett om jag egentligen orkar eller inte och dristar jag mig till att göra det känner jag mig som ett stort egoistiskt svin.
Kanske har det varit negativt för mig men det har åtminstone varit positivt för de personer jag bryr mig om, och det räcker länge för min del.

Jag har två småbarn och helt ärligt så skulle det nu i den perioden de är i vara väldigt svårt för mig om jag vore ensamstående. Nu har vi inga planer att gå ifrån varandra jag och barnets far men jag kan kallt konstatera att jag skulle få stora problem som ensamstående till två små. Inte pga mina behov men bara det att klara den dagliga ruljansen med två små väldigt aktiva barn.

Att ta sig egen tid är nog nödvändigt för både mig och min sambo då vi i princip aldrig har barnvakt till båda barnen samtidigt. Ytterst sällan barnvakt alls till något av dem. Då blir den egna tiden än mer dyrbar. För mig och med min personlighet tar det sig uttryck i att vara själv hemma, virka läsa och sitta vid datorn och fnula på med det jag för tillfället är insnöad på. Sambon som är mer social av sig gör andra saker utanför hemmet och då passar jag på att mysa extra själv hemma med barnen.
Mina barn kommer alltid först de är mitt absolut största specialintresse men de är krävande och mitt behov av att sitta och pyssla med mina egna saker blir än mer nödvändigt för mig under perioder av stress. Nu går jag i skola och det tar väldigt mycket av mig.

Kommer nu på att jag måste bekräfta honom för den fantastiska insats han gör nästan varje morgon då det har blivit så att han nu gör i ordning ungarna inför dagis nästan varje dag, då jag behöver sova lite längre. Jag har tur som har en pappa till mina barn som är lika mycket förälder som jag är och som förstår mig så pass bra som han ändå gör. Vi hade planer på ett till barn som om det hade gått vägen skulle fötts nu i höst. Nu med facit i hand med barnens utveckling som den är så är det nog tur att det inte blev en till. Vi vill båda ha fler barn men det är nog vist att vänta så inte alla är små samtidigt.

Vi kompletterar varandra rätt bra även när det kommer till lek med barnen. Sambon älskar att leka med lego och det gör även båda barnen. Jag hatar lego det blir aldrig som jag vill och barnen leker i min värld på fel sätt med legot. Men då har de sin legofrälsta far. Jag gillar att pyssla med pärlor och göra smycken. Så det gör jag med dem. Rita leka med lera osv gillar alla i familjen. Låssaslekar sjukt ointressant att delta i men jag tycker det är oerhört fascinerande att lyssna på och iaktta min dotter som är ett lekgeni.

En granne kallade en gång min sambo för en superförälder till skillnad från sig själv då han inte skulle grejja att ta alla sina barn själv till stranden utan sin sambo. Men så är han jag bor med. Trygg och säker på sig själv. Jag skulle själv aldrig göra det, alltså ta barnen till en strand själv. Jag gör saker med dem på egen hand utomhus men det måste vara för mig väldigt säkert. Vill inte stå där alldeles hispig och behöva avbryta deras lek för att mitt kontroll och trygghetsbehov spricker. Det hände en gång i somras på en lekpark. Barnen märkte nog inte av det på annat vis än att vi packade ihop och gick hem tidigare än tänkt och att deras lek tog slut. Men för mig blev det ett stort nederlag och så jämför jag mig med alla andra.

Alltså hur dumt är det inte att ha en lekpark alldeles vid en parkering och inte ha stängsel emellan?