Allanna skrev:Undrar om min totala besatthet av hur kroppen fungerar (hälsa, träning, behov av återhämtning, näring etc), vad de olika musklerna heter (helst på både latin och svenska) och mat (recept, näringsinnehåll, temperaturer etc) kan räknas som specialintressen.

Allt som oftast börjar jag prata om antingen något recept jag snöat in på och prompt ska testa eller en ny variant av något pass jag vill testa, eller en ny övning för att träna en viss muskelgrupp... Jag är hopplös, för om jag kommer igång och pratar om något av det blir jag väldigt svår att stoppa

Jag brukar säga att träning är mitt största intresse, men det är ändå generellt. Skulle jag däremot intressera mig för träning, återhätning och övningar enbart för t.ex. biceps. DÅ skulle det nog räknas som specialintresse....

Kahlokatt skrev:Specialintresse = Allt som NT-personer tycker det är konstigt att man kan vara intresserad av. Att stå på Råsunda och vråla AAAAAAAIIIIIIKÅÅÅÅÅÅÅÅÅ är således inte ett specialintresse.

Men det är väll inte sant? Om en aspie är intresserad av att stå på Råsunda och vråla AIK tillsammans med tusentals andra suportrar så kan det fortfarande klassas som ett specialintresse, om aspien är där varje match, om aspien samlar på AIK-prylar, om aspien kan allt om laget, om aspien kan rabbla alla spelare som varit med sedan 1973 osv, då är det faktiskt ett specialintresse så gått som något trots att han delar det tillsammans med tusentals NT-personer.

Och där vill jag inflika det jag skrev i inlägget ovan, att även NTs kan ha specialintressen men det är ganska få procent av NTs som har det.

Mitt specialintresse baseras aldrig på att lära mig en viss sorts kunskap och kasta mig över alla böcker inom det fakta området förutom själva AS diagnosen.
Tror jag skiljer mig mycket gentemot den typ vanliga aspen och specialintressen. Tycker nästan det blir lite nördigt när man vänder ut och in på ett ämne att jag nästan skäms. Kanske är det en undermedveten handlig jag oftast bär med mig att jag alltid passa in och inte göra bort mig .)... Enormt störande
Inte för jag brukar göra det tror jag, ifall jag gör det, så skrattar jag oftast bort det på vanligt NT vis.

Jag mer fastnar för aktiva handlingar, som att spela teater, utöva en kampsport, försöka vara bäst i ett dataspel eller träna stenhårt på Gym, just det som gäller nu.

Är det en sport eller virtuellt spel mot andra, skall jag helst vilja bli bäst inom det, annars intresserar det mig inte om jag märker talangen saknas även om intresset består. Och intuitivt bygger hjärnan en plan hur jag skall bete mig/lära för att nå det målet aka bli bäst... Har utvecklat det mer till att bli så bra som möjligt utan att känna av en press att jag måste vara bäst som det var innan för att inte tröttna för fort lr alls. Det är ungefär som en väg på en karta rits, och jag får riktlinjer serverade för hur jag ska göra för att nå mitt mål.

Är väldigt faktiskt lat även inom mitt "special intresse" när det gäller att ta reda på fakta, nästan så NT människor är mycket mer aspiga än mig i det avseendet. Jag lär mig mer genom att prova mig fram och känna mig för. Och är det något jag inte kan men måste för att utveckla mig själv, då tar jag reda på det, men jag har inget överdrivet behov att kunna rabbla fakta

Måste medge jag är lite avundsjuk på människor som kan födjupa sig maniskt sådär. Visst har det hänt att man fått sina ryck och intresserat sig mycket för en speciell nisch i exempelvis: Fysik,Psykologi men inte alltför ofta det händer tyvärr.
Hade jag velat bli fysiker eller psykolog då kanske jag skulle få ett påtvingat intresse inom detta för att bli väldigt kunnig.

Problemet att jag går in detta intresset och bygger hela mig liv efter hur jag skall få bästa stimulans, vilket påverkas förstås av också vilka levnadsförhållanden jag har.
När jag gjort det under en perdiod och intresset nästan känns lite seriöst, då tröttnar jag och blir nästan lite utbränd på det och kan sluta plötsligt. Så fort det inte är nöje eller en hobby men man kanske skall ansöka till en teaterskola dvs gå på auditions, lr kanske tjäna pengar på det tröttnar jag direkt oftast. Det ska vara kul även om jag går in för det hur seriöst som helst och lever mitt liv därefter så ska det kännas som en hobby för mig.

jaja...

Att man gör det oavsett vad folk tycker om saken.

Vad skiljer egentligen ett specialintresse från ett intresse?

När jag fick min diagnos precis innan sommaren ansåg min utredare att jag uppfyller nästan alla kriterier för att få diagnosen Asperger, men att jag inte hade några specialintressen och därför fick diagnosen Autismliknande Tillstånd. Samtidigt hade jag en del intressen då, som jag tyckte var viktigare än att umgås med människor.

Då var jag väldigt intresserad av skönhetsprodukter, och tror faktiskt att det var nästan det enda jag tänkte på. Förlorade flera tusen och umgicks lite med en väldigt utseendefixerad tjej, eftersom hon var den enda som inte blev trött på mig när jag pratade med henne om det.

Tog upp det här med pappa, som sade att mina intressen växlade för mycket för att anses som specialintressen. Hade det varit ett specialintresse, så hade jag haft det sedan jag var mycket lite. Jag trodde honom, men efter att ha läst lite om vad ni har skrivit så verkar det som om ni är ungefär lika inne i era intressen som jag är.

Efter att ha släppt mitt intresse för utseendet gick jag tillbaka till de intressen jag hade som yngre, som handlar om att skriva berättelser, måla och bygga tekniska prylar. Umgås inte med någon om de inte har samma intressen. Inte för att det egentligen spelar någon roll (Asperger skall ju trots allt tas bort som diagnos), men tror ni att diagnosen borde ha blivit Asperger egentligen?

Moderator Alien: Slog ihop med tidigare tråd om samma sak.

Jag har inte heller sett att jag haft specialintressen så den delen av diagnosen hade jag svårt att förstå då jag fick den, men sen dess har jag faktiskt tittat en del på mitt liv och upptäckt att nog 17 har jag haft specialintressen, en längre period sammanföll det med mitt jobb och jag blev riktigt jävla duktig om än okonventionell, men jag levererade!

Som jag upplever det är det intensiteten i intressena som är det typiska vid autismspektrumtillstånd, inte hur länge man har dem.

Jag är mycket musikintresserad och även musikalisk men vet inte om man kan säga att musik generellt är mitt specialintresse. Däremot har jag varit och kan fortfarande bli hyperfokuserad på t.ex. en musikstil, en kompositör/musiker/grupp eller ett stycke jag spelar, lika väl som jag blir det på andra saker.

Min släktforskning har däremot utan tvekan karaktär av specialintresse. Detta är dock inte något jag sysslar med varje dag som musiken, utan forskandet sker under perioder med långa mellanrum, men mellan dessa perioder är jag fortfarande intresserad och går lätt in i det tillfälligt om jag får en släktforskningsfråga från någon.

Mina kunskaper om klassisk musik får kanske ändå kallas specialintresse när jag tänker efter. Jag grundlade dem redan som barn och de har verkligen kommit till nytta nu i mitt jobb på ett notbibliotek. Men det har funnits perioder när just klassisk musik inte varit så viktigt för mig.

Autismsmurfen skrev:Då var jag väldigt intresserad av skönhetsprodukter, och tror faktiskt att det var nästan det enda jag tänkte på. Förlorade flera tusen och umgicks lite med en väldigt utseendefixerad tjej, eftersom hon var den enda som inte blev trött på mig när jag pratade med henne om det.

Låter definitivt som ett specialintresse. Det som kännetecknar ett specialintresse är väl intensiteten i det hela. Mina specialintressen har alltid artat sig som smärre manier! Jag tror inte det spelar någon roll vad som är föremål för intresset.

Autismsmurfen skrev:Tog upp det här med pappa, som sade att mina intressen växlade för mycket för att anses som specialintressen.

Mina specialintressen har växlat jättemycket. Jag har med få undantag aldrig haft samma specialintresse i fler än tre månader.

Jag kanske inte är ett bra exempel dock, jag har ingen diagnos. Ska påbörja utredning om en vecka.

Jag har haft i många år intresse som Spanien ( kulturhistoria, litteratur , samhällsutveckling , spanska städer och invånare, spansk film osv ). det var ett speciellt intresse för mig och skilde sig genom intensiteten från de " vanliga" andra intressen jag hade / har som film,musik, böcker.

Forskningen och diagnosen av AS är till mesta delen baserad på pojkar/män, vilket är varför flickor och kvinnor ofta inte får diagnosen trots att de borde det. Tony Attwood och Rudy Simone bland andra har skrivit en hel del om detta. Flickors specialintressen är ofta sådana samhället förväntar sig av dem (smink, kändisar, djur etc) och uppmärksammas därför inte trots att de kan vara intensiva.

Sen krävs det förstås att någon över huvud taget tänker tanken att tjejens svårigheter kan bero på npf och inte bara är "familjerelations-" eller "tonårsproblem". Autismsmurfen har ju i alla fall fått en diagnos och jag hoppas att den duger lika bra som en AS-diagnos.

vad är skillnaden?

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd.

Överlåter svaret åt er andra.

Ett specialintresse måste väl kunna klassas som beroende när det går så långt att det blir destruktivt och tar all ens vakna tid?

Jag vet när jag fått ett specialintresse, när folk suckar och ser bort när jag nämner något...

så längdskidåkning är/var Gunde Svans specialintresse? eller måste det var destruktivt?

MsTibbs skrev:Jag vet när jag fått ett specialintresse, när folk suckar och ser bort när jag nämner något...

när jag pratar om intressen med andra så suckar ingen. bara mina vänner men det är ju vedertaget att man har en hatkärlek till varandra men ändå står ut.

är det random människor som suckar eller dina vänner?

Altså, oavsett person är en suck tecken på "för mycket". Jag försöker då anpassa. Förhoppningsvis gör de det tillbaka. Ärligast är nära vänner och familj.

Beror på om man ser det genom ett NT:filters ögon det är dom som oftast har tolkningsföreträde...

antonius skrev:Beror på om man ser det genom ett NT:filters ögon det är dom som oftast har tolkningsföreträde...

jag är vad du kallar NT och jag är fortfarande förvirrad.

MsTibbs skrev:Altså, oavsett person är en suck tecken på "för mycket". Jag försöker då anpassa. Förhoppningsvis gör de det tillbaka. Ärligast är nära vänner och familj.

Specialintresse brukar beskrivas som ett mer intensivt och ofta smalt intresse.

I sig är det inte något negativt men det beror kanske på vad det är för intresse man har.
Det finns mycket gott att hämta ur aspiga specialintressen...vi blir ju väldigt kunniga inom våra valda områden.

ArgeAnkan skrev:jag är vad du kallar NT och jag är fortfarande förvirrad.

Så länge de som är vad som brukar kallas samhällets stöttepelare, eller folk med titlar osv, så kan så kallade specialintressen passera obemärkt eller högst nämnas som excentriciteter. Om greven samlar på kapsyler är det ok, om en fattig AS gör detsamma, är han ju helt knäpp i kolan...

antonius skrev:

ArgeAnkan skrev:jag är vad du kallar NT och jag är fortfarande förvirrad.

Så länge de som är vad som brukar kallas samhällets stöttepelare, eller folk med titlar osv, så kan så kallade specialintressen passera obemärkt eller högst nämnas som excentriciteter. Om greven samlar på kapsyler är det ok, om en fattig AS gör detsamma, är han ju helt knäpp i kolan...

fortfarande vet jag inte vad du menar. jag känner människor som lever sitt liv i sitt intresse, jobbar och verkligen bygger hela sin existens runt det. jag tror inte dessa har AS? är det vedertaget att man måste ha AS för att ha ett specialintresse menar du? jag känner en som samlar på häftstift och kategoriserar dom efter år, produktionsland, material osv osv. är det ett specialintresse? denne har inte asperger heller.



ingen av dom är heller utstötta eller får kritik för det, kan prata i timmar om det osv.

ArgeAnkan skrev:

antonius skrev:

ArgeAnkan skrev:jag är vad du kallar NT och jag är fortfarande förvirrad.

Så länge de som är vad som brukar kallas samhällets stöttepelare, eller folk med titlar osv, så kan så kallade specialintressen passera obemärkt eller högst nämnas som excentriciteter. Om greven samlar på kapsyler är det ok, om en fattig AS gör detsamma, är han ju helt knäpp i kolan...

fortfarande vet jag inte vad du menar. jag känner människor som lever sitt liv i sitt intresse, jobbar och verkligen bygger hela sin existens runt det. jag tror inte dessa har AS? är det vedertaget att man måste ha AS för att ha ett specialintresse menar du? jag känner en som samlar på häftstift och kategoriserar dom efter år, produktionsland, material osv osv. är det ett specialintresse? denne har inte asperger heller.



ingen av dom är heller utstötta eller får kritik för det, kan prata i timmar om det osv.

Du måste fråga dem som "bestämmer"...