gadas skrev:Ska vi krama ihjäl varann?

Nej, man kan hålla om rätt hårt, men självklart måste partnern få möjlighet att andas eller komma loss om det så behövs (dvs känner man att den andra släpper taget eller försöker slingra sig så släpper man efter)!

kullan skrev:Folk har blivit så konstiga idag. Jag har ju burit på min Asperger hela livet men inte fasen var det lika svårt att förstå sig på folk när jag var tonåring. Idag är folk så sex och spritfixerade att om man inte har nåt intresse av dessa ämne så är man automatiskt utanför. -jag har svårt att förstå vad glädje ligger i att supa bort skallen varje helg. Helt obegripligt.

Instämmer.

Kanaljen skrev:Så fort jag utrycker mig positivt om någon tjej eller råkar komma för nära (klapp på axeln, ta i armen osv osv) så verkar hon tro att jag vill något av sexuell karaktär. Blir missförstådd konstant.

Därför livet känns extra tungt när jag som idag gett upp hoppet. Vill ha en kram. Vill känna trygghet. Vart får man det

I det läget kan du säga : "Jag behövde en kram bara, inget annat".
Jag har märkt att kvinnor uppskattar en klapp på axeln eller
en positiv kommentar om att du arbetar bra idag eller liknande.
Det ger mig lika mycket tillbaka. Dels att jag vågade göra det/säga det samtidigt som jag får ett leende tillbaka. Jag ger beröm till män också.

gadas skrev:Det slog mig plötsligt att alla upplevelser som man njöt av som barn - och som inte längre betyder något för en - förutsätter en varm famn att krypa ihop i efteråt, barn eller vuxen, och det har många av oss inte haft sedan vi var barn (somliga inte ens då). Aldrig tänkt på det förr!

Det där uttalandet, för att inte tala om den mängd människor som tycks instämma, fascinerar mig. Själv tog jag avstånd från beröring och närhet så fort jag blev gammal nog att gå - dvs strax efter 1 års ålder. Detta har jag fått veta av mina föräldrar då jag själv inte minns, mitt perspektiv är att jag alltid tagit avstånd från närhet. Jag vägrade sitta i folks knä, vägrade kramas och ville absolut inte att de skulle ta på mig. All fysisk kontakt som barn upplevde jag som väldigt obehaglig - de var alltså precis raka motsatsen till "njutning" för min del.
Den första och då enda personen jag själv tog initiativ till att ha någon som helst fysisk kontakt med var min 9 år yngre bror. Älskade att bära runt på honom och ha honom i knät.

Än idag skyr jag kroppskontakt från de allra flesta, undantaget är mina barn, sambon och min bror. Det händer sådär en gång vart 10:e år att jag spontant kramar någon av mina vänner, men det är som sagt sällan.

tahlia skrev:

gadas skrev:Det slog mig plötsligt att alla upplevelser som man njöt av som barn - och som inte längre betyder något för en - förutsätter en varm famn att krypa ihop i efteråt, barn eller vuxen, och det har många av oss inte haft sedan vi var barn (somliga inte ens då). Aldrig tänkt på det förr!

Det där uttalandet, för att inte tala om den mängd människor som tycks instämma, fascinerar mig. Själv tog jag avstånd från beröring och närhet så fort jag blev gammal nog att gå - dvs strax efter 1 års ålder. Detta har jag fått veta av mina föräldrar då jag själv inte minns, mitt perspektiv är att jag alltid tagit avstånd från närhet. Jag vägrade sitta i folks knä, vägrade kramas och ville absolut inte att de skulle ta på mig. All fysisk kontakt som barn upplevde jag som väldigt obehaglig - de var alltså precis raka motsatsen till "njutning" för min del.

Samma här. Farsan brukar säga att jag skyggade undan från beröring även som baby, det var bara morsan som fick röra mig.
Jag är fortfarande dålig på att krama såväl kompisar som släktingar.

Vet inte hur gammal jag var när jag fick höra/läsa denna, men den förklarade för mig att man kunde säga nej till pussar o kel, til min mors förfäran.

Jag tror jag förstår er mycket väl. För jag har också skyggat för beröring ända från tonåren eller t o m som lite äldre barn. Däremot lärde mig ju-jutsu att "ta" i människor och dans lärde mig att de kan fortsätta stå upp efteråt - för det mesta...

Den här tråden kom att handla om kramar och det är underbart med alla inlägg, men jag tänkte mer på en "hel" famn, tryggheten att bli tagen om hand och om nödvändigt tröstad, den jag hade som lite mindre barn och som gjorde att man ville och vågade ge sig ut och upptäcka världen eftersom det alltid fanns någon att komma tillbaka till - inom några minuter - och som fullkomnade nya upplevelser. Det är det jag tror att jag nu har ett enormt och helt otillfredsställt behov av.

Kan vår skygghet och känslighet vara en del av förklaringen till att vi är ensamma. Eller omvänt? Eller gemensam orsak? Något slags samband tror jag i alla fall finns. Kan det rentav vara så att skyggheten för beröring ytterst kommer av osäkerheten om hur man fortsätter?

Jo, å så en sak till...

Det där med signaler är så enormt avgörande. Själv har jag tyckt mig märka sådana signaler många gånger, ibland väldigt uppenbara kan jag tycka nu efteråt, och upprepade. Men när jag sedan försiktigt försökt börja besvara dem så drar sig tjejen undan, ibland till och med uttryckligen avvisar mig. Var det ett önsketänkande? Omedvetet i så fall. Eller "lekte" tjejen bara med mig? Kanske för att det var "riskfritt" för henne eftersom jag var en tönt som det ändå aldrig skulle bli något med? Eller var helt enkelt mina svarssignaler helt fel eller alldeles för starka? Frågetecknen är fler än smileysarna...


Dans - det är ju-jutsu till musik!

gadas skrev:Den här tråden kom att handla om kramar och det är underbart med alla inlägg, men jag tänkte mer på en "hel" famn, tryggheten att bli tagen om hand och om nödvändigt tröstad, den jag hade som lite mindre barn och som gjorde att man ville och vågade ge sig ut och upptäcka världen eftersom det alltid fanns någon att komma tillbaka till - inom några minuter - och som fullkomnade nya upplevelser. Det är det jag tror att jag nu har ett enormt och helt otillfredsställt behov av.

Jag har suttit här och klurat för att försöka ruska fram åtminstone ett litet minne eller dyligt som jag kan koppla till det du säger och således haka på, men nej det finns inte ett enda. Grejen är att jag aldrig litade på människor på det viset under uppväxten, varken mina föräldrar eller någon annan, inte så långt tillbaka som jag kan minnas iaf. Har aldrig litat på att folk alltid kommer att finnas där och från det jag var drygt 2 år så myntade jag ivrigt orden "Kan själv" och har sedan dess levt efter dem - dvs jag tillät ingen att "ta hand" om mig - främst för att människor väldigt snabbt visade sig vara opålitliga. De sa en sak och gjorde sedan något helt annat.

Visst skulle det vara rätt trevligt att kunna måla upp en rosa värld där man inbillar sig att vissa människor alltid kommer att finnas där för en men jag är urbotat dålig på att ignorera realiteten - saker förändras, människor förändras och shit happens. Fördelen är att jag inte blir lika golvad när något händer eftersom jag inte byggt de där luftslotten innan.

Vad gäller "ge sig ut och upptäcka världen" eller skaffa sig nya upplevelser så är det ändå inget som intresserar mig. Jag är ingen äventyrare, jag vill bara ha lugn och ro i så stor utsträckning det går. Allt annat är bara stressande och negativt.

gadas skrev:Kan vår skygghet och känslighet vara en del av förklaringen till att vi är ensamma. Eller omvänt? Eller gemensam orsak? Något slags samband tror jag i alla fall finns. Kan det rentav vara så att skyggheten för beröring ytterst kommer av osäkerheten om hur man fortsätter?

Personligen har jag inte varit ensam såvida jag inte själv valt det. Det har snarare varit så att jag tvingats till mer umgänge än jag skulle ha önskat. Just idag ligger det på en rätt ok nivå även om jag helt ärligt inte har behov av att umgås med andra än de allra närmaste. Skyggheten för beröring från min sida kommer sig av rent fysiskt obehag - jag skulle inte vilja fortsätta någonting helt oavsett så det är inte direkt mitt problem.

Men, nu är ju detta min personliga variant av livet och det är fullt möjligt att det du spånar efter passar in på en hel del andra människor, kanske till och med majoriteten.

Vad gäller "ge sig ut och upptäcka världen" eller skaffa sig nya upplevelser så är det ändå inget om intresserar mig. Jag är ingen äventyrare, jag vill bara ha lugn och ro i så stor utsträckning det går. Allt annat är bara stressande och negativt.

Jag känner igen mig i det också. Men som litet barn var jag en annan och det tror jag alltså beror på att jag fick gratis ömhet från någon mycket nära och trygg person. Nu vill jag bara ta det lugnt - tills vidare. Vågade nätt och jämnt en tvådagars resa inom Sverige i våras - den första på tjugo år, svårslaget? Dessutom hade jag en praktisk anledning, ändå var det stressigt och jag gjorde det mest för att "ha gjort det".

När jag skriver upplevelser så var det inte ens i min barndom och inte ens i mina önskningar någon världsomsegling eller ens charterresa, det är bara att jag skulle vilja gå ut på stan eller i skogen och inte behöva anstränga mig för att njuta.

Ensamheten beror nog på flera faktorer och skiljer sig mellan personer, men kanske några huvudspår är:
* Social förmåga
* Svårt att hitta någon som är förstående för ev känslighet, eller behov av hög nivå
* Avsaknad av behov övh
* Hämningar för att visa beröringsbehov eftersom det lätt ses ner på
* Tidiga dåliga erfarenheter

Någon annan kanske har något anekdotiskt?

Det behövs inga människor för kramar och närhet - ett mjukisdjur, en snuttefilt eller en liten kudde, att bära med sig, fungerar lika bra. Jag saknar tiden då jag hade min underbara kudde i min famn vart än jag gick...

Det känns inte lika farligt att lämna hemmets trygghet (när du måste) om du tar en del av tryggheten med dig.

(Jag skulle aldrig våga göra en resa, längre än över dagen, ensam.)

gadas skrev:

Vad gäller "ge sig ut och upptäcka världen" eller skaffa sig nya upplevelser så är det ändå inget om intresserar mig. Jag är ingen äventyrare, jag vill bara ha lugn och ro i så stor utsträckning det går. Allt annat är bara stressande och negativt.

Jag känner igen mig i det också. Men som litet barn var jag en annan och det tror jag alltså beror på att jag fick gratis ömhet från någon mycket nära och trygg person.

Det du säger låter rimligt. Själv föredrog jag att vara hemma i lugn och ro även som barn så jag är snarare samma person som jag alltid varit. Finns det en skillnad dock, som för dig, så kan det mycket väl bero på något du hade då men inte har nu.

Tänker på hur det skulle se ut om en vuxen tjej kom gåendes med huvudet lutat mot en kudde i famnen inne i stan

plåtmonster skrev:Tänker på hur det skulle se ut om en vuxen tjej kom gåendes med huvudet lutat mot en kudde i famnen inne i stan

Visst vore det en trevlig syn!

Jag skulle vilja gå med en mjukiskanin (min gamla kudde finns inte kvar) i min famn, men vågar inte p.g.a. vad jag förväntar mig av folks reaktioner. Däremot kan mina vänner få följa med i en rymlig påse (med platt botten) och komma fram t.ex. i sjukvårdens lokaler.

Varför skulle man befinna sig hos sjukvården?

plåtmonster skrev:Varför skulle man befinna sig hos sjukvården?

Det om något är väl en miljö är väl en plats där man kan behöva få lite extra trygghet.

Jag har f.ö. ett väldigt starkt minne av trygghet just på ett sjukhus, då jag låg på uppvaket efter min blindtarmsoperation (jag var tolv) så fick jag en extremt intensiv trygghetskänsla som jag inte känt sen dess.

@tahlia, din reaktion på närhet tror jag är väldigt typisk för en del autister, det kanske är en hjärnfunktion som fungerar annorlunda som gör att du skyggar för beröringen. De flesta andra människor söker närhet och den oxytocinkick den kan innebära, en påminnelse om den trygghet som vi (förhoppningsvis) kände som små barn.

Några gånger när jag känt mig riktigt ledsen har jag legat med huvudet i min dåvarande fästmös knä och fått den där sköna tryggheten som jag inte tycker att en kudde kan skänka, kudden andas ju inte och inte heller kan den smeka mig över huvudet.

MolkomAnnor skrev:

gadas skrev:Det slog mig plötsligt att alla upplevelser som man njöt av som barn - och som inte längre betyder något för en - förutsätter en varm famn att krypa ihop i efteråt, barn eller vuxen, och det har många av oss inte haft sedan vi var barn (somliga inte ens då). Aldrig tänkt på det förr!

Vilket oväntat, om än så fint, inlägg.

Ja, varför är detta inte mer framträdande i dag, i t.ex. populärkultur (sitcoms, böcker, musik etc.). D.v.s. varför bortser man så ofta från detta fundamentala behov av intimitet, i jämförelse med materialism, droger, passion och Sex?

Och det här med "män och intimitet" är också något som man borde prata mer om!

+1!

*läser vidare i tråden*

+1 till. Viktiga och försummade ämnen. Systematiskt, institutionellt, kulturellt och rimligtvis biologiskt (konstruktionsfel) försummade ämnen. Vilket kan vara en stor förklaring till vår ondska.

Jättefin tråd!

MolkomAnnor skrev:Och det här med "män och intimitet" är också något som man borde prata mer om!

Såg det här först nu.

Vad tänker du på?

Min tanke handlar rätt mycket om skräcken många män verkar ha för att vidröra varandra, att de ska uppfattas som bögar.

De enda gångerna när det inte verkar vara tabu för män att kramas och röra vid varandra riktigt nära verkar vara i idrottssammanhang då det egna laget haft en framgång, då bildar de gärna vad som i vissa sammanhang kallas för böghög. Jag undrar om det är ett uttryck för att hitta den där varma famnen som de annars inte får.

Det är konstigt i en idrottsvärld där bögskräcken är legio att de belönar sig själva med just en böghög... det väcker vissa funderingar.

plåtmonster skrev:Tänker på hur det skulle se ut om en vuxen tjej kom gåendes med huvudet lutat mot en kudde i famnen inne i stan

Visst vore det en trevlig syn!

Nej, en HÄRLIG syn ! Och även världen utanför skulle se annorlunda ut!

PS. Man kan pussa kudden också! Konstigt, om någon ser det så gör man det på skoj, om ingen ser det så gör man det på allvar.

Kanaljen skrev: Vill ha en kram. Vill känna trygghet. Vart får man det

Haha, bra att du tog upp det.. Har jag också funderat över genom åren.. för man ser ju inte hemsk ut på nåt sätt utan nånstans under uppväxten missade man något i just att lära sej lite av det naturliga och självklara i livet som istället gjort det till rädsla och osäkerhet i vuxen ålder.. så det kan bli alltså.. sen ska det ske vid rätt tillfällen såklart jo absolut! Risken för egen del ännu idag är att man hänger med armarna i luften (på grund av osäkerhetskänslan) och det har en gång i alla fall skett och det kändes sååå genant efteråt kram alltså.