Uppenbarligen har jag svårt att hantera aggresioner, så tänkte denna tråd var på sin plats
Ok, för att cleara "ring 112!!!!" så har jag personligen inte fysiska aggressionsproblem som riktar sig mot andra...Småskadar mig själv vid extremt pressande situationer som en annan jävla Rainman, men inget allvarligt...(Förekommer trots allt välldigt sällan)

Mitt problem (eller ja, styrka också i rätt sammanhang) är att jag är verbal och rätt van med att slåss med språket, logiken och fakta som vapen, väldigt ofta med mer eller mindre tydlig aggression (mer subtil sådan beroende på fiende).

Ibland så missriktar jag dock totalt mina ord när jag befinner mig i en jobbig emotionell situation och för detta är jag väldigt ledsen. Ibland så är det välriktat och förtjänat. Jag tappar dock väldigt snabbt intresset och uppmärksamheten med att slåss mot väderkvarnar - Jag har verkliga fiender och verkliga strider som jag har att ta itu med (LSS som exempel)

Hur känner ni det? Är det fler än jag med detta problem? Hur tacklar ni det? osv...

själv har jag snarare problemet att jag inte får ur mig agressioner, är agressionshämmad så allt går innåt och inget utåt

Förr brukade jag ha svårt att visa aggresioner även när jag kände att jag ville det. Sedan kunde jag reagera väldigt plötsligt och överdrivet någon gång ibland, och reagerade då förmodligen inte bara på den aktuella situationen utan även på all den ackumulerade aggresion som jag hållit inne med. Numera har jag bättre balans på det, men visst tänder det till ibland, som kanske har märkts i vissa trådar här.

Jag är impulsiv och har därmed ingen "avbryt"-knapp i extrema situationer. Jag har aldrig skadat någon, men har varit nära. Jag har en hyfsad stubin, men när det väl smäller smäller det ordentligt. Då blir folk livrädda, det är ganska opraktiskt...

MsTibbs skrev:Jag har en hyfsad stubin, men när det väl smäller smäller det ordentligt. Då blir folk livrädda, det är ganska opraktiskt

Det är väl ganska praktiskt? Det är väl bra att folk blir skrämda och backar undan (vilket dom uppenbarligen inte gjort innan)

Det händer att jag slår näven i något hårt, helst betong eller sten men trä går oxå bra.
Annars så brukar jag inte vara så aggresiv, vart mest med farsan på senare tid o då enbart i form av verbalisering. Tur att han bor på landet.

Fast när katten hoppa upp på mig igår, o satte klorna i magen på mig så slängde jag in han i väggen. Nästa gång gör jag helst inte det, för de kan ta skada om det vill sig illa, men katten har nog oxå lärt sig.

lost skrev:

MsTibbs skrev:Jag har en hyfsad stubin, men när det väl smäller smäller det ordentligt. Då blir folk livrädda, det är ganska opraktiskt

Det är väl ganska praktiskt? Det är väl bra att folk blir skrämda och backar undan (vilket dom uppenbarligen inte gjort innan)

Ja, jo, det är bra att dom hajjar till. Däremot så har jag skrämt folk såpass att jag fick en massa "psykfall!! Du borde faan låsas in på institution!!" och liknande skriket efter mig i lång tid efteråt, tillsammans med avståndstagande från den personen och hennes kompisar (halva klassen ungefär mao). I det läget blir det knepigt, situationen blir spänd. Iofs hade den här personen trakasserat mig verbalt i två månader före, trots att jag varje dag sa, "lägg av", tyvärr var det inget som klassen såg/visste/trodde på, de såg bara mitt utbrott...

Hjärnan skriker: "vad tusan håller du på med??" medan kroppen vägrar lyda. Oerhört obehagligt att tappa kontrollen över mig själv, plus att det totalt förstör min förhandlingsposition i trakasseridiskussionen.

Saknar stort sett agression. Vilket är problematiskt. Man sätter inte några gränser mellan sig och andra. Vilket leder till att andra kan köra över en utan att man blir arg.

Jag är en ganska så lugn person, har lång stubin.
Fast det är nog inte roligt att vara i närheten när jag väl exploderar.
Jag är tyvärr den typen av människa som lagrar och lagrar och lagrar irritationsmoment inom mig också plötsligt kommer droppen som får bägaren att rinna över och då jäklar!
Det värsta är att jag blir så elak när jag blir arg.
Det tycker jag inte om.
Jag försöker dra mig undan och stänga in mig eller så, så att jag inte skall skrika en massa elakt efter personen jag är arg på, men skulle de följa efter mig och försöka fortsätta grälet.....då blir det inte kul.
Jag har aldrig skadat någon fysiskt dock.

Annars blir jag mest arg på mig själv och det leder till ångestattacker och ibland självskadebeteende och det är ju dumt, men det känns ibland som det är allt som hjälper mot ångesten/ilskan.

Agression är jobbigt...

Jag kan inte bli arg längre. Smått irriterad har väl hänt, men arg tycks vara omöjligt.

När jag var liten var jag en mycket aggressiv person, jag gav t.o.m en klasskompis en rak höger när jag gick i tvåan.
Men allteftersom så rann det av mig, och när jag fick barnen så var det mesta borta. Det som fanns kvar var min förmåga att brusa upp när folk betedde sig urbotat dumt, men efter jag kom ur min depression så har även det försvunnit och blivit en mild irritation.

Det kan vara rätt skönt att bli ordentligt förbannad, men det är inget jag saknar.

Vrede, mot andra människor i en relation (från tvåreplikers till bästa vän eller livskamrat):

... hänger för mig ihop med gränssättning och socialt beteende i en djävla soppa. Jag har i sådär en trettio års tid vant mig vid att ständigt behöva lära hur man ska bete sig av vem som helst som jag har något att göra med. H*n kommer garanterat att bli arg på mig tämligen snart hur liten anledning jag än ger till det - och det har bara varit att försöka stoppa klutar i sprickorna på min egen exploderande ångpanna för glatta livet så att inte jag blir arg tillbaka, med all orätt i världen som h*n ser det; sedan gå hem, vänta tills trycket går ner, svälja min självkänsla, för att istället försöka klura ut vad jag sa eller gjorde fel den här gången då. Och försöka sätta in det i mitt trådskelett till mänskligheten, ofta på måfå eftersom omgivande delar har saknats, och låta bli att göra samma fel en gång till. (Med varierande framgång.)

Inte har det funnits råd att dels komplicera det hela, dels riskera den lilla rangliga sociala plattform jag har haft, på lyxen att själv visa mig arg (hur skulle jag ens ha kunnat veta att jag hade ett tillräckligt NT-godtagbart skäl till det?), eller försöka sätta gränser mot folk som har visat mig uppskattning genom att vilja ta någon god sida av mig i anspråk. Eller komma med krav för egen del.

En följd av det sista blev förstås, att min ork och inre säkerhet till att alls ha några relationer med andra minskade som en bieffekt av mitt sätt att försöka lära mig klara just sådana relationer. Mitt utbyte av andra människor tenderade att ta mer än det gav mig även helt utan att det var den andras fel - med kloka och intressanta människor.

Vid det här laget har jag ändå hunnit lära mig en del på det viset. Men jag undrar om det finns snabbare sätt. Och priset är för högt, kan jag lugnt säga såhär "i efterhand". Det tar för mycket energi inte bara då, utan fortsätter att ta för mycket energi även sedan kuren är till nöds avslutad. Jag är bara i början av att försöka komma tillrätta med sådant som social självsäkerhet, att visa ilska, gränssättning och egna krav, en bedömning av andra (i relation till mig) som är så att säga självständig och inte baserad på premissen "jag vet ingenting och är tvungen att lära mig vad det än kostar", eller något slags tillit till att jag inte kan göra mig omöjlig med snart sagt varje ord jag yttrar.
(Kan också tänka mig att min ADD-trötthet kan ha förvärrats av det här.)
-------------------------------------------------------------------------------------
Rättfärdig vrede på saker (orättvisor, kärlekslösheter) eller fjärran personer är lättare. Kanske funkar det delvis som en säkerhetsventil för mina tillkortakommanden i det personliga; jag hoppas bara att det inte enbart är det.
--------------------------------------------------------------------------------------
[Jag tror inte det här är OT: aggression är, på flera plan, en så viktig del av det - inte bara för mig, tror jag.]

Ja, tyvärr. Riktigt ordenliga också.
Det är därför jag bumpar tråden.
Vad fan gör man åt det? Finns det anger management-kurser för aspisar eller liknande? Jag måste göra något, har inte haft psykologkontakt på ett antal år men min utåtriktade ilska gör situationen ohållbar, skall jag återuppta ta den? Kan man ens räkna med hjälp som vuxen och relativt sansad?
Frågan är alltså, vad bör man som aspergare göra om man dras med ordentliga agressionsproblem?

Har du diagnos så ska du ha rätt till psykolog via LSS.

Kvasir skrev:Har du diagnos så ska du ha rätt till psykolog via LSS.

Rätt och rätt...hur funkar det i verkligenheten? Är det bara att knalla dit och säga ro hit med en pyskolog ty jag blir förbannad på allt och alla hela tiden?

Man måste ansöka om hjälp, men jag har fått intrycket att det mest är en formalitet. Jag blev erbjuden all möjlig hjälp, som jag till större delen tackade nej till. Nu pratar jag om landstingets Råd och Stöd, och det kanske varierar mellan landsting och orter hur det fungerar, men där jag bor så börjar det med två möten. Det första är ett informationsmöte, där de berättar vad Råd och stöd är och vad för hjälp de kan erbjuda.

Nästa möte kallas utredning, och var i mitt fall ett möte med en kurator och en sjukgymnast (förmodligen för att ha lite bredare kompetens än att träffa en person enbart) och där min specifika situation diskuterades. Utredningen resulterade i en ansökan som sedan ska godkännas, men det förefaller vara en formalitet. I mitt fall var samtliga personer väldigt välvillliga och hjälpsamma, men det verkar ju tyvärr kunna variera från plats till plats, enligt vad andra berättar.

Jag lagrar ilskan inom mig för att sedan explodera. Jag tycker det är svårt att utagera sig.

Senast jag fick ett aggression utbrott kom polisen....eftersom jag skrek och höll på. Jag slår aldrig heller någon, men skriker högt istället och blir galen...

Nå, jag får ge det ett försök. Något måste jag se till att göra i vart fall.
Saken är väl den att jag är välfungerande i de flesta andra samanhang och att detta är mitt egentliga stora problem så det känns kanske lite att överdöda och att ta upp en massa plats i en redan överbelastad psykvård.

Mystiqa skrev:Jag lagrar ilskan inom mig för att sedan explodera. Jag tycker det är svårt att utagera sig.

Senast jag fick ett aggression utbrott kom polisen....eftersom jag skrek och höll på. Jag slår aldrig heller någon, men skriker högt istället och blir galen...

Det där känner jag igen. När jag var yngre var jag också sådan. Jag hade svårt att visa ilska, så jag ackumulerade den istället, tills det blev så mycket upplagrad ilska att jag var tvungen att skälla ut någon eller så. Tyvärr fick ju då den stackaren stå till svars för alla saker jag hade lagrat upp ilska för. Det har blivit bättre med åren dock, och jag är nog bättre numera på att portionera ut ilskan i små portioner vid behov, men delvis fungerar jag fortfarande sådär.


Edit: Man kan ju fundera på om det här kanske är ytterligare en konsekvens av de aspergska kommunikationsproblemen? Kanske gör vår osäkerhet över sociala normer för kommunikation och samvaro att vi inte riktigt vet hur och när det är acceptabelt att visa ilska, så att vi låter bli tills det inte går längre?

Kvasir, "Edit"
Ja, för mig är det då så iallafall.

Jag får mina aggressionsproblem när jag känner att ingen förstår mig. Att folk missuppfattar. Eller om folk skäller på mig, då blir jag också arg. Jag blir nästan alltid arg på folk så bäst jag håller mig borta från folk.

Jag slåss också med ord, fakta, hårda diskussioner, väldigt aggressivt.
För ca ett år sen lärde jag mig minska ner på det, då alla varje gång jag började brusa upp om något, sa "Ämen för i helvete!" hahaha
Då insåg jag att det inte är kul för andra, så jag har försökt undvika att diskutera och istället stå ut med eller ignorera att folk har konstiga åsikter och inte vet vad de pratar om. Jag är nära så sjukt många gånger att öppna munnen och rätta dem men jag väntar tills det gått över oftast.
Dvs. jag undviker att starta diskussioner, men om en väl är igång så kan jag inte stoppa det.

Det är sällan jag blir arg. Men när jag blir arg så tappar jag den lilla verbala färdighet som jag har och ingen verkar förstå att jag blir arg.
Det går snabbt över för det behöver bara hända nåt intressant eller att jag tänker på nåt annat så är allt bra igen.

Annat var det när jag var liten för då kunde jag få fruktansvärda raseriutbrott om jag inte fick va i fred.

Som väl är blir jag sällan arg. Jag har aldrig varit den personen som blivit arg speciellt ofta. Är lugn på det sättet, men däremot aktiv o. ibland även rastlös. Nuförtiden är det ännu mer sällan eftersom jag tagit itu med mitt liv o. jobbar på det hela tiden & lär känna mig själv bättre hela tiden. Jag är en person som snarare blir irriterad än arg o. gruffar om att andra har fel eller är jobbiga, men det har oxå minskat. Men för nåt år sedan när jag mådde som sämst usch vad jag var irriterad på andra ofta men för feg att våga säga ifrån, vilket gjorde att jag mådde ännu sämre (ond cirkel) o. min familj fick lyssna på det.

Det händer det nå´n enstaka gång att jag exploderar o. då har jag samlat det inom mig ett tag o. bitit i hop dumt nog o. tyvärr är det oftast fel person som får sk*ten. (Men jag är inte för stolt för att be om ursäkt). Dock ska ilskan riktas mot rätt person i största möjliga mån. Efterhand som jag lär mig våga säga ifrån lär dessa utbrotten o .irritationen typ försvinna men aldrig helt för oförutsedda händelser kan ske som ju gör en arg och/eller irriterad tex. om nå`n snor ens cykel eller lurar en, mm.