Jag vill gärna ha någon slags planering när det gäller vad man ska göra med en vän. Annars blir jag väldigt obekväm. Vet liksom inte hur jag ska bete mig eller så. Sedan är jag en sådan som oftast tackar "nej", då jag är väldigt tråkig som person. Men nu har jag inte så värst många vänner och de få jag har träffar jag ju... Jag vet inte... En gång varannan månad? En i taget, då. Eller jag vet inte...

kattkvinna skrev:Ju bättre jag känner någon ju mindre agenda krävs.

Instämmer helt. Blir stressad av att inte veta vad som gäller när man ska träffa någon jag inte känner så bra och då är en konkret handlingsplan alltid till stor nytta, men med nära vänner brukar det funka ändå.

Idiot skrev:Varför vill folk alltid ha en ursäkt för att umgås?
Om man ringer någon man vill vara med, så kommer alltid frågan
"vad ska vi göra då?"

Jo, det tycker jag är lite jobbigt. Kan man inte bara säga hej samt prata lite grann? En aspie vän jag ringer brukar nästan alltid säga nåt i stil "ska vi göra nåt idag?", liksom man får inte ringa utan att alltid behöva känna att man måste göra nåt.

Redan när jag var på Gymnasiet vande jag mig vid tanken att jag kan faktiskt ringa någon och typ bara säga hej. Det var väl då som var min vändningspunkt från "ursäkt för innan jag kontaktar någon" till "long time since last time, hi how you doin?"

onionhttps skrev:Kan man inte bara säga hej samt prata lite grann?

Verkligen inte. Jag uppfattar det som direkt ohyfsat att ta någon annans tid och uppmärksamhet utan att ha en verklig och gångbar anledning till det.

nallen skrev:

onionhttps skrev:Kan man inte bara säga hej samt prata lite grann?

Verkligen inte. Jag uppfattar det som direkt ohyfsat att ta någon annans tid och uppmärksamhet utan att ha en verklig och gångbar anledning till det.

Det är ju bara för att såna som vi inte fattar/förstår nyttan av att kunna läsa av folk genom att snacka en massa skit på sedvanligt NT maner, med alla deras koder osv...

Jag håller med... för så längesedan som för drygt 30(!) år sedan, när jag en dag kom hem från jobbet, hade den jättetrevliga grannen på bottenvåningen sin dörr lite öppen. Han kommer från antingen Iran eller Irak (jag har glömt vilket) och det doftade gott av matlagning från hans lägenhet då han höll på att laga mat enligt ett recept han hade med sig "hemifrån". Eftersom jag gillar kryddstark mat ringde jag på och frågade var det var för mat han lagade. Maträtten kallas "nok" (i alla fall uttalas det så; med "kort o") och han frågade om jag ville smaka. Det ville jag så då satt vi i hans kök och delade en underbar spontan måltid helt "kravlöst".