Fick en hemsk ångest och oro efter att ha läst många inlägg här och efter att ha googlat sönder allt inom utredningar. Att många som gjort utredningen har haft föräldrar eller andra anhöriga med.

Jag har ett år kvar till utredning (i vårdkön) det jag vill veta är om de, alltså utredarna eller min psykiatriker tar kontakt med mina föräldrar utan min vetskap? Jag är livrädd för det och vill absolut INTE det. Och ingen annan anhörig heller. Nu har jag ju världens otrevligaste och besserwisser till läkare som inte gör ngt annat än att köra över mig och jämför mig med en innehållslös påse?! Och har redan skrivit asperger syndrom i min journal utan utredning.
Men som sagt hur går det till. Jag är ju iallfall 30 år gammal. Skönt och säkert positivt till er som haft anhöriga med, men jag vill inte. Kan de då neka utredning?

Jag vet inte om det är olika på olika ställen men för min del var det i alla fall så att jag själv fick uppge namn och telefonnummer till mina föräldrar - annars hade de ju inte kunnat kontakta dem, samt en lärare från när jag var barn. Jag tillfrågades också om de fick kontakta min gamla ridlärare vilket jag sa nej till.

Jag är 33 och gjorde min sista patientintervju i tisdags.

Man har rätt att neka dom, de får inte göra något mot din vilja!

Om du har någon annan som kan de kan intervjua om hur du var som barn är det väldigt bra och det fungerar precis lika bra.

Tack för svar. Tror ni att de måste ha någon utomståendes inblick? Finns det ingen som gjort utredningen helt själv? Jag har vänner men de är ju i samma ålder, vad jag förstår vill de ha ngn äldre som träffat en när man var mindre. Jag menar kan de då säga att det inte är någon ide alls att göra utredning? Kan jag ju lika gärna säga ifrån redan nu. Gör det ju för att jag ska få svar och rätt hjälp.
Skönt iallafall att de ej gör något utan ens tillstånd.

Psykologen och kuratorn som gjorde min utredning kontaktade två gammla mellanstadielärare till mig utan min vetskap, eller mitt godkännande. De fick lärarnas namn och nummer från min mamma, som såklart trodde att jag hade blivit tillfrågad först.

Så om din läkare får tag på dina föräldrars information från någon annan än dig, så är det möjligt att de blir kontaktade utan din vetskap. Fast jag vet inte... Min utredning gjordes ju på BUP. Idioter

Cornelia1 skrev: Tror ni att de måste ha någon utomståendes inblick? Finns det ingen som gjort utredningen helt själv?

Poängen med att anhöriga eller någon utomstående medverkar är att man ska kunna bekräfta att svårigheterna/problematiken funnits sedan barndomen. Varför vill du inte att någon utomstående ska medverka? De som utreder sätter inte diagnos enbart baserat på intervjuer eller uppgifter från anhöriga eller utomstående som jag uppfattat det utan utredningen består även av många andra olika moment, tester och självskattningsformulär m.m.

Cornelia1 skrev:Jag är ju iallfall 30 år gammal.

Cornelia1 skrev:Jag har ett år kvar till utredning (i vårdkön) det jag vill veta är om de, alltså utredarna eller min psykiatriker tar kontakt med mina föräldrar utan min vetskap? Jag är livrädd för det och vill absolut INTE det. Och ingen annan anhörig heller.

Varför vill du inte att dem pratar med någon anhörig?

Men nu fick jag ännu mera ångest. Mest då min psykiatriker är helt dum i huvet å kan i princip hitta på vad som helst. jag får ringa till mottagningen imorgon och tjata på dem å få dem att svära på att inte göra något utan min vetskap. Men vet ju hur jag blir om jag inte får det på pränt. Vill gärna att de intygar på ett intyg att de inte ska göra det. Så jag kan se att de skrivit ner det, tror mer på när jag ser det i skrift. ( knäpp ja jag vet) nej vill inte att min släkt ska veta något. Orkar inte. men att det är så lång väntetid.

Å då har dr redan skrivit , "asperger, misstänkt", som huvuddiagnos på mig. ( egenhet att alltid beställa hem journalkopior) . Han skriver att jag har "autistisk problematik" och "social osäkerhet" nån som vet vad det innebär. Detta är helt nytt för mig med Autism att göra. Har "endast" haft socialfobi, tvångstankar, bipolär, depression, ångest syndrom å utmattnings syndrom ;-/ men nu detta. Nån som vet vad han menar och har han redan bestämt diagnos definitivt tror ni? (osäker jag vet)

Du är över 18 år och därmed myndig. Därför får ingen läkare ta kontakt med någon av dina anhöriga utan ditt medgivande, skulle de göra det ändå är det ett grovt sekretessbrott vilket kan göra om du anmäler dem så kan de förlora sin legitimation.

Jag har bara beskrivit min barndom i remissbrevet - utifrån egna minnen och föräldrarnas berättelser. Till saken hör att jag inte är uppvuxen i Sverige, min mamma är död, min pappa är psykiskt sjuk, jag har gett mitt medgivande att kontakta min moster (vilket de skulle behöva en tolk till) som ändå inte varit närvarande under min barndom. Så de har gett upp och ansett att mina beskrivningar varit fullt tillräckliga.

evveb skrev:Min utredning gjordes ju på BUP. Idioter

Med andra ord var du omyndig och då räcker det med föräldrarnas tllstånd.

Om du är myndig så får de inte kontakta anhöriga utan ditt medgivande.
Jag ville inte att de skulle prata med mina föräldrar men insåg att utredningen blir bättre om de gör det så jag gav dem tillåtelse och psykologen ringde min mamma + skickade henne ett frågeformulär som även mina systrar hjälpte till att fylla i.

Glömde tillägga, de pratade också med min dåvarande man.

Känner mig lite lugnare nu. Men som sagt vill inte berätta något för nån i släkten. De vet inte ens att jag har haft vare sig depression eller ångest. Och då är vi en tajt familj som hörs varje dag. ;-/ ja jag vet konstigt, men så är det. Tabu i min familj. Livrädd att de skulle få brev eller liknande.

Usch bara jobbigt att inte få veta något ang. Utredning hur den ska gå till eller ngt? Nån som vet vad dr. Kan ha menat med att jag har "autistisk problematik" tycker det låter så "brett" och " social osäkerhet"?
Tack för svar alla!

Asperger ingår i autismspektrum, hos en del märks autismen väldigt tydligt, hos andra knappt alls.

Eftersom du är myndig så ska de inte kontakta några anhöriga utan ditt tillstånd. Högst troligt begår de tjänstefel om de gör annorlunda.

Miche: tror du att dr. På så sätt menade att jag har grava problem inom Autism? ( vet att ja är tjatig :-/) sorry, alltså att jag är tydligt autistisk.?! Klassisk eller vad det kan heta? Sen skrev han att jag hade svår "identitets osäkerhet" vad är det???!!!
Ni är så snälla som svarar mig är totalt borta när det gäller detta.
Blir ju så här när man inte får någon som helst info.

Cornelia1 skrev:Miche: tror du att dr. På så sätt menade att jag har grava problem inom Autism? ( vet att ja är tjatig :-/) sorry, alltså att jag är tydligt autistisk.?! Klassisk eller vad det kan heta? Sen skrev han att jag hade svår "identitets osäkerhet" vad är det???!!!
Ni är så snälla som svarar mig är totalt borta när det gäller detta.
Blir ju så här när man inte får någon som helst info.

Nu var ovanstående visserligen riktat till Miche, men jag gick tillbaka och läste vad du skrivit. Som jag förstod gäller det två saker han skrivit:
1) "Asperger misstänkt": Det säger väl bara just att han misstänker asperger och därför vill utreda det.
2) "Autistisk problematik". Betyder troligen att han ser ett antal problem/drag hos dig som skulle kunna förklaras med någon form av autism, t.ex. asperger, men betyder inte att han ställer någon faktiskt diagnos baserat på detta. (Notera att asperger räknas som en variant av autism).

Tack Kvasir, jag hade inte kunnat ge något bättre svar!

Tack för ditt svar. Jo jag såg först i journalen att han skrivit bara Aspergers syndrom, när jag vid nästa möte frågade om han fick skriva så utan utredning, ändrade han till misstänkt. Men han säger varje gång: - ja du förstår du är en asperger och du är som en tom cirkel med falska fasader som du spelar utåt gentemot andra???.,,, tack för den tänkte jag. Å sen att jag var en tom påse utan innehåll? Han är jätte knepig. För i nästa sekund säger han identitetsosäkerhet för du har autistiska problematiken som vid Autism. Alltså jag blir helt snurrig av han. Och alla olika begrepp och diagnoser, kanske är det jag som är trög? Men iafl står det "F84.5 Aspergers syndrom, misstänkt"
Kan han inte då bara säga typ : - de här sakerna gör att jag misstänker asperger. Osv. Men nej han jämför mig med en tom cirkel.? Och att jag var falsk få gentemot alla medmänniskor... Och det var första gången jag träffade honom efter 40 min.

Och tack återigen för era svar. Är lite väl nervös just nu också då jag ska ha möte med chefen om varför jag har visa svårigheter, då vill jag gärna ha något att säga.

Ska den mannen ansvara för din utredning? Ursäkta mig, nu oroar jag dig nog men han verkar ju inte ha någon vidare social kompetens och framför allt inte tillräcklig respekt för dig! Vad hoppas du att den ska leda till?

Cornelia1 skrev:Men som sagt vill inte berätta något för nån i släkten. De vet inte ens att jag har haft vare sig depression eller ångest. Och då är vi en tajt familj som hörs varje dag. ;-/ ja jag vet konstigt, men så är det. Tabu i min familj. Livrädd att de skulle få brev eller liknande.

Vården har en ovana att skicka hem brev trots att man uttryckligen förbjudit dom att kommunicera med post. Om du fortfarande bor hemma kan det vara problem. Även om du lyckas hindra din vårdgivare från att skicka saker med post kan du ändå få hem formulär för kvalitetsgranskning av vården. De skickas från någon annan myndighet. Du kan begära att bli struken från kvalitetsregistren men jag vet inte om det hjälper.

Jag vägrade. Jag fick min diagnos ändå.

Sätt upp en egen brevlåda och sätt din address där?
Enligt principen endast addresser som de känner till används

Fråga vilket beteende som gör att han tycker att du spelar upp falska fasader utåt gentemot andra?
Vad är det han saknar som går honom att dra slutsatsen att du är en tom påse utan innehåll?
Vad är det som gör att du verkar identitetsosäker?
Och vad menar han är din autistiska problematik?

Kort sagt be honom att konkretisera. Då kanske han blir tvungen att komma med riktig kommunikation istället för fluffetiketter. Det kan hända att han försöker med något likt frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt. Där frågan inte är begriplig utan poängen är att se hur du reagerar.

Varför behöver du utredningen?