Finns det fler aspergare än jag som intresserar sig för runor och runstenar?

Tallerger skrev:Finns det fler aspergare än jag som intresserar sig för runor och runstenar?

Ja. Jag blev intresserad av sådant på historielektionerna i mellanstadiumet.

ᚫᛘ:ᚿᛁ:ᛆᛂᚱ:ᛁᚿᛏᚱᛂᛋᛋᛂᚱᛆᛑᛂ
ᚡᛆᚱᚠᚫᛂᚱ:ᛋᚴᚱᛁᚡᛂᚱ:ᛑᚢ:ᛘᛂᛑ:ᛚᛆᛏᛁᚿᛋᚴᛆ:ᛒᚫᚴᛋᛏᛆᛂᚡᛂᚱ

Hör då gärna av er om ni är i Östergötland och vill kolla på några av landskapets runinskrifter. Visst har jag sett en stor del av dem redan, men ser dem gärna igen, och det vore kul att känna någon med samma intresse. Många, vänner och familjemedlemmar, brukar få göra runstopp ibland när de har mig med i bilen, men de förstår liksom inte hur intressant det är, så de uppskattar det inte alltid så himla mycket.

Hej Tallerger!

Får man fråga vilken del av Östergötland det är du bor i? Jag härstammar från Östergötland, bodde i Mjölby till 1984 då jag flyttade till Linköping genom att jag fick ett jobb i ett mindre samhälle utanför Linköping.

Jag är väldigt intresserad av runstenar, och det skulle vara intressant att vara med på "runstensjakt" någon gång!

Jag bor i Linköping. Jag brukar ge mig ut på runstensjakt ibland, senast i Högby socken (Det är fusk att i förväg ha tagit reda på vad det står på stenarna)

Högby. Där har jag varit på geocaching

Tallerger skrev:Jag bor i Linköping. Jag brukar ge mig ut på runstensjakt ibland, senast i Högby socken (Det är fusk att i förväg ha tagit reda på vad det står på stenarna)

Påminner mig om en skolresa en gång för länge sedan, den i Linköping vanliga utflykten Rök, Alvastra, Omberg, Vadstena. När vi var i Rök ställde jag mig vid Rökstenen och började på skoj läsa högt ur minnet vad vi lärt oss att det står på stenen. Då kom en lärare, inte min, fram och sade: "Ja, det är helt rätt, fast på fel sida av stenen".

Vildsvin skrev:ᚫᛘ:ᚿᛁ:ᛆᛂᚱ:ᛁᚿᛏᚱᛂᛋᛋᛂᚱᛆᛑᛂ
ᚡᛆᚱᚠᚫᛂᚱ:ᛋᚴᚱᛁᚡᛂᚱ:ᛑᚢ:ᛘᛂᛑ:ᛚᛆᛏᛁᚿᛋᚴᛆ:ᛒᚫᚴᛋᛏᛆᛂᚡᛂᚱ

För min del för att jag har en Mac, det runtypsnitt jag har hittat är för PC och jag inte är datornörd...

Vildsvin skrev:ᚫᛘ:ᚿᛁ:ᛆᛂᚱ:ᛁᚿᛏᚱᛂᛋᛋᛂᚱᛆᛑᛂ
ᚡᛆᚱᚠᚫᛂᚱ:ᛋᚴᚱᛁᚡᛂᚱ:ᛑᚢ:ᛘᛂᛑ:ᛚᛆᛏᛁᚿᛋᚴᛆ:ᛒᚫᚴᛋᛏᛆᛂᚡᛂᚱ

ᛋᚡᚫᚱᛆᚱᛂ:ᛆᛏᛏ:ᛘᛆᛏᛆ:ᛁᚿ
ᚫᚴᚴ:ᚡᛆᚱᚠᚫᛂᚱ:ᛒᛚᛆᚿᛑᛆᚱ:ᛑᚢ:ᚿᛁ:ᚫᚴᚴ:ᛑᚢ

geocache skrev:Hej Tallerger!

Får man fråga vilken del av Östergötland det är du bor i? Jag härstammar från Östergötland, bodde i Mjölby till 1984 då jag flyttade till Linköping genom att jag fick ett jobb i ett mindre samhälle utanför Linköping.

Jag är väldigt intresserad av runstenar, och det skulle vara intressant att vara med på "runstensjakt" någon gång!

Jag gissar att det är du som var med på vår grottutflykt i våras, och som var med på träffar på föreningen i Norrköping. Hör absolut av dig när du kommer till Östergötland. Grottutflykter kan man ju också göra.

Ja, runor har för mig blivit något av ett specialintresse. Jag är särskilt intresserad av runornas ursprung och utveckling. De runor som vi känner som samgermanska eller äldre futharken är förmodligen inte äldre än 2 000 år. I grund och botten är runorna nog inget annat än vanliga latinska bokstäver anpassade för att ristas i trä. Egentligen är det bara 17 bokstäver från det latinska alfabetet som har blivit runor. Fyra av dessa har genom dubbleringar och andra modifikationer gett upphov till två till tre olika runor vardera. Det blir totalt 23 runor. Till dessa har ett kråkfotsliknande specialtecken för ett tonande s-ljud (som senare utvecklades till ett r-ljud), som huvudsakligen fanns i slutet av ord, lagts till.

I den yngre (vikingatida, nordiska) runraden har alla dubbleringar och andra modifikationer fallit bort. Dessutom har vokalerna ändrats så att tecknet för i också kan betyda e och tecknet för u också kan betyda o, varför de gamla e- och o-runorna har försvunnit. J-runan har utvecklats till ett nytt a därför att det nordiska ordet för år, till skillnad från det urgermanska ordet, liksom tyskans Jahr och engelskans year, inte inleds med ett j-ljud. Varje runa har ett namn som är starkt förknippat ett visst begrepp. J-runan - jera (nordiska: ár) - var tydligen starkt förknippad med året och årsväxten (äringen, skörden).




Alla utom ett av de 24 tecknen i den äldre runraden kan härledas till det latinska alfabetet. De röda tecknen ovan saknar motsvarigheter i den 16-typiga yngre runraden.

Runornas ursprung är väl busenkelt – det var asaguden Oden som genom sitt självoffer i asken Yggdrasil först erhöll kunskapen om runorna och sedan lärde ut den till människorna. Åtminstone tänkte sig forntidens människor detta. I verkligen är det nog genom kontakter ned mot Medelhavet som runornas ursprung står att söka.

Hur förhåller det sig dock med runornas utveckling efter att Sverige blev kristet och det latinska alfabetet infördes? För bönderna använde ju så kallade runstavar som kalendrar ända in på 1700-1800-talen, kanske t.o.m. 1900-talet på somliga ställen.

Bonddrengen skrev:Runornas ursprung är väl busenkelt – det var asaguden Oden som genom sitt självoffer i asken Yggdrasil först erhöll kunskapen om runorna och sedan lärde ut den till människorna. Åtminstone tänkte sig forntidens människor detta. I verkligen är det nog genom kontakter ned mot Medelhavet som runornas ursprung står att söka.

Runorna, tror jag, började användas för snart tvåtusen år sedan i det som idag är södra Tyskland. Kanske ligger det något i myten om att det var Oden som var runornas upphovsman. Ett av Odens binamn var ju Jörmun eller Irmin. Irminoner kallades invånarna i södra Tyskland under järnåldern...

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Irminones

Det kan ha varit de som först dyrkade Irmin eller Wodanaz - Oden, och som förde såväl Odenkulten som runorna norrut. Yggdrasil motsvaras väl av Irminsul...

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Irminsul

Odens första anhalt i Norden sägs ha varit Fyn, där han grundade Odense, så säger sagan. Den äldsta runinskriften i Norden har hittats på just Fyn. Den är ganska exakt daterad till 160-talet och är ristad på en kam som troligen är tillverkad någonstans i Tyskland..."Made in Germany", nä, så står det inte...

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Vimose_inscriptions

Bonddrengen skrev:Hur förhåller det sig dock med runornas utveckling efter att Sverige blev kristet och det latinska alfabetet infördes? För bönderna använde ju så kallade runstavar som kalendrar ända in på 1700-1800-talen, kanske t.o.m. 1900-talet på somliga ställen.

Ja, dalrunorna användes ju ända in på 1900-talet, men de blev med tiden alltmer lika vanliga bokstäver...

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Dalrunor

Skånelagen skrevs med runor i slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet och är troligen det mest omfattande som skrivits med runskrift under hela medeltiden och forntiden...

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Codex_Runicus

Anglosaxarna i England använde ju också runor, men till skillnad från nordborna så förenklade de inte den 24-typiga runraden, utan utökade den, så att den så småningom kom att innehålla 33 tecken...

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Anglo-Saxon_runes

När anglosaxarna i samband med kristnandet övergick till det latinska alfabetet fick man problem med att återge de engelska språkljuden th och w, därför behöll man under lång tid runorna thorn (þorn) och wynn. Den förstnämnda finns ju som bekant ännu kvar i isländskan. Runan wynn kan till exempel ses på titelsidan till den fornengelska upplagan av Wikipedia...

https://ang.m.wikipedia.org/wiki/Hēafodtramet

Runstavarna var ett slags evighetskalendrar som bland annat kunde användes för att räkna ut vilka datum månens faser infaller. Till det behövs 19 tecken som egentligen inte behöver vara runor.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Runstav

Intressant läsning. Synd bara att vi slutat använda runor som vårt standardalfabet, hade varit betydligt coolare att skriva med det istället!

Södra Tyskland, eller möjligtvis Rheindalen, som ursprung låter inte dumt som runornas ”hemland”. Men angående Oden jag är mer benägen att tro att han som dyrkad gud är en gammal germansk gudom med rötter ned i bronsåldern. Däremot har hans kult och hans funktioner ändrat karaktär genom århundrandena. ”Motorn” i denna förändring har nog varit de skandinaviska och tyska legoknektar som genom sin tjänstgöring i den romerska armén kom dels i kontakt med det latinska alfabetet, dels den så kallade Mithraskulten som romerska soldater vanligen var involverade i.

https://en.wikipedia.org/wiki/Auxilia

https://en.wikipedia.org/wiki/Mithraic_mysteries

Ett exempel på en sådan soldat är tysken Arminius, eller Sigurd Fafnesbane som han förmodligen är ihågkommen som i de fornnordiska sagorna. Under kejsare Augustus tid tjänstgjorde Arminius inom den romerska armén och erhöll även romerskt medborgareskap. Av olika anledningar kom han dock att bryta med Rom och gjorde istället uppror, vilket ledde till slaget vid Teutoburgerskogen.

https://en.wikipedia.org/wiki/Arminius

https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_the_Teutoburg_Forest

Utöver irminonerna har nog Oden genom sina binamn givit namn åt flera germanska folkslag: svear (svenskar) av Sviðarr; götar av Gautr; langobarder av Langbarðr.

https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_names_of_Odin

Mycket är osäkert när det gäller forntida religiösa föreställningar och myters eventuella verklighetsbakgrund etc. Men man kan med någorlunda stor säkerhet säga att bronsålderns människor dyrkade solen och den indoeuropeiske himmelsguden, vars namn har rekonstruerats till Dyeus [piter] (ungefär: ”den skinande himmelske fadern”) - som bl.a. blev grekernas Zeus, romarnas Jupiter och germanernas Tiwaz (som t-runan är uppkallad efter). Hans namn går också igen i det latinska ordet för Gud – Deus.

Jag tror att Oden steg i graderna under senare delen av järnåldern, för att slutligen upphöjas till den främste bland asarna. Dämed tog han över det mesta av Tyrs (Tiwaz) forna glans. Flera av Odens otaliga binamn har -tyr som efterled. Exempelvis Runatyr – runornas gud.

Själva namnet Oden – Wodanaz kan vara besläktat med galliskans vates som betecknade en del av prästerskapet, vid sidan av druider och barder, som sysslade med spådomar och blodiga riter. Även i det gamla Rom fanns det siare och orakel som kallades vates, de höll mest till på kullen Mons Vaticanus.

Vår nordiske Oden kan vara en syntes mellan spådomarnas gud, gudarnas budbärare (som romarna identifierade som germanernas motsvarighet till Merkurius och Hermes), den ur-indoeuropeiske himmelsguden samt olika förfadersgudar, bl.a. irminonernas Irmin och goternas Gaut. Det germanska ordet för Gud kan härledas till den sistnämndes namn, vilket belyser den betydelse Oden kom att få.

Lite ironiskt är det att begreppet Gud på alla germanska och romanska språk, liksom namnet Vatikanen kan kopplas samman med den hedniska ärkegudens namn.

Goterna, som kristnades under 300- och 400-talen, använde ett alfabet som utgår från det grekiska, men som även innehåller de gamla runorna ”faihu” (f), ”urus” (u), ”þiuth” (þ), ”raida” (r), ”winja” (w), ”hagl” (h), ”jer” (j), ”sauil” (s) och ”oþal” (o). Även de rent grekiska bokstäverna har fått namn som är hämtade från runraden. Några av bokstäverna liknar latinska bokstäver mer än runor, men de senares förebilder var ju de förra. De gotiska bokstävernas rundade former beror nog bara på att de, till skillnad från de runor vi är vana att se, är skrivna med bläck.





Den grekiska bokstaven X (chi) har tagits upp i det gotiska alfabetet framförallt för att användas som begynnelsebokstav i namnet Christus. Runan X (giba) har strukits för att lämna plats för ett grekiskt gamma (men namnet "giba" har bevarats).

På en guldring funnen i Pietroasele i Rumänien står det skrivet med runor: ”gutani[s(?)] wi hailag”. Texten har tolkats på flera olika sätt, men de flesta är överens om att den är förkristen och handlar om något som var heligt för goterna.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Pietroassaringen

Apropå binamnet Runatyr - finns ju en skog mellan Vänern och Vättern som heter Tiveden, guden Tyrs skog. Namnet Ti lär vara Tyrs östnordiska namn. Finns det några runinskrifter där namnet Ti faktiskt förekommer?

Det är troligt (men långt ifrån säkert) att t-runan ensam kunde stå för guden Tiwaz (Tyr/Ti) eller en åkallan till densamme. T-runan är en av de runor som ofta förekommer i runföljder som inte bildar läsbara ord och där samma runa upprepas flera gånger, t.ex. på den skånska Lindholmenamuletten. Det finns en symbol som ser ut ungefär som en gran och som brukar tolkas som en förstärkt t-runa, dvs en t-runa med flera kvistar eller ”tak”. På den gotländska Kylverstenen finns något som ser ut som en t-runa med åtta ”tak”.

De fornnorska och fornisländska rundikterna (som inte är skrivna med runor, men väl handlar om runor, vad de heter och hur de låter) säger om t-runan: ”Tyr är den enhänta asaguden…” (detta syftar förstås på myten om när Tyr förlorade ena handen i käften på Fenrisulven). Men den fornengelska rundikten (som är äldre och längre än sina nordiska motsvarigheter, men också mer färgad av kristendomen) har följande att säga om samma runa (tolkat till modern engelska):

“Tiw is a guiding star; well does it keep faith with princes;
it is ever on its course over the mists of night and never fails.”

En gud som är en ledstjärna?... frågan är om det är en kristen eller förkristen föreställning. Det kan förstås vara både och. Jämför latinets Deus som egentligen är ett förkristet begrepp som har överförts till en kristen kontext. Det kan förstås också handla om en verklig, fysisk ledstjärna, t.ex. Nordstjärnan.

Annars är de olika rundikterna väldigt lika varandra (de fornnordiska är dock förkortade till 16 verser). Jag tror att rundikterna memorerades och fördes vidare genom muntlig tradition. Deras huvudsakliga syfte var, misstänker jag, att lära ut runraden. Jag misstänker också att runornas ordningsföljd fastställdes av sådana dikter.

https://en.wikisource.org/wiki/Rune_poems

https://en.wikipedia.org/wiki/Old_English_rune_poem

http://www.arild-hauge.com/eanglor.htm

Vicken jättekul tråd! Jag ska se om jag kan bidra lite när jag mår bättre.

Tallerger skrev:Finns det fler aspergare än jag som intresserar sig för runor och runstenar?

Jodå

Det förklarar ju en del. Fann mer läsning om runpoemen här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Rune_Poems

Att engelsmännen betraktar Tiw som en form av ledstjärna, andlig eller fysisk, ligger väl egentligen inte så långt från den bild som tecknas av den nordiske Tyr i Snorres Edda, där han betraktas som ett föredöme för krigare och soldater:

en Ase finnes som Tyr heter. Han är den djerfvaste och modigaste och han råder mycket för segren i strid: hvarföre krigsmän böra åkalla honom. Det är ett ordspråk om den, som öfvergår andra i mannamod och aldrig flyr, att han ä så tapper som Tyr. Han är äfven så vis, att man brukar säga om den, som är särdeles klok, att han är så vis som Tyr. Ett prof af hans djerfhet är, att när Asarne lockade Fenrisulfven, att låta binda sig med fjettern Gleipner, trodde han icke, att de ville lösa honom igen, förrän de till pant lade Tyrs hand honom i munnen. Men då Asarne icke ville lösa Fenrisulfven, bet han af handen på det ställe som nu heter Ulfleden, och är han enhändt: ej anses han såsom fredsstiftare bland menniskorna.

http://heimskringla.no/wiki/Snorre_Sturlesons_Edda_samt_Skalda_Gylfaginning

Jag vill även minnas att det finns någon bildsten i Skåne där med en man som får sin hand avbiten av ett ulv-liknande väsen. Vidare finns ju alla de här brakteaterna, en form av tapperhetsmedaljer hövdingarna gav sina män, med bilder av bland annat en man som får sin ena hand avbiten av ett dito väsen.



https://en.wikipedia.org/wiki/Bracteate

Här kommer mitt utlovade bidrag:

http://www.alternativ.nu/index.php?acti ... em;in=9247