Framförallt om någon känner igen sig att ha tvång i ert sätt att prata. Jag är tvungen att vara oärlig och gå omvägar för att undvika vissa ord eller fraser som får det att skära sig..

Tex om någon frågar "Hur mår du?" (tog till och med emot att använda ordet "mår" nu när jag skrev det, brukar byta ut det när jag själv använder mig av det) - så stänger jag av inom mig och svarar alltid "Bra, själv?" Gör allt för att bli av med det så fort som möjligt.

Eller om jag ska beskriva en känsla för någon. Ja jag får väl skriva ordet "ledsenhet". Men i den formen är i alla fall lättare än utan het-ordet på slutet. Hade svårt för het separat nu också. Hade jag förklarat detta med ord hade jag inte kunnat säga "het" heller så hade fått gå omvägar för att förklara det här dilemmat.

Var skitjobbigt att skriva detta.

Jag tror att det handlar om att inte vara sårbar och hålla en distans till mig själv och människor i sociala sammanhang.

Finns mycket sådant här.. känner någon igen sig med just det här med ord, eller andra typer av tvång? Hur gör ni för att bli av med det?

Vet du någon anledning till varför du har tvånget?

Hade jättemycket ritualer och tvång när jag var yngre, för tänkte att det var någon i en parallell värld som skulle göra mig illa om jag inte gjorde det. Till slut blev jag så trött på det att jag vred om allting, så att den parallella världen istället ville att jag inte skulle ha några tvång. Gav mig alltså ett nytt tvång som var att jag inte fick ha några tvång. Nu är det bara några småsaker kvar, som att börja med en speciell fot på vissa ställen på marken och i trappor.

Det enda som fungerat mot tvång har varit SSRI för min del. KBT hjälpte litegrnn men inte tillräckligt. Utan tabletter tar tvångstankarna över hela mitt liv... surt, för jag vill egentligen inte ta antidepressiva.

Hade väldigt svårt för en del ord när jag var liten men har numera inga sådana tvång längre.

En sidoreflexion: det där med "Hur mår du?" (och liknande tomma socialkalorier, artighetskonventioner som inte betyder vad de ger sken av att betyda) tycks väldigt många av oss aspergare ha svårt för. Finns gamla trådar om. Kan den sortens inre konflikt, eller internaliserade konflikt, mellan ett aspigt behov att vara ärlig och ha klara besked och omvärldens spegelsalar och övertäckta fallgropar, vara en av anledningarna till de här knutarna?

Kanske den också kan dras åt extra om man faktiskt mår dåligt och skulle behöva prata av sig, typ, vilket många av oss gör?

Jag känner igen det du beskriver, jag har även "tvång" att anpassa mina ordval och samtal/samtalsämnen efter vem jag talar med.
Det är som en volym-knapp fast för "aspighet".

Tex, om samtalsämnet är någonting jag har mycket kunskap om så kan jag "låtsas" som att jag är på samma nivå som de andra i samtalet.
Jag gör inte det helt medvetet utan det sker bara, men om jag känner mig trygg i umgänget så kan jag föreläsa ordentligt.
Samma gäller ordval, jag talar "lekman" språk i vissa samtal, men i "fackligt språk" i andra.


Jag har på egen hand försökt sluta med detta och försöka att alltid vara mig själv, är inte i mål än men jag jobbar på att släppa lite på min "vägg".

Zombie skrev:En sidoreflexion: det där med "Hur mår du?" (och liknande tomma socialkalorier, artighetskonventioner som inte betyder vad de ger sken av att betyda) tycks väldigt många av oss aspergare ha svårt för. Finns gamla trådar om. Kan den sortens inre konflikt, eller internaliserade konflikt, mellan ett aspigt behov att vara ärlig och ha klara besked och omvärldens spegelsalar och övertäckta fallgropar, vara en av anledningarna till de här knutarna?

Kanske den också kan dras åt extra om man faktiskt mår dåligt och skulle behöva prata av sig, typ, vilket många av oss gör?

Tänkvärt. Jag har ett närmast tvångsmäsigt behov av att rätta folk när de generaliserar eller häver ur sig klyschor. Kan också ha ett tvångsmässigt behov av att vara dråplig och cynisk i glättiga sammanhang. För att balansera, på något vis.

Idiot skrev:Jag känner igen det du beskriver, jag har även "tvång" att anpassa mina ordval och samtal/samtalsämnen efter vem jag talar med.
Det är som en volym-knapp fast för "aspighet".

Tex, om samtalsämnet är någonting jag har mycket kunskap om så kan jag "låtsas" som att jag är på samma nivå som de andra i samtalet.
Jag gör inte det helt medvetet utan det sker bara, men om jag känner mig trygg i umgänget så kan jag föreläsa ordentligt.
Samma gäller ordval, jag talar "lekman" språk i vissa samtal, men i "fackligt språk" i andra.


Jag har på egen hand försökt sluta med detta och försöka att alltid vara mig själv, är inte i mål än men jag jobbar på att släppa lite på min "vägg".

Åh, det där känner jag igen också. Det har blivit bättre med åren så numera upplever jag mig ha en personlighet, men när jag var yngre hade jag olika personligheter i olika sammanhang. En person som träffade mig i min teatrgrupp förstod inte att jag var jag när hon träffade mig i skolan en annan dag. Det hände på högstadiet.

Jesters Tear skrev:

Idiot skrev:Jag känner igen det du beskriver, jag har även "tvång" att anpassa mina ordval och samtal/samtalsämnen efter vem jag talar med.
Det är som en volym-knapp fast för "aspighet".

Tex, om samtalsämnet är någonting jag har mycket kunskap om så kan jag "låtsas" som att jag är på samma nivå som de andra i samtalet.
Jag gör inte det helt medvetet utan det sker bara, men om jag känner mig trygg i umgänget så kan jag föreläsa ordentligt.
Samma gäller ordval, jag talar "lekman" språk i vissa samtal, men i "fackligt språk" i andra.


Jag har på egen hand försökt sluta med detta och försöka att alltid vara mig själv, är inte i mål än men jag jobbar på att släppa lite på min "vägg".

Åh, det där känner jag igen också. Det har blivit bättre med åren så numera upplever jag mig ha en personlighet, men när jag var yngre hade jag olika personligheter i olika sammanhang. En person som träffade mig i min teatrgrupp förstod inte att jag var jag när hon träffade mig i skolan en annan dag. Det hände på högstadiet.

Jag känner också igen det. Svårt när man måste ligga i som en rem för att duga i de andras ögon och ändå aldrig duger, både att behålla något socialt eget om man nu hade det från början och att inte bli en kameleont efter all iakttagelse och analys under hot om definitiv utslängning. Tar lång tid att läka ihop efter eller reparera.

Det är nog många av oss skadade av, på ett eller flera sätt. Desto sorgligare att många av oss också är så njugga i hur vi tolkar varandra att skadandet kan fortsätta. Men det kanske också är svårt att bryta ett sätt att vara som är det enda man har lärt sig, även när man har lärt sig det av fok som behandlade en illa.

Zombie skrev:Jag känner också igen det. Svårt när man måste ligga i som en rem för att duga i de andras ögon och ändå aldrig duger, både att behålla något socialt eget om man nu hade det från början och att inte bli en kameleont efter all iakttagelse och analys under hot om definitiv utslängning.

Mmhm. Jag förlorade mig själv under de år jag förgäves försökte passa in. Nu har jag tänkt börja hitta tillbaka till mig själv. Reclaim the Jester.

Jesters Tear skrev:Reclaim the Jester.

Go for it!

Jag håller tummarna och skickar en stärkande virtuell kram!

Miche skrev:

Jesters Tear skrev:Reclaim the Jester.

Go for it!

Jag håller tummarna och skickar en stärkande virtuell kram!

Aaww, tack!

Hehe schysst respons, nu blir man ju uppmanad att införa en nolltolerans mot personlighetsanpassning.
I en av mina kretsar har jag redan nääästan infört den regeln, men jag kanske mår bättre av att alltid vara samma person, så precis som Jester... Nu jävlar skiter idioten i alla idioter, hmm får se hur det tilltalar mina s.k. "kompisar".

För att förtydliga, regeln gäller såklart mig själv, i hemlighet, jag kommer ju inte dra något slags tal om detta för alla jag känner.

Idiot skrev:För att förtydliga, regeln gäller såklart mig själv, i hemlighet, jag kommer ju inte dra något slags tal om detta för alla jag känner.

Haha, jo men gör det! "Jo mina vänner, nu har jag bestämt mig för att välja EN av mina identiteter...".

Skämt åsido. Om dina vänner inte tycker om dig som du är, är de inte rätt vänner för dig.

Som en annan medlem har i sin signatur: "Vill du inte ha mig som jag är så är det inte mig du vill ha".

(Bör förstås inte missbrukas som ursäkt för att inte jobba med sig själv efter behov och förmåga.)

Autismsmurfen

Tror att anledningen är att jag gärna inte vill befinna mig i sårbart läge och vill hålla distans till människor.

Känner inte igen mig i den typen av tvångsritualer du pratar om, men det låter inte enkelt att vända om det, hur lyckades du med det? Det kan väl inte ha räckt med att bara tänka att den pararella världen helt plötsligt tycker någonting annat? Hur jobbar du med de småsaker som är kvar?

Zombie

Det har säkert en inverkan, att jag tar orden på allvar och gärna önskar vara ärlig hela tiden. Det genererar en hel del ångest när det skär sig på det sättet, när man är tvungen att ljuga för att det inte passar sig att svara helt ärligt. Så kan det vara i vissa situationer.

Men i andra situationer när jag vill att folk ska förstå, tex i vårdsammanhang, så hade det varit bra om jag kunde vara mer ärlig kring känsloämnen. Även i nära relationer. Jag vill verkligen att folk ska förstå, men jag har dessa tvång som förhindrar mig att kunna möta människor.. jag vill inte ta en känslomässig plats.

---

Menar du att det tar lång tid att läka ihop eller reparera efter att man har varit en sådan kamelontig person under en längre period, eller menar du efter varje enskilt tillfälle man betett sig på detta sättet?

Är nämligen intresserad av hur du lyckats förändra hela beteendemönstret om du har det. Men om du inte har det är det intressant att få reda på hur du hanterar skadorna som sker efter varje tillfälle?

Jesters Tear

Kan inte förstå hur tabletter kan hjälpa en med tvångstankar, är det för att ångesten minskar i fysisk grad?

---

Känner igen mig också i att ha olika personligheter med olika människor/vid olika tillfällen. Kunde vara helt kall med vissa, och jättevarm med andra. Kunde vara osäker och blyg, kunde vara väldigt framfusig och självsäker. Är normalt att man antar olika roller, men när man själv inte vet vem man egentligen är kan det bli väldigt förvirrande.

Hur hade du tänkt hitta tillbaka till dig själv? Vem är du egentligen om du får beskriva det du tror att du är och vill vara?

Idiot

Ställer dig samma fråga som till Jester, vem är du egentligen om du får beskriva det du tror att du är och vill vara? Och hur ska du hitta tillbaka till detta?

Undefined skrev:Jesters Tear

Kan inte förstå hur tabletter kan hjälpa en med tvångstankar, är det för att ångesten minskar i fysisk grad?

Jag vet inte exakt hur det funkar i hjärnan men jag tänker faktiskt inte en del tvångstankar jag hade nästan jämt förut längre. Just vad gäller tvångssyndrom reagerar jag nog väldigt bra på medicin.

Undefined skrev:Känner inte igen mig i den typen av tvångsritualer du pratar om, men det låter inte enkelt att vända om det, hur lyckades du med det? Det kan väl inte ha räckt med att bara tänka att den pararella världen helt plötsligt tycker någonting annat? Hur jobbar du med de småsaker som är kvar?

Det tog ett tag, såklart. Vad man kan börja med är att i situationer då tvången börjar visa sig, försöka stanna upp och tänka till logiskt. Till exempel kan man fråga sig själv vad meningen med tvånget är, och sedan testa att göra på ett annat sätt.

Autismsmurfen skrev:

Undefined skrev:Känner inte igen mig i den typen av tvångsritualer du pratar om, men det låter inte enkelt att vända om det, hur lyckades du med det? Det kan väl inte ha räckt med att bara tänka att den pararella världen helt plötsligt tycker någonting annat? Hur jobbar du med de småsaker som är kvar?

Det tog ett tag, såklart. Vad man kan börja med är att i situationer då tvången börjar visa sig, försöka stanna upp och tänka till logiskt. Till exempel kan man fråga sig själv vad meningen med tvånget är, och sedan testa att göra på ett annat sätt.

Så kan man göra, men det hjälper inte alltid, får man ha i åtanke. När det gäller mina tvång så kom jag alltid fram till att de var fullt logiska när jag resonerade kring dem. Hur vet jag inte, för nu tycker jag mina resonemang var befängda. Jag hade närmast en felaktig verklighetsuppfattning utan att vara det allra minsta psykotisk.

OCD kan göra märkliga saker med hjärnan. När man är tillräckligt insyltad i tvångssyndrom hjälper det inte att resonera kring tvången eftersom själva resonerandet, eller grubblandet, snarast är en del av syndromet. Så var det för mig i alla fall.

När jag "testade att göra på annat sätt" fick jag fruktansvärd ångest. Det ska man ju få eftersom meningen med exponeringsterapi är att man ska utsätta sig för ångestframkallnde sitautioner tills man vant sig vid situationen och ångesten gått ner. Man kan dock behöva en professionell till hjälp. Det är inte alltid man klarar det själv. Ville bara tillägga det.

@Jesters, Hur ska du återta (reclaim) dig själv?, vad är det du vill återta dig ifrån och till?

Jesters Tear skrev:

Autismsmurfen skrev:

Undefined skrev:Känner inte igen mig i den typen av tvångsritualer du pratar om, men det låter inte enkelt att vända om det, hur lyckades du med det? Det kan väl inte ha räckt med att bara tänka att den pararella världen helt plötsligt tycker någonting annat? Hur jobbar du med de småsaker som är kvar?

Det tog ett tag, såklart. Vad man kan börja med är att i situationer då tvången börjar visa sig, försöka stanna upp och tänka till logiskt. Till exempel kan man fråga sig själv vad meningen med tvånget är, och sedan testa att göra på ett annat sätt.

Så kan man göra, men det hjälper inte alltid, får man ha i åtanke. När det gäller mina tvång så kom jag alltid fram till att de var fullt logiska när jag resonerade kring dem. Hur vet jag inte, för nu tycker jag mina resonemang var befängda. Jag hade närmast en felaktig verklighetsuppfattning utan att vara det allra minsta psykotisk.

OCD kan göra märkliga saker med hjärnan. När man är tillräckligt insyltad i tvångssyndrom hjälper det inte att resonera kring tvången eftersom själva resonerandet, eller grubblandet, snarast är en del av syndromet. Så var det för mig i alla fall.

När jag "testade att göra på annat sätt" fick jag fruktansvärd ångest. Det ska man ju få eftersom meningen med exponeringsterapi är att man ska utsätta sig för ångestframkallnde sitautioner tills man vant sig vid situationen och ångesten gått ner. Man kan dock behöva en professionell till hjälp. Det är inte alltid man klarar det själv. Ville bara tillägga det.

Om tvången är logiska kan man testa att tänka känslosamt istället, och försöka jobba dit man vill och på så sätt göra sig av med tvången mer och mer. Det är inte lätt, som du skriver, och det är något man får jobba med i ett tag. Är det så illa som du skriver kanske det kan vara bra att söka upp någon professionell...

plåtmonster skrev:@Jesters, Hur ska du återta (reclaim) dig själv?, vad är det du vill återta dig ifrån och till?

Jag menar att jag inte ska anpassa mig för mycket efter vad jag tror omgivningen förväntar sig av mig längre. Jag ska vara mig själv, som man brukar uttrycka det.

Även om man kan anpassa sig så finns det alltid en kostnad i form av ork och stress att göra det. Om anpassningen misslyckas så kan man lika gärna strunta i den då kostnaden är rätt hög. Eller helt skippa den kontakten. Vi kanske menar olika saker men iställt för att man byter personlighet kanske kanske kan kalla det för kompabilitetsgränssnitt för optimal interaktion?
Gillar @Autismsmurfen:s resonamang om att skåda tvånget i ljus.. då spricker de oftast.
Om de tvångsrelaterade beteendena blir bättre med lyckopiller så kanske det snarare är så att tvånget är ett sätt att hantera stress och ångest? ett annat sätt att få "meltdown".

plåtmonster skrev:Om de tvångsrelaterade beteendena blir bättre med lyckopiller så kanske det snarare är så att tvånget är ett sätt att hantera stress och ångest? ett annat sätt att få "meltdown".

Jag vet inte... all OCD är väl associerad med ångest och det är väl bevisat att SSRI hjälper många mot tvångssyndrom.

Undefined skrev:

Känner igen mig också i att ha olika personligheter med olika människor/vid olika tillfällen. Kunde vara helt kall med vissa, och jättevarm med andra. Kunde vara osäker och blyg, kunde vara väldigt framfusig och självsäker. Är normalt att man antar olika roller, men när man själv inte vet vem man egentligen är kan det bli väldigt förvirrande.

Hur hade du tänkt hitta tillbaka till dig själv? Vem är du egentligen om du får beskriva det du tror att du är och vill vara?

[b]Idiot

Ställer dig samma fråga som till Jester, vem är du egentligen om du får beskriva det du tror att du är och vill vara? Och hur ska du hitta tillbaka till detta?

Dels känner jag att jag bör byta umgänge, eller i alla fall avsäga den delen av min krets som är totalt intolerant mot att folk är sig själva.
Det är ofta jag tycker att tex. Mina intressen är pinsamma, så jag talar inte om dem.
Detta sker dock inte i alla mina kretsar, så jag borde nog se över vilka som egentligen "förtjänar" att umgås med mig.

Sen måste jag sluta oroa mig för vad folk kommer tycka om jag säger X eller Y, jag har en konstant oro och det gör att jag planerar alla samtal jag har - då kommer jag fram till vad samtalet kommer leda till och då blir jag tyst istället.
Ibland vågar jag inte ens hälsa på folk för att jag är orolig över vad jag ska säga efter jag sagt "hej".
Egentligen tror jag att man måste lära sig att prata utan att analysera exakt allt i samtalet, här är ett exempel.


Kollar på tv med bekant*

Programmet handlar om svarta hål, någonting som är är intresserad av pch kan en del om.
Jag känner ett behov av att kommentera felaktig fakta som programmet hade lagt upp, men jag gör inte det... Varför?

Jo för att jag känner mig obekväm i att sticka ut, att veta saker som andra inte vet, och jag är orolig för motargument från den bekanta som sitter brevid mig, jag måste planera i förväg för hans motargument..
Men jag skiter i att säga något, även om jag egentligen vill.


Detta beteende gillar jag inte alls, och det är det jag ska börja med att arbeta bort, i stil med "Säg det bara, skit i vad som händer sen".