Hej!

Personer med Asperger kan ha svårt att sätta sig in i andra människors känslor och tankar. De kan ha svårt att förstå varför andra personer känner som de gör, och kan ha svårt med kramar, beröring och att visa känslor. En kompis till mig hävdar att personer med Asperger är olämpliga som föräldrar, just därför att de inte kan tillfredsställa barnets känslomässiga behov.

Det här handlar alltså inte om att personer med Asperger inte klarar av att sköta och uppfostra ett barn. Barnet kan få en bra uppfostran med fasta regler och rutiner, bra mat, alla kläder och saker det behöver, hemmet kan vara välstädat etc. Det handlar just om den känslomässiga biten.

Alla med Asperger har så klart inte lika svårt med att visa känslor och förstå sitt barn. Är det nån som vill diskutera detta? Ni som har barn, är det svårt att förstå deras känslomässiga behov eller inte?

Det är ju en myt att vi med Asperger är känslokalla och inte kan förstå andras känslor. Men är förmågan att känna sympati, samma sak som att verkligen förstå vad en annan människa känner på djupet? Och att orka sätta barnen först, jämt.

Ni som har valt att inte ha barn, är det för att ni inte orkar sätta barnen främst, för att ni inte står ut med vaknätter eller inte klarar stoj och skrik? Eller är det något helt annat skäl?

Ni som har barn, funkar det bra eller är det väldigt tröttsamt och slitigt? Hur väl klarar ni av att tillfredsställa barnens känslomässiga behov? Är det jobbigt med föräldramöten på dagis och i skolan? Hur funkar det med allting som ska med till barnens alla aktiviteter, som gympapåse, matsäck och liknande?

Lilla Gumman

Fungerar hur bra som helst, fast jag gissar att en del andra föräldrar ser mig som lite udda.
Jag har kanske för mycket av rätt o fel tänket, så jag är på en hel del föräldrar om att sätta på kedjan på dagisgrinden och hur man ska parkera där och liknande.
Men jag tycker nog att jag fungerar lika bra som vilken annan förälder som helst

Folk som säger att folk med AS är olämpliga som föräldrar glömmer att alla, även folk med AS är olika och har olika styrkor och svagheter så man kan inte dömma nåns föräldraduglighet efter bara en diagnos utan kolla vilka symptom just den personen har och hur det skulle påverka ev barn. Men om man skulle kolla på folk så så skulle nog inte många NT:are heller vara kapabla till att fostra barn.

Själv försöker jag och min man att skaffa barn, men det är ju inget jag skulle försöka skaffa om jag vore singel men det skulle jag nog inte vilja även om jag skulle vara NT så det spelar väl inte lika stor roll.

Jag tycker att AS-far är inte det bästa möjliga.

Mina föräldrar har inte fått diagnos, men flera har amatördiagnosticerat båda två med Asperger (mest pappa).

De gjorde så gott de kunde och de lyckades ganska bra tycker jag men några grejer hade de kunnat göra bättre, så som att prata pengar med oss (pappa sa bara "Vi har inte råd" så var det slutdiskuterat, när jag flyttade hemifrån, jobbade och såg alla pengar så nog fan hade jag råd, men, men, det gick ju åt fanders), inte heller fick jag vara med i köket (mamma lagade all mat själv) och så skulle det vara vad vi kallar för millimeterrättvisa, pappa tog ibland fram linjalen för att skära upp efterätten så att alla skulle få precis lika mycket...

Nåja, när jag själv blev förälder (jag har senare fått AS-diagnos, men på den tiden hade jag inte aning om vad Asperger var för något, det var ändå 1995) så hade jag bestämt mig:
- Man ska prata pengar med barn (så att de förstår att man faktiskt måste ha pengar för att kunna handla och det är inte bara att hämta pengar i Bankomaten och lite sånt)
- Barnen ska hjälpa till hemma (i lagom mängd, de ska inte ersätta föräldrarnas ansvar, men att lära sig så pass att man kan klara sig själv när man väl lämnar föräldrahemmet)
- Sist men inte minst, absolut ingen millimeterrättvisa, ibland får det enda barnet lite mer, ibland det andra, ibland orkar inte ens ett barn äta upp sin efterrätt så vad gör den rättvisan för nytta, rättvisa kan uppnås på så många andra sätt!

Jag (och barnens mamma) har fått mycket beröm för vår barnuppfostran, både av barnen själv och av vuxna i omgivningen, våra barn var de enda som inte roffade åt sig på barnkalasen (man väntar på att värd/värdinna sagt varsågod), de har alltid sett rättvisa som viktigt (alla ska få smaka på bullarna på kalaset) osv. jag tror att de har en ypperlig grund att komma ut i världen!

Mycket bra tråd!

Jag tror nog också det kan vara stor skillnad på en förälder med AS som inser sina problem och en förälder med AS som inte gör det.

(hade tänkt säga en som är diagnostiserad eller inte men jag kom på att man akn ju inse sina problem utan diagnos och tvärtom)

rapchic skrev:Jag tror nog också det kan vara stor skillnad på en förälder med AS som inser sina problem och en förälder med AS som inte gör det.

(hade tänkt säga en som är diagnostiserad eller inte men jag kom på att man akn ju inse sina problem utan diagnos och tvärtom)

Verkar vara vanligt att många får en diagnos, sen slutar det där. De får aldrig chansen att arbeta med den. Då spelar det ingen roll om de har fått en diagnos eller inte.

Hur tas ni emot på mödravården och förlossningen? Berättar ni så ni får en möjlighet till stöd?

Miche skrev:våra barn var de enda som inte roffade åt sig på barnkalasen (man väntar på att värd/värdinna sagt varsågod),

Nu blir man ju lite orolig om HELA (nästan iaf) generation är sådana som bara tar vad helst de har lust på. Fler grekland på väg känns det som.

Miche skrev:de har alltid sett rättvisa som viktigt (alla ska få smaka på bullarna på kalaset) osv.

Kan vara bra att man förbereder de på att allt inte är rättvist och att en del far med osanning.

plåtmonster skrev:Kan vara bra att man förbereder de på att allt inte är rättvist och att en del far med osanning.

Tror du inte att de redan vet det???

plåtmonster skrev:

Miche skrev:våra barn var de enda som inte roffade åt sig på barnkalasen (man väntar på att värd/värdinna sagt varsågod),

Nu blir man ju lite orolig om HELA (nästan iaf) generation är sådana som bara tar vad helst de har lust på.

Barnen blev väldigt chockerade när de såg det beteendet (alltså roffa åt sig på kalas/fest) bland vuxna...

Hej!

Ja, okej, man kan vara en bra förälder på många sätt.
Men om barnet skriker, förstår man varför? Eller skriker man åt barnet att vara tyst, och fortsätter med sitt eget? Kan man alltid sätta barnet före sig själv? Kan man förstå varför barnet är arg, förtvivlad, glad, leden, orolig o.s.v.?

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Men om barnet skriker, förstår man varför?

I de allra flesta fall och i de fall man inte förstår så försöker man hitta olika metoder som löser barnets problem (dvs inte primärt tystar barnet). Barnet skriker ju för att tala om att något är fel!

Kanaljen skrev:

rapchic skrev:Jag tror nog också det kan vara stor skillnad på en förälder med AS som inser sina problem och en förälder med AS som inte gör det.

(hade tänkt säga en som är diagnostiserad eller inte men jag kom på att man akn ju inse sina problem utan diagnos och tvärtom)

Verkar vara vanligt att många får en diagnos, sen slutar det där. De får aldrig chansen att arbeta med den. Då spelar det ingen roll om de har fått en diagnos eller inte.

Hur tas ni emot på mödravården och förlossningen? Berättar ni så ni får en möjlighet till stöd?

ehh... man kan ju själv arbeta för att fungera bättre

Lilla Gumman skrev:Alla med Asperger har så klart inte lika svårt med att visa känslor och förstå sitt barn. Är det nån som vill diskutera detta? Ni som har barn, är det svårt att förstå deras känslomässiga behov eller inte?

Jag har tre barn varav ett har diagnosen AS (som jag själv). Jag vet inte om jag har haft svårare att förstå barnens känslomässiga behov än andra föräldrar men jag tror inte det. Iofs så är människor, psykologi och kommunikation nog att betrakta som mina specialintressen så det gör förmodligen att det går lite lättare. Jag har heller inte svårt för kroppskontakt (iaf inte med mina barn!) utan har alltid tyckt om att ge dem mycket fysisk närhet. Jag tänker på att krama och pussa dem varje dag även nu när de blivit lite större, och t.ex. ligga bredvid dem i sängen och läsa högt tillsammans, för jag tror att människor mår bra av fysisk närhet.

Jag tror att jag har haft mindre lätt för att t.ex. läsa av barnens skrik (föräldrar brukar säga att de snabbt lär sig att höra skillnad på olika typer av skrik men det har jag aldrig gjort). Men jag tror att jag har kompenserat det ganska bra genom att läsa enormt mycket om barnpsykologi och barns utveckling, och att hela tiden vara öppen för mina barn och försökt att förstå dem och deras behov (både känslomässiga och andra).

Lilla Gumman skrev: är förmågan att känna sympati, samma sak som att verkligen förstå vad en annan människa känner på djupet? Och att orka sätta barnen först, jämt.

Naturligtvis vet man inte vad någon annan känner på djupet bara för att man känner sympati för personen. Så är det ju för alla, även NT. Jag tror att det viktiga är att man visar att man bryr sig om vad den andra personen känner och att man försöker förstå.

Att orka sätta barnen först, jämt, är nog kämpigt för alla föräldrar men jag tror att jag på många sätt har haft lättare för det än NT-föräldrar. De har oftare fullt upp med "livspussel". Jag pusslar inte - jag fokuserar. Det jag prioriterar är barnen, min hälsa och jobbet och that's it.

Lilla Gumman skrev:
Ni som har barn, funkar det bra eller är det väldigt tröttsamt och slitigt? Hur väl klarar ni av att tillfredsställa barnens känslomässiga behov? Är det jobbigt med föräldramöten på dagis och i skolan? Hur funkar det med allting som ska med till barnens alla aktiviteter, som gympapåse, matsäck och liknande?

Jag tycker att det funkar bra för det mesta, men visst är det tröttsamt och slitigt. Jag tror att jag klarar av barnens känslomässiga behov på ett bra sätt men det är förstås inte alltid man känner sig som världens bästa förälder, men det tror jag inte att NT-föräldrar alltid gör heller.

Ibland kan det vara jobbigt med föräldramöten, träningar, läxor, matsäckar, tandläkarbesök, osv osv. Men jag vet inte om det är jobbigare för mig än för NT-föräldrar.

Gafsan skrev: Jag tror att jag har haft mindre lätt för att t.ex. läsa av barnens skrik (föräldrar brukar säga att de snabbt lär sig att höra skillnad på olika typer av skrik men det har jag aldrig gjort).

Jag lärde mig aldrig det där heller; körde med uteslutningsmetoden hela tiden när dottern var bebis. Känner igen mig i det mesta övriga som Gafsan skrivit också.

Det kan vara svårt att tolka signaler överlag, tycker jag. Jag är väldigt känslig och uppfattar de flesta signaler tror jag, men att tolka dem är klurigare. Så länge man är väldigt engagerad, vilket man naturligtvis allid är/bör vara i sina egna barn, så tror inte jag att AS i sig är ett hinder för lyckat föräldraskap. Som i de flesta sammanhang hänger det nog på hur bra självinsikt man har. Så länge man är beredd att jobba hårt med sig själv löser sig mycket.

Det finns många man kan ta hjälp av också, förresten. Dels rådfrågade jag BVC-sköterskan massor under dotterns första år, dels hade jag även kontakt med en socionom på den öppna förskola som jag och dottern gick på. Sedan har det varit ovärderligt för mig att min dotters pappa vill vara lika mycket förälder som jag. Det hade blivit svårt annars. Jag vet inte hur eller ens om jag hade klarat att vara ensam förälder.

Föräldramöten på dagis har inte varit några problem. Det kan bero på att jag uppfattar mig som mest välanpassad av alla föräldrar då jag behärskar svenska språket, hehe. Dottern är dock bara två så det lär följa många utmaningar framöver.

Jag har alltså lite klur med att tolka signaler men har inte dåligt tålamod med mitt barn, så det utgör inget problem. Jag försöker tills jag lyckas. Känslomässigt har det ldrig förelegat något anknytningsproblem eller annat. För övrigt finns det ingenting bättre än att få en spontan kram av en annars über-trotsig "toddler".

Jag tror absolut att personer med AS kan bli bra föräldrar men jag vet även att de kan bli dåliga sådana. Jag känner och/eller känner till flertalet föräldrar med AS som inte klarar av det bra, såväl som sådana som klarar det toppenbra. Jag tror att det viktigaste är att man har stöd och trygghet runt omkring sig, människors att prata med och som kan hjälpa till om man inte orkar. Men det är nog det viktigaste även för NTs.

Ingen har någonsin sagt någonting negativt om mig som mamma, enbart positiva kommentarer och alla tycker att Gurkis är en fantastisk bebis, så glad och trygg och yadayadayada. Samtidigt är jag helt utmattad och ibland vill jag bara ställa mig och skrika rakt ut. Det som jag upplever som mest krävande är att jag aldrig kan slappna av utan alltid måste ha koll, jag har alltid det yttersta ansvaret, alla konstanta ljud och den ovälkomna kroppskontakten. Jag tycker om att gosa med Gurkis, bär honom mycket och samsover, men jag har väldigt svårt att hantera att bli klöst och riven, petad i ögonen, näsan, naveln osv (med vassa små mördarbebisnaglar), biten i tuttarna och sparkad överallt. Det är en riktig utmaning för tålamodet. Och det är jobbigt att aldrig få sova ut, att inte kunna duscha ifred osv. Nu är Gurkis snart 1 år och de första 9 månaderna gick det jättebra, men på sistone (då all den ovälkomna kroppskontakten kommit) har jag blivit så trött att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Ibland tvivlar jag verkligen på om jag kommer klara av det här alls.

Så om man har AS och vill skaffa barn behöver man ha folk omkring sig. En partner som är engagerad, förstår AS-problematik och tar sin del av ansvaret. Familj som kan ställa upp. Människor att umgås med. Jag har inte de här sakerna (jo, jag har folk att umgås med men det är en bit för mig att åka för att komma till dem). Att ha barn är i sig inte hysteriskt jobbigt men har man AS krävs det verkligen att resten av livet flyter smidigt på ...

Angående folk med AS vars föräldraskap inte gått helt bra: min farfar hade väldigt svårt att få relationer att fungera. Han var gift fem gånger under sitt liv och träffade knappt sina barn. Istället gick han helhjärtat in för sina intressen flygplan och foto. Trots detta har farfar inte dragit sig för att maila uppfostringstips avseende mig och mina bröder till min pappa... När pappa råkat skriva något i humoristisk ton har farfar bokstavstolkat det å det grövsta och ställt till med en scen. Misstänker att min farfar hade AS, inte bara på grund av det jag skrivit nu. Som sagt, AS bör kombineras med självinsikt när barn är inblandade.

@Abbreviation: Jag tycker det låter som du är en jättebra mamma! Hoppas du kan hålla energin på en ok nivå. Jag tycker det mesta går smidigare nu när min dotter är två jämfört med hur det var då hon var ett. Framförallt kan hon prata bra nu, det underlättar verkligen.

Abbreviation skrev:Att ha barn är i sig inte hysteriskt jobbigt men har man AS krävs det verkligen att resten av livet flyter smidigt på ...

Ja, det stämmer verkligen. Jag pluggar på distans just nu men oroar mig lite för hur det ska gå när jag ska åka på föreläsningar på universitetet och senare när jag ska jobba. Att ha barn och sysselsättning är som att leva i två olika världar samtidigt. Det är inte helt lätt att växla mellan dem.

Tillägg till mitt tidigare svar: kan ju tillägga att jag numera är "varannan-veckas-förälder", men när barnen var små var jag gift och hade då huvudansvaret för samtliga barnen (3 st ganska tätt). Barnens far är odiagnosticerad men har (enligt mig) starka AS-drag och han fungerade tyvärr aldrig jättebra tillsammans med småbarn (det går dock bättre nu när barnen är äldre). Han tyckte att det gjorde ont i öronen när de skrek, blev arg på dem när de inte samarbetade, ville helst ligga och vila och var dålig på att "ligga steget före" med mat, sömn och andra rutiner, och det gjorde att jag tog huvudansvaret för allt som hade med barnen att göra.

Så det kan nog vara himla olika hur bra eller dåligt det funkar. Jag tror att underlättande egenskaper är om man är allmänt positiv och social och klarar att mentalisera och sätta sig in i andras situation och inte är alltför känslig (mot skrik, sömnbrist och nypande små fingrar).

De aspergare med barn jag träffat skulle jag definitivt inte kalla olämpliga.
En fördom att aspergare inte skulle kunna vara föräldrar.

Jag har 2 barn och tänker mycket på hur jag påverkar dem och om jag är en bra förälder eller inte. Jag har fått höra att jag förstör mina barn genom att de påverkas av hur jag är. De ser hur jag beter mig osv och så gör de likadant. Då blir de också asociala och passiva och kan inte säga vad de tycker och vill mm. Så menar den som sade detta. jag har tänkt mycket på detta. Förstör jag dem verkligen? Jag förstår ju att jag påverkar dem och jag vill verkligen inte att de ska bli som mig. Men förstör jag dem verkligen? jag är inte världens bästa mamma det vet jag, men är jag så dålig? Ska människor med sådana här diagnoser (jag har autism) inte ha barn då?

Sotnosen77 skrev:Förstör jag dem verkligen?

Det tror jag inte, barn förstår mycket mer än man tror och de förstår nog varför du är asocial och passiv (trots att de inte kan sätta ord på detta).

Om barnen inte har någon autism blir de ändå utåtriktade barn och söker kontakt med andra barn, om de är autistiska så är de autistiska, ditt sätt att vara påverkar inte det det minsta!

Lämpligheten som förälder har inget som helt med diagnos att göra. Det finns olämpliga föräldrar med AS och olämpliga föräldrar bland NT.

Några tankar om mitt föräldraskap:

- Det är dåligt att jag är lite rigid i min vardag och tål stress och inställda planer dåligt.
- Jag kan bli oerhört arg och utåtagerande.
- Jag har svårt att få ihop matlagning och planering ibland.

Några plus:
- Jag har tidigt förstått att jag är annorlunda och har bestämt mig för att vara närvarande i mina barns liv. Jag står dem väldigt nära och kramar och pussas mycket. Det blir varje dag påminda om att de är värdefulla och älskade.

- Jag är en oerhört god samtalpartner och konfliktlösare. Mina barn är oerhört vidsynta och accepterar att alla är olika och unika och har samma värde. Vi har många samtalt om relationer och sociala situationer osv för att jag vet att det är viktigt att klara av.

- Jag tror att jag är mer medveten om mina brister som förälder än många andra.

På det hela taget är jag nog ungefär lika bra och dålig som genomsnittet.

Mycket intressant gammal tråd. Tack alla som bidragit till den. Det har varit intressant att läsa.

Själv kommer jag inte skaffa barn. När jag var ung var jag livrädd för det ansvaret. I efterhand tycker jag det ligger en hel del självinsikt i det. Nu skulle jag kanske vara mogen för det, men nu är det för sent, och tja. Livet blir som det blir.

Jag vet AS-föräldrar som funkar jättebra. Idag är alla i vårt samhälle så fokuserade på föräldraskap. Det var typ ingen för 100 år sen och folk blev människor då med ... iofs led folk nog mer, också, på grund av uppfostran med aga med mera.

Jag är själv barn till föräldrar som nog har AS, eller åtm. är lite åt det hållet. Det var ingen bra familj. Det ska väl iofs inte skyllas enbart på AS, särskilt som det i familjen också fanns psykisk sjukdom. Nog hade mina föräldrars aspigheter en ganska stor del i att jag inte kände mig sedd (och jag vet att det gäller även mina syskon).

rapchic skrev:Jag tror nog också det kan vara stor skillnad på en förälder med AS som inser sina problem och en förälder med AS som inte gör det.

Ja. Rimligen.

Abbreviation skrev:Jag tror absolut att personer med AS kan bli bra föräldrar men jag vet även att de kan bli dåliga sådana. Jag känner och/eller känner till flertalet föräldrar med AS som inte klarar av det bra, såväl som sådana som klarar det toppenbra. Jag tror att det viktigaste är att man har stöd och trygghet runt omkring sig, människors att prata med och som kan hjälpa till om man inte orkar. Men det är nog det viktigaste även för NTs.

Kanske föräldrar med asperger helt enkelt behöver jobba lite mer på sitt föräldraskap än de flesta andra? som med det mesta som gäller relationer till andra människor, alltså. Kräver mer uppoffring. Kanske marginalerna ofta är lite snävare, om familjen får fler påfrestningar. Kombinationen asperger och psykisk sjukdom, som i min familj, tror jag iaf inte var särskilt lyckad ... eller så här: den kombon gör det svårare att lyckas rimligt bra. Vi hade tuffa barndomar, jag och mina syskon.

Den här sajten slog mig i maggropen.
https://aspar.wordpress.com/
Den tillhör ett (nu upphört) nätverk för barn till AS-föräldrar som upplevt att det inte fungerade bra. Inget säger att dessa upplevelser är representativa - tvärtom! det är en samling berättelser av barn till aspiga föräldrar som upplevt rejäla problem, som de kopplar till föräldrarnas aspighet. Barnen, nu vuxna, är både NT och AS. I vissa fall undrar jag om de av barnen som själva har asperger skyller delar av sin barndoms svårigheter på föräldrarnas asperger, när mycket har legat hos dem själva. Vad med mig själv? Jag känner igen jättemycket ur de här berättelserna. Säger det mer om mina föräldrar, eller om mig? Jag tror det förstnämnda, men jag kan ha fel.