Skillnaden mellan ett jobb och DV är att man får ingen lön på DV och du ska inte vara produktionsansvarig på DV. Annars kan det vara likvärdigt i stort sett.

Min erfaranhet av dv är följande.

består nästan enbart av grabbar blandade grupper av personer med utvecklingsstörning och förståndshandikappade.

2.slagsmål och folk som pajar sönder rutor och slåss och skriker .

3.folk som sitter och porr surfar och kollar på porr och de får göra det också utan att någon reagerar också.

4.olika sorters lego jobb man paketerar utrustning och så och laverar det
under sommaren trädgårds jobb klippa gräs och rensa saker mm.

5.praktik på ett riktigt jobb är nog mycket bättre i verkligheten i alla fall.

kullan skrev:Skillnaden mellan ett jobb och DV är att man får ingen lön på DV och du ska inte vara produktionsansvarig på DV. Annars kan det vara likvärdigt i stort sett.

Jag har gjort båda och tycker det är stor skillnad! För att exempfliera det du antagligen menar med "produktionsansvar":

Även om arbetsuppgifterna kan vara liknande, så är det mycket mer krävande som riktigt jobb. Man har större ansvar och större krav: På att vara där (man får inte ledigt när man känner för det), komma i tid, jobba snabbt, tåla stress, vara flexibel, tåla utskällningar, klara av många sociala kontakter etc. Åas brukar arbetsuppgifterna vara intressantare.

Jag har iaf inte haft något problem på min DV och trivs väldigt bra.

Men då jag har min DV via nått som heter Steget Framåt så får jag själv välja vart och inom vad jag vill ha DV. Nått som verkar vara lite unikt för just Steget Framåt.

Jag har alltså min DV på ett ställe som heter Svalans Bildateljé och där får jag helt enkelt utäva mitt största intresse, att rita och måla. Ledaren där är bla utbildad bildterapeut (även om det jag går i inte är bildterapi utan fritt måleri) och hon hjälper gärna till att visa tekniker och hjälpa till att förbättra ens förmågor om man vill det. Själv vill jag helst bara rita/måla själv utan något avbrott eller hjälp.

Sen får man ju den där löjliga summan (habiliterinsersättning) på 8 kr/påbörjad timme jag är där. Det är nått jag inte bryr mig i utan går dit för jag gillar att vara där.
Jag tror att DV ofta kan vara dåligt anpassat till individen, men inte alltid. Tror det beror mycket på hur mycket man har att säga till om själv.

Rosq81 skrev:[B]ara för att man inte kan ha ett vanligt arbete ska man inte ha så nedvärderande lite betalt som hab.ersättningen.

Har man inget jobb skulle man inte ha betalt alls. Lön utgår för att man producerar något som någon annan är beredd att betala för.

KrigarSjäl skrev:Jobb är inget man bara skaffar sig, det är för stora flertalet något man får och det efter arbetsgivarens godkännande.

Naturligtvis går det åt båda hållen. Finns det ingen ledig plats hos en arbetsgivare så får du inget jobb där hur duglig du än är (är man tillräckligt attraktiv kan det ibland skapas tjänster) och om du inte söker en lediga plats så kommer den att gå till någon annan. I området däremellan kan man skriva ett avtal om anställning - ett avtal som är dubbelriktat, både den anställde och arbetsgivare har både skyldigheter och rättigheter.

nallen skrev:Har man inget jobb skulle man inte ha betalt alls.

Det är rätt många på DV som är produktiva och drar in slantar till företaget som anordnar DVn (investmentbolag har köpt upp flera DV för att tjäna pengar...) nog fan är de värda en slant!

Vill först säga förlåt till dasunbedingte för att jag var så elak. Jag missuppfattade, som jag alltid gör.
Sedan vill jag förtydliga att jag borde ha skrivit "Sluta se ned på OSS SOM HAR Daglig Verksamhet."
Och därmed tänker jag inte skriva mer om det här.

Kahlokatt skrev:Vill först säga förlåt till dasunbedingte för att jag var så elak. Jag missuppfattade, som jag alltid gör.
Sedan vill jag förtydliga att jag borde ha skrivit "Sluta se ned på OSS SOM HAR Daglig Verksamhet."
Och därmed tänker jag inte skriva mer om det här.

Oh, jag misstänkte att du missuppfattade - jag tar inte illa vid mig. No harm done.

Vad menar DV-motståndarna att någon som jag ska göra? Ska jag sparka bakut och totalvägra? haha, lever ni i samma värld som mig? Ni lever i en illusion om ni tror att man får som svar "Nej, men lilla gubben, det är klart att du inte ska behöva göra något du inte vill göra och ändå få ersättningar och bidrag. Sitt du hemma och studera dina tågtidtabeller i godan ro."

Det är inte optimalt för mig, men vad ska jag göra istället? Gå in på kommunhuset och kräva att de ska lägga ner en massa pengar på ett fåtal aspergare som finns i kommunen? Verkligheten anropar; det funkar inte så.

Mina enda val är att antingen plugga, skaffa vanligt arbete som vem som helst annars, gå till DV:n eller sitta hemma helt isolerad.

¤ Jag vill inte plugga mer; jag har fått nog av skolan. Jag är hellre på DV:n. Hursomhelst är jag väl ändå tillbaka på ruta ett när pluggandet är över.

¤ Jag kommer inte klara av ett vanligt arbete; det måste vara anpassat för mig.
Det finns många vanliga lågavlönade arbeten som jag hade klarat av - bättre än många NTs!

Problemet är att med ett jobb kommer en massa extrabagage jag däremot känner att jag inte klarar av. Även om jag hittar ett arbete där jag kan slippa raster och framför allt lunchraster, så kommer alla NT-kollegor titta snett på mig och prata bakom om min rygg. Visst, de flesta aspergare hade kanske inte brytt sig om det, men det hade jag, och det hade varit en av de saker som hade lett till att jag blivit nedstämd och till slut fått panikattacker av att gå till jobbet (så blev det när jag fortfarande gick i skolan), och som ni kanske vet kan man inte helt plötsligt bestämma sig för att inte gå till jobbet några dagar och sen komma tillbaka när man mår lite bättre utan att det blir några konsekvenser, för att inte tala om den mentala skada det hela gör på mig som person.
Man kan inte bara kolla på arbetskapacitet, man måste ha det psykiska i åtanke också.
Anledningen till varför jag började på DV:n var för att bryta den isolering som infann sig efter att jag hoppat av skolan.

¤ Även om jag trivs bäst av att sitta hemma mår jag bra av att ta mig ut då och då, och tyvärr måste man ha en jävligt bra anledning(i alla fall där jag bor) att sitta hemma och leva på bidrag. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan har varit på mig om att de inte tycker att DV:n sysselsätter mig tillräckligt många timmar per vecka för att det ska vara tillräckligt, så att sluta DV:n och bara sitta hemma går de knappast med på.

Jag hade mer än gärna haft ett "vanligt" jobb om det inte hade varit för hela den sociala biten som medföljer, men det är väldigt svårt att få till anpassade jobb på små orter. Jag kan tänka mig att det är lättare i storstäder. I Stockholm finns det väl hela företag som endast anställer personer med AS om jag förstått det rätt?

Sen finns det, i alla fall för mig, vissa andra aspekter att tänka på också. Om jag byter bort min DV till en praktikplats så mister jag den lilla social biten som är den biten jag är rätt nöjd att jag fått i och med min DV. Då får jag något som liknar ett arbete, men jag kommer känna mig ännu mer ensam och på så sätt känna mig så utanför samhället i alla fall.

En del av mig hade gärna flyttat söderut till någon större stad med bättre förutsättningar, men en del av mig vill det inte då jag antagligen hade trivts sämre av att bo i en större stad plus att det inte är så lätt att bara packa allt och dra iväg.

Jag klarar inte ens av att ringa till försäkringskassan själv pga min "telefonfobi" eller vad jag nu ska kalla det. Det gör min mamma för mig. Så hur ska jag få hjälp att hitta ett boende, ett anpassat arbete och en kontaktperson på en helt ny ort bara sådär? För att inte tala om den enorma känslosamma resan jag då måste göra för att klara av allt det där mentalt, och något stöd från familjen hade jag inte fått med en sådan flytt.

Det verkar som att många här på forumet har svårt att inte utgå från sig själv jämt och ständigt, vilket blir så jävla ironiskt med tanke på att samma personer antagligen blir förbannade pga hur NTs ser på oss med AS.


Ni som i den här tråden klagar på DV: vad ska vi som går dit göra istället tänker ni?
Vissa här i tråden har skrivit att de gått på DV men inte längre... vad gör ni nu? Sitter ni hemma och rullar tummarna? Hur funkar det? Hur fick ni försäkringskassan och arbetsförmedlingen att gå med på det? Har ni skaffat ett vanligt arbete? Varför gick ni till en DV om ni lika gärna kunde ha skaffat ett vanligt arbete från början?

En till fråga: vad är detta "LiR" som det skrivs om i början av tråden?
Har googlat lite grand, men får mest upp sidor om Landskapsingenjörernas Riksorganisation, något trädgårdstjaffs samt personer som skriver om att de ska "lira" spel.

"LiR" är säkert Left is Right i det här sammanhanget.

Exploitbat skrev:Ni som i den här tråden klagar på DV: vad ska vi som går dit göra istället tänker ni?

Skaffa ett jobb och försöj er själva.

Moderator Alien:
Hela inlägget återfinns här: post944985.html#p944985

Diskussionen om att jobba el svälta har flyttats hit: att-gora-ratt-for-sig-t27940-120.html

Daglig verksamhet är en slags sysselsättning som tydligen är tänkt att passa för personer med en utvecklingsstörning men i och med den stora ökningen av personer med neuropsykiatriska diagnoser så får socialförvaltningen i Stockholms stad problem med att hitta lämpliga insatser:

DN - Ökade kostnader när fler får diagnos
Publicerad 2013-01-02 09:34

– I dag är det den neuropsykiatriska gruppen som är helt dominerande i inflödet.

– Vår traditionella dagliga verksamhet är tänkt för utvecklingsstörda som kan göra en viss avgränsad syssla. Men det här är människor med stor intellektuell kapacitet, där det krävs helt andra insatser. De vi har passar inte alltid så bra, säger Birgitta Morin.

Var fanns den här gruppen människor tidigare?

– Ja, det undrar alla, och jag också. Om de var udda människor som ändå fanns med på arbetsplatser, det blir bara spekulationer, men visst tänker man mycket på det, säger Birgitta Morin.

nallen skrev:/.../

Exploitbat skrev:Ni som i den här tråden klagar på DV: vad ska vi som går dit göra istället tänker ni?

Skaffa ett jobb och försöj er själva.

/.../

Har vi gått och blivit oempatiska på sistone? Inte skulle du säga så till ditt livs kärlek, eller?

Wine skrev:Daglig verksamhet är en slags sysselsättning som tydligen är tänkt att passa för personer med en utvecklingsstörning men i och med den stora ökningen av personer med neuropsykiatriska diagnoser så får socialförvaltningen i Stockholms stad problem med att hitta lämpliga insatser:

DN - Ökade kostnader när fler får diagnos
Publicerad 2013-01-02 09:34

– I dag är det den neuropsykiatriska gruppen som är helt dominerande i inflödet.

– Vår traditionella dagliga verksamhet är tänkt för utvecklingsstörda som kan göra en viss avgränsad syssla. Men det här är människor med stor intellektuell kapacitet, där det krävs helt andra insatser. De vi har passar inte alltid så bra, säger Birgitta Morin.

Var fanns den här gruppen människor tidigare?

– Ja, det undrar alla, och jag också. Om de var udda människor som ändå fanns med på arbetsplatser, det blir bara spekulationer, men visst tänker man mycket på det, säger Birgitta Morin.

Det är ju det jag sagt hela tiden: vi har blivit utsorterade av den nya tidens strukturer; social kompetens, grupparbeten, flexibilitet, försäljaranda.
Förr i tiden hade man ett jobb och höll sig till det, idag ska man hoppa omkring mellan olika jobb. Bemanningsföretagen hotar anställningstryggheten etc.

Undrar av rent nyfikenhet hur många som har daglig verksamhet och har längre sammanhängande universitets/högskoleutbildning. Är det så att man du arbetar med daglig verksamhet istället för på en vanlig arbetsplats för att man har svårt för de sociala kraven på en arbetplats snarare att man inte har den kunskap och de färdigheter som krävs för att utföra samma arbete som andra på en arbetsplats?
Har själv anställning med lönebidrag och vissa anpassad arbetsituation som datalärare...

Jag tycker daglig verksamhet är en bra sak för att bli aktiverad och inte isolerad. Lönen e hemsk om man ens får nån de olika på olika ställen, men daglig verksamhet e inte nåt man kanske ska jobba med hela livet men bara tills man känner sig reda att gå ut på arbetsmarknaden.

När man går på DV är man försörjd genom aktivitets/sjukersättning; alltså får man ingen lön, bara "habiliteringssersättning", som inte ens täcker reskostnaderna.

Och jag kan inte se hur det skulle kunna vara på ett annat sätt. Om man inte vill/orkar forsätta på sin DV så slutar man bara och har fortfarande kvar sin sjukersättning.

Undrar hur det fungerar att gå från DV till arbete (ev med lönebidrag) idag? (Se även denna tråd: daglig-verksamhet-o-aktivitetsersattning-en-atervandsgrand-t4538.html)

DV är bra om man vill försöka komma ut i arbetslivet. Jag blev erbjuden en heltidstjänst under min dagliga verksamhet (individuell placering) men tackade nej. Är hellre sjukskriven.

Wine skrev:men i och med den stora ökningen av personer med neuropsykiatriska diagnoser så får socialförvaltningen i Stockholms stad problem med att hitta lämpliga insatser:

Har de kommit på något bättre ännu?

KrigarSjäl skrev:Det är ju det jag sagt hela tiden: vi har blivit utsorterade av den nya tidens strukturer; social kompetens, grupparbeten, flexibilitet, försäljaranda.

Det verkar rimligt. Och det vore egentligen ganska enkelt att undersöka för en myndighet, om man vill.

Tantaly skrev:Jag blev erbjuden en heltidstjänst under

Vad var det som inte fungerade med denna tjänst?

Håller med om att inte se ner på oss som har DV, det behövs.

xty3457 skrev:Undrar av rent nyfikenhet hur många som har daglig verksamhet och har längre sammanhängande universitets/högskoleutbildning. Är det så att man du arbetar med daglig verksamhet istället för på en vanlig arbetsplats för att man har svårt för de sociala kraven på en arbetplats snarare att man inte har den kunskap och de färdigheter som krävs för att utföra samma arbete som andra på en arbetsplats?

Har inte DV nu men haft. Har utbildning, ja. För mig är det inte de sociala kraven, hade lika mycket sociala krav på min DV som vilken arbetsplats som helst. Orkar bara inte jobba ÖHT. Jobbade på DV mellan 4 och 10 timmar i veckan. Jag hade klarat samtliga saker på min DV (som var en vanlig arbetsplats) men var tyvärr inte betrodd med dem av högsta hönset som hellre gav uppgifter till de som kunde sämre, sen mobbade hon dem på ngt annat sätt istället.

För mig känns det som att om jag har kapacitet att ha DV så har jag kapacitet att arbeta, dock naturligtvis inte nödvändigtvis på heltid. I det läget skulle det kännas helt meningslöst för mig att arbeta gratis snarare än att arbeta för en avtalsenlig lön. Men - då får man hålla i tanken att jag har ett väldigt lågt socialt behov så motiveringen att komma ut och träffa människor är inte aktuell.
Jag ser inte ned på de som har DV. Däremot tycker jag att det ska löna sig, de ska få en viss ersättning och inte användas som gratis arbetskraft.

Där har tahlia fel. På en DV är det fullt legalt att tillbringa hela atbetsdagen i fikarummet för att man av hälsoskäl inte orkar mer. På ett riktigt jobb krävs det att man producerar. Man har ett krav på sig vilket man icke har på en DV.

Jag tycker definitivt man ska få ersättning som täcker resekostnader. Jag gick back varje dag jag jobbade om jag tog bussen.

DV kan nog ge olika saker för olika människor, och det passar inte alla. De gnällde alltid på mig från kommunens sida för att jag inte ville "utvecklas" och utöka min arbetstid. De resonerade precis lika snett som vissa andra "hjälpare", att man bara ska skaffa sig nya vanor, sen blir man som vanligt folk minsann.

Men jag fick iaf rätt eftersom det SKA individanpassas.

Vissa har nog DV just för att de är ganska friska och starka och har en massa tid som de inte vet vad de ska göra med. Själv har jag trots inget jobb svårt att få tiden att räcka till.

I mitt fall så handlade DV om att det uppfyllde vissa av mina intressen. Både arbetsplatsen och kommunen sa hela tiden att jag fick energi av att träffa folket där. Eh... nej. Men för vissa kan det nog vara så.

Så kort sagt, DV fyller olika funktioner för olika människor. Lön kanske man inte kan få, men det suger att behöva gå back för att man jobbar.