Jag blir något upprörd när jag läser igenom mina utredningspapper.
Gjorde den våren 2011 på psykosmottagning av en psykolog.


När jag bad om en second opinion eftersom jag inte tyckte resultaten stämde med hur jag upplever det så kontaktade utredaren/psykologen en andra part (del i ett neuro-team i grannstad) och sa vad hon kommit fram till och frågade honom vad han hade att säga om saken.
Ska man inte träffa utredaren ifråga?
Hur ska han kunna fatta sig en uppfattning då undrar jag?


Får dom ens göra såhär?

Jag vill gärna höra fler som har erfarenhet av detta eller om att inte känna att resultatet stämmer överens med din känsla och upplevelse.

Får jag fråga vad det är du har invändningar emot? Eller vad i utredningen som är felaktig?

Är det psykologen som ska göra second opinion som har kontaktat ett annat team? Eller är det nya teamet som har kontaktat den gamla psykologen för att diskutera eller få ta del utav din utredning och journaler utan att ha träffat dej eller den som gjorde utredningen först?

Jag ifrågasätter hur det är möjligt att kalla det second opinion när personen som ska utföra den inte träffar mig.
Enligt min första utredare/psykolog så var det just det personliga intrycket som vägde tungt för att jag inte platsade inom autism.
Borde då inte just det personliga mötet vara av vikt om det är just asperger som jag vill ha en andra bedömning om.

Sen har jag invändningar emot att en nyexaminerad psykolog skall ansvara för utredningar av asperger/adhd?

Ursäkta om jag är otydlig, är trött och stressad.

Det gör inget jag fattar.

Jag tror att det kan handla om att dom kanske inhämtar information om det är värt att göra en second opinion? Självfallet så borde dom ju träffa dej personligen för att bilda sej en uppfattning.

Har du blivit nekad att träffa dom eller ta en intervju via telefon? Vad ifrågasätter du i utredningen? Fick du ingen diagnos eller fick du en diagnos som du inte tycker stämmer med verkligheten?

Fanns ingen fråga om jag ville medverka i en telefonintervju.

Min läkare och jag tror att jag har asperger, vilket utredaren inte ansåg.

Sen kan jag tillägga att orsaken till detta är att jag blir arg och bitter när jag tänker på hur jag i så många år trots att jag sökt hjälp inte fått någon förklaring på mina problem och om jag hade fått någon hjälp så hade jag kanske kunnat minska det helvete jag levt.
När jag söker till utredning 2011 så blir jag än igen HELT tolkad utifrån ett psykologiskt sätt som en kvinna som har känslomässiga problem ENBART!

Jag är extremt rädd att misslyckas och att inte vara perfekt och efter att ha varit på många många terapier och psykologer (dels för att jag velat bli som alla andra) där jag faktiskt tagit mer stryk än blivit bättre, är jag väldigt skeptisk till gruppterapi som var det jag blev erbjuden efter utredningen, men jag kanske bara är tvär och försöker bearbeta de jobbiga saker jag upplevt i terapier. Klarar inte av gruppterapi.

Psykologer är en mycket konstigt avart av människosläktet. Deras största problem brukar vara just att lyssna på vad andra har att säga. Andras åsikter är de inte intresserade av. Manipulation är de specifikt utbildade i, och använder det gärna. Och har de bestämt sej för något bryr de sej inte nämnvärt hur många "lik" de klampar och trampar på. Deras ord är lag! Punkt.
Jag har börjat fundera på om det inte kan vara en faktisk hjärnskada dessa stackars arma liven går och dras med.
Ta dem på allvar ska du absolut inte! Det kan bli ditt livs misstag.
Mvh Elsa.

sanny skrev:Min läkare och jag tror att jag har asperger, vilket utredaren inte ansåg.

1. Jag känner igen mig.
Jag hade en arbetsterapeut som såg aspergerdrag hos mig redan 2010, min läkare vägrade utredning efter att ha träffat mig EN gång varav jag inte ens klarade av att lyfta blicken från golvet 98% av tiden.

sanny skrev:Sen kan jag tillägga att orsaken till detta är att jag blir arg och bitter när jag tänker på hur jag i så många år trots att jag sökt hjälp inte fått någon förklaring på mina problem och om jag hade fått någon hjälp så hade jag kanske kunnat minska det helvete jag levt.

2. Jag känner igen mig.
Det är ett helvete att leva med massa skit som man inte ens hittar någon förklaring till.

sanny skrev:När jag söker till utredning 2011 så blir jag än igen HELT tolkad utifrån ett psykologiskt sätt som en kvinna som har känslomässiga problem ENBART!

3. Jag känner igen mig.
Jag fick inte ens söka utredning 2011 för de hade bestämt mig för att jag hade emotionell instabil personlighetsstörning, vilket jag absolut inte har och jag blev jättearg på dem för att de sa att jag hade det när det inte stämmer in på mig, men ingen lyssnade, inte förrän jag sökt akut hjälp x antal gånger och råkade på en sska som tydligt såg att jag hade asperger. Han förklarade sedan för akutläkarna som skickade remiss till utredning. Genom vanliga öppenvården hade jag nog aldrig fått utredning.

Det är sjukt hemskt att det är så här. Det enda jag kan säga är att stå på dig! Kämpa för att få utredning. Prata med din läkare igen, be om hjälp att få komma på bedömning hos någon annan. Att psykologen ringer någon annan och rabblar upp vad han eller hon har hittat är inte second opinion. Säg till läkarn att du vill ha det men inte har fått det.

Kämpa sanny! Tjata! Du har rätt att få rätt vård, men det är ett helvete att ta sig dit ibland (om inte väldigt ofta när det gäller saker som sitter i huvet och själen...). Det är så otroligt sjukt att det är som det är och jag önskar så innerligt att jag personligen kunde göra något åt det, men man har ju ingen som helst makt över någonting, inte ens kan man påverka sitt eget... Åh jag vet inte vad jag ska säga, bara
Kämpa, kämpa!!

Jo jag tycker det är rimligt att du får träffa den som skulle komma med second opinion men jag vet inte vilka regler som gäller. Fråga patientnämnden. De ska veta sånt.

Det luriga med aspberger är att ens beteende inte säger någonting om vad beteendet representerar. Vad som ligger bakom för processer inom en. Framförallt om man har jobbat ett helt liv på att bete sig så normalt som möjligt och att få det att se naturligt ut.

Min utredare sa till mig att hon först kunde utesluta aspberger nästan helt, pga hur bra kontakt jag hade med henne - tittade i ögonen, osv.. men sen närkte hon att när vi fikade och pratade mer om väder och vind så började jag flacka mer med blicken och vara osäker.

Jag tänker mig att det måste ligga mer bakom det än bara de två faktumen i mina två stunder.

Utredare borde vara medvetena om att beteendena på en pasberger ofta inte är genuina, för det blir nog så för de flesta att man frösöker ändra sitt beteende genom livet för att inte sticka ut.

Och kan tilläggas att det man behöver göra vid dessa tillfällen är att fråga vilka processer som pågår inne i denna person just nu när detta beteende utspelar sig.

Man är rättslös mot psykiatrin.

sanny skrev:Enligt min första utredare/psykolog så var det just det personliga intrycket som vägde tungt för att jag inte platsade inom autism.
Borde då inte just det personliga mötet vara av vikt om det är just asperger som jag vill ha en andra bedömning om.

Jo, självfallet.

I min värld är second opinion något som är till för patienten och som patienten ska kunna styra. Det är möjligt att det räcker rent formellt att läkaren (eller vad det nu är) ringer och berättar för en kollega, men logiskt och moraliskt sett är det ju i stora drag detsamma som om den misstänkta i en rättegång skulle utse domaren. I så känsliga fall som det ofta är i psykiatrin borde det vara förbjudet.

Det psykologen (i det här fallet) berättar för sin kollega är självfallet bara hennes egen tolkning, och det är självfallet stört omöjligt att få något det minsta säkert uttalande om patienten från en person som får alla uppgifter från just den vars omdöme skulle prövas. Om inte det är grundläggande psykologi så vet fan inte jag.

Fråga patientnämnden, som Bjäbbis skrev. Sök second opinion själv om du orkar, och då inklusive ett eget besök. Eller kanske det är bättre att först som sist avbryta utredningen och söka ny någon annanstans – på ett ställe med gott rykte då. Man kan också skicka egenremiss, åtminstone i vissa fall (som andra vet mer om än jag). Säger som madicken... och lycka till i vilket fall som helst.

Jag blev nyfiken när jag läste det igår så jag frågade runt lite med någon som jobbar inom området. Och det förefaller att det framstod mer som en konsultering och inte en rättfärdigad second opinion.

Kräv en ny utredning.

earlydayminer skrev:Jag blev nyfiken när jag läste det igår så jag frågade runt lite med någon som jobbar inom området. Och det förefaller att det framstod mer som en konsultering och inte en rättfärdigad second opinion.

Kräv en ny utredning.

Absolut. En konsultering är det din psykolog gjorde. En "second opinion" är en helt fristående person/grupp som tar sej an ditt fall på nytt.

Din psykolog har alltså INTE gjort en second opinion - mer än för ev. sej själv. Inte för dej. Du har rätt att få en oberoende instans/person/grupp att bedöma dej.

Bara så vi reder ut begreppen här.

Undefined skrev:Det luriga med aspberger är att ens beteende inte säger någonting om vad beteendet representerar. Vad som ligger bakom för processer inom en. Framförallt om man har jobbat ett helt liv på att bete sig så normalt som möjligt och att få det att se naturligt ut.

Min utredare sa till mig att hon först kunde utesluta aspberger nästan helt, pga hur bra kontakt jag hade med henne - tittade i ögonen, osv.. men sen närkte hon att när vi fikade och pratade mer om väder och vind så började jag flacka mer med blicken och vara osäker.

Jag tänker mig att det måste ligga mer bakom det än bara de två faktumen i mina två stunder.

Utredare borde vara medvetena om att beteendena på en pasberger ofta inte är genuina, för det blir nog så för de flesta att man frösöker ändra sitt beteende genom livet för att inte sticka ut.

Och kan tilläggas att det man behöver göra vid dessa tillfällen är att fråga vilka processer som pågår inne i denna person just nu när detta beteende utspelar sig.

Det är precis detta jag menar och som jag tycker psykosmottagningen helt missar i mitt fall.
Man kollar inte HUR tankeproccesser fungerar.

När jag blev mer påstridig och frågade varför hon kunde utesluta asperger så fick jag olika anledningar till svar, som att hon kände sig trängd.
Första var: Hon hade folk som hade asperger bland sina patienter. Jag var inte som dem.
Andra var: Hennes kliniska intryck av mig samt min mors svar i intervjuen var två anledningar till att asperger uteslöts.
Trede var: Jag hade inte ett uttalat specialintresse.

Vi behöver ju inte diskutera dessa anledningar vidare eftersom jag vet att; A, vi är alla olika, B, jag har i hela livet övat mig på att verka normal. och C, mina intressen finns visst, hade astrologi som det i ca tre år konstant. Tolkade alla och allt inom ramen för detta intresse. Samt att mitt intresse för människor inte räknades enligt henne.

Jag kanske inte har Asperger men jag blir förbannad när de lirkar med mig och säger saker som, -Vi kan möta dig halva vägen och göra en sk. second opinion.

earlydayminer skrev:Jag blev nyfiken när jag läste det igår så jag frågade runt lite med någon som jobbar inom området. Och det förefaller att det framstod mer som en konsultering och inte en rättfärdigad second opinion.

Kräv en ny utredning.

Först, tack för att du tog dig tid och frågade!

Var själv inne på att göra något sådant, men känner ingen så jag läste runt på nätet och det verkar vara så att om det finns en risk att livskvalitén kan bli lidande så kan en "second opinion" vara aktuell.


Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig.
Min läkare är väldigt bra, men när jag nämner detta om ny utredning säger hon att vi får vänta ett litet tag. Om hon menar att jag tillbaka till samma utredare kan hon glömma det!
Hon kanske tänker att de måste ha mer kött på benen s.a.s för att dra igång en utredning.
Men vad ska hon ha kött på benen för, egentligen.
Klart att jag inte vill att det ska vara asperger jag har, men vill ju vara säker..
Kanske måste vänta ett tag då.


Förlåt om ni upplever att jag förvirrar er. Det är inte min mening iallafall.
Jag blir såhär just nu.

Zombie skrev:

sanny skrev:Enligt min första utredare/psykolog så var det just det personliga intrycket som vägde tungt för att jag inte platsade inom autism.
Borde då inte just det personliga mötet vara av vikt om det är just asperger som jag vill ha en andra bedömning om.

Jo, självfallet.

I min värld är second opinion något som är till för patienten och som patienten ska kunna styra. Det är möjligt att det räcker rent formellt att läkaren (eller vad det nu är) ringer och berättar för en kollega, men logiskt och moraliskt sett är det ju i stora drag detsamma som om den misstänkta i en rättegång skulle utse domaren. I så känsliga fall som det ofta är i psykiatrin borde det vara förbjudet.

Det psykologen (i det här fallet) berättar för sin kollega är självfallet bara hennes egen tolkning, och det är självfallet stört omöjligt att få något det minsta säkert uttalande om patienten från en person som får alla uppgifter från just den vars omdöme skulle prövas. Om inte det är grundläggande psykologi så vet fan inte jag.

Fråga patientnämnden, som Bjäbbis skrev. Sök second opinion själv om du orkar, och då inklusive ett eget besök. Eller kanske det är bättre att först som sist avbryta utredningen och söka ny någon annanstans – på ett ställe med gott rykte då. Man kan också skicka egenremiss, åtminstone i vissa fall (som andra vet mer om än jag). Säger som madicken... och lycka till i vilket fall som helst.

Tack för ett smått humoristiskt inlägg. För till slut så känner jag bara för att skratta åt hur korkat det står till ibland..

Droppen var väl när överläkaren på psykosmottagningen utbrast ,innan jag skulle skickas hem efter utredningen och jag klart visade att jag var missnöjd med resultatet sa, -men se det som om du trodde du hade cancer och så visade det sig att du inte hade det. Det är väl jättebra!

Tyvärr är det så långt hennes förmåga sträcker sig och det genomsyrar nog hela det stället.
Men det hjälper inte mig.

Jag ska, när/om jag orkar, kolla hur andra utredningsställen verkar och deras rykte.

Jag kan tillägga att jag har Borderline, instabil personlighetsstörning, vilket jag inte ifrågasätter.
Men jag tror att de missat en andra massa aspekter av min person.

Vilket gör det svårt för mig att acceptera den hjälp jag blev erbjuden. Vilket var gruppterapi, och som jag tagit stor skada av tidigare och kanske kommer jag kunna det om ett tag, det vet jag inte nu, men just nu går det bara inte.
Har fått tid till kurator och har tackat ja till den så jag får se vad det ger.

(Roligt att min trötta kvällsfundering kunde vara till litet hjälp! Och jo, jag vet själv...)

sanny skrev:Trede var: Jag hade inte ett uttalat specialintresse.

sanny skrev: C, mina intressen finns visst, hade astrologi som det i ca tre år konstant. Tolkade alla och allt inom ramen för detta intresse. Samt att mitt intresse för människor inte räknades enligt henne.

Ett viktigt tillägg: specialintresse är inget diagnoskriterium. Och alla diagnosticerade aspergare har det inte heller. (I synnerhet inte kvinnliga, verkar det.) En så elementär okunnighet och/eller visad förmåga till tankevurpor bör väl rimligen ensamt räcka för att underkänna den utredaren och varna andra för henne. (Tillkommer då dina punkter A (som i anekdotisk bevisföring ) och B (där den där ytligheten som inte ens tillåter en att leta efter inlärd kompensation också bör diskvalificera en rakt av).)

Far hon med osanning om vad second opinion är, till och med rent formellt, talar ju det åt samma håll.

Jo, sådana människor ska inte ha sådana jobb, det är ett som är helt klart i det här sammanhanget!

sanny: Ingen fara. Kan jag på något sätt bidra med assistans så är sannolikheten att jag så gör väldigt stor.


Din läkare behöver inget "kött på benen" i uttryckets betydelse, det är ju DU som så att säga behöver ha det extra köttet. Det går att lösa det privat, men det kostar en del. Fördelen är att man slipper landstingets halvknepiga system, men systemen skiftar från län till län. Eftersom efterfrågan är stor så är landstings väntetider ganska långa.

Vänd dig till:
a) andra läkare, psykiater eller allmänläkare som kanske kan hänvisa dig till en annan psykiater
b) psykolog eller utredningsteam
c) privata läkare
d) privata psykologer

Ingen särskild ordning, bara en lista.

ElsaS skrev:Psykologer är en mycket konstigt avart av människosläktet.

Jag tycker inte att de är sämre än andra yrkesgrupper,
och att det finns en väldig variation i hur bra de är.

Det är dessutom mer brister på organisationsnivå än på individnivå,
när det gäller organisationer som psykiatrin, Arbetsförmedliningen m.m.,
hävdar jag vidare.

Habiliteringen/Råd & Stöd/LSS har psykolog som borde kunna ge fristående second opinion.
Min psykolog på Hab får inte tala om mig med psykiatrin eller läsa min journal utan mitt tillstånd.

ElsaS skrev:Psykologer är en mycket konstigt avart av människosläktet. Deras största problem brukar vara just att lyssna på vad andra har att säga. Andras åsikter är de inte intresserade av. Manipulation är de specifikt utbildade i, och använder det gärna. Och har de bestämt sej för något bryr de sej inte nämnvärt hur många "lik" de klampar och trampar på. Deras ord är lag! Punkt.
Jag har börjat fundera på om det inte kan vara en faktisk hjärnskada dessa stackars arma liven går och dras med.
Ta dem på allvar ska du absolut inte! Det kan bli ditt livs misstag.
Mvh Elsa.

Du bör uppsöka en psykiater.

earlydayminer skrev:Du bör uppsöka en psykiater.