har inte orkat läsa hela tråden men...

jag älskar att stå på scen! teater, sjunga, dansa vad som helst. Jag har inte riktigt litat på min teatrala förmåga däremot så i teatrar tog jag bara biroller, men då så många som möjligt. tex i en teater jag var med i var jag med i 11 scener av 12 möjliga och då var det bara 1 karaktär som var med två gånger lite stressigt i bytena.

nuförtiden så står jag tyvärr inte på scen längre, det finns ingen möjlighet härikrig om man inte går i skolan eller liknande
Så nu föreläser jag bara
inte ofta några gånger per år bara (och ja jag får för FK frågar varje gång).
Då föreläser jag om te, som jag evrkligen älskar. Jag är nog ganska bra också då jag brukar kunna få med skratt och liknande. kan altså arbete med publiken, jag rabblar inte bara upp ett tal.

jag har gått drama i skolan också och det har hjälp med vissa situationer IRL

så du är inte helt ensam om du nu har AS

rapchic skrev:har inte orkat läsa hela tråden men...

jag älskar att stå på scen! teater, sjunga, dansa vad som helst. Jag har inte riktigt litat på min teatrala förmåga däremot så i teatrar tog jag bara biroller, men då så många som möjligt. tex i en teater jag var med i var jag med i 11 scener av 12 möjliga och då var det bara 1 karaktär som var med två gånger lite stressigt i bytena.

nuförtiden så står jag tyvärr inte på scen längre, det finns ingen möjlighet härikrig om man inte går i skolan eller liknande
Så nu föreläser jag bara
inte ofta några gånger per år bara (och ja jag får för FK frågar varje gång).
Då föreläser jag om te, som jag evrkligen älskar. Jag är nog ganska bra också då jag brukar kunna få med skratt och liknande. kan altså arbete med publiken, jag rabblar inte bara upp ett tal.

jag har gått drama i skolan också och det har hjälp med vissa situationer IRL

så du är inte helt ensam om du nu har AS

Hej!

Det här var precis ett sådant svar som jag hoppades på! Jag började också som bifigur och har därefter haft rätt stora roller. (För min del kvittar det lika om rollen är stor eller liten - det är det sammansvetsade teatergänget som är det härliga.)

Kul att du gillar te. Själv var jag med i skolans teförening (!) och drack en massa lap sang. När jag på allvar diskade rent min kopp efter två och ett halvt år kände jag också att olika teer smakar på olika sätt.

...men jag förstår fortfarande inte hur det här med att stå på scen går ihop med AS. Som jag skrev i början av tråden känns det litet motsägelsefullt. Jag funderar faktiskt på om det är AS-definitionen det är fel på snarare än på oss (en aspergare "vet ju alltid bäst"!). Jag ska försöka fundera ut en som passar åtminstone mig bättre...

glufs skrev:Men jag förstår fortfarande inte hur det här med att stå på scen går ihop med AS. Som jag skrev i början av tråden känns det litet motsägelsefullt. Jag funderar faktiskt på om det är AS-definitionen det är fel på snarare än på oss (en aspergare "vet ju alltid bäst"!). Jag ska försöka fundera ut en som passar åtminstone mig bättre...

Jag tror att felet du gör är att stirra dig blind på wikipedias kriterier för AS, något jag noterade i någon annan tråd. Om du plöjer "kännetecken" där så är det få som prickar in varenda post. Det du bör virka in i ditt resonerande är att vi alla är individer "trots" att vi har AS - vi har alla vår egen variant av funktionshindret och vi har alla olika personligheter och intressen utöver det. Svårigheterna varierar kraftigt i både antal och grad. Att sitta med en stereotyp bild kommer inte att göra dig någon som helst nytta.

glufs skrev:---klipp---

...men jag förstår fortfarande inte hur det här med att stå på scen går ihop med AS. Som jag skrev i början av tråden känns det litet motsägelsefullt. Jag funderar faktiskt på om det är AS-definitionen det är fel på snarare än på oss (en aspergare "vet ju alltid bäst"!). Jag ska försöka fundera ut en som passar åtminstone mig bättre...

förutom thalias bra svar om personlighet så är ju att vara på scen ett jättebra sätt att vara med folk om man vill det men inte orkar allt det sociala.

tex följer man ett manus så man vet vad man ska säga, man behöver (ofta men inte alltid) inte läsa publiken på samma sätt som när man pratar med en person då man ofta då man står på scen inte ens ser publiken pga strålkastarna.
Känslorna man ska visa i teater är ju också ofta överdrivna vilket nog är enklare för en person med AS då iallafall jag har svårt för tex döljda känslor, diffusa känslor m.m. men är nån uppenbart arg så vet jag det.
så att hålla på med tex drama kan för vissa med AS vara perfekt.

tahlia skrev:Jag tror att felet du gör är att stirra dig blind på wikipedias kriterier för AS, något jag noterade i någon annan tråd. Om du plöjer "kännetecken" där så är det få som prickar in varenda post. Det du bör virka in i ditt resonerande är att vi alla är individer "trots" att vi har AS - vi har alla vår egen variant av funktionshindret och vi har alla olika personligheter och intressen utöver det. Svårigheterna varierar kraftigt i både antal och grad. Att sitta med en stereotyp bild kommer inte att göra dig någon som helst nytta.

Tack Thalia för jättebra svar!

rapchic skrev:Känslorna man ska visa i teater är ju också ofta överdrivna vilket nog är enklare för en person med AS då iallafall jag har svårt för tex döljda känslor, diffusa känslor m.m. men är nån uppenbart arg så vet jag det.
så att hålla på med tex drama kan för vissa med AS vara perfekt.

Väldigt intressant svar. Jag kom på att vad den här tråden handlar om är nog inte lärarrollen utan agerandet, dvs teaterformen. Därför sökte jag på Google efter träffar på asperger och teater. Det verkar som om fler än du och jag tror att teaterformen passar aspergare bra (okej, vår typ av aspergare ). Skälet verkar vara att man kan gå in i tydliga roller och uttrycka sig själv, något som man kanske har behov av men som inte kommer fram normalt om man har AS.

Här är några länkar för den som känner igen sig:
teaterlinje-for-personer-med-aspergers-syndrom-t15691.html

http://aspergermamma.blogspot.se/2011/0 ... tt-fa.html

(samma blogg råkade ha en väldigt träffande beskrivning på min uppväxt förresten - kanske gäller det andra som läser denna tråd: http://aspergermamma.blogspot.se/2011/0 ... ernas.html)

http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... s=1#note_0 (Extra intressant att hon skriver om rollspel. Jag förstår vad hon menar, men jag var väldigt inne i "riktigt" rollspelande - D&D - som ung. Obs dock att jag inte uppskattar hennes rubrik)

(och hur kunde jag missa detta på Autismforum: Gillbergs (som jag var i kontakt med 1996) egna kriterier: http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... r_speglad/ , som passar åtminstone mig bättre än Wikipedia, så okej då - jag känner inget behov av att skriva om definitionen längre... )

Jag håller föredrag i tjänsten och har inga problem med detta, utan ser fram emot varje gång och tycker att det är jätteroligt! Jag tycker också att det är roligt att träffa nya personer och att mingla, om det rör sig om personer som arbetar med ungefär samma saker som jag och/eller delar något av mina intressen. Sitter med i några styrelser där jag är uppskattad, och det går också bra (och jag styr in på att åta mig de uppgifter jag är intresserad av att ta på mig).

Men att umgås med folk som jag inte har något gemensamt med eller att gå på en rent social fest är en fruktansvärd plåga som gör mig så fysiskt och psykiskt utmattad att jag måste vila upp mig hemma ett par dygn i ensamhet efteråt, och något jag försöker undvika så mycket jag kan.

Känner igen det där med det taktila, jag antar att jag har ett slags beröringsminne, för jag "känner under fingertopparna" det material jag tänker på eller något jag har framför mig utan att ta i det. Men det kanske alla gör, vad vet jag.

Jag har AS utan drag av några andra diagnoser.

Alexis skrev:Jag håller föredrag i tjänsten och har inga problem med detta, utan ser fram emot varje gång och tycker att det är jätteroligt! Jag tycker också att det är roligt att träffa nya personer och att mingla, om det rör sig om personer som arbetar med ungefär samma saker som jag och/eller delar något av mina intressen. Sitter med i några styrelser där jag är uppskattad, och det går också bra (och jag styr in på att åta mig de uppgifter jag är intresserad av att ta på mig).

Men att umgås med folk som jag inte har något gemensamt med eller att gå på en rent social fest är en fruktansvärd plåga som gör mig så fysiskt och psykiskt utmattad att jag måste vila upp mig hemma ett par dygn i ensamhet efteråt, och något jag försöker undvika så mycket jag kan.

Känner igen det där med det taktila, jag antar att jag har ett slags beröringsminne, för jag "känner under fingertopparna" det material jag tänker på eller något jag har framför mig utan att ta i det. Men det kanske alla gör, vad vet jag.

Jag har AS utan drag av några andra diagnoser.

ja det hjälper mycket på föreläsningar
Jag föreläser ju om te (amatörsnivå tyvärr) och dom bästa är ju då det är frivilligt att komma på dom.
den värsta föreläsningen jag haft var på ett äldreboende (inte jag som fixade den föreläsningen) så den enda som kom för att dom ville var dom som arbetade där, resten hade blivit dragna dit i princip
näst värst är då jag ska hålle föreläsning i skolan (håller varje år för hotell och restaurang) men då brukar jag ställa mig i en roll så jag tex vågar säga åt dom att hålla tyst om dom lever om, att slänga kaffet (som dom har med sig på en teprovning ) och sätta sig längst fram. + en av dom första gångerna jag höll föreläsning där så var det en elev som var jätteintresserad av te det har gjort så att jag ser posetivt på att komma dit varje gång.

så vilken publik man har då man föreläser hjälper jättemycket

Jag är högskolelärare som du, glufs, och jag lyckönskar oss båda till att ha funnit ett arbete som passar vårt psyke perfekt. Jag älskar att föreläsa, jag får alltid uppskattning och jag känner att jag är till nytta och glädje. Vad mer kan man begära? Jag skulle inte vilja ha någon annan personlighet heller. Visst är det en nackdel att inte kunna kramas eller humma på rätt ställe i samtal, men dom som man umgås med lär ju sej detta. Nördigheten passar bra på en teknisk högskola. Matte och musik är mina supertalanger.

Det enda som verkligen är ett problem är motviljan mot förändringar. Jag vill helst inte att något ska ändra sej. Att jag pensionerades för några år sedan bryr jag mej inte om. Jag arbetar heltid och håller mina kurser (utan lön). Min förhoppning är att få dö knall och fall utan att ha behövt leva pensionärsliv.

HenrikE skrev:Jag är högskolelärare som du, glufs, och jag lyckönskar oss båda till att ha funnit ett arbete som passar vårt psyke perfekt. Jag älskar att föreläsa, jag får alltid uppskattning och jag känner att jag är till nytta och glädje. Vad mer kan man begära? Jag skulle inte vilja ha någon annan personlighet heller. Visst är det en nackdel att inte kunna kramas eller humma på rätt ställe i samtal, men dom som man umgås med lär ju sej detta. Nördigheten passar bra på en teknisk högskola. Matte och musik är mina supertalanger.

Det enda som verkligen är ett problem är motviljan mot förändringar. Jag vill helst inte att något ska ändra sej. Att jag pensionerades för några år sedan bryr jag mej inte om. Jag arbetar heltid och håller mina kurser (utan lön). Min förhoppning är att få dö knall och fall utan att ha behövt leva pensionärsliv.

Hej Henrik!

Vad kul att höra! Jag svarade just i en annan tråd om lärare/föreläsare (ar-ni-gruppledare-tex-larare-hur-gar-det-i-sa-fall-t29327.html). Det verkar som om ett gemensamt problem vi har är att inrätta oss i ledet, dvs vi är mer populära hos våra studenter än hos våra chefer. Av det skälet är en högskola bra för oss tror jag, eftersom det är en mycket friare arbetsplats än ett vanligt kneg.

@HenrikE, Vad är det för förändringar du tänker på då?

@glufs, Är det något speciellt du tänker på att man måste inrätta sig efter?

plåtmonster skrev:@glufs, Är det något speciellt du tänker på att man måste inrätta sig efter?

Hej!

Ja, regler o sånt!

Jag hittar alltså alltid på en massa saker jag inte är åtsagd att göra och tycker ofta att de saker jag SKA göra är slöseri med min tid eller kan utföras på bättre sätt. (Se även den andra tråden.)

Då är det inte så lätt att vara chef!

Vilken tråd tänker du på?

Hej, plåtmonster! Du undrar över vilka förändringar som jag haft svårt med. Just nu vägrar jag att pensionera mej. När inredningsarkitekten bestämde att vi skulle använda dataprojektor i stället för svarta tavlan vägrade jag. Och jag tjatar fortfarande om hur löjligt det är med sommartid. Då fattar du problemet ...

Inredningsarkitekten tillhör säkert gruppen som inte förstår att inredning primärt måste fungera för arbetsuppgifterna och sekundärt för att det är vakert. Usch vad irriterad man kan bli på dessa "designers". Projektorer är bra, men inte som ersättning. I synnerhet med tanke på att det ofta blir rätt suddigt. Funderar för övrigt att använda UTC som tid på en del utrustning så man slipper problem med de apparater som till skillnad från datorn inte ställer om sig med automatik.

Jag instämmer i allt du skrivit. Jag älskar att föreläsa, uppträda och stå i fokus på det sättet. Jag har inga problem att hantera en publik på flera hundra. Jag är också omtyckt och skicklig och mycket kompetent.

Och jag har definitivt AS.

I kontrast till ovan skrivna kan jag vara riktigt obekväm i lunchrummet och bete mig klumpigt och en smula ohövlig i konversationer jag försöker mig in i. De situationerna undviker jag i största möjliga mån eftersom de får mig obehaglig till mods. Jag tror att skillnaden är att när jag står på "scen" är det på mina villkor och det är interaktion på mina villkor. Det kräver en större förmåga till ömsesidighet i vardagssamtal.

Jag kan bara säga att jag tror minst 50% av de lärare jag haft på tre olika universitet har haft AS! Ett jobb som passar många AS bra, då de talar TILL andra. Schemalagt och om sitt specialintresse dessutom.

TriggerHippie skrev:Jag kan bara säga att jag tror minst 50% av de lärare jag haft på tre olika universitet har haft AS! Ett jobb som passar många AS bra, då de talar TILL andra. Schemalagt och om sitt specialintresse dessutom.

Det du säger tror jag också på. Procentsatsen låter dock hög. Samtidigt beror det ju på hur många dessa lärare varit till antalet, förstås.
Vilken typ av ämnen har det varit fråga om?
Har det varit något specifikt mer konkret, vad du minns, som dessa lärare haft gemensamt i "lärarstilen"?

AS messenger skrev:Har det varit något specifikt mer konkret, vad du minns, som dessa lärare haft gemensamt i "lärarstilen"?

Inte mitt inlägg - men de jag mött där jag har tänkt att de snöat in i ett specialintresse har haft något svårt att sätta sig in i vår situation som elever. Svårt att anpassa nivån och framförandet så att det blir begripligt och intressant för oss som inte är experter. Dessutom möjligen en smula introverta i sitt framförande.

(Och nu säger jag detta trots att jag själv föreläser mkt. MEN mitt specialintresse där är just lärandet och framförandet - så den biten fixar jag.)

AS messenger skrev:

TriggerHippie skrev:Jag kan bara säga att jag tror minst 50% av de lärare jag haft på tre olika universitet har haft AS! Ett jobb som passar många AS bra, då de talar TILL andra. Schemalagt och om sitt specialintresse dessutom.

Det du säger tror jag också på. Procentsatsen låter dock hög. Samtidigt beror det ju på hur många dessa lärare varit till antalet, förstås.
Vilken typ av ämnen har det varit fråga om?
Har det varit något specifikt mer konkret, vad du minns, som dessa lärare haft gemensamt i "lärarstilen"?

Det har varit humaniora och samhällskunskap mestadels. Kriminologi, religionshistoria, historia, kulturmiljö, kulturgeografi osv. Stora universitet (Uppsala och Stockholm plus ett utomlands), med stora klasser på kurserna. Lärare som helt klart är helt insnöade på sina ämnen, med oerhörda kunskaper och enorm glädje i att förmedla denna, men utan pedagogisk förmåga öht. Jag har gillat dem och deras enorma sinne för detaljer och förmåga att täcka in alla eventuella (som andra kan uppfatta det) luckor (så man inte behöver ställa frågor) i sin undervisning.

TriggerHippie skrev:Det har varit humaniora och samhällskunskap mestadels. Kriminologi, religionshistoria, historia, kulturmiljö, kulturgeografi osv. Stora universitet (Uppsala och Stockholm plus ett utomlands), med stora klasser på kurserna. Lärare som helt klart är helt insnöade på sina ämnen, med oerhörda kunskaper och enorm glädje i att förmedla denna, men utan pedagogisk förmåga öht. Jag har gillat dem och deras enorma sinne för detaljer och förmåga att täcka in alla eventuella (som andra kan uppfatta det) luckor (så man inte behöver ställa frågor) i sin undervisning.

Tack för svaret.
Det låter bekant, det du berättar.
Du nämner "men utan pedagogisk förmåga öht". Detta är intressant. Jag tänker i den här riktningen: Skulle en icke-aspergare över huvud taget klara av att vara lärare på universitet "utan pedagogisk förmåga öht"? Frågan kanske är märklig eller ovidkommande – men jag menar för att sätta perspektiv på universitetslärare med AS versus den pedagogiska förmågan.

Jag tycker det är starkt och fascinerande att aspergerpersoner just förmår vara universitetslärare (med allt vad det innebär) mot bakgrund av det du berättar. Andra delar hos AS-människor – kunskap och glädje att förmedla, som du säger – kan med andra ord vara synnerligen väl utvecklade och gedigna och tillräckliga för att klara jobbet likväl!

AS messenger skrev:Jag tycker det är starkt och fascinerande att aspergerpersoner just förmår vara universitetslärare (med allt vad det innebär) mot bakgrund av det du berättar. Andra delar hos AS-människor – kunskap och glädje att förmedla, som du säger – kan med andra ord vara synnerligen väl utvecklade och gedigna och tillräckliga för att klara jobbet likväl!

Absolut!

Det finns ju även många styrkor med AS i arbetslivet. Jag har faktiskt stor nytta av min förmåga till "hyperfokus" kring det som är intressant, och mina något skrala sociala förmågor (!). De är inte alltid av ondo.

Lindansare skrev:

AS messenger skrev:Har det varit något specifikt mer konkret, vad du minns, som dessa lärare haft gemensamt i "lärarstilen"?

Inte mitt inlägg - men de jag mött där jag har tänkt att de snöat in i ett specialintresse har haft något svårt att sätta sig in i vår situation som elever. Svårt att anpassa nivån och framförandet så att det blir begripligt och intressant för oss som inte är experter. Dessutom möjligen en smula introverta i sitt framförande.

(Och nu säger jag detta trots att jag själv föreläser mkt. MEN mitt specialintresse där är just lärandet och framförandet - så den biten fixar jag.)

Tack för raderna. Det här med att det inte kanske blir tillräckligt "begripligt" som du är inne på – det har måhända, nu spekulerar jag, att göra med att nivån är lite för (eller alltför) esoterisk och sofistikerad, eller? Många AS-lärare på hög nivå (universitet) kanske är "för insatta"? Precis som det skulle behöva bli till nackdel?! (Alltså att informationen inte når ut p.g.a. den avancerade kompetensnivån, inkluderad med den introverta (ditt ord) stilen och det i kombination med att läraren inte har tillräckliga pedagogiska kvaliteter. Det låter märkligt.) Jag tänker fritt bara.

Intressant det du berättar.
Du säger att du själv föreläser också – och att ditt specialintresse är lärandet/framförandet. Förlåt mig om jag frågar: Har du AS, förresten?
Vilket är det lättaste respektive det svåraste med framförandet, som du ser det?

Lindansare skrev:Det finns ju även många styrkor med AS i arbetslivet. Jag har faktiskt stor nytta av min förmåga till "hyperfokus" kring det som är intressant, och mina något skrala sociala förmågor (!). De är inte alltid av ondo.

Förmåga till Hyperfokus låter som en perfekt spetskvalitet.
Kan du använda detta bland folk ändå? Jag tänker, mot bakgrund, på att du nämner dina "skrala sociala förmågor".
För mig låter det som att du har dylik/somlig (hittar inte ett bättre begrepp nu) social "förmåga" – som trots allt klarar av att vara hyperfokuserad (om du nu är det bland människor – och såtillvida som det är att hänföra till ett socialt sammanhang).