svarabhaktivokal skrev:Ja, men folk med någorlunda sunt förnuft förstår att man som regel ska respektera ett "nej", om inte annat så för att vara på den säkra sidan.

Ja, men det är tyvärr ett mycket effektivt sätt att garantera att man aldrig får nåt.

svarabhaktivokal skrev:Om nejsägaren egentligen menade "ja" så kommer nog det fram för eller senare ändå.

Det där däremot är rena djävla önskedrömmar.

nallen skrev:

svarabhaktivokal skrev:Ja, men folk med någorlunda sunt förnuft förstår att man som regel ska respektera ett "nej", om inte annat så för att vara på den säkra sidan.

Ja, men det är tyvärr ett mycket effektivt sätt att garantera att man aldrig får nåt.

svarabhaktivokal skrev:Om nejsägaren egentligen menade "ja" så kommer nog det fram för eller senare ändå.

Det där däremot är rena djävla önskedrömmar.

Nu är jag inte helt säker på vad vi pratar om längre, men om du syftar på att "ha trevligt" i en vidare bemärkelse, så finns det ju väldigt många personer som faktiskt vill ha det, så om man bara frågar tilltäckligt många så får man nog ett jakande svar till slut.

Det kanske blir så att man inte får ha trevligt med just den/de som man först hade tänkt/velat, men ibland får man ju tyvärr ta det som bjuds eller avböja helt och hållet.

Uandora skrev:

svarabhaktivokal skrev:

Miche skrev:
Det är bl.a. pga det som vi med AS har så jävla svårt att ragga tjejer, vi fattar ju inte vad tjejen egentligen säger eftersom vi bara hör orden och missar 93% av budskapet.

Och killar!

Och det går även åt andra hållet. Börjar misstänka nu att det är därför killar många månger trott på fullt allvar att jag varit jätteintresserad fast jag har sagt nej klart och tydligt flera gånger, men tydligen visat motsatsen med kroppspråk & tonfall utan att jag själv varit medveten om det

typ såhär:
[jag] "men hur kan du tro att jag är intresserad, när jag sagt nej minst 5 gånger?!!"
[han] "ja jag vet att du SA det men du VERKAR ju jätteintresserad på hur du beter dig" .. . . .


.

Nu förstår jag varför en kille blev arg/besviken/ledsen på mig när jag tyckte att jag hade avvisat honom korrekt men han var ändå på...och så blev det fel till slut och jag fattade inte varför, jag hade ju klart och tydligt sagt nej

Ja, man får vara glad om man klarar sig undan i sådana situationer. Det är anmärkningsvärt hur lite ett "nej" kan betyda, när den som får höra det hellre vill höra "ja", och istället börjar tolka in hundrafemtielva olika signaler på att nejsägaren egentligen menar nåt annat.

Ett lustigt exempel är när jag trodde jag hade fått en ny kompis och skulle bjuda upp denne på kaffe. Jag menade såklart KAFFE, men personen i fråga såg kaffe som ett kodord för något helt annat. . . . (det blev en väldigt konstig situation)

Det krävdes ett lååååångt samtal för att människan skulle fatta att det var just KAFFE jag ämnat bjuda på och ingenting annat

Snälla, kaffe är inget kodord, det är sättet det sägs på som räknas, om tolkaren är fysiskt attraherad av den som säger det så kan ett visst tonläge, ansiktsrörelse eller gest göra att man (omedvetet) sänder ut en sexuell invit och det har inte ett dyft med att göra vad man säger (kom ihåg vad jag skrev, prat är så lite som 7% av budskapet man sänder ut).

Miche skrev:Snälla, kaffe är inget kodord, det är sättet det sägs på som räknas, om tolkaren är fysiskt attraherad av den som säger det så kan ett visst tonläge, ansiktsrörelse eller gest göra att man (omedvetet) sänder ut en sexuell invit

Ja det är ju precis det jag menar.

Och även om JAG uppfattar att jag säger det helt neutralt och inte är ett dugg intresserad, så kan mottagaren ÄNDÅ misstolka det.

svarabhaktivokal skrev:

Miche skrev:Snälla, kaffe är inget kodord, det är sättet det sägs på som räknas, om tolkaren är fysiskt attraherad av den som säger det så kan ett visst tonläge, ansiktsrörelse eller gest göra att man (omedvetet) sänder ut en sexuell invit

Ja det är ju precis det jag menar.

Och även om JAG uppfattar att jag säger det helt neutralt och inte är ett dugg intresserad, så kan mottagaren ÄNDÅ misstolka det.

För att slippa det, så kan man ju tillämpa ett 24/7 "stoneface", fast då tror alla att man är arg eller irriterad istället.

Detta är ju väldigt svårt egentligen, om man sänder ut en massa signaler som omgivningen tolkar, men man själv inte har någon som helst avsikt eller ens aning om vad man sänder för signaler.

Jag tror att detta ligger i grund för att många inte förstår när jag är ironisk, jag sänder liksom inte ut den där "ironi signalen".
Jag märker det ibland, och då drar jag medvetet lite i mungiporna så att folk ska fatta att jag är ironisk.

Det finns en rolig memebild på detta, texten lyder: "So good sarcasm that people think you're stupid"

Idiot skrev:För att slippa det, så kan man ju tillämpa ett 24/7 "stoneface", fast då tror alla att man är arg eller irriterad istället.

Fast det kräver ju att man klarar av att visa upp ett helt neutralt ansikte. Jag kan inte det. Jag kan se arg ut (om jag anstränger mig mycket, men jag klarar det bara korta stunder i taget), men i övrigt kan jag bara se förvånad, glad och/eller lite korkad ut. Inget av det hjälper mig ett dugg med att få folk att inte förstå när jag inte är intresserad.

Gafsan skrev:

Idiot skrev:För att slippa det, så kan man ju tillämpa ett 24/7 "stoneface", fast då tror alla att man är arg eller irriterad istället.

Fast det kräver ju att man klarar av att visa upp ett helt neutralt ansikte. Jag kan inte det. Jag kan se arg ut (om jag anstränger mig mycket, men jag klarar det bara korta stunder i taget), men i övrigt kan jag bara se förvånad, glad och/eller lite korkad ut. Inget av det hjälper mig ett dugg med att få folk att inte förstå när jag inte är intresserad.

Så det gör att väldigt ofta tror folk att du är "på" och intresserad, även om du inte är det?

Undrar vilket som är jobbigast... För jag är totala motsatsen till det du beskriver.

svarabhaktivokal skrev:

Gafsan skrev:

svarabhaktivokal skrev:ler nog "för mycket", då jag oftast är glad och blir ännu gladare om jag ser en annan människa (tycker generellt om de flesta, inte alltid på ett personligt plan, men i egenskap av att de finns till).

Det här känner jag igen. Jag måste ofta anstränga mig för att inte framstå som mera tillgänglig eller intresserad än jag egentligen är.

Åh, då är det inte bara jag, vad skönt :-)Happy

Jag försöker också anstränga mig för det ibland, men samtidigt känns det tråkigt eftersom folk oftast ser så glada ut när man ler mot dem. Och jag gillar när folk är glada. Fler borde få vara glada, oftare.

Hah! Precis sådär upplever jag det också! Att folk tror att jag är intresserad som i "intresserad av ett förhållande"-intresserad eller nåt.

Fast jag vill ju bara att folk ska vara glada. Och så blir det tokigt... suck.

@Weasley:
Det där känner jag igen mig i väldigt mycket!
Men mina vänner har vant sig vid det, men nya människor tolkar en så som du beskrev, som att man vill umgås närmare.

Jag har också fullständigt motsatt problem. Tror nog ingen tror att jag är vänligt inställd till någon eller något. Men jag har bara svårt att skratta åt något jag inte tycker är roligt. Dessutom tycker jag fasligt illa om att stå/gå/sitta/ligga/vara för nära någon. Men detta betyder inte på något sätt att jag inte tycker om folk! För det gör jag . Jag visar det bara inte. Jag har minimal mimik och minimalt kroppsspråk. Jag ÄR mina ord och mina tankar. Men det låter svårt när det blir fel åt andra hållet också . Livet är inte lätt.

Idiot skrev:

svarabhaktivokal skrev:

Miche skrev:Snälla, kaffe är inget kodord, det är sättet det sägs på som räknas, om tolkaren är fysiskt attraherad av den som säger det så kan ett visst tonläge, ansiktsrörelse eller gest göra att man (omedvetet) sänder ut en sexuell invit

Ja det är ju precis det jag menar.

Och även om JAG uppfattar att jag säger det helt neutralt och inte är ett dugg intresserad, så kan mottagaren ÄNDÅ misstolka det.

För att slippa det, så kan man ju tillämpa ett 24/7 "stoneface", fast då tror alla att man är arg eller irriterad istället.

Detta är ju väldigt svårt egentligen, om man sänder ut en massa signaler som omgivningen tolkar, men man själv inte har någon som helst avsikt eller ens aning om vad man sänder för signaler.

Nej man kan ju inte rå för hur man ser ut, rör sig och pratar osv. när man är i ett naturligt och avslappnat tillstånd. Visst man kan anstränga sig aktivt, men det orkar i alla fall inte jag. Det är påfrestande nog som det är. Ibland vill man bara ta det lugnt. Jag har sömniga ögon och ett ganska sävligt kroppspråk. Vissa har påtalat att detta kan se lite erotiskt ut, och få folk att tro att jag stöter på dem. Men det är ju inte mitt fel.

weasley skrev:

svarabhaktivokal skrev:

Gafsan skrev:
Det här känner jag igen. Jag måste ofta anstränga mig för att inte framstå som mera tillgänglig eller intresserad än jag egentligen är.

Åh, då är det inte bara jag, vad skönt

Jag försöker också anstränga mig för det ibland, men samtidigt känns det tråkigt eftersom folk oftast ser så glada ut när man ler mot dem. Och jag gillar när folk är glada. Fler borde få vara glada, oftare.

Hah! Precis sådär upplever jag det också! Att folk tror att jag är intresserad som i "intresserad av ett förhållande"-intresserad eller nåt.

Fast jag vill ju bara att folk ska vara glada. Och så blir det tokigt... suck.

Något av det värsta är när folk säger till en "du tyvärr jag är inte intresserad/jag är upptagen", eftersom de tror att man har stött på dem, fast man absolut INTE gjorde det och man ba "eh.. what..?!" och sen tror de att man bara försöker rädda sitt ansikte när man förklarar att man inte ALLS menade det så...

Eller det kanske bara är jag som har vart med om det . . .

Du är absolut inte ensam om det. Det har hänt väldigt många gånger för mig.
Dock så har man inte förstått hur det man har sagt kan ha tolkats så.

(skriver motvilligt mitt 667:e inlägg )

Jag tycker att det är ganska häftigt hur otroligt olika våra "utstrålningar" måste vara, ni beskriver att folk tror att ni "raggar" eller ser intresserade ut, medans för min del fattar inte ens folk OM jag är intresserad liksom.

Visserligen förstår jag själv sällan om någon "raggar" på mig, jag vet otaliga tillfällen då jag inte förstått varför jag inte "fått till det", och har ofta senare hört att personen som jag pratade med faktiskt var intresserad av mig.

Det beror nog på två saker, kanske fler, men två ganska konkreta saker:

1: Jag ser nog inte intresserad ut även om jag är det, även om jag är superintresserad. :/
2: Jag tar inte in alla de där små detaljerna (kroppsspråk osv) och missar totalt vad individen jag samtalar med egentligen menar.

Och om jag dessutom är inne i andra tankebanor så uppfattar jag antagligen inte ens de uppenbara sakerna, ett bra exempel på detta var för ett antal år sedan. Jag var nog kanske 14-15 tror jag.
Jag satt i en soffa hos en bekant, vi var ett gäng ungdomar där, och en tjej som jag tyckte om satte sig i mitt knä, eller snarare la sig där.
Jag reagerade knappt för att i mitt huvud tänkte jag: "Ja hon tyckte väl det var skönare här än där hon va innan"

Men när jag tänker tillbaka (har aspigt visuellt minne, så kommer ihåg exakt :p) så var det såklart mer än att bara sitta där hon ville göra.
En av hennes kompisar sa även till mig vid senare tillfälle att denna tjej var intresserad av mig..

Men det fattade inte jag såklart, haha.



Pust..

Svårare än att tolka, är att få sitt eget ansikte att utstråla det man känner..

Idiot skrev:Jag tycker att det är ganska häftigt hur otroligt olika våra "utstrålningar" måste vara, ni beskriver att folk tror att ni "raggar" eller ser intresserade ut, medans för min del fattar inte ens folk OM jag är intresserad liksom.

Idiot skrev:Det beror nog på två saker, kanske fler, men två ganska konkreta saker:

1: Jag ser nog inte intresserad ut även om jag är det, även om jag är superintresserad. :/

Hur beter du dig när du är intresserad av någon då, om det nu är så att det inte märks överhuvudtaget? Vad tror du själv att du gör för "fel"?

plåtmonster skrev:Svårare än att tolka, är att få sitt eget ansikte att utstråla det man känner..

Jo jag tackar jag. Häromdagen var jag superförbannad, men flera personer kom fram till mig och frågade varför jag såg så ledsen ut. . . . !!?

svarabhaktivokal skrev:
Hur beter du dig när du är intresserad av någon då, om det nu är så att det inte märks överhuvudtaget? Vad tror du själv att du gör för "fel"?

Jag tror nog inte att jag beter mig så annorlunda än vanligt, men det beror på vem det är och hur relationen ser ut.

Om det är någon jag känt ett tag känner jag oftast ingen "press" alls på att prestera, jag försöker inte ens.

Om det är någon jag träffar för första gången så är jag (tydligen) lite smådryg, det har jag fått höra av bekanta.
Även om jag inte har det för avsikt.
När man träffar någon för första gången, och speciellt om det är på en krog eller uteställe så är det ju otroligt svårt tycker jag, eftersom pga hög ljudnivå måste man kommunicera ÄNNU mer med dessa signaler.
Och om jag då sänder ut "nej" signaler så förstår jag att det blir som det blir.

Det är uppenbart att jag är dålig på att själv sända rätt signaler och även på att tolka andras signaler.
Det är inte så att jag inte KAN, men det tar sin lilla tidoch då är det för sent.
Kan komma på någon timme senare: "Ahaaaaaa, det va SÅ hon menade"

Idiot skrev:En av hennes kompisar sa även till mig vid senare tillfälle att denna tjej var intresserad av mig..

Snacka om igenkänning, det är fan hopplöst att begripa signalerna när man behöver begripa dom, det är mycket enklare att hantera skriven text, inga tonfall, inget kroppsspråk, bara text (även om man missuppfattar ibland, men det är oftast lättare att reda ut)!

Kärlek över nätet är på något sätt lite enklare...

Miche skrev:
Kärlek över nätet är på något sätt lite enklare...

Fast då oroar man sig ju för hur man ska uppfattas irl sen hehe, så tänker jag i alla fall, alltså hur folk uppfattar mig på nätet jämfört med på "riktigt" är nog väldigt annorlunda.

Idiot skrev:Om det är någon jag träffar för första gången så är jag (tydligen) lite smådryg, det har jag fått höra av bekanta.
Även om jag inte har det för avsikt.

Hm. Intressant. Just det där är inte så ovanligt. Det har t.ex. hänt flera gånger att jag och mina vänner uppfattat folk som dryga och t.o.m lite otrevliga, när de senare visat sig att de i själva verket varit intresserade. Och då menar jag inte att de varit dryga rent allmänt, utan specifikt mot den person de varit intresserad av, så att man snarare trott att personen tyckt illa om en. Undrar vad det kan bero på.

svarabhaktivokal skrev:

Idiot skrev:Om det är någon jag träffar för första gången så är jag (tydligen) lite smådryg, det har jag fått höra av bekanta.
Även om jag inte har det för avsikt.

Hm. Intressant. Just det där är inte så ovanligt. Det har t.ex. hänt flera gånger att jag och mina vänner uppfattat folk som dryga och t.o.m lite otrevliga, när de senare visat sig att de i själva verket varit intresserade. Och då menar jag inte att de varit dryga rent allmänt, utan specifikt mot den person de varit intresserad av, så att man snarare trott att personen tyckt illa om en. Undrar vad det kan bero på.

I text ser det ju ut som det klassiska dagisbeteendet, man knuffar på tjejen man gillar.
Så kanske det är för somliga, men för min del verkar jag "knuffa" även om jag inte är intresserad.

Eller så kan det vara totala missuppfattningar, ens försök att vara "hej baby how you doin " uppfattas som otrevligt eller drygt eftersom man sänder ut heeeelt fel signaler.

Idiot skrev:

Miche skrev:
Kärlek över nätet är på något sätt lite enklare...

Fast då oroar man sig ju för hur man ska uppfattas irl sen hehe, så tänker jag i alla fall, alltså hur folk uppfattar mig på nätet jämfört med på "riktigt" är nog väldigt annorlunda.

Det får bli som det blir, jag orkar inte oroa mig och slösa en massa energi på det. Det är bättre att använda den energin till något konstruktivt!

Jag har genuint trevligt tillsammans med personer jag kan slappna av med och bara vara mig själv. Hittills så tycks det vara en eller två människor och då det tar en himla tid för mig att lära känna folk på riktigt, så lär de inte bli fler direkt. Detta trots att jag pratar mycket och gärna och upplevs som väldigt social, glad och trevlig. Jag behöver inte sitta och fundera på vad någon menar med en fråga som "Hur gick det på tentan?" såsom Katastrof beskriver, då jag vet att det betyder exakt det som det frågas efter, nämligen hur det gick, bra eller dåligt. Jag avskyr däremot att svara på frågan just för att jag inte vet och för att jag inte kan lita på hur jag trodde det gick, jag kan ju ha fel. Så när jag svarar, "Vet inte" och de då i regel frågar "Men hur tyckte du det kändes att det gick?" och jag svarar, återigen, att jag inte vet, eller att jag kanske tyckte att det kändes som att det gick bra, men att jag kan ha fel, så blir jag anklagad för att ha dåligt självförtroende och/eller att vara negativ.

Detta är en sak som får mig att tro att jag inte kommer få en AS-diagnos, just för att jag inte behöver sitta och fundera innan jag svarar (allt beroende på vilken fråga som ställs naturligtvis). Jag måste liksom inte bearbeta och analysera frågan utan bara svarar. Däremot vette tusan om jag svarar rätt s.a.s. då jag har förbaskat svårt att svara på en fråga som t.ex. "Hej, hur är det?", med ett "Jo tack, bara bra. Själv då?", utan istället tenderar jag att gå in på hur jag faktiskt mår plus att jag glömmer bort att fråga tillbaka...