Kaos, irritation och frustration

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, atoms

Inläggav tahlia » 2008-04-24 13:12:30

jonsch

Får inte riktigt grepp om vad du är ute efter (skyller det på för lite sömn. Att skylla på att jag har Asperger funkar ju liksom inte här ;) ).
Kan säga som så iaf, att det största problemet för min dotter är att hon har utvecklat social fobi. Hon får ångest och panikattacker bland folk. Till detta kom även att hon precis insett att hon inte är som alla andra, och istället för att göra som jag gjorde i skolåldern (dvs konstatera att alla andra var konstiga och att det var jag som var normal) så har hon klassat sig som udda, och gjorde då allt för att passa in.
Allt kom liksom med en gång. Insikten slog undan benen på henne, och det har nu visat sig att hon har haft mycket tankar som hon inte sagt något om till någon, utan gått och ältat istället.

Att bota ångest och panikattacker är ju inte direkt okomplicerat. Men det går.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 11:45:49, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10774
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav tahlia » 2008-04-24 13:20:46

Försiktigt lycklig!!! :D

Måste bara få dela med mig av det positiva nu också, när allt varit så negativt hittills.

Min dotter hade en tid hos psykiatern i tisdags. Det visade sig att det inte gick att få med henne (inte direkt oväntat) men när jag och pappans nya tjej sitter och lirkar med henne säger hon (till vår enormt stora förvåning) "Kan vi inte åka någon annanstans?"

Eftersom jäntan vägrat att ens sitta i en bil på evigheter (läs veckor/månader) så kastade vi oss direkt över möjligheten att hon skulle vilja åka någonstans och beslöt att åka till deltat för att promenera i naturen där (är ett naturreservat).
Sagt och gjort. Efter en stund i bilen säger flickan "Det känns inte så konstigt att åka bil".
När vi kom till stället så promenerade vi till stranden. När vi satt där, pappans nya tjej, jag och dottern så kom ett par med små hundar. Till vår förvåning (och stora lycka) så tar dottern själv kontakt med dem och inleder med ett "Hej" följt av "Vilka söta hundar".
Resultatet blev att hon fick klappa vovvarna och paret stannade och pratade med oss ett tag.

På vägen hem var hon sugen på något, så vi gick in på macken och köpte glass och dricka (en väl förtjänt belöning).
När vi kom hem så tyckte hon att allt hade gått bra. Utom besöket på macken som hon tyckte kändes jobbigt eftersom det kom in fler människor.

Igår åkte vi med henne till havet (inte så långt ifrån huset där vi nu bor) och hon fick umgås med sin pappa (som hon inte heller gjort på mycket länge). Jag och pappans tjej satte oss och solade medan jäntan och pappan gick runt och letade häftiga stenar.
Även detta gick jättebra!

Förra helgen så lekte hon även med sin syster (något som har funkat ända sedan dess nu) och så fick de ett fnitteranfall. Jag satt på nedervåningen och fick torka tårarna av glädje när jag hörde dem skratta tillsammans.
Så lite det krävs för att en mamma ska bli överlycklig!

Ännu törs jag inte riktigt tro på dessa framsteg. Det hindrar dock inte mig från att känna en oerhörd lycka och viss lättnad.

Tack för ordet!

:D
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 11:45:49, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10774
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav Zombie » 2008-04-24 14:54:06

:D :D
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 11:45:49, redigerad totalt 1 gång.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav Ganesh » 2008-04-24 15:20:10

:-)050 :-)050 :-)050

:lol: :lol: :lol:

Bra! Roligt!
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 11:45:51, redigerad totalt 1 gång.
Ganesh
 
Inlägg: 3688
Anslöt: 2007-11-16
Ort: Varberg

Inläggav Alien » 2008-04-25 2:23:31

tahlia skrev:Försiktigt lycklig!!! :D

Måste bara få dela med mig av det positiva nu också, när allt varit så negativt hittills.

Min dotter hade en tid hos psykiatern i tisdags. Det visade sig att det inte gick att få med henne (inte direkt oväntat) men när jag och pappans nya tjej sitter och lirkar med henne säger hon (till vår enormt stora förvåning) "Kan vi inte åka någon annanstans?"
----
Förra helgen så lekte hon även med sin syster (något som har funkat ända sedan dess nu) och så fick de ett fnitteranfall. Jag satt på nedervåningen och fick torka tårarna av glädje när jag hörde dem skratta tillsammans.
Så lite det krävs för att en mamma ska bli överlycklig!

Ännu törs jag inte riktigt tro på dessa framsteg. Det hindrar dock inte mig från att känna en oerhörd lycka och viss lättnad.

Härligt! Klart du känner dig lycklig. Det måste vara fruktansvärt att se sitt barn så olyckligt och isolerat.

Det är ju ett jättesteg att hon vågar sig ut och kan glädjas igen. Sen kanske hon törs åka till psykologen också. Nu kanske ni inte tycker psykologen behövs, men depressionen kan återkomma senare. Det tar nog lång tid innan hon kan förlika sig med att hon inte är som alla andra.

Förresten, varför kan inte en psykolog göra hembesök i såna fall när barnet både har social fobi och depression?
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 11:45:51, redigerad totalt 1 gång.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 47488
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Inläggav Matulda » 2008-05-03 12:59:31

man blir både ledsen och glad av att läsa sådant här...som förälder till barn med svårigheter lär man sig uppskatta det lilla, vilket du är ett bra exempel på thalia! Jag har konstaterat att livet ska vara ett helvete och allt positivt som händer är en bonus som man får njuta av den tid den ges!

En personlig tröst för mig är att se att det finns fler som har problem med skolvägran. Min son har inte gått i skolan ordentligt på fem år. Hela sexan var han hemma. Sjuan gick han nästan sina 80%. Åttan var han hemma 60%, nian gick han två månader. Gymnasiet började han inte.

Det vi får höra är att vi ska ta vårt föräldraansvar. Någon som vet vad det innebär? Jag trodde att om man gör allt de säger åt en att göra så tar man det, men tydligen inte...
Matulda
 
Inlägg: 187
Anslöt: 2007-11-04

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in