Hur har man "trevligt"?
För att undvika missförstånd bör jag förklara vilken sort av "att ha trevligt" jag menar.

Jag menar den sociala biten: "Vi har det så trevligt här idag"

Jag menar inte trevligt som i: "Vilket trevligt hem"

Hur går det till egentligen?

Scenario: 
Det sitter en grupp människor på en resturang, de samtalar med varandra om diverse saker.
De har så kallat "trevligt".

Deras tankebanor ligger i närhet av den situation de befinner sig i just nu, de sitter inte och tänker på så mycket annat än vad som är kopplat till det nuvarande samtalsämnet.

Alltså befinner sig deras tankar i nuet och det är det som gör att de kan uppfatta det som kallas "att ha trevligt".


Om man som utomstående observerar detta så verkar det som att de pratar utan att tänka, alltså de ger gensvar direkt, utan vidare eftertanke.
Visserligen kanske de hunnit sitta och tänka ut vad de vill ha sagt medans någon annan pratade, men ofta kommer kommentarer till talan direkt.

Jag brukar likna det vid ett slags tunnelseende-beteende, de är helt inne i vad som händer just nu och resten är avlägset.
Alkohol och andra droger förstärker denna effekt.

Om man är oförmögen eller obenägen att koppla bort tankar som är off-topic i konversationen fastnar man lätt i dem, och då kan man inte riktigt "vara med".

Man uppfattar inte att "man har trevligt".
Även om man lyssnar på samtalet så är man inte helt närvarande.

För min del har jag vid alla nyktra tillfällen en långsiktig och ofta offtopic tankeverksamhet samtidigt som jag gör annat.
Alltså: Även om jag står och pratar om X så tänker jag på Y och C.

Vad det bidrar till är att jag inte kan "ha trevligt" i sociala sammanhang.
Det menar jag inte som någonting negativt, utan det är bara någonting jag observerat liksom.


Möjligen en onödigt lång förklaring, men jag var uttråkad när jag skrev detta.
Så; Kan någon relatera till- och/eller förstå vad jag menar?

Min första tanke är att du, om du har dessa off-topic tankar samtidigt som du deltar i den här gruppen och det syns, snarare hindrar andra från att ha trevligt. Det jag menar är att när man pratar med någon som tycks en aning disträ så får man lätt uppfattningen av att den personen är helt ointresserad av vem man är och vad man säger.

tahlia skrev:Min första tanke är att du, om du har dessa off-topic tankar samtidigt som du deltar i den här gruppen och det syns, snarare hindrar andra från att ha trevligt. Det jag menar är att när man pratar med någon som tycks en aning disträ så får man lätt uppfattningen av att den personen är helt ointresserad av vem man är och vad man säger.

Möjligtvis.

Saken är den att jag kan inte komma in i det där "flowet" som folk befinner sig i när de umgås, vet inte hur jag ska förklara det bättre så hoppas det går fram vad jag menar med "flowet".
Att liksom prata "in the moment".

På tilltal kan jag häva ur mig väldigt mycket snack om jag känner mig bekväm, men det är inte ofta jag häver ur mig utan att någon tilltalar mig först.


Antar att det är basic aspighet, men jag tycker att det är intressant att när jag tänker efter så har jag aldrig konverserat på det viset som de flesta verkar göra hehe.

Det du snackar om kallas kafferep.
Och det är långt ifrån alla som tycker sånt är trevligt, ni vet, när man bara småpratar om ingenting med människor man bara är bekant med. Jag tänker också osökt på ängsliga surdegsbrödsbakarmänniskor som inte vågar säga bu eller bä för att förstöra "stämningen".

Ärligt, innerligt och dynamiskt umgänge är att föredra om man frågar mig.

KrigarSjäl skrev:Det du snackar om kallas kafferep.
Och det är långt ifrån alla som tycker sånt är trevligt, ni vet, när man bara småpratar om ingenting med människor man bara är bekant med. Jag tänker också osökt på ängsliga surdegsbrödsbakarmänniskor som inte vågar säga bu eller bä för att förstöra "stämningen".

Ärligt, innerligt och dynamiskt umgänge är att föredra om man frågar mig.

Jag håller med dig, det är precis det jag menade med termen "att ha trevligt".
Själv tycker jag inte att det ÄR trevligt, men jag menade det som ett verb, att ha trevligt (angående det jag skriver om i tråden) är ingenting man har, det är någonting man gör.

Och personligen så kan jag inte göra det, jag kan låtsas att jag gör det, men jag kan inte göra det på riktigt.

Jag är väl ingen " kafferepsmänniska" heller. Jag har stunder då jag inte säger nåt för jag har inget att säga. Att låta käften gå " bara för att" det orkar jag inte.

Någon måste vara den som startar med det intressanta ämnet för att hamna i "flowet" där man byter från att vara introvert och tänka på sitt eget till att börja delta. Gäller såklart att hitta den rätta gruppen människor som är intresserade av samma sak som en själv. En mycket svårare nöt. I övrigt ser jag bara dåligt självförtroende som orsak.

DIProgan skrev:Någon måste vara den som startar med det intressanta ämnet för att hamna i "flowet" där man byter från att vara introvert och tänka på sitt eget till att börja delta. Gäller såklart att hitta den rätta gruppen människor som är intresserade av samma sak som en själv. En mycket svårare nöt. I övrigt ser jag bara dåligt självförtroende som orsak.

Det stämmer nog bra det där med umgänge, men just det där "tomma snacket" är någonting som förekommer ävem om man har liknande intressen.

Idiot skrev:

DIProgan skrev:Någon måste vara den som startar med det intressanta ämnet för att hamna i "flowet" där man byter från att vara introvert och tänka på sitt eget till att börja delta. Gäller såklart att hitta den rätta gruppen människor som är intresserade av samma sak som en själv. En mycket svårare nöt. I övrigt ser jag bara dåligt självförtroende som orsak.

Det stämmer nog bra det där med umgänge, men just det där "tomma snacket" är någonting som förekommer ävem om man har liknande intressen.

Just det där "tomma snacket" ser jag som en sorts semester. Det är faktiskt jäkligt skönt att släppa allt jäkla grubblande och alla stora frågor en stund och bara flyta med i "tomt snack", det är en chans att vila upp sig helt enkelt. För även om jag föredrar djupare diskussioner överlag så har jag noterat att om jag enbart ägnar mig åt dem så blir det jäkligt påfrestande till slut - som att bära hela världens problem på sina axlar. Man behöver andas ibland.

Vill ju tro att saker kan va intressanta samtidigt som de är lättsamma. Ett bra skämt, en rolig historia från livet osv.

DIProgan skrev:Vill ju tro att saker kan va intressanta samtidigt som de är lättsamma. Ett bra skämt, en rolig historia från livet osv.

Problemet med Aspergare, i min erfarenhet, är då att även om man försöker berätta något lättsamt i den nämnda stilen så är de snabbt där och petar i en jävla massa detaljer som gör det hela större och förtar själva "avslappnat och lättsamt" väldigt effektivt.

tahlia skrev:

DIProgan skrev:Vill ju tro att saker kan va intressanta samtidigt som de är lättsamma. Ett bra skämt, en rolig historia från livet osv.

Problemet med Aspergare, i min erfarenhet, är då att även om man försöker berätta något lättsamt i den nämnda stilen så är de snabbt där och petar i en jävla massa detaljer som gör det hela större och förtar själva "avslappnat och lättsamt" väldigt effektivt.

Jag förmodar att frågan gäller trevligt i grupp. Att dricka för mkt alkohol och sova över på festen för att dan efter umgås bakfull, är nog de trevligaste sociala stunderna jag haft i en grupp. Dock slutade jag dricka mig full redan på 80-talet, för det kostar mer än det smakar, på många sätt.

Omge sig med intressanta, intelligenta, roliga, kommunikativa människor, med öppet och vänligt sinnelag som på Asperger träffarna är det närmaste trevligt jag kommit sen dess!



P.S. gnm att Aspergare petar i detaljer så blir det där lättsamma avslappnade även intressant.

mondo beyondo skrev:
P.S. gnm att Aspergare petar i detaljer så blir det där lättsamma avslappnade även intressant.

Nja.. jag uppfattar det snarare som att det lättsamma avslappnade förvandlas till tungt, djupt och analytiskt.

EDIT: Och det må vara intressant, men det blir jäkligt påfrestande i längden.

Jag tror att de flesta kan ha "trevligt" tillsammans med andra människor men på olika sätt. Ett nyckelord i att ha det trevligt tillsammans är nog att man kan känna sig någotsånär mentalt avslappnad. En situation som är alltför hårt styrd eller som ställer alltför stora krav på deltagaren upplevs sällan som "trevlig" även om den i övrigt kan uppfattas som positiv. T.ex. tror jag att fler tycker att det är trevligt att sitta och dricka en kopp kaffe tillsammans med någon som de känner väl, och prata om något man själv är intresserad av, än att delta i ett mera strikt socialt evenemang som t.ex. Nobelmiddagen. Jag tror säkert att det för många kan vara en fantastisk upplevelse att få vara med på Nobelfesten, men jag tror att få skulle beskriva det som "trevligt" - de flesta känner sig helt enkelt inte tillräckligt avslappnade i den situationen för att känna så.

Eller, för att ta ett annat exempel, så tycker många att det är "trevligt" att gå en promenad tillsammans med någon man trivs tillsammans med. Att hårdträna tillsammans däremot kan också vara en positiv upplevelse, men knappast "trevlig".

Som aspergare tror jag att man ofta får kämpa alldeles för hårt för att fungera socialt i olika sammanhang för att kunna slappna av och ha det trevligt - om man får anstränga sig lika mycket vid fikabordet eller på krogen som en NT behöver göra på Nobelfesten, så kommer man att uppleva fikat eller pubrundan på samma sätt som en NT upplever Nobelfesten, d.v.s. i bästa fall kanske roligt och stimulerande men knappast trevligt. Och blir ens sociala tillkortakommanden alltför påtagliga så blir det hela bara hemskt, tråkigt och jobbigt.

Jag har ett par bekanta som såvitt jag vet saknar diagnos men som i övrigt är skolboksexempel på typiska aspergare. Båda har en mycket låg tolerans för socialt umgänge i konventionell mening och beklagar sig högljutt när de känner sig pressade att delta i olika typer av lättsamma sociala sammanhang såsom fester, fikaträffar och liknande. Men båda tycks ändå kunna ha det mycket trevligt tillsammans med andra när det sker mera på deras villkor.

En annan aspekt av det hela är nog att aspergare ofta har snävare intressen än NT, och är man ointresserad av 99,9% av det som andra människor pratar om så blir det ju naturligtvis inte så kul att prata med dem. Vad som är "tomsnack" är ju faktiskt helt och hållet en subjektiv bedömning. Den som är intresserad av nästan allt (inklusive sina medmänniskor) behöver ju aldrig tomprata, utan då blir alla samtal högintressanta - om inte ämnet är så intressant så är ju åtminstone ens samtalspartners det. Det där är lite intressant tycker jag: generellt sett så tycks bredden på ens intresseområden vara ganska tydligt kopplad till ens intelligens, men här tycks aspergare skilja sig från befolkningen i stort. En högintelligent NT är sällan uttråkad medan personer med lägre intelligens tycks ha snävare intresseområden, men även en intelligent aspergare kan vara nästan aggressivt ointresserad av det mesta hen kommer i kontakt med. (fast jag tror att det finns en tydlig koppling mellan intelligens och bredden på ens intresseområden även för aspergare, men att även graden av autismspektrumproblematik spelar in).

EDIT: För egen del så har jag ofta trevligt tillsammans med andra människor, men jag märker att det slutar vara trevligt när den sociala situationen blir för svåröverskådlig för mig. Jag föredrar t.ex. mindre grupper av människor som sitter stilla (och där det finns en tydlig agenda för samvaron), än mera ostrukturerade aktiviteter. T.ex. stora fester med mingel tycker jag inte alls är särskilt trevligt - i värsta fall är det bara jobbigt, men även i de fall då jag har roligt så blir jag helt mentalt utmattad. Däremot tycker jag oftast att det är mycket trevligt att t.ex. gå en promenad, eller sitta och fika, med människor jag känner.

Gafsan skrev: En högintelligent NT är sällan uttråkad medan personer med lägre intelligens tycks ha snävare intresseområden, men även en intelligent aspergare kan vara nästan aggressivt ointresserad av det mesta hen kommer i kontakt med. (fast jag tror att det finns en tydlig koppling mellan intelligens och bredden på ens intresseområden även för aspergare, men att även graden av autismspektrumproblematik spelar in).

Hehe, inte utan att jag undrar vad det där säger om mig som sällan eller aldrig har några direkta intressen.

Nu menade jag i nyktert tillstånd så alkohol räknar jag bort hehe.

Angående "det tomma snacket" så finner jag det inte ett dugg avslappnande, alltså jag behöver inte sitta och analysera massa saker jag är intresserad av för att ett samtal ska vara drägligt, jag kan lika väl prata avslappnat om någonting mer "lätttuggat".
Men det är svårt att bara prata om ingenting, alltså helt otroligt onödiga saker.

Exempel:

- Så hur mår morsan då?
- ja det är väl bra, hon va ju i frankrike förra veckan.
- aha, vad kul, va hon där på semester eller jobb?
- jobb.
- blablabladerpderpblabla...

Seriöst, vem i helvete bryr sig, och dessa konversationer kan hålla på i evigheter.

Det måste inte samtalas om mina intressen.
Det måste inte heller vara intellektuella samtal.
Men någon slags substans behöver jag fan för att kunna samverka.

Annars sitter man där tyst och tänker på annat

Idiot skrev:
Exempel:

- Så hur mår morsan då?
- ja det är väl bra, hon va ju i frankrike förra veckan.
- aha, vad kul, va hon där på semester eller jobb?
- jobb.
- blablabladerpderpblabla...

Seriöst, vem i helvete bryr sig, och dessa konversationer kan hålla på i evigheter.

Vet du vad substansen och intresset är där? Människor. Nu finns det naturligtvis de som dillar om sådant där av ren nyfikenhet (läs skvallerkärringar) men vissa är uppriktigt intresserad av de människor de har runt sig och således även i förlängningen vad som händer runt de människorna och hur deras liv/tillvaro/vardag ser ut t.ex.
Jag är en sådan där irriterande person som intresserar mig för människor i huvudsak - strängteori, nobelpriset i ekonomi och de senaste bedrifterna hos NASA är då en andrahandsprioritering.

Kommer ihåg en bastukonversation som handlade om partikelfysik.. förstås med teknisk-fysikare

Idiot skrev:Men det är svårt att bara prata om ingenting, alltså helt otroligt onödiga saker.

Exempel:

- Så hur mår morsan då?
- ja det är väl bra, hon va ju i frankrike förra veckan.
- aha, vad kul, va hon där på semester eller jobb?
- jobb.
- blablabladerpderpblabla...

Det var ganska nyligen som jag började förstå varför folk håller på sådär (eller jag tror att jag typ fattar det nu iaf). Eftersom jag har en stark önskan om att framstå som mindre ufo-aktig och mer "normal", så har jag nu börjat träna på att föra denna typen av samtal (efter att noga ha studerat hur man gör).

Faktum är att jag börjar tycka om den värme som denna typ av samtal ger. Själva samtalet känns ju totalt meningslöst, men sammanhanget ger mig ofta en känsla av varm och vänlig trevlighet.

Klart man kan hänga med, men tiden känns så bortkastad.

Jag vet inte hur man säger det här på ett snällt sätt, misstänker att det kanske inte går. Det ni missar är att bry sig. Människor får känslan av att andra bryr sig om dem under sådana här konversationer. Vilket leder mig till frågan: När uppfattar ni att någon annan bryr sig om er? Vad behöver en person göra för att ni ska känna er viktiga för den människan?

Kram? ge genomtänkta förslag som hjälper en? pålitlighet?, hjälpa till?