Hej!
Nu ska jag snart till en psykiater för att förhoppningsvis få en remiss till aspergerutredning. Dock vet jag inte vad jag ska förvänta mig och föreställer mig allt mellan att han skrattar mig rakt i ansiktet eller ler lite försmädligt till att han säger att det definitivt verkar vara befogat med en utredning. Vad är era erfarenheter av förstakontakt inför en eventuell utredning?
Hälsningar

De flesta (utom en) som jag träffat gillar jag. Om man går in för att vara artig och vänlig själv så bemöts man oftast så tillbaka, psykiatrer är ju också människor!

Jag tror det är bra att fundera över vad den här psykiatrern som du skall träffa vill ha från dig.

Hon vill antagligen ha en tydlig symptombild. Hon är nog välvillig.

Jag tror det är smart att beskriva situationer där du krockar med andra människor. Situationer där du inte funkar normalt. (Normal betyder att du flyter along utan problem, du uppnår ungefär vad du vill uppnå)

Lennart Frimodig

Hej! Tack så mycket för svaren! Jag har varit hos psykiatern nu och han var snäll och saklig, så allt var positivt.

Tänk på att en psykiatriker är en läkare med inriktning på psykologi i ca 2 år. Medan en psykolog läser det i ca 4,5 år heltid. Viss skillnad

Fundera också vad du vill ha ut av denna undersökning. Är det bekräftelse på egna misstankar?, livskarta? bistånd? osv..

plåtmonster skrev:Tänk på att en psykiatriker är en läkare med inriktning på psykologi i ca 2 år. Medan en psykolog läser det i ca 4,5 år heltid. Viss skillnad

Nja inte psykologi utan psykiatri. (Psykologi är det "själsliga" och psykiatri det fysiska).


Här kan man läsa om skillnaderna mellan psykolog, psykoterapeut och psykiatriker. Läs även kommentarerna.
http://www.psykologkonsulterna.se/blogg ... oterapeut/

plåtmonster skrev:Tänk på att en psykiatriker är en läkare med inriktning på psykologi i ca 2 år. Medan en psykolog läser det i ca 4,5 år heltid. Viss skillnad

Fundera också vad du vill ha ut av denna undersökning. Är det bekräftelse på egna misstankar?, livskarta? bistånd? osv..

Du det är betydligt mycket mer dom pluggar.

Psykiatriker
Psykiatrikern arbetar med att diagnostisera och behandla psykisk sjukdom och funktionsnedsättning. Han eller hon är specialist inom området psykiska sjukdomar och har rätt att skriva ut mediciner.
En psykiatriker har först fem och ett halvt års utbildning fram till läkarexamen och sedan minst ett och ett halvt års allmäntjänstgöring, så kallad AT-tjänstgöring. Därefter kan Socialstyrelsen, efter ansökan från läkaren, utfärda en legitimation. Efter ytterligare fem års specialistutbildning inom psykiatri kan läkaren, efter ansökan, få specialistkompetens inom psykiatri. Specialistutbildningen kallas även för ST-tjänstgöring.
Psykiatrikern har basutbildning i psykoterapi. Efter två års psykoterapeutiskt arbete under handledning kan psykiatrikern ibland välja att vidareutbilda sig till legitimerad psykoterapeut. Det kan han eller hon göra genom en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning. Läs mer om legitimerad psykoterapeut längre ner i texten.

http://www.vardguiden.se/Tema/Psykisk-o ... m-gor-vad/

Ja så en psykiatriker har 10 års utbildning.

Snarare 5 år specialistutbildning. Men då är frågan är det praktik på en avdelning. Eller läser man faktisk teore på t.ex doktorandnivå där?

plåtmonster skrev:Snarare 5 år specialistutbildning. Men då är frågan är det praktik på en avdelning. Eller läser man faktisk teore på t.ex doktorandnivå där?

Såhär skriver socialstyrelsen. Men ärligt vet jag inte hur pass mycket teoretiska studier det är.

Specialistutbildningen i psykiatri har förbättrats med en rad nya specialistkompetenskurser och en gemensam nationell utbildningsplan för grundläggande psykoterapiutbildning. Det visar Socialstyrelsens uppföljning av METIS- projektet, Mer teori i specialisttjänstgöringen.

http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2 ... ykiatriker

Vilken utbildning har en underläkare i psykiatri? Hur skiljer den sig från en överläkares (i psykiatri) utbildning?

Jag fick nyligen medicin utskrivet av en AT-läkare. Trodde att man behövde legitimation och inte enbart läkarexamen för att kunna skriva ut medicin?

Flinta skrev:Vilken utbildning har en underläkare i psykiatri? Hur skiljer den sig från en överläkares (i psykiatri) utbildning?

Jag fick nyligen medicin utskrivet av en AT-läkare. Trodde att man behövde legitimation och inte enbart läkarexamen för att kunna skriva ut medicin?

Det finns ingen underläkare i psykiatri. En underläkare är den läkare som är klar med sin AT-tjänstgöring. Den kan säkert finnas underläkare som är anställda inom psykiatrin. Men det vanliga är väll att läkarna när dom är klara med sin AT-tjänstgöring börjar på sin specialistutbildning och blir ST-läkare under sin fortsatta utbildning och blir överläkare när dom är klara och specialistläkare inom psykiatri.

Det finns nog en medicinskt ansvarig läkare som kan deligera ut till en AT-läkare att skriva ut mediciner.

Googlade lite snabt och hittade det här.

För att få vikariera som underläkare krävs nio fullgjorda och godkända terminer på läkarprogrammet, samt att man klarat av hela kursen inom den specialitet som du ska vikariera inom. Som medicine studerande kan du dock aldrig vikariera inom primärvården.

Före legitimation är dina befogenheter dock begränsade. Om du arbetar som vikarierande underläkare eller gör AT får du t.ex. endast ordinera och förskriva läkemedel till patienter du vårdar i tjänsten – inte till dig själv, vänner eller familj.

http://www.slf.se/Karriar/Jobba-som-stu ... derlakare/

Knepig sits om en familjemedlem kommer till sjukhuset och behöver medicin akut dit underläkaren har familjeband

slackern skrev:Såhär skriver socialstyrelsen. Men ärligt vet jag inte hur pass mycket teoretiska studier det är.

Specialistutbildningen i psykiatri har förbättrats med en rad nya specialistkompetenskurser och en gemensam nationell utbildningsplan för grundläggande psykoterapiutbildning. Det visar Socialstyrelsens uppföljning av METIS- projektet, Mer teori i specialisttjänstgöringen.

http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2 ... ykiatriker

Och här är en psykiater som är psykoterapimotståndare:

http://www.expressen.se/nyheter/experternas-asikter-gar-i-sar-om-psykvardens-nya-riktlinjer

Tomas Eriksson har jobbat inom psykiatrin i 35 år.
- Jag är en skarp och vass motståndare till varje form av psykoterapi, som jag betraktar som vidskepelse, dundrar han.

En "lättvindig depression", som han uttrycker det, bör man inte belasta sjukvården med, varken för KBT eller psykodynamisk terapi.
- Om man är lite ledsen för att det har hänt något tråkigt, ja då är det väl bra att man får tröst och stöd. Men det behöver man inte KBT-terapeuter till. Det duger bra med släktingar och grannar.
- Själv brukar jag prata med min fru när jag är ledsen.
I de svåraste fallen av depression är det läkemedel som gäller, anser Tomas Eriksson. Samtal gör ingen nytta.

Fast man måste förstå en sak.

Till skillnad från kirurger, ortopeder, tandläkare, medicinare och såna, så saknar psykiatriker ett välbeprövat vetenskapligt underlag för sitt arbete.

De vet inte riktigt, helt enkelt. Så, det kan vara smart att gå på såna här subjektiva grejer som att få bra kontakt och så.

Lennart Frimodig

Den där Tomas.E tycker det är bäst att vänta tills det förvärrats ordentligt så att piller framstår som ett bra giftigt alternativ. :wall:

HGJ skrev:

slackern skrev:Såhär skriver socialstyrelsen. Men ärligt vet jag inte hur pass mycket teoretiska studier det är.

Specialistutbildningen i psykiatri har förbättrats med en rad nya specialistkompetenskurser och en gemensam nationell utbildningsplan för grundläggande psykoterapiutbildning. Det visar Socialstyrelsens uppföljning av METIS- projektet, Mer teori i specialisttjänstgöringen.

http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2 ... ykiatriker

Och här är en psykiater som är psykoterapimotståndare:

http://www.expressen.se/nyheter/experternas-asikter-gar-i-sar-om-psykvardens-nya-riktlinjer

Tomas Eriksson har jobbat inom psykiatrin i 35 år.
- Jag är en skarp och vass motståndare till varje form av psykoterapi, som jag betraktar som vidskepelse, dundrar han.

En "lättvindig depression", som han uttrycker det, bör man inte belasta sjukvården med, varken för KBT eller psykodynamisk terapi.
- Om man är lite ledsen för att det har hänt något tråkigt, ja då är det väl bra att man får tröst och stöd. Men det behöver man inte KBT-terapeuter till. Det duger bra med släktingar och grannar.
- Själv brukar jag prata med min fru när jag är ledsen.
I de svåraste fallen av depression är det läkemedel som gäller, anser Tomas Eriksson. Samtal gör ingen nytta.

Jo det finns nog många olika viljor inom yrkeskåren. Jag vet ärligt inte vad som är bäst. Men det är väll bra om det satsas mer på teoretisk utbildning? För praktisk erfarenhet får dom ju ändå via jobbet. Men vet du om dom får några högskolepoäng under sin ST-tjänstgöring?

plåtmonster skrev:Den där Tomas.E tycker det är bäst att vänta tills det förvärrats ordentligt så att piller framstår som ett bra giftigt alternativ.:wall:

Eller ännu bättre han vill ge folk ECT.

Det kanske skulle vara shockpengar på en del

slackern skrev:

plåtmonster skrev:Den där Tomas.E tycker det är bäst att vänta tills det förvärrats ordentligt så att piller framstår som ett bra giftigt alternativ.:wall:

Eller ännu bättre han vill ge folk ECT.

Hemsk inställning, att få prata ut hjälper mig enormt, vill fan inte ha en läkare som hellre förskriver medicin som dövar bort verkligheten än att faktiskt komma igång och hantera problemet.

Med sådana stolpskott så är egen dräng bäste dräng. Eller man får iaf vara selektiv med vem som får lov att "hjälpa till".

Lite om psykiatrer:

Det tar minst 12 år att bli specialist, 5½ (läkarprogrammet) + 1½ (AT) + 5 (ST). Vanligtvis är det också väntetid mellan varje steg då man jobbar. När man sedan är specialist kan man bli överläkare utanför universitetsorterna, men är man i en storstad får man göra 5 år till innan man blir överläkare, alltså minimum 17 år.

Underläkare är alla i alla specialiteter som inte är överläkare, det kan vara en termin 9-student som vikarierar, en som vikarierar före AT, en AT, en som vikarierar efter AT, en ST eller rentutav en specialist som inte fått överläkartjänst. Underläkare är en uppgiftsbeskrivning, medan AT, ST, Öl etc är en kompetensnivåbeskrivning. Alla underläkare arbetar under överinseende av en överläkare. Det är alltid överläkaren som leder det medicinska arbetet på en medicinsk enhet, tex en avdelning.

Både AT och ST består av teori varvat med praktik, men det ger inte högskolepoäng. Det är dessutom inte så att det är fixerat vid 1½ eller 5 år, utan detta är minimikrav. De allra flesta tar längre tid på sig än så. Den som träffar en överläkare i psykiatri kan lugnt förutsätta att det gått >15 år sedan de anträdde banan till läkare. Det är dessutom heller inte så att det går att sitta av tiden. Man prövas hela tiden i fråga om lämplighet och kunskaper.

Vad gäller vetenskapligt underlag är det givetvis inte så att psykiatrin inte arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet som andra specialiteter. Men det är lättare att se på röntgen att ett ben är av och veta om det är märgspik eller skruvar och platta som är bäst utifrån frakturläge o dyl. Människans psyke är lite mer komplicerat, och eftersom många patienter dessutom har flera diagnoser som inte är oberoende av varandra kan man inte arbeta så manualstyrt som det lånar sig till i andra specialiteter. Det blir viktigare att fokusera på resultatet. Har min behandling gett patienten högre funktionsnivå? Det blir den viktiga frågan.

En psykolog har ingen som helst medicinsk utbildning. Psykologprogrammet ges på samhällsvetenskaplig fakultet och de har ett annat perspektiv, det psykologiska. Psykologens roll inom psykiatrin är att utreda och behandla med psykoterapi. Alla medicinska insatser beslutas av psykiatern. De har tillgång till avancerade testverktyg som psykiatern inte behärskar. Dessa test kan inte, i motsats till vad många med AS tror, manipuleras och de är inte godtyckliga. I själva verket är just utredningar av ADHD och AS synnerligen enkla, eftersom de kan göras med strukturerade instrument. Frågan är sedan inte om patienten har en diagnos elelr inte, utan vilka diagnoser som tillkommer och hur mycket man ska behandla.

Sedan är det så att den viktigaste prognostiska faktorn vid ALLA psykiatriska tillstånd är begåvningen. Den är helt avgörande för hur bra man ska få till det trots sitt handikapp. Ett begåvningstest ingår givetvis som en omistlig del i utredningen.

Miche skrev:

slackern skrev:

plåtmonster skrev:Den där Tomas.E tycker det är bäst att vänta tills det förvärrats ordentligt så att piller framstår som ett bra giftigt alternativ.:wall:

Eller ännu bättre han vill ge folk ECT.

Hemsk inställning, att få prata ut hjälper mig enormt, vill fan inte ha en läkare som hellre förskriver medicin som dövar bort verkligheten än att faktiskt komma igång och hantera problemet.

Jag håller fullkomligt med dej. Eller det gäller då när jag har tagit SSRI och SNRI. Men sedan jag började med CS och gått haft samtalskontakt har det hjälpt mej något enormt.

På de psyk slutenvårdsavdelningar jag varit på har det alltid varit en överläkare som jag fått träffa någon gång vid varje inläggning. De fåtal samtal jag haft utöver det har varje gång varit med nya läkare, "3-månaders-läkare", ofta en ny för varje nytt samtal. Jag har ofta känt mig otrygg när till syntes unga tjejer o killar övat sin läkarroll på mig. Såklart måste dom få praktik och det är bra att de jobbar under en överläkare som har det största ansvaret.

Sjukvårdsstuderande som behöver praktisk utbildning får man räkna med men det är bra att veta att man kan tacka nej. När 10 ögon stirrar på en och man ska berätta hur man mår och hur man har det kan det bli jobbigt. Jag har dock kunnat stänga av dessa ganska bra under mina läkarsamtal.