Förra veckan hände något väldigt jobbigt. Jag hamnade i konflikt med min kompis. Dagen började med att hon och hennes lillebror kom hem till mig och vi höll på med pyssel som vi brukar göra. Lite senare var dem tvungna att gå hem och äta middag och jag sa att dem gärna fick komma tillbaka om en timme. Jag kollade på TV medan jag väntade och det tog mycket längre tid för dem att komma tillbaka än vad vi hade bestämt.

När dem plingade på dörren och jag öppnade så frågade jag varför dem var sena men dem sa inget. Istället viskade dem till varandra och verkade hemlighetsfulla. Till slut blev jag riktigt arg på henne och sa åt henne att aldrig ljuga för mig. Hon började gråta och sen stack dem hem.

De kanske hade köpt en present till dig. Ring och be om ursäkt.

Avvakta ett tag och se vad som händer. Annars får du ta kontakt och bestämma träff som vanligt samt se om det då dyker upp en massa konstiga beteenden.

Men det där med att bli arg på henne utan att vara säker på varför de viskar kan vara dumt, det behöver ju inte beröra dig. Det kanske helt enkelt var ditt tonfall som hon reagerade på.

Hade hon ljugit för dig då? Är det en timme du hänger upp dig på? Kan vara svårt att veta exakt hur lång tid det tar att äta och kanske prata med familjen efteråt...

Detta löser sig inom några dagar ska du se. Hon menade nog inget illa med att viska. Det kan bli så här i bland bara.

Ta kontakt med henne och förklara att du blev arg och att du tolkade deras viskningar som att de "pratade skit" eller liknande om dig, och att det därför är förståeligt att du blir upprörd. De kanske förstod varför du blev upprörd, men jag tror ändå det är bra att tala igenom det som hänt så blir det lättare att prata om det samt komma över det snabbare.


Själv tolkar jag det som att de viskade på ett sätt som avsiktligt skulle få dig nyfiken/upprörd, men då är det ju bara det jag tolkar av det hela ur din synvinkel.

Hur gammal är hon och hennes lillebror?

Det fungerar alltid att fråga rakt ut det du vill veta. Sedan är det upp till dem att vara sanningsenligt eller ej och det är upp till dig att välja vilka sorts vänner du vill ha.


Ex 1
"Varför viskar ni? Varför är ni sena?"
"Svar....."

Ex 2
"Jag blir så arg för jag upplever att ni viskar om mig"
"Vi viskar om......"

Moggy: Ja definitivt, hennes mamma gör alltid så. Hon går hela tiden bakom ryggen på mig. Hon ljuger hela tiden om mig och snackar alltid skit om mig.

Exploitbat: Hon är sju och hennes lillebror är fem.
Hon har svikit mig allt för många gånger nu. Jag vet inte vart jag har henne. Jag vill bara att allting ska bli som förr mellan mig och henne. Jag orkar snart inte mer. Är jag en hemsk människa, hur ska jag kunna leva med mig själv? Att det alltid ska bli så här med alla jag bryr mig om.

Hon är sju? Din kompis? Tittar ni på My Little Pony tillsammans?

UandMe skrev:Moggy: Ja definitivt, hennes mamma gör alltid så. Hon går hela tiden bakom ryggen på mig. Hon ljuger hela tiden om mig och snackar alltid skit om mig.

Säger hon åt ungarna sina att den där mannen är mycket äldre och leker med hela andra saker än vad ni leker med?

Om hon bara är sju år och du är vuxen så blev hon förstås rädd när du blev arg. Som vuxen kan man inte begära att barn ska hålla tider på samma sätt som vuxna. Och att barn har små hemligheter som de viskar om får man tåla.

Och för andra vuxna verkar det säkert konstigt och misstänkt att en vuxen man (som inte är släkt med barnen) leker med barnen hemma hos sig.

UandMe skrev:Exploitbat: Hon är sju och hennes lillebror är fem.
Hon har svikit mig allt för många gånger nu. Jag vet inte vart jag har henne. Jag vill bara att allting ska bli som förr mellan mig och henne. Jag orkar snart inte mer. Är jag en hemsk människa, hur ska jag kunna leva med mig själv? Att det alltid ska bli så här med alla jag bryr mig om.

Eh... får en känsla av att du bara trollar oss nu...

Får en känsla av att ungarna kommer över för att det är roligt att spela etc. Och att TS missuppfattat situations betydelse något.

Exploitbat skrev:

UandMe skrev:Exploitbat: Hon är sju och hennes lillebror är fem.
Hon har svikit mig allt för många gånger nu. Jag vet inte vart jag har henne. Jag vill bara att allting ska bli som förr mellan mig och henne. Jag orkar snart inte mer. Är jag en hemsk människa, hur ska jag kunna leva med mig själv? Att det alltid ska bli så här med alla jag bryr mig om.

Eh... får en känsla av att du bara trollar oss nu...

Haha, hoppas det.

Jag hoppas du trollar, men om inte:
Du kanske missförstod henne, kanske inte. Det spelar ingen roll för oavsett så får du inte lov att bli "riktigt arg" på en sjuåring. Barn gråter ofta när de blir rädda, och barn blir nästan alltid rädda om vuxna (utanför familjen) blir arga på dem.
Man får inte lov att bli förbannad på och skrämma en sjuåring om man inte är dess förälder eller möjlgitvis nära släkting, det är jättefel.
Låter som att du har samma förväntningar på henne som du skulle haft på en jämnårig, och att du tror att ni är kompisar under samma förutsättningar som om ni båda var vuxna. Det kan du verkligen inte ha, det är ett litet barn. Förstår du att barn och vuxna inte är på samma nivå, att det är stora skillnader?