Vad har ni för relation till er själva VS andra människor?

Jag undrar om det har med min aspberger att göra att jag inte lyckas connecta med mig själv. I så fall är ju detta problem ännu mer hopplöst. Jag skulle gärna vilja uppleva mig själv mer subjektivt och vara bekväm i det.

De gånger jag connectar som mest med mig själv känner jag hat, förakt och många främmande obehagliga känslor (likt i mardrömmar). Känner mig ofta omänsklig. Kan inte se att jag har en "själ" så som det är självklart för mig att andra människor har. Jag är död - och de är levande ungefär.

Hur ska jag kunna uppleva mig själv ur en mer subjektiv utgångspunkt?

Om ni haft eller har problem av detta slag, hur gör ni för att lösa det? Jag har alrig mött någon som verkligen förstår vad jag menar.

Känner ni igen er så skicka gärna ett mejl.

Mvh

Jag försöker att inte tänka på det, för jag drabbas bara av obehagliga overklighetskänslor då. Jag har haft så mycket existensiell ångest ända sen jag var barn, så hälften hade vart nog.

Jag upplever mig själv som mest subjektivt när jag tittar på mig själv objektivt i två speglar, så att jag liksom betraktar mig själv halvt bakifrån i profil. Först känns det väldigt märkligt och läskigt (liksom "va? är det där jag? finns jag objektivt?"), men sen ganska trevligt. Så - m.a.o (typ) så "connectar" jag mest & upplever mig bäst subjektivt när jag försöker att visuellt betrakta mig själv från någon annans vinkel.

Detta var nog inte alls svar på din fråga egentligen, men ändock ett stilla inlägg.

En del saker bara är. Medan många människor lägger allehanda värderingar i dem så finns värderingarna oftast bara i huvudet på de som har dem.

Undefined skrev:tt jag inte lyckas connecta med mig själv. ....
skulle gärna vilja uppleva mig själv mer subjektivt och vara bekväm i det.

Lite osäker på vad som menas, men jag har en svajig självbild som påverkas en hel del av vad folk säger om mig, det kan vara rätt frustrerande och utmattande. Att se mörker och dylikt har väl mer med depression att göra.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Att inte riktigt veta vem man själv är. Man har ju så många olika sidor hos sig själv, och det är svårt att riktigt veta vad som är rätt och när man riktigt är sig själv. Ens självbild kan skifta väldigt mycket över tid, från den ena dagen till den andra, eller över längre perioder. Jag vaknar varje morgon, ser mig själv i spegeln och tänker för mig själv hur oerhört vacker jag är. Att göra så varje morgon höjer ens självkänsla, trots att du dagen innan möjligtvis har frigjort dina demoner och släppt monstret inom dig löst. Det du alltid ska veta och ha med dig är att ingen människa är perfekt. Men sen kommer de där djävla demonerna tillbaka. Självkänslan man haft hade bara varit en illusion. Man gömmer sig från omvärlden, bryter kontakten med familj och vänner för man vill inte att de ska se ens miserabla situation. Spenderar tid med animéer och spel istället för människor. Jag har funnit många gemytliga aspekter av min flora av sinneslag som legat i dvala och väntat på att få befrias. Skörden har mynnat ut i en för mig välkomnad skepnad.

Kanske funkar att bli mer fysiskt aktiv, att röra sig ute, göra grejer, gå på krogen, träna eller på annat sätt komma ur sina grubblerier.

Uppfattar det ändå som att du upplever dig själv ur ett subjektiv perspektiv.

Det vore bra om du kunde utveckla med lite mer specifikationer, då det är enklare att analysera det hela. Annars blir det lätt att man får hoppa väldigt långt för att lyckas tända lamporna som lyser upp det du menar.

Som jag ser det har vi ingen själ i den religiösa bemärkelsen. Och jag känner mig inte separerad från min hjärna. Däremot kan jag uppleva att min s k "själ" är separerad från min kropp, ungefär som att jag ser någon annans kropp när jag ser mig själv. Det är lite små surrealistiskt, men nog inte helt ovanligt.

Det du beskriver låter som depersonalisation, vilket jag med kan ha en släng av eftersom jag ibland inte känner igen mig själv i mitt eget jag eller i spegelbilden.

Om det är så påtagligt att det påverkar dig mycket så tycker jag du bör uppsöka en psykolog för terapi. Jag uppfattar det som att du verkar ha svårt att klara det på egen hand om det nu är det som det handlar om och inte bara ett filosofiskt tankeflöde i en tid av osäkerhet. Det sistnämnda brukar övergå.

KAN i värsta fall utveckla:
http://en.wikipedia.org/wiki/Depersonalization_disorder

The diagnostic criteria defined in section 300.6 of the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders are as follows:

Longstanding or recurring feelings of being detached from one's mental processes or body, as if one is observing them from the outside or in a dream.

Reality testing is unimpaired during depersonalization

Depersonalization causes significant difficulties or distress at work, or social and other important areas of life functioning.

Depersonalization does not only occur while the individual is experiencing another mental disorder, and is not associated with substance use or a medical illness.

The DSM-IV-TR specifically recognizes three possible additional features of depersonalization disorder:

Derealization, experiencing the external world as strange or unreal.

Macropsia or micropsia, an alteration in the perception of object size or shape.

A sense that other people seem unfamiliar or mechanical.

Existentiella frågor är ofta väldigt djupa och fundamentala. Ibland även väldigt svåra att ta itu med, men jag hoppas du finner dina svar. Jag har existentiella frågor och har så haft under väldigt lång tid. Det är en del av att vara en människa. Tyvärr kan det i vissa fall gå till överdrift och utveckla någon form av felaktig uppfattning om saker och ting. Kolla upp om det finns någon du kan prata med. Helst en psykolog som har koll på det här och ingen skolkurator som tagit någon 3-stegskurs i hur man behandlar tonåringars oro när det börjar växa hår på spännande delar av kroppen.

earlydayminer skrev:Uppfattar det ändå som att du upplever dig själv ur ett subjektiv perspektiv.

Det vore bra om du kunde utveckla med lite mer specifikationer, då det är enklare att analysera det hela. Annars blir det lätt att man får hoppa väldigt långt för att lyckas tända lamporna som lyser upp det du menar.

Som jag ser det har vi ingen själ i den religiösa bemärkelsen. Och jag känner mig inte separerad från min hjärna. Däremot kan jag uppleva att min s k "själ" är separerad från min kropp, ungefär som att jag ser någon annans kropp när jag ser mig själv. Det är lite små surrealistiskt, men nog inte helt ovanligt.

Det du beskriver låter som depersonalisation, vilket jag med kan ha en släng av eftersom jag ibland inte känner igen mig själv i mitt eget jag eller i spegelbilden.

Om det är så påtagligt att det påverkar dig mycket så tycker jag du bör uppsöka en psykolog för terapi. Jag uppfattar det som att du verkar ha svårt att klara det på egen hand om det nu är det som det handlar om och inte bara ett filosofiskt tankeflöde i en tid av osäkerhet. Det sistnämnda brukar övergå.

KAN i värsta fall utveckla:
http://en.wikipedia.org/wiki/Depersonalization_disorder

The diagnostic criteria defined in section 300.6 of the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders are as follows:

Longstanding or recurring feelings of being detached from one's mental processes or body, as if one is observing them from the outside or in a dream.

Reality testing is unimpaired during depersonalization

Depersonalization causes significant difficulties or distress at work, or social and other important areas of life functioning.

Depersonalization does not only occur while the individual is experiencing another mental disorder, and is not associated with substance use or a medical illness.

The DSM-IV-TR specifically recognizes three possible additional features of depersonalization disorder:

Derealization, experiencing the external world as strange or unreal.

Macropsia or micropsia, an alteration in the perception of object size or shape.

A sense that other people seem unfamiliar or mechanical.

Trodde inte det fanns ett sådant konkret svar, jag tackar för det. Det verkar vara despersonalisation och despersonalisationssydrom.

Vet du vad det är man gör i en terapi för att lösa det här? Jag kan tänka mig att det handlar om metoder att ta fram djupa känslor och visa dem. Det är någonting som jag inte skulle kunna genomföra, därför är enda lösningen självterapi.

Någon som vet metoder man kan använda sig av själv?

Jag har försökt med spegelbildsmetoderna, men det fungerar inte för mig. För det mesta blir det hemska känslor av avsky mm, i bästa fall lyckas jag neutralisera bilden och försöka få det till en vanlig människa.. men då är jag ju tillbaka i den där distansen.

Jag försöker även att söka mig till sociala sammhang och hitta bekväma roller, och det lyckas jag med i enstaka fall, då känns existensen lättare trots att jag fortfarande känner mig despersonaliserad. Problemet med att vara det är att livet blir meningslöst, fysiskt obekvämt, flyktigt, uppstressat, overkligt.. jag vill så gärna bli bekväm och njuta av livet. Allt jag gör är en flykt, ett uppehåll för att överleva. Men visst det fungerar, så länge jag inte är deprimerad och har hopp om att saker och ting är på lösningsväg så står jag ut... Vet bara inte hur länge jag kan uppehålla hoppet och däremed stå ut med det om jag inte har riktlinjer att gå efter.

Någon som gått en terapi för det här eller löst det på andra sätt?

finns lite olika varianter
http://en.wikipedia.org/wiki/Category:Dissociative_disorders

Att göra något, bli något borde väl vara ett konstruktivt sätt att lösa ett sånt här problem gissar jag. Svårt att lista ut vad/hur bara, om man nu inte trivs i identiteten som tex 'praktikant'.