Känner ni er ofta irriterade över vardagsproblem?

Till exempel att bussen är försenad, bussen är överfull, alkisen bredvid dig spyr, alkisens hund kliar oavbrytet på sina loppor, det är lång kö till lunchrestaurangen, några av ingredienserna till lunchen är slut, din favoritläsk är slut, citronvattnet är också slut, isen är slut, brödet är också slut, bananerna är ofräsha och halvruttna, det är ett helvetiskt oväsen i matsalen, det stinker avlopp i matsalen, etc etc

Jag känner ofta att en dag som börjar bra blir snabbt trisst på grund av alla småproblem. Grejen är att alla småproblem läggs på hög och till slut blir jag så extremt irriterad på hela situationen att jag bara känner för att gå hem och skita i allt jag planerat för dagen.

Men detta kanske är mer ett personligt problem eller förhållninssätt till omvärlden än har något med AS att göra?

Jag kan bli vansinnig över förseningar i kollektivtrafiken och sådana saker...

Alla människor har väl upp och ner dagar i mellanåt.
Från mitt eget perspektiv kan jag säga att jg brukar vara helt lugn, fast om jag blir uppstressad vilket jag blir otroligt lätt så blir jag med irreterad och då kan det vara hela dagen. Går igång på minsta lilla då

jag blir oftast irriterad på typ allt. det värsta jag vet är folk som låter och härjar! typ barn hahahah
värst är det när jag t ex ska handla eller är på andra stimmiga platser, då är allt irriterande.
att inte hitta en sak, att välta något eller att typ tv-dosan glappar är något jag kan få rejäla utbrott av. hahaha

ett sätt att undvika att få utbrott är nog att försöka skratta åt det istället

Jag blir irriterad när folk inte förstår och respekterar mina val i livet.
Jag handlar inte med kort (fast jag har ett), jag betalar alltid kontant.
Jag åker hellre till en automat än att ta ut pengar i affären.

Jag skulle ta ut pengar åt en kompis som jag, gång på gång, berättat att jag inte tar ut pengar i en affär. När vi står vid kassan så börjar han säga "ta ut nu då <namn>, ta ut nu då! vi är ju vid kassan, du behöver inte vara rädd." och jag sa "men vad fan, nej!". Kassörskan log lite och jag tittade på honom, bet ihop medans jag skakade på huvudet och gick ut. Jag sa "det där var oerhört respektlöst när du vet vart jag står" och bara gick. Då blev jag jäkligt irriterad.

Jag avskyr när folk ska tränga sig fram, jag väntar alltid tills alla har gått på bussen innan jag går in.

Folk som antar att allt och alla funkar likadant är irriterande.

Som igår när jag diskutera en sak med en tjejkompis. Då säger hon "jag tror alla människor funkar likadant, känner samma sak och tänker samma sak". Då blev jag riktigt upprörd. Jag ville naturligtvis inte få henne att känna sig dum så jag fick avstå från irritationen.

När det är för varmt kan jag bli irriterad.
Folk som snackar om samma sak jämt är irriterande.
Folk som ska prata under filmer är irriterande.
Otacksamhet är irriterande.
Folk som inte plockar upp efter sig och slänger skräp på marken är irriterande.
Folk som skiter i allt är irriterande.
Höga och skräpiga ljud är irriterande.
Kletiga saker är irriterande.

Det finns mycket som irriterar men det är okej, det är inte bara min värld. Haha, folk irriterar sig nog på mig när jag tittar på dom och ser ut som "det var dumt gjort hörru du". Jag kan se jäkligt högfärdig ut.

ooh när du sa om att prata under en film så kom jag på..
det är ruskigt irriterande! eller typ om man myser med någon mysig (en tjej i mitt fall) och den petar och ska vara gullig under filmen, typ kolla i ögonen, pussa. ruskigt irriterande!
ooooh fåglar! jag hatar dem! fiskar med! vatten! typ fuktiga händer eller typ om man spillt vatten på kläderna :@ kanten av ärmen på tröjan om man tvättat händerna lite slarvigt spindlar, silverfiskar o annat äckligt! usch! det mesta som inte går som man vill är irriterande

earlydayminer; situationen vid kassan måste varit ruskigt dryg! sånt där klår nog faktiskt allt. folk som tror man tänker likadant som dem och inte fattar att alla har svårigheter med olika saker. det där får man höra ofta "herregud det är ingen fara, du behöver inte vara rädd. det är bara att göra det".

skönt o skriva av sina irritationer haha

Haha, fåglar älskar jag. Mitt favoritdjur men jag tror jag vet vilken typ av fågel du hatar mest. Fiskmåsen!
Jag går aldrig under ett träd på stan igen.

Ja, driv inte. Det här med affärer är inte min grej alltså. Det är tokigt intensivt, hjärtat pulserar och jag blir alldeles kallsvettig i köer.
Det är samma i fulla bussar. Jag avskyr det och det värsta är väl att jag är medveten om hur jag ser ut som den "ensamma lilla pojken" med hörlurarna i öronen, småskakig i det högra benet och tittar ner på golvet eller ut genom fönstret. Jag vet ju vad det är men det är svårt att slappna av ibland.

Heh, jo det är underbart att skriva av sig någonstans även om man inte får någon större respons. Jag är dock tacksam för att det finns något, jag väntade i 2 månader med och regga mig här.
Jag pratar aldrig om sådant här med någon så det är en befrielse och det är väl det forumet är till för. Man har lärt sig ganska mycket under de här få månaderna.

Irriterar mig mest på folk, av de mest skilda anledningar. Och på attityder, dumhet & flockmentalitet. Och på banalitet.
Kommer bli en sur gammal besserwisser av ett slag världen aldrig skådat...

Ny sak som irreterar mej grymt mycket är Försäkrings kassan!

Tycker alla där är helt ute o cyklar, fattar ingenting. Blir arg bara man tänker på dom.

Det som irriterar mig allra mest är besserweissrar, översitteri, förnäma människor, illabehandling, mobbning , orättvisor, osv.

Vidare retar jag mig på AF. Det kostar massor med pengar, men gör typ ingenting. Det borde INTE ha "monpol". Försäkringskassan o. Kommunal (övriga fackförbund har jag inte erfarenhet av, men tror inte de är toppen) är i samma dåliga klass o. det händer att A-kassan är det. Är glad att jag inte har behövt ha med CSN att göra o. hoppas aldrig behöva det efter vad jag hört..

Tyvärr retar jag mig oxå på småsaker ibland tex. missa bussen, en vara som är slut i affären m.m., men har blivit lite bättre på att låta bli.

Hmm... spontant kommer jag inte på värst mycket som brukar irritera mig. Jo en sak; när jag ska med föräldrarna nånstans, åsså börjar de skrika att jag ska skynda mig, för klockan tre ska vi åka! Gissa vem som inte packat dagen innan?!? Inte jag i alla fall... så även om jag e seg är jag sällan sist klar...

Jag försöker låta bli att störa mig, för det går ju inte fortare för det, enda skillnaden är ju att jag själv blir (ännu mer) stressad... Jag har suttit i kö tre timmar på akut exempelvis, trots att jag fått tid, sånt stressar mig inte speciellt mycket normalvis. Fast iofs brukar jag ha med mig läsbok, skrivbok och iPod, så jag håller mig ju sysselsatt, det underlättar mot stress. Däremot blir jag irriterad om någon pang bom kommer och säger att NU-NU-NU ska jag göra nått. Jag vill ha förberedelsetid, dels för att bli förberedd och dels för att kunna avrunda det jag håller på med i lugn och ro, exempelvis megalånga meningslösa inlägg på aspieforum

Heh, det fick mig att tänka på att jag blir irriterad på mig själv när jag försätter mig i liknande situationer. Att hålla en tid och vara klar vid avgång är mitt ansvar. Skriker någon ignorerar jag den även om jag blir stressad, blir jag stressad glömmer jag bort vad jag tänkte göra och det är inte speciellt populärt hos mig.

"Last minute man" kan man väl säga att jag är. Men jag jobbar på det.

Fast idag skulle jag på möte klockan 1530. Jag skulle lägga mig 0200 för att gå upp klockan 0800, men jag somnade klockan 0800 istället. Jag hade ställt två alarm; 1130, men jag vaknar 3 minuter innan alarmet skulle ringa. Jag skulle duscha direkt när jag vakna men duschade istället klockan 1400 och började cykla i motvind klockan 1500. Jag kom 1 minut för sent, men det gjorde inget.

2,2 mil har jag cyklat idag med ~3,5 timmar sömn och i motvind in till stan, lyckligtvis medvind hem. Jag är helt död.

"Last minute" är jag ofta o. ibland är jag inte klar när mina föräldrar kommer trots att vi bestämt en tid o. vi ska åka iväg o. jag får ett utbrott o. mamma står o. säger; nu måste vi åka.. Tur att pappa då säger; "det kvittar hur dags vi kommer (nästan). Ta det lugnt!" För det funkar om jag får ta det i min takt o. plötsligt kan jag skynda mig oxå iom. att ingen sätter press på mig längre. Faktiskt mestadels inget trams utan en låsning säkerligen beroende påmin AS. Orsaken till att det bli så här är om ngt. klyddat innan o. ofta gör det det pga. att jag vill ha saker & ting fixade innan jag ska åka bort/bortbjudna, men så börjar jag för sent eller oftast är det för mkt. som ska ordnas innan (tvångstankar) o. kan inte avsluta i tid. Tidperspektivet har jag inga problem med, men hatar o. har sk*t svårt att avsluta saker som jag inte är klar med.
Oerhört påfrestande situation både för mig o. mina föräldrar! Mkt. barnsligt jag vet, men min AS. beter sig så ibland. Träning som gäller!

earlydayminer: ja, fiskmåsar är hemska! och änder och duvor. de går för nära typ hahah.

jag har också en stor skräck för affärer. jag undvek att vara i dem på flera år, men nu går det ganska bra. men jag har typ ingen kontakt med omgivningen där inne, är bara sur och skulle någon stressa mig så skulle jag få ett utbrott. jag kan inte fokusera där inne.

jag väntade också några månader innan jag registrerade mig. men det är sant, man kan prata om det man annars håller tyst om.

sommar: jag känner igen mig enormt mycket. typ det jag mest blir irriterad på när någon stressar iväg mig är nog just tvångstankarna som tar tid. men det skäms jag för så jag har ju ingen ursäkt, då blir jag jättesur.
men nu senaste året har jag istället blivit en extrem tidspessimist. ska jag på ett möte 15.00 så är jag där gärna 14.30 och väntar. och jag förbereder mig mentalt på att ta mig dit, och gör tid för att hinna äta och fixa i tid så jag kommer iväg i tid. problemet är att det är så otroligt frustrerande när sedan mötet är inställt och jag har förberett mig i flera timmar det lyckas hända väldigt ofta med de virriga vänner jag har.

Frallan skrev:Alla människor har väl upp och ner dagar i mellanåt.
Från mitt eget perspektiv kan jag säga att jg brukar vara helt lugn, fast om jag blir uppstressad vilket jag blir otroligt lätt så blir jag med irreterad och då kan det vara hela dagen. Går igång på minsta lilla då

Det är samma sak här. Men här brukar det inte hålla i hela dagen utan bara i några timmar. Det är helt olika.

Det beror också myckt vilket humör jag är på.

Men är jag stressad så blir man ju ireterad lätare.

serri skrev:earlydayminer: ja, fiskmåsar är hemska! och änder och duvor. de går för nära typ hahah.

jag har också en stor skräck för affärer. jag undvek att vara i dem på flera år, men nu går det ganska bra. men jag har typ ingen kontakt med omgivningen där inne, är bara sur och skulle någon stressa mig så skulle jag få ett utbrott. jag kan inte fokusera där inne.

jag väntade också några månader innan jag registrerade mig. men det är sant, man kan prata om det man annars håller tyst om.

Åååh, jag älskar fåglar så jag håller inte med. Men det är klart, änder går väldigt nära! Mina första år då jag fick vara ute och leka så begravde jag väldigt många fåglar, och en viss händelse fick mig att inse mörkret med människan. Sen så liksom... Hur skönt vore det inte med ett par vingar och bara dra?

Hehe skoja inte, blev riktigt stressad en gång och jag blev så arg när jag kom ut ur affären att jag slängde, med full styrka, flaskan med 1½ liter Coca-cola jag köpt på marken. Den tjöt iväg likt en raket och höll på att träffa en bil. Då började jag tänka mig lite mer för men jag gick inte in i affären på 1 månad för att jag skämdes. Det är synd att det måste finnas lite allvar i situationen innan man börjar tänka ordentligt på vad som faktiskt kan inträffa. Det är väl sådana händelser man lär sig att med en högre förståelse och insikt alltid tänka ett steg före.

Jepp, det är skönt. Fast det vore nice att bolla runt lite idéer.

Jag satt och pratade med en vän som jag tror också har Aspergers syndrom (fast han är till det mer frånvarande hållet) och helt plötsligt så började han säga exakt det jag tänkte och kände. Det var helt sjukt underbart. Vi satt båda i extas och snacka i timmar. Men han flyttade från min stad, långt bort. Den jävfeln!

Oj irritationer... Jag har alltid haft väldigt hett temprament och irriterat mig över allt. Det går visserligen över fort men ändå.
Dock har jag de senaste åren blivit härdad. Världen mest omständiga pojkvän har hjälp till med det. Det finns inga gränser för hur omständigt han kan göra det.
Ett exempel är om man ska åka någonstans som vi planerat sedan en tid tillbaka, kan har den sista timmen innan avfärd krångla om allt och vela fram och tillbaka om hurvida han ska med eller ej, vilket leder till att vi blir sena (vilket jag avskyr), och till slut stannar han hemma i alla fall. När jag kört en halvtimme-timme, ringer han och vill med i alla fall. Kommer tillbaka och då vet han inte. Ett par år med sådant gör att man till slut blir tvingad att bara slå av känslorna och gå på autopilot.
Annars är det väldigt mycket som gör mig irriterad. Personer som dumförklarar mig är det värsta jag vet. Som ska förklara allt in i minsta detalj som om jag vore efterbliven. Dock har min kära mor påpekat att det kan vara så att det bara menar väl och förklarar så bra som DE hade behövt få det förklarat för sig och att de inte kan förstå att jag fattar snabbare. Kanske stämmer.
Högljugga och uppmärksamhetskrävande personer går mig med på nerverna. Usch!
Sådär, det var skönt att avreagera sig lite via forumet

Nilale, menar du en tuff värld gör en till känslofrånvarande, autopilotisk och ghottik?

Jag kan se fördelar med att ha bra referenser vad gäller beteende i olika situationer. Att förklara för andra hur man vill bli behandlad i olika situationer tycker jag e grundläggande efter lite reflektion. Kanske kan va bra att någon klyftig person skriver en slags normguidebok. Det tycker jag iallafall verkar önskvärt. *Funderar lite för sig själv*.

Isse, Nilale här. Kommer inte åt min Nilale-användare för dumma jag bytte till en epost som var inaktiv åt och kommer inte åt bekräftelsemailen där, och jag och datorer.. Men men.

Mjo, det är nog så jag menar. Upplever man någonting jobbigt eller svårt så ofta att man inte orkar med det så har man valet att antingen slå sig fri (vilket man då oftast inte har kraft kvar att göra) eller att acceptera situationen, och för att klara det kan man tvingas gå på autopilot och bara vara apatisk. Typ så jag menar. Man har liksom ingen kraft kvar. En mycket mildare form av hjärntvätt kanske för att dra liknelse.

Att förklara för andra hur man vill bli behandlad i olika situationer tycker jag e grundläggande efter lite reflektion.

Jag håller med, och jag tycker det gäller alla, inte bara "oss". Tänk så många man skulle unndvika att trampa på tårna då, och vice versa.

Ne säger nog kanke ungefärligt som du. Om jag tolkat dig rätt? Dvs att ägna sig åt beteenden som kostar energi får man nog tänka både en o två gånger om. Kanske inte i det man gör i sig utan kanske förhållandet till den andre människan och förhållandet till sig själv.

PLUR.

Jag brukar ibland fundera på att köpa en leksak man klämmer på, ni vet typ för att musklerna inte ska va så spända. (En gullig i UV-grönt). Nån som har erfarenhet?

Något som irriterar mig är när folk har onödigt bråttom, tex i kassakön i mataffärer. Dom skyndar sig som fan så att dom ska hinna före den tjocka tanten med käpp, bara för att komma ut ur affären en minut snabbare. Då frågar jag mig alltid, vad ska dom göra med den enda minuten som är så livsviktigt?