Min dotter, nu 15 år har för ca 1½ år sedan fått diagnosen (eller möjligtvis tillfälliga?) "Misstänkt asperger syndrom".

Hon genomgick en svår depression och fick medicin för det, hon var frånvarande från skolan i 2 månader och allt var kaos. När den kaos tiden var över gick det mycket bättre. Skolan har fungerat bra sedan dess och hon har ett gäng kompisar som bryr sig om henne. Dock umgås hon ALDRIG med dem utanför skolan. Hon tar ALDRIG själv kontakt med dem. Hon sitter bara med sin dator i soffan och läser bloggar och facebook. Hon är som en mussla, säger inget, och om hon säger något är det oftast något taskigt eller otrevligt. Hon tycks inte "känna" något, hon vill inte prata alls. Oftast svarar hon "Vet inte" på allt man frågar och hon pratar helst bara om hon vill något. I övrigt är hon mycket noga med sitt utseende, gillar kläder, parfymer, smink och musik. Hon är som andra ungdommar men ändå inte. Hon är en mussla, går aldrig ut (vilket jag i och för sig är tacksam för att hon inte hänger på stan) umgås inte med folk, hon är sur och tvär, men det är ju många

Detta är mina funderingar, hon vill inte kännas vid detta alls. Hon har blivit ombedd att göra en utredning men det vill hon inte. Hur kan jag hjälpa henne?? Jag har också as, men det visste jag inte när jag var tonåring. Då kännde jag bara att jag var annorlunda och livet blev svårt väldigt ofta. Så vill jag inte att min tjej ska få det. Vill bara att hon ska må bra, men jag når henne inte genom hennes "pansarskal". Nu har det mesta av vår koncentration lagts på vår son som har fått adhd diagnos och tics. Min man förstår inte dottern alls utan anser att det är oförskämda tonårsfasoner hon håller på med. Det är mycket bråk dem emellan.

Kanske att någon har lite råd att ge mig...?

Vad säger hon om du försöker berätta lite för henne om hur det var för dig när du var tonåring?

"Jaha. Bryr mig inte" svarar hon....

Råd:
Fixa en riktig utredning. Det finns inget som heter "Misstänkt aspergers syndrom" - det låter som nå jävla BUP-trams ställt av en kurator eller liknande som inte har någon egentlig rätt att ställa riktiga diagnoser.

Jag önskar att mina föräldrar hade "fattat" att mitt beteende i tonåren (var asocial som fan utanför skolan och hade aldrig något egentligt "tonårstrots" i mig) inte var normalt för fem öre, och fixat så att jag blev utredd då. Tidiga insatser hade förbättrat mitt liv avsevärt.

Hej Inna
Jag ska klura på saken om hur du kan nå henne. Jag har tre flickor, alla är tonåringar. En av dem har ADHD. Jag förstår hur svårt det är att prata med ett stort barn som inte vill lyssna. Varken hot, mut eller tukt funkar i den här åldern. En sak kan jag säga och detta är jag ganska säker på. Det du säger som inte hon inte verkar lyssna på, hon hör precis vad du säger. När du inte ser så processar hon det. Försök följa rådet ovan med att berätta om din egen tonårsperiod. Lycka till så länge. Kram!

läs min livs berättelse.
Vad har föräldrar med aspergers att göra, ingenting.

Det finns inget jag hatar så mycket i aspergare diskutionen
och kampen för våra rättigheter så mycket som
alla dessa rädda föräldrar som kämpar för att få makt
och ser till att all publik uppmärksamhet får oss att framstå
som barn och inte vuxna.

Vi är inte utvecklingstörda, vi har inga stora problem.
Det är ni som GÖR OSS utvecklingstörda, genom att isolera oss
och bestraffa oss och försöka ändra på oss
och få oss normala tills vi blir hellt galna
och tycker allt vi gör automatisk är fel.

Jag har aspergers jag vet bättre än experterna, det finns inga experter.

Jag går okså på medicin och har depression.
Hon verkar leva ett mycket bättre liv än jag.
Jag ber om ursäkt, jag såg inte att modern hade aspergers.
Som aspergers borde mamman veta att dottern kan bli våldsam eller mer deprimerad
om man försöker borra genom skalet.
I alla fall är jag sådan.

Dessutom så är alla andra bara idioter, varför ska man göra nåt annat
än sitta vid datorn?
Jag gör inget annat.

Inna74 skrev:Min dotter, nu 15 år har för ca 1½ år sedan fått diagnosen (eller möjligtvis tillfälliga?) "Misstänkt asperger syndrom".

Hon genomgick en svår depression och fick medicin för det, hon var frånvarande från skolan i 2 månader och allt var kaos. När den kaos tiden var över gick det mycket bättre. Skolan har fungerat bra sedan dess och hon har ett gäng kompisar som bryr sig om henne. Dock umgås hon ALDRIG med dem utanför skolan. Hon tar ALDRIG själv kontakt med dem. Hon sitter bara med sin dator i soffan och läser bloggar och facebook. Hon är som en mussla, säger inget, och om hon säger något är det oftast något taskigt eller otrevligt. Hon tycks inte "känna" något,hon vill inte prata alls. Oftast svarar hon "Vet inte" på allt man frågar och hon pratar helst bara om hon vill något. I övrigt är hon mycket noga med sitt utseende, gillar kläder, parfymer, smink och musik. Hon är som andra ungdommar men ändå inte. Hon är en mussla, går aldrig ut (vilket jag i och för sig är tacksam för att hon inte hänger på stan) umgås inte med folk, hon är sur och tvär, men det är ju många

Detta är mina funderingar, hon vill inte kännas vid detta alls. Hon har blivit ombedd att göra en utredning men det vill hon inte. Hur kan jag hjälpa henne?? Jag har också as, men det visste jag inte när jag var tonåring. Då kännde jag bara att jag var annorlunda och livet blev svårt väldigt ofta. Så vill jag inte att min tjej ska få det. Vill bara att hon ska må bra, men jag når henne inte genom hennes "pansarskal". Nu har det mesta av vår koncentration lagts på vår son som har fått adhd diagnos och tics. Min man förstår inte dottern alls utan anser att det är oförskämda tonårsfasoner hon håller på med. Det är mycket bråk dem emellan.

Kanske att någon har lite råd att ge mig...?

klaswullt skrev:läs min livs berättelse.
Vad har föräldrar med aspergers att göra, ingenting.

Det finns inget jag hatar så mycket i aspergare diskutionen
och kampen för våra rättigheter så mycket som
alla dessa rädda föräldrar som kämpar för att få makt
och ser till att all publik uppmärksamhet får oss att framstå
som barn och inte vuxna.

Vi är inte utvecklingstörda, vi har inga stora problem.
Det är ni som GÖR OSS utvecklingstörda, genom att isolera oss
och bestraffa oss och försöka ändra på oss
och få oss normala tills vi blir hellt galna
och tycker allt vi gör automatisk är fel.

Jag har aspergers jag vet bättre än experterna, det finns inga experter.

Håller med dig helt och fullt....

Ja det låter som om din dotter är en introvert aspergertjej. Asperger är ärftligt så det gäller att man är noga i sitt val av partner om det ska bli hyggligt stuk på ungarna.

Vilka krav har du ställt på din man att försöka sätta sig in i vad asperger är och innebär?

Tack för att ni svarar - både med positiva tankar och kritik! Kritiken vill jag svara på så här:

Klaswult, Jag anser självklart att jag som förälder har med min dotters välbefinnande att göra. Jag vill att hon ska få en trygg utgång i livet, kanske eftersom jag inte hade det själv. Ingen förstod att jag hade As och jag kände mig missförstådd, annorlunda, bortglömd, osynlig osv. Det vill jag inte att min dotter ska känna. Jag har med hennes AS att göra, så att vi kan stötta henne på vägen. Varken hon eller jag är utvecklingstörda, inte ni heller. Min dotter är tvärtom, fantastiskt intelligent, har talanger som knappast ingen rår på.Dessutom är hon (tyvärr) smartare än mig på en del områden;) Jag förstår att hon är nöjd med sin tillvaro framför datorn många gånger, men jag märker också att hon blir mer kontaktbar när hon tex av någon anledning inte har tillgång till sin dator.

Den som satt den diagnosen är en i vår stad mycket välkänd, barn psykiatiker med bred och lång erfarenhet, han är påläst och mycket tillförlitlig. Han sätter visst den typen av diagnos i väntan på utredning. Han ville att min dotter ska göra en utredning, men HON vill inte. Hon vill ingenting.
Jag har berättat för henne om min barndom och så. Antar att hon lyssnar men att allt stannar innom henne.

Defekt Mupp skrev:Asperger är ärftligt så det gäller att man är noga i sitt val av partner om det ska bli hyggligt stuk på ungarna.

Även om det är ärftligt så har mina barn inte fått så mycket att de kan få en diagnos men det är ett väldigt bra stuk på ungarna, vi föräldrar har fått mycket beröm för att våra tonåringar sköter sig enormt bra.

Jag skulle vilja aktivera denna tråd igen - så här typ ett år senare eftersom vi sitter i exakt samma situation fortfarande. Jag vet fortfarande inte hur jag ska nå henne eller om jag bara ska acceptera läget. tror kanske på det senare. Jag låter henne mest vara, men eftersom jag vet hur jag hade det och att jag själv önskade att min mamma förstod mig bättre så vill jag ju ge henne ALLT.

Nu har hon börjat i 1an på gymnasiet och jag har ingen aning om hur det går... Hon säger ingenting. Hennes bästa kompis har börjat en annan linje och hon fick med sig en ytlig kompis från sin klass. i övrigt vet jag att hon tycker att några är "snälla" och att hon har massor av "kompisar" på facebook och som hon smsar med. Det är kanske enklare att umgås så för henne. Man behöver ju inte veta allt om sina ungars liv och leverne- men tillräckligt för att man ska kunna hjälpa henne i livet om det behövs.

Jag tycker det är viktigt att du finns där för henne, du finns där för hennes skull men din dotter kan knappast ha några skyldigheter gentemot dig (det är så jag försöker resonera angående min son som inte ens vill ha kontakt med mig).

Acceptera henne för den hon är, hon är ju på väg att bli vuxen, meddela henne att om hon vill prata kan hon vända sig till dig men förhoppningsvis finns det kanske andra med som hon kanske faktiskt vänder sig till så som skolkuratorn (som har tystnadsplikt gentemot dig).

Om det skulle uppstå allvarliga problem i skolan lär du få reda på det när rektorn kallar till EVK.

Jag är tämligen säker på att hon har Asperger eller liknande diagnos men det löser inte mycket. Hur man får henne att kommunicera får någon annan berätta. Lycka till!

Jag har son med asperger. Känner igen mycket av det du berättar. Jag kapitulerade i mina intentioner att göra honom mer verbal gentemot mej, jag såg att han var verbal med andra.

Din dotter kommer förmodligen att tycka att du är pest fram till ca.20-25 års ålder, om jag utgår från min son som idag är 25år. Det som varit viktigt för mej är att alltid ha en vänlig ton gentemot honom och att skicka små sms eller meddelande på facebook med jämna mellanrum. I dem kan det stå "Kom ihåg, mamma älskar dej ", eller tex. "Saknar dej min pojk, får jag ge dej en kram? ". Det blev "NEJ" ganska ofta, alltid i början. Är också noga med att berätta allt bra med honom, glada roliga minnen från barndomen osv. Då har han öppnat sej en smula mot mej. Viktigt för mej har varit att alla negativa, dumma, kommentarer han titt som tätt presterade lät jag passera. Brydde mej inte

Idag pratar vi när han behöver, på hans villkor, han är mej nära idag och han mår bra och tar bra hand om sej.
Allt gott till dej och din dotter

Jag märker att det bästa sättet att kommunicera med henne just nu är genom sms. Då kan hon "bjuda på sig" lite mer. Jag känner igen mig mycket i det du skriver, Elsa, om dig och din son. Jag tror det betyder mycket när man har en vänlig ton och att man berättar för sitt barn att man älskar henne/honom. Att man skickar små goa sms eller bara visar att man bryr sig. Man får stänga av det tråkiga man får tillbaka. (Jag var likadan mot min mamma och har fortfarande otroligt svårt att öppna mig för henne...)

Jag är nog ganska övertygad om att hon har as, och får ta det där efter :)

Jag kommunicerar mycket med min 15-åriga dotter via SMS och chatt.

Det viktiga är inte hur man kommunicerar tycker jag utan mera att man kommunicerar. Alla funkar vi ju olika oavsett om vi har diagnos/diagnoser eller inte.