Efter att ha läst Olga Bogdashinas bok ”Autism and the Edges of the Known world” har jag börjat förstå varför vi betraktas som oempatiska.
Många av oss tar in de känslor som personer verkligen känner, inte det som hen visar, det som för en NT avgör om en person är ”empatisk”. Empati a’lla NT är nog snarast en uppsättning ord, uttryck och miner. Något inlärt, som oftast psykopater är mästare på.

Enligt Olga är det så överväldigande för många autist/AS när vi tar in flera personers känslor, att det blir i det närmaste ”memory overflow” i våra hjärnor. Vi blir alltså helt överväldiga av hela omgivningens spelade känslor av sorg, saknad eller engagemang. När vi egentligen inser att att omgivningen ger totalt fan i det inträffade, bara plockar fram en programslinga ur NT-repertoaren, som sitter i bakhuvudet sedan barnsben.

Det påpekas gärna att vi inte reagerar enligt manualen, når vi uppfattar situationen som omgivningen verkligen ser den, men utrycker sina känslor enligt manualen. Vilket oftast är en tävlan om att vara den mest empatiska.

Ett exempel är på min mor begravds, tog en ung flicka utan egentlig anknytning till in mor, min dotters plats vid kistbärningen trots att hon inte blivit tillfrågad, och trots att min dotter som känt sin farmor i närmare 25 år hade blivit tillfrågad. Troligen hade hon uppmanats av sin psykopatiska mor för att gör någon sorts NT-aktigt intryck på oss andra. Men tyvärr fick det motsatts verkan.
Vi med NPF genomskådar ofta det falska empatiska spelet hor omvärlden.

För min egen del så kan jag känna känslor.
därimot är jag oftast jävligt dålig på empati mot andra ibland.
Inte alltid, men det händer.

Är så jävla inne i mina egna problem att man glömmer bort alla andra.
Det hände en släktning en tråkig sak, och min familj var självklart upprörda.
Det tog flera timmar innan jag kom på vad dumt jag betett mig den dagen.
Fick nästan skämmas, men jag har svårt att släppa saker som rör mig.

Men det är inte det ända jag är dålig på. Det händer ofta att jag glömmer
"vänliga fraser" som tex, tack för hjälpen eller liknande.

Därimot är jag bra på att känna känslor när det verkligen "gäller".
Tex att någon gråter som man tycker om.

Jag tror att jag oftast uppfattas som rätt så medkännande, trots att jag ibland missar att reagera "rätt" när någon t.ex. berättar något sorgligt. Jag har lärt mig att i så fall (jag brukar komma på det efteråt) gå tillbaka till den personen och förklara t.ex. att "jag tyckte att det du berättade lät väldigt jobbigt, jag kanske inte visade det då men jag tänkte på det efteråt. Säg till om det är något jag kan göra!"

Det är klart att jag önskar att jag hade varit en sån person som märker direkt när någon är ledsen, men jag är inte det (inte alltid iaf) så jag måste hitta fungerande strategier för att hantera det. Jag är oerhört intresserad av människor och det är ju till en god hjälp, och dessutom känner jag verkligen empati med människor som är ledsna. Det är alltså mest den kognitiva empatin som felar hos mig tror jag.

En sak som jag har väldigt svårt för är att förstå varför många människor tycker att det är värre om flera lider än om det bara är en person. Om en person drunknar så blir det en notis i lokaltidningen, om det blir en tsunami så att tusentals drunknar, ja då skrivs det spaltmeter och det är så oerhört mycket mera synd om de anhöriga än när det gäller enstaka drunkningsoffer. Jag tänker att man blir väl lika ledsen om en av ens anhöriga dör oavsett om det dör en massa främmande människor samtidigt?

Sen tror jag att jag är mera handlingsinriktad i min empati än vad många NT är. Jag tycker verkligen inte att människor (eller djur) ska lida i onödan och därför gör jag vad jag kan för att minska eländet i världen. Jag ger pengar till några olika hjälporganisationer och jag är aktiv i en ideell förening som verkar för barn som har det svårt, och jag försöker att i min vardag agera på ett bra sätt i olika situationer. Jag tycker att många NT verkar märkligt ointresserade av att faktiskt göra något åt felaktigheterna i världen.

För en gångs skull är jag villrådig...

Ordet "empati" betyder ju egentligen 'inlidande' eller snarast 'inkännande'.

Ordet "sympati" betyder ju egentligen 'medlidande'.

Problemet är att ordet empati kommit att användas om sympati, vilket skapar allvarlig förvirring. Det allvarligaste i sammanhanget är naturligtvis att somliga säger att vi saknar empati och menar att vi saknar sympati.

Det blir inte bättre av att ordet sympati ofta uppfattas som att man beundrar någon eller tycker hen är trevlig.

Som jag ser det så är empati förmågan/handlingen att märka av hur någon känner - vilket kan vara väldigt svårt för oss. Och sympati är förmågan/handlingen att förstå hur någon känner när man väl blir uppmärksammad på det, och då må väldigt dåligt själv, verkligen medlidande - vilket kan vara väldigt lätt för oss.

Det handlar inte om språkteori utan om vad folk får höra om den som har AS och hur de då uppfattar henom. Det handlar alltså om vad vi ska behöva leva med! Och i förlängningen - eftersom jag har sympati - även om vad andra ska behöva leva med.

Hur det blev så här kan vi nog begripa - men vad ska vi göra åt det?

Acceptera att empati betyder sympati och att vi har all empati i världen - och inte kunna förklara varför forskare och verkliga experter upprepar att vi har svårt för empati?

Eller säga uppriktigt med de korrekta orden att vi har väldigt mycket sympati men inte lika mycket empati - och ta risken att folk(med TV3 i färskt minne) bara hör att vi "inte har lika mycket empati" ?

Jag lutar åt det senare. Vart lutar du?



Moderator atoms - slog ihop två trådar om samma ämne.

Bra trådämne

Jag har bara frågor. Inga svar...

Just sympati <=> empati borde det pratas mer om.

Jag tycker att det är korrekt att vi har svårt för empati. Däremot har autister inte mindre sympati än andra - när vi väl förstår problemet. Så påståendet du hävdar är så vanligt blir korrekt men fel eftersom begreppen blandas ihop.

Schmetterling skrev:Jag tycker att det är korrekt att vi har svårt för empati. Däremot har autister inte mindre sympati än andra - när vi väl förstår problemet. Så påståendet du hävdar är så vanligt blir korrekt men fel eftersom begreppen blandas ihop.

Nu har jag funderat på saken och det kan nog stämma att aspergare är utrustade med mindre empati.

Å andra sidan finns det folk med AS som har normal eller till och med stor empati, men det kanske är en förmåga som dom i så fall tränat upp?

Just den pusselbiten verkar vara en vattendelare i AS-kretsar.

Mortalis skrev:

Schmetterling skrev:Jag tycker att det är korrekt att vi har svårt för empati. Däremot har autister inte mindre sympati än andra - när vi väl förstår problemet. Så påståendet du hävdar är så vanligt blir korrekt men fel eftersom begreppen blandas ihop.

Nu har jag funderat på saken och det kan nog stämma att aspergare är utrustade med mindre empati.

Å andra sidan finns det folk med AS som har normal eller till och med stor empati, men det kanske är en förmåga som dom i så fall tränat upp?

Just den pusselbiten verkar vara en vattendelare i AS-kretsar.

(Min understrukning) Nja. Skeptisk till det påståendet. Många aspergare och andra autister (myself included) är känsliga för känslosmitta, det vill säga vi känner andras känslor. Det är bebisempati (första steget mot empati) men inte empati.

Jag har högt utvecklad förmåga att empatisera genom att analysera. Det är ofta så begåvade autister kompenserar för sin brist på automatisk empati.

Det som är så viktigt i sammanhanget är att inte förväxla empatiska svårigheter med bristen på önskan om att förstå, eller att inte bry sig. Jag tror verkligen inte att aspergare som grupp bryr sig mindre än befolkningen i stort.

jag har

väldigt bra

utvecklad

empati

kan nästan

instinktivt

se vem

som har

vilka intressen

och vad

är dock bättre

på att se

vem som har dåligt självförtroende

har fysiska problem

eller har blivit utsatt

för sexuella övergrepp

sympati

kan jag slå av och på

nästan

som en strömknapp

Jag tror att en del av förvirringen kommer av att "empati" kan delas upp i kognitiv empati och affektiv empati. Kognitiv empati innebär förmågan att intuitivt förstå ungefär vad andra tycker och tänker, och är alltså det som autistiska människor har svårigheter med (men möjligen kan träna på).

Affektiv empati är, som jag har förstått det, samma sak som sympati/medkänsla, och på det området behöver vi inte ha några problem alls. Det finns t o m en hypotes om att autism och Aspergers syndrom beror på att man faktiskt har för mycket affektiv empati, och att man därför stänger ner vissa andra funktioner som en naturlig försvarsmekanism mot överdosen av emotionella stimuli. Vet inte om det stämmer, men personligen känner jag i alla fall att jag ofta är extremt medkännande när jag väl förstår att någon har det jobbigt, t ex.

Hur som helst, är det trist när folk blandar ihop begreppen, och tror att bara för att man brister i sin kognitiva empati, så har man ingen medkänsla heller. Något jag funderar på är dock om de kognitiva svårigheterna kan göra att man inte lyckas förmedla att man faktiskt sympatiserar med folk, och då kanske man också uppfattas som att man inte känner sympati, då man helt enkelt inte sänder ut "rätt" signaler..?

( e q ) emotion quantity ~ equality. att uppleva känslor. vllket ger en tillgång till, bland annat, empati.

( i q ) intelligens quality ~ är att ägna mkt tid och efterforskning i det logiska, och t ex mattematiken,
det finns folk med as, som ingår i detta folk.
det logiska, paralellt med känslor. eller bara logiskt intelligens. då e man som en shackdator?

( a i ) antikrist intruder. då är det inte robot medvetande som menas, utan mer som djävulens dörr in i era liv, vilken öppnas genom alkoholen. och det mesta genmanipulerade?
för hur blir man? hur gör man? vad tänker man? när alkoholen rusar genom kroppen?


magnus tolkningar.

jag har alltid

instinktivt

förstått

sociala mönster

men kan inte

anpassa

mig till dem

jag ger inte heller

ett *aspigt*

intryck

är avslappnad

skrattar mycket

sågs alltid som cool

fram tills dess

att jag gör

nåt knäppt

jag är

som jack sparrow

Fast medkänsla och att smittas av/uppleva andras känslor som om de vore ens egna är ju inte samma sak heller.

jag smittas inte

av andras känslor

jag kan dock se

på kroppsspråket

ansiktet

utstrålningen

hur en människa är

det är kusligt

har mystisk-mytiska krafter

Avanti skrev:jag smittas inte

av andras känslor

jag kan dock se

på kroppsspråket

ansiktet

utstrålningen

hur en människa är

det är kusligt

har mystisk-mytiska krafter

Det låter som om du har mognare empatisk förmåga än många andra aspergare då.

Schmetterling skrev:Fast medkänsla och att smittas av/uppleva andras känslor som om de vore ens egna är ju inte samma sak heller.

Det kanske är sant att det inte måste vara exakt samma sak. Jag tror dock att båda tillstånden räknas som affektiv empati, men att det finns olika grader av hur stark upplevelsen blir. Samtidigt hänger allt också ihop med ens förmåga att sära på sina egna och andras känslor, vilket vissa kanske är bättre på än andra.

mitt främsta sinnesintryck

är inte synen

utan känseln

jag älskar sensationen

av njutning

av smärta

av känslan av material

mot huden

av temperatur

fuktighet/torrhet

det är överväldigande

som en symfoni

men ibland

blir det för mycket

så jag tar

droger

för att dämpa det

när jag tar droger

för att förstärka det

så blir jag en gud

Fenrizia skrev:Hur som helst, är det trist när folk blandar ihop begreppen, och tror att bara för att man brister i sin kognitiva empati, så har man ingen medkänsla heller. Något jag funderar på är dock om de kognitiva svårigheterna kan göra att man inte lyckas förmedla att man faktiskt sympatiserar med folk, och då kanske man också uppfattas som att man inte känner sympati, då man helt enkelt inte sänder ut "rätt" signaler..?

Jag tror att det kan vara klokt att dela upp empati-begreppet i tre delar, snarare än två. Kognitiv empati, affektiv empati samt kommunicerad empati.

Att vi aspergare ofta har en god förmåga till affektiv empati tror jag att de flesta är överens om. Däremot kan vår förmåga till kognitiv empati vara nedsatt, d.v.s. vår förmåga att uppfatta och tolka andras sinnesstämning kan vara försämrad.

Men vi kan även ha stora problem i det "sista" steget som krävs för att uppfattas som kapabel till empati, nämligen förmågan till att kommunicera vår empati till omvärlden. Även när vi faktiskt uppfattar andras känsloläge och hyser genuin medkänsla, kan vår egen oförmåga att kommunicera våra känslor till andra göra att vår empati inte uppfattas av andra. Det är ju egentligen inte kognitionen som ställer till detta problem utan snarare är det en effekt av den alexitymi (oförmåga att kommunicera kring känslor) som en majoritet av aspergare lider av.

Gafsan: Där slog du bildligt talat huvudet på spiken, tror jag.

Gafsan skrev:Jag tror att det kan vara klokt att dela upp empati-begreppet i tre delar, snarare än två. Kognitiv empati, affektiv empati samt kommunicerad empati.

Att vi aspergare ofta har en god förmåga till affektiv empati tror jag att de flesta är överens om. Däremot kan vår förmåga till kognitiv empati vara nedsatt, d.v.s. vår förmåga att uppfatta och tolka andras sinnesstämning kan vara försämrad.

Men vi kan även ha stora problem i det "sista" steget som krävs för att uppfattas som kapabel till empati, nämligen förmågan till att kommunicera vår empati till omvärlden. Även när vi faktiskt uppfattar andras känsloläge och hyser genuin medkänsla, kan vår egen oförmåga att kommunicera våra känslor till andra göra att vår empati inte uppfattas av andra. Det är ju egentligen inte kognitionen som ställer till detta problem utan snarare är det en effekt av den alexitymi (oförmåga att kommunicera kring känslor) som en majoritet av aspergare lider av.

Ja, precis, men alexitymi är ju också en "kognitiv svårighet", för allt som handlar om känslor, tankar, medvetande och kommunikation hör ju till kognition. När jag skrev att de kognitiva svårigheterna kan göra att man inte lyckas förmedla sin sympati, menade jag kognitiva svårigheter generellt sett, och inte bara de som handlar om just empati, men jag kanske var lite otydlig där.

Fenrizia skrev:Ja, så kan det såklart vara, men alexitymi är ju också en kognitiv "svårighet", för allt som handlar om känslor, tankar, medvetande och kommunikation hör ju till kognition. När jag skrev att de kognitiva svårigheterna kan göra att man inte lyckas förmedla sin sympati, menade jag kognitiva svårigheter generellt sett, och inte bara de som handlar om just empati, men jag kanske var lite otydlig där.

Du har rätt. Jag hade en lite för snäv uppfattning om vad kognition innebär. Bra att du korrigerade

Fast jag tror ändå att det är viktigt att särskilja de tre stegen som krävs för att vara och av omgivningen uppfattas som kapabel till empati:

1) att uppfatta och förstå andras känslor
2) att känna medkänsla
3) att kommunicera sin medkänsla på ett sätt som omgivningen förstår.

Gafsan skrev:Fast jag tror ändå att det är viktigt att särskilja de tre stegen som krävs för att av omgivningen uppfattas som kapabel till empati:

1) att uppfatta och förstå andras känslor
2) att känna medkänsla
3) att kommunicera sin medkänsla på ett sätt som omgivningen förstår.

Ja, det håller jag med om.

Jävlar vad bra beskrivet, just den tredje punkten som inte verkar finnas beskriven i litteraturen är ju den som gör att vi med AS verkar så empatilösa.

Vill tacka för 2 saker. Först att jag nu vet skillnaden på empati och sympati. Andra är att jag är tacksam och glad över att jag blev medlem på detta forum. Det har hjälp mycket under både förvirring och depression. Tack alla.