Hej!

Jag är en 25årig tjej som länge till och från har funderat över om jag har Aspergers och/eller ADD, har tidigare försökt få till en utredning, men den psykologen tyckte inte att det behövdes, trots höga värden på både Asperger- och ADD-test. Nu har jag träffat en psykiater som lät väldigt inne på att jag har någon av diagnoserna, och mina funderingar har väckts igen. Nedan följer en jävla lång lista på sånt som jag känner är annorlunda med mig, och jag vore jätteglad om någon som har fått någon av dessa diagnoser vill läsa och kommentera om det är något ni känner igen...

* Jag har alltid känt mig annorlunda, aldrig känt att jag hör till människosläktet. Identifierar mig mer med djur och natur, var länge övertygad om att jag egentligen var menad att bli ett träd.
* Alltid varit väldigt rädd och ängslig. Övertolkat faror, som när jag blev övertygad om att mina föräldrar skulle ta livet av sig bara för att jag hade hört någonstans att självmorden ökade. Jag gick sedan ständigt och kollade så att de levde.
* Tvångstankar. Gjorde jag något på ett sätt som kändes fel, behövde jag göra om det tills det kändes rätt, annars skulle något hemskt hända.
* Var extremt blyg som liten, klarade inte av ögonkontakt, inte ens genom en kameralins.
* Var ett tag övertygad om att det fanns kameror som övervakade mig hemma.
*Har nästan inga minnen före tio års ålder.
* Väldigt sexintresserad från tio års ålder (ev. tidigare). Har dock inget större intresse för ”vanligt sex”, utan jag måste bli dominerad och slagen för att det ska vara värt ansträngningen.
* Har hyfsat lätt för att knyta ytliga bekantskaper, men svårt att etablera och behålla nära vänskap, har i perioder varit väldigt ensam.
* Vet inte spontant hur man ska bete sig i sociala situationer. Har haft väldigt svårt att ta initiativ i samtal och att småprata - vad pratar man om?
* Har haft svårt att umgås med vänner - vad gör man när man umgås? Lättare när alkoholen kom in i bilden...
* Har använt alkoholen som ångestdämpare, socialt smörjmedel och för att kunna koncentrera mig och bli mer kreativ. Känner mig ofta ”normal” med alkohol i blodet - ”aha, är det såhär det känns att vara som andra?”.
* Utvecklade någon form av social fobi. Hade svårast för att umgås på tu man hand med folk, hålla ögonkontakt, prata inför grupper och att prata i telefon. Det har blivit bättre, men är fortfarande svårt.
* Har stora problem med att veta vad jag tycker och känner - jag vet helt enkelt inte. Det jag ändå tycker mig känna, tycka eller veta har jag väldigt svårt att lita på.
* Grundinställning till livet: det enda man kan vara säker på är att man inte kan vara säker på någonting. Jag tar inget för givet, allt är möjligt.
* Har en överdriven empati, framför allt för djur, barn och åldringar men även för vuxna personer och för materiella ting. Jag kan inte vara 100% säker på att saker inte har känslor, så jag kan inte komma ifrån att tycka synd om de saker som inte blir valda t.ex., går sönder eller slängs bort.
* Depressioner till och från sedan 13 års ålder. Ätit antidepressiva sedan jag var 17.
* Måste skriva upp allt, annars glömmer jag det.
* Måste tänka igenom situationer innan för att klara av dem ”normalt” - händer något jag inte tänkt igenom innan blir jag ofta ställd och vet inte vad jag ska göra/säga.
* Har jag sett fram emot något och det inte går exakt som jag tänkt mig kan det bli jättejobbigt.
* Jag har svårt att passa tider - kommer nästan alltid försent.
* Påbörjar mycket - gärna så fort jag kommer att tänka på det - men avslutar lite.
* Lättdistraherad av yttre och inre stimuli, svårt att ta upp tråden igen när jag tappat den.
* Svårstartad. Måste strukturera upp uppgifter i minsta detalj för att komma igång.
* Stresskänslig. Har jag flera saker att göra blir jag handlingsförlamad.
* Kan inte ha tråkigt - kan utan problem titta på folk eller stirra in i en vägg hur länge som helst.
* Har oerhört svårt att ta beslut.
* Vet egentligen att jag inte är korkad, men känner mig ofta så (och kan nog uppfattas så också) pga. att jag är så trög.
* Har en språklig förmåga, lärde mig läsa själv mycket tidigt. Har dock svårt att uttrycka mig i tal - mycket bättre i skrift.
* Har svårt att se helheter. Bra på att lägga märke till detaljer, men att kombinera och se övergripande drag är jättesvårt.
* Har inget lokalsinne överhuvudtaget. Svårt med spatiala relationer i övrigt, t.ex. vart svänger bilen när jag backar?
* Att svara på mail/sms är mycket jobbigt - jag måste hela tiden gå tillbaka till det tidigare skrivna. Kan bara fokusera på att svara på/kommentera en sak i taget.
* ”Egentid” är mycket viktigt. Blir lättirriterad, ledsen, känner obehag om jag inte fått tillräckligt.
* Jag har svårt att hitta ord, tappar tråden när jag pratar, tappar fokus när andra pratar. Har mycket svårt att beskriva och förklara, börjar gärna ”i mitten” och måste sedan börja om.
* Har haft enorma problem med helt galen konstant trötthet, utan någon synbar orsak. Blev bättre när jag började äta Voxra.
* Har ägnat mycket tid och energi åt att leta efter en mening med livet. Provat olika religioner etc, men inget har känts rätt.
* Har ett stort behov av att förstå allt. Älskade att läsa bruksanvisningar när jag var liten. Blir jättefrustrerad av att inte förstå, särskilt sådant som jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att få reda på, typ meningen med livet, hur fan rymden fungerar, etc. Förstår sällan mig själv heller.
* Har ägnat mycket tid åt att försöka definiera mig själv i ord.
* Känner oftast ett självförakt, men kan ibland slå över till att tycka att jag är en jävla bra person.

Känner ni igen det här?

Hej!

Jag tycker att det du skriver definitivt inte låter som aspergers syndrom (jag kan inte uttala mig om ADD) om man jämför med exempelvis definitionen på Wikipedia, men det gör ju inte saken bättre. Utan att känna dig närmare tycker jag att du verkar ha en otrygg tillvaro och kan kanske behöva någon att tala med som ger dig en mer stabil vardag.

Det är förstås möjligt att jag läser in fel saker i din text, men jag kan inte se några avgörande NPF-tecken i det du skriver. Utredningarna och testen ger nog mer emellertid. Hoppas du mår bättre snart (ifall du nu känner att du mår dåligt)!

Både Asperger ADHD/ ADD är ju diagnos kriterier inga sjukdomar... Det gör att det då satts upp ett antal kriterier som ska uppfyllas för att det ska ställas t.ex. en Asperger diagnos, de hittar du här:
http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... s_syndrom/

Utöver detta så kan jag känna igen delar av det du skriver men det kan antagligen 95% av övriga mänskligheten också göra...

Det finns också en ganska stor samsjuklighet mellan NPF diagnoser och andra psykiska diagnoser, vilket gör att de svar som kan ges utifrån vad du skriver inte kan bli annat än gissningar..

Mitt råd är att försöka komma tillrätta med de problem du har i någon form av prioriterad ordning. Sen vilka diagnoser som eventuellt dyker upp på vägen är enligt min syn bara bisaker... Det viktiga är ju att du får hjälp så att du mår hyfsat...
Så samtalskontakt tror jag är en bra början. Viktigt med tydliga mål och samförstånd, enligt mina erfarenheter... Var inte rädd att byta om det inte fungerar dock...
Som jag tolkar det du skriver så mår du ju hursomhelst inte bra...

Som jag ser det är eventuella diagnoser ett möjligt verktyg att förstå sig själv bättre, men det är inte rätt ände att börja i....

Det blir för mig som att någon döende i cancer diagnostiseras med liktorn, det spelar i helheten ingen roll.

Sen om du vill tala med någon anonymt finns ju http://www.hjalplinjen.se/ .

Önskar dig lycka till med att hitta någon väg att må bättre.

Nog ser jag flera saker som kan tyda på AS (även känsligheten och överempatin, som många felaktigt tror skulle vara motsatta AS). Men inget som måste tyda på det, och den helhet du beskriver verkar rätt komplicerad.

Det är ju faktiskt också så, att AS, ADHD, posttraumatiskt stressyndrom, borderline, sensorisk överkänslighet, depersonaliseringsstörning, depression, vanliga allmänna skador från jobbig uppväxt och allt det andra bara är klumpiga mänskliga försök att så gott man kan, just nu, få grepp om en mänsklig variation som är kontinuerlig och ger blanka den i sådana här enkla konstgjorda uppdelningar. Man kan med andra ord också kvala in för flera diagnoser samtidigt, eller ha drag av flera utan att för den skull fullt kvala in för dem.

Det viktiga är att man hittar något som kan hjälpa en att förstå sig själv och få hjälp från samhället, om man behöver det. Diagnos eller bara att man vet själv.

Men har man en mer komplicerad problematik kan man tyvärr behöva räkna med att proffsen har koll bara på delar av den och få göra en del av sitt hoppusslingsarbete själv eller med hjälp av likställda (till exempel med hjälp av nätställen som det här).

Personligen är jag lite förvånad över mina medforumisters reaktioner, speciellt då glufs som själv nyligen ställde ungefär samma fråga - å andra sidan kan det förklara en del då man således ofta enbart har ren teoretisk erfarenhet av det hela och således missat den stora variationen som faktiskt finns.

Jag kan se en hel del kopplingar till både AS och ADD bland det du skriver, det är ju dock ingen som helst garanti att du har dessa diagnoser. Däremot tycker jag din problematik helt klart är "tillräcklig svår" för att du ska söka hjälp för att reda ut just vad det är som ligger bakom. Om inte annat så för att få en chans att lära känna dig själv bättre vilket är en förutsättning för att komma framåt.

Gersa skrev:Mitt råd är att försöka komma tillrätta med de problem du har i någon form av prioriterad ordning. Sen vilka diagnoser som eventuellt dyker upp på vägen är enligt min syn bara bisaker... Det viktiga är ju att du får hjälp så att du mår hyfsat...

Jag kan inte riktigt skriva under på det där då jag, under min depression, felbehandlades i nära på 5 år eftersom ingen begrep att det låg AS bakom mina symptom - något som skadade mig snarare än hjälpte mig.

tahlia skrev:Jag kan inte riktigt skriva under på det där då jag, under min depression, felbehandlades i nära på 5 år eftersom ingen begrep att det låg AS bakom mina symptom - något som skadade mig snarare än hjälpte mig.

Jag har felbehandlats i över 30 år för att de inte lyckats ställa diagnosen depression, så jag hade fördragit om någon lyckats med det under dessa dryga 30 år så jag hade fått någon form av hjälp istället som ni varit fallet ingen alls... Så i det perspektivet anser jag att de sex år av utredningar och eventuell felbehandling, som sen följde är marginell...
Jag hade hellre fått någon form av hjälp från början även om det tagit 10 år att komma fram till orsaken...
Sen så vitt jag vet finns det ingen generell behandling för/ mot AS så hur menar du att du har blivit felbehandlad? Frågan inte ställd för att ifrågasätta det du skriver utan för att mina läkare säger att det inte finns någon behandling.
I en optimal värld så hade jag fått mina diagnoser för dryga 30 år sedan men nu är det ju inte riktigt verkligheten ser ut...
Och då menar jag fortfarande att det är bättre att få någon hjälp än ingen alls...

Gersa skrev:fått någon form av hjälp från början även om det tagit 10 år att komma fram till orsaken...
Sen så vitt jag vet finns det ingen generell behandling för/ mot AS så hur menar du att du har blivit felbehandlad? Frågan inte ställd för att ifrågasätta det du skriver utan för att mina läkare säger att det inte finns någon behandling.

Nej, det finns ingen specifik behandling för/mot AS. Däremot finns det behandling som ser helt annorlunda ut om man har AS. Som KBT t.ex, vilket kan bli helt fel och/eller misslyckat om behandlaren inte är medveten om att patienten har AS och/eller inte är specifikt utbildad för att behandla personer med AS.

Diagnosen depression fick jag i princip direkt, tillsammans med social fobi (något som många aspergare initialt felaktigt diagnostiseras med). Problemet var att man behandlade min depression som en "vanlig" depression och inte en utmattningsdepression för i deras värld kunde man omöjligt bränna ut sig vid 25 års ålder bara av att försöka studera samt ta hand om barn och hem.

Detta ledde till att den behandling som sattes in riktades mot "vanlig" depression, inte mot utmattningsdepression. Fel sorts medicin, fel sorts terapi samt ett konsekvent tryckande på mig och slitande i mig att genast komma igång igen - ut och praktisera, ut och gör ditt och datt. Hade de vetat att jag har AS hade de kunnat tänka "utmattning" varvid behandlingen hade varit i princip den raka motsatsen till det jag fick och det är fullt möjligt att de 5 år (varvid jag var inlagd en period eftersom jag börjat halka ned i katatoni) hade kunnat, som minst, halverats och inte behövt gå så djupt.

Så hur kom jag ur depressionen? Det första och allra viktigaste steget var det jag kunde ta när jag en dag fann mig sittandes mitt emot en helt ny läkare. Denna läkare var den läkare som, en tid senare, gav mig min AS-diagnos och lyfte då en enorm vikt från mina axlar. När jag väl accepterat min diagnos kunde jag börja andas och faktiskt läka på allvar och med rätt bemötande.

tahlia skrev:Detta ledde till att den behandling som sattes in riktades mot "vanlig" depression, inte mot utmattningsdepression. Fel sorts medicin, fel sorts terapi samt ett konsekvent tryckande på mig och slitande i mig att genast komma igång igen - ut och praktisera, ut och gör ditt och datt. Hade de vetat att jag har AS hade de kunnat tänka "utmattning" varvid behandlingen hade varit i princip den raka motsatsen till det jag fick och det är fullt möjligt att de 5 år (varvid jag var inlagd en period eftersom jag börjat halka ned i katatoni) hade kunnat, som minst, halverats och inte behövt gå så djupt.

Så hur kom jag ur depressionen? Det första och allra viktigaste steget var det jag kunde ta när jag en dag fann mig sittandes mitt emot en helt ny läkare. Denna läkare var den läkare som, en tid senare, gav mig min AS-diagnos och lyfte då en enorm vikt från mina axlar. När jag väl accepterat min diagnos kunde jag börja andas och faktiskt läka på allvar och med rätt bemötande.

Men då är ju orsaken den samma som i mitt fall, inkompetenta läkare... Då är ju inte det egentliga problemet avsaknaden av diagnos eller inte, utan avsaknaden av kompetenta läkare som kan ställa en mer korrekt diagnos... Men om de som i mitt fall inte klarat av att ställa diagnosen depression hade du som i mitt fall inte fått någon hjälp alls på över 30 år och då var det väl ändå bättre att du fick någon hjälp än ingen alls och en korrekt diagnos efter 5 år. Hellre än som i mitt fall ingen diagnos på över 30 år sedan fel diagnos i sex år för att slutligen bli diagnostiserad..
Som jag ser det måste väl ändå fem års lidande vara bättre än 35 års lidande... Även om inget av dem borde skett överhuvudtaget, men nu är det ju tyvärr så verkligheten ser ut...

De mediciner jag erbjuds nu är i princip samma som sedan depressions diagnosen, så vilka mediciner är det du menar är mer lämpade vid AS i förhållande till depression?
Återigen frågan inte ställd för att ifrågasätta utan för att mina läkare som sägs vara bland de bästa i landet hävdar att det inte finns någon annan medicinering än den jag redan provat som jag då fick för/ mot min depression... Undantaget Concerta men den har jag ju fått för/ mot ADHDn och inte AS.

Gersa skrev:De mediciner jag erbjuds nu är i princip samma som sedan depressions diagnosen, så vilka mediciner är det du menar är mer lämpade vid AS i förhållande till depression?
Återigen frågan inte ställd för att ifrågasätta utan för att mina läkare som sägs vara bland de bästa i landet hävdar att det inte finns någon annan medicinering än den jag redan provat som jag då fick för/ mot min depression... Undantaget Concerta men den har jag ju fått för/ mot ADHDn och inte AS.

Ok. Vi får bena lite här. Jag blev matad med SSRI, något som inte biter på just utmattningsdepression (vilket visserligen kan vara en upptäckt som gjordes efter mitt insjunkande).
Jag vet inte vilken form du fått, men det finns tre olika alternativ - vad som passar vem får man avgöra genom att prova sig fram. Dessa riktar sig då i huvudsak mot depression men har inte sällan även effekt på andra svårigheter så som ångest, sömnproblem etc.

Det finns: SSRI - som inriktar sig på seratonin, SNRI - som riktar in sig på serotonin- och noradrenalinnivåerna samt Bupropion - som då riktar sig mot noradrenalin och dopamin. För min bror fungerade de båda första inte alls, men den tredje (som han då tar i form av tabletten Voxra) fungerar utmärkt.
Men som sagt, det är väldigt individuellt och kan även skilja mellan olika märken inom samma område, så det är att prova sig fram som gäller.

Jo

tahlia skrev:

Gersa skrev:De mediciner jag erbjuds nu är i princip samma som sedan depressions diagnosen, så vilka mediciner är det du menar är mer lämpade vid AS i förhållande till depression?
Återigen frågan inte ställd för att ifrågasätta utan för att mina läkare som sägs vara bland de bästa i landet hävdar att det inte finns någon annan medicinering än den jag redan provat som jag då fick för/ mot min depression... Undantaget Concerta men den har jag ju fått för/ mot ADHDn och inte AS.

Ok. Vi får bena lite här. Jag blev matad med SSRI, något som inte biter på just utmattningsdepression (vilket visserligen kan vara en upptäckt som gjordes efter mitt insjunkande).
Jag vet inte vilken form du fått, men det finns tre olika alternativ - vad som passar vem får man avgöra genom att prova sig fram. Dessa riktar sig då i huvudsak mot depression men har inte sällan även effekt på andra svårigheter så som ångest, sömnproblem etc.

Det finns: SSRI - som inriktar sig på seratonin, SNRI - som riktar in sig på serotonin- och noradrenalinnivåerna samt Bupropion - som då riktar sig mot noradrenalin och dopamin. För min bror fungerade de båda första inte alls, men den tredje (som han då tar i form av tabletten Voxra) fungerar utmärkt.
Men som sagt, det är väldigt individuellt och kan även skilja mellan olika märken inom samma område, så det är att prova sig fram som gäller.

Ok, de olika SSRI preparaten och dess kombinationer gick jag igenom när jag fick min depressionsdiagnos 2005... När ingen av dem direkt hjälpte blev läkarens svar att han vägrade träffa mig...
Men jag insåg till slut att SSRI preparaten fyllde samma funktion som depressionerna gjort tidigare i mitt liv, de stängde av mig och fick mig mer eller mindre apatisk... Med SSRI sjönk jag dock inte så djupt som i depressionerna tidigare i livet...
Jag blev lite hoppfull för en stund där, att mina läkare missat något...
Lyssnade/ såg på Videon med Temple Grandin:
temple-grandin-kvinnan-som-forandrade-varden-t29133.html

Där säger hon att SSRI i väldigt små doser kan fungera men hon betonar små doser... När jag testade SSRI var det upp på så hög dos som möjligt så snabbt som möjligt... Så jag hann nog aldrig märka om de små doserna gav någon positiv effekt...
Hon nämner ju Prozac, viket ju är det samma som Fluoxetin, vilket är det enda jag inte testat.....
Så det vore ju då rätt naturligt om det är det som fungerar...

Einsturz: Igenkänning på stora delar av din "lista" - speciellt från uppväxtåren. Har AS-diagnos sedan några år.

Och som bla. Zombie skriver, håll ögonen öppna för annat också, AS innebär tyvärr ofta en del följdkomplikationer.

Kan känna igen en hel del... Jag har diagnosen "autismliknande tillstånd". Har också bekymmer med att veta hur jag ska bete mig i sociala situationer, en rädsla för det oväntade - vilket leder till att jag måste förbereda mig för allt som kan hända i varje situation, stresskänsligheten, svårigheten att låta ytliga bekantskaper utvecklas till något mer och några saker till. Jag tycker nog att utredning kan vara på sin plats i alla fall. Själv utreddes jag först för ADHD, vilket uteslöts ganska snabbt, sen för asperger, vilket inte heller kunde stödjas, men sen beställde min psykolog en ny utredning för att hon tyckte att mina problem så tydligt hörde hemma i autismspektrumet.

det här känner jag igen mig :

einsturz skrev:Jag har alltid känt mig annorlunda

einsturz skrev:Vet inte spontant hur man ska bete sig i sociala situationer.

einsturz skrev:Hade svårast för att prata inför grupper och att prata i telefon.

einsturz skrev:Jag har svårt att passa tider

einsturz skrev:Lättdistraherad av yttre och inre stimuli,

einsturz skrev:Stresskänslig.

einsturz skrev:Har svårt att se helheter

einsturz skrev:* Har inget lokalsinne överhuvudtaget.

einsturz skrev:Jag har svårt att hitta ord, tappar tråden när jag pratar, tappar fokus när andra pratar.

Tekniker: Reparerade två citat och justerade samtliga så att ägaren av citaten framgår.

Men vad i hela friden? Jag trodde att man skulle få någon typ av mailnotifikation när någon svarade på ens tråd, men icke... Tack för svar, i alla fall!

Trots att jag knappt minns någonting före 10 års ålder, och mina föräldrar inte kan styrka så mycket mer än att jag var extremt blyg, så tyckte psykiatern att det ändå var värt med en remiss till npf-utredning. Vad jag tror svänger hela tiden, just nu är jag inne på att jag nog inte uppfyller kriterierna helt för varken AS eller ADD, men att jag ändå har mycket ADD-symtom. Eftersom jag alltid undrat vad det är för fel på mig, så kan det nog ändå vara bra med en utredning, oavsett vad det blir för resultat. Kanske kan den hjälpa mig att förstå mig själv mer...

jag har alltid känt en större närhet till natur också. inte nödvändigtvis djur, mer solsken, vatten, gräs, träd. kan ligga i timtal på gräs och bara vara. känns som om världen rör sig när jag går snarare än att jag rör mig. då och då har jag misstänkt att jag är den enda varelsen på jorden med ett medvetande.

einsturz skrev:Hej!

Jag är en 25årig tjej som länge till och från har funderat över om jag har Aspergers och/eller ADD, har tidigare försökt få till en utredning, men den psykologen tyckte inte att det behövdes, trots höga värden på både Asperger- och ADD-test. Nu har jag träffat en psykiater som lät väldigt inne på att jag har någon av diagnoserna, och mina funderingar har väckts igen. Nedan följer en jävla lång lista på sånt som jag känner är annorlunda med mig, och jag vore jätteglad om någon som har fått någon av dessa diagnoser vill läsa och kommentera om det är något ni känner igen...

* Jag har alltid känt mig annorlunda, aldrig känt att jag hör till människosläktet. Identifierar mig mer med djur och natur, var länge övertygad om att jag egentligen var menad att bli ett träd.
* Alltid varit väldigt rädd och ängslig. Övertolkat faror, som när jag blev övertygad om att mina föräldrar skulle ta livet av sig bara för att jag hade hört någonstans att självmorden ökade. Jag gick sedan ständigt och kollade så att de levde.
* Tvångstankar. Gjorde jag något på ett sätt som kändes fel, behövde jag göra om det tills det kändes rätt, annars skulle något hemskt hända.
* Var extremt blyg som liten, klarade inte av ögonkontakt, inte ens genom en kameralins.
* Var ett tag övertygad om att det fanns kameror som övervakade mig hemma.
*Har nästan inga minnen före tio års ålder.
* Väldigt sexintresserad från tio års ålder (ev. tidigare). Har dock inget större intresse för ”vanligt sex”, utan jag måste bli dominerad och slagen för att det ska vara värt ansträngningen.
* Har hyfsat lätt för att knyta ytliga bekantskaper, men svårt att etablera och behålla nära vänskap, har i perioder varit väldigt ensam.
* Vet inte spontant hur man ska bete sig i sociala situationer. Har haft väldigt svårt att ta initiativ i samtal och att småprata - vad pratar man om?
* Har haft svårt att umgås med vänner - vad gör man när man umgås? Lättare när alkoholen kom in i bilden...
* Har använt alkoholen som ångestdämpare, socialt smörjmedel och för att kunna koncentrera mig och bli mer kreativ. Känner mig ofta ”normal” med alkohol i blodet - ”aha, är det såhär det känns att vara som andra?”.
* Utvecklade någon form av social fobi. Hade svårast för att umgås på tu man hand med folk, hålla ögonkontakt, prata inför grupper och att prata i telefon. Det har blivit bättre, men är fortfarande svårt.
* Har stora problem med att veta vad jag tycker och känner - jag vet helt enkelt inte. Det jag ändå tycker mig känna, tycka eller veta har jag väldigt svårt att lita på.
* Grundinställning till livet: det enda man kan vara säker på är att man inte kan vara säker på någonting. Jag tar inget för givet, allt är möjligt.
* Har en överdriven empati, framför allt för djur, barn och åldringar men även för vuxna personer och för materiella ting. Jag kan inte vara 100% säker på att saker inte har känslor, så jag kan inte komma ifrån att tycka synd om de saker som inte blir valda t.ex., går sönder eller slängs bort.
* Depressioner till och från sedan 13 års ålder. Ätit antidepressiva sedan jag var 17.
* Måste skriva upp allt, annars glömmer jag det.
* Måste tänka igenom situationer innan för att klara av dem ”normalt” - händer något jag inte tänkt igenom innan blir jag ofta ställd och vet inte vad jag ska göra/säga.
* Har jag sett fram emot något och det inte går exakt som jag tänkt mig kan det bli jättejobbigt.
* Jag har svårt att passa tider - kommer nästan alltid försent.
* Påbörjar mycket - gärna så fort jag kommer att tänka på det - men avslutar lite.
* Lättdistraherad av yttre och inre stimuli, svårt att ta upp tråden igen när jag tappat den.
* Svårstartad. Måste strukturera upp uppgifter i minsta detalj för att komma igång.
* Stresskänslig. Har jag flera saker att göra blir jag handlingsförlamad.
* Kan inte ha tråkigt - kan utan problem titta på folk eller stirra in i en vägg hur länge som helst.
* Har oerhört svårt att ta beslut.
* Vet egentligen att jag inte är korkad, men känner mig ofta så (och kan nog uppfattas så också) pga. att jag är så trög.
* Har en språklig förmåga, lärde mig läsa själv mycket tidigt. Har dock svårt att uttrycka mig i tal - mycket bättre i skrift.
* Har svårt att se helheter. Bra på att lägga märke till detaljer, men att kombinera och se övergripande drag är jättesvårt.
* Har inget lokalsinne överhuvudtaget. Svårt med spatiala relationer i övrigt, t.ex. vart svänger bilen när jag backar?
* Att svara på mail/sms är mycket jobbigt - jag måste hela tiden gå tillbaka till det tidigare skrivna. Kan bara fokusera på att svara på/kommentera en sak i taget.
* ”Egentid” är mycket viktigt. Blir lättirriterad, ledsen, känner obehag om jag inte fått tillräckligt.
* Jag har svårt att hitta ord, tappar tråden när jag pratar, tappar fokus när andra pratar. Har mycket svårt att beskriva och förklara, börjar gärna ”i mitten” och måste sedan börja om.
* Har haft enorma problem med helt galen konstant trötthet, utan någon synbar orsak. Blev bättre när jag började äta Voxra.
* Har ägnat mycket tid och energi åt att leta efter en mening med livet. Provat olika religioner etc, men inget har känts rätt.
* Har ett stort behov av att förstå allt. Älskade att läsa bruksanvisningar när jag var liten. Blir jättefrustrerad av att inte förstå, särskilt sådant som jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att få reda på, typ meningen med livet, hur fan rymden fungerar, etc. Förstår sällan mig själv heller.
* Har ägnat mycket tid åt att försöka definiera mig själv i ord.
* Känner oftast ett självförakt, men kan ibland slå över till att tycka att jag är en jävla bra person.

Känner ni igen det här?

Känner igen mej i nästan allt du skriver jag vet inte om det är mina diagnoser eller om det är min personlighet. Det var nästan som om jag själv skulle skrivit det. Mina diagnoser: asperger och Add.