Min son är 20 och har Asperger, diagnostiserad vid 6-års ålder men aldrig gått i speciell As klass e.dyl.

Han pluggar på distans på komvux, han spelar dataspel 90 % av sin lediga tid.
Han träffar nästan aldrig någon IRL.
Han vill aldrig prata med mig.
Han har slutat med sina antidepressiva - som får honom att fungera mycket bättre.
Han säger att han slutat med dem av en anledning som han inte vill prata med någon om.
Jag vet att han vantrivs med sin tillvaro och vill förändra den.
Nu när han är myndig kan jag inte hjälpa honom alls.
När man frågar honom om något om vad han vill, vad han skulle vilja göra, vad han vill förändra? svarar han alltid bara - vet inte.

Jag respekterar min son, respekterar att han är myndig och att han inte vill berätta allt för mig. Men han är så ensam, det gör så ont i mig, han kan ju inte bara sitta i sitt lilla rum och låta livet gå honom förbi.
Snälla någon hjälp mig!

Han kommer aldrig bli en Svensson det är det första du, han och alla andra måste acceptera. Hans liv är annorlunda och kommer förbli det för att han fungerar annorlunda. Betyder inte att han måste ge upp något specifikt men det är hans liv och han måste känna efter. Något av det jobbigaste med Asperger brukar vara just ens behov av samvaro kombinerat med att man inte har orken till den. Vad var och en gör med det är väldigt olika. Andra får nog gå in på mer specifika tips för att lösa ens ensamhet samtidigt som man har någon ork kvar. Sedan finns det faktiskt Aspergare som inte har så stora behov. Se upp med huruvida du projicerar dina egna behov på honom. Han kanske inte har dem.

Lugn!
Mest troligt så lider inte han alls på samma sätt av ensamheten som du hade gjort.
Troligtvis så kanske han rentav VILL vara för sig själv. Och göra det han är intresserad av och bra på = spela.
Men ang de antidepressitva så ska ni såklart tala om för hans läkare (helst med hans medgivande) att han har slutat ta dem och var uppmärksam på hur han må
Kan ev tänka mig att de antidepressiva har vissa bieffekter som T EX (inte säkert det är så) att de kan förstöra libidon.... inte så roligt för en ung man kanske... Men det finns andra antidepressiva att ta och även medicin som motverkar den effekten! Men han vill såklart aldrig prata med dig om det. Uppmuntra (inte tjata!) honom enkelt att han kan byta medicin så till en som passar honom bättre - det gör hans läkare gärna!

Ta det lugnt mamma.
Min mor var typ desperat som du och det har gått bra ändå!

Okej, läser nu att du vet att han vantrivs...
Har han ett arbete?
Studerar han?
Kan han kanske träffa någon/andra på nåt vis nån gång som också sysslar med hans intresse? Det måste finnas många!
SNRI-medel brukar vara mycket positivt för att bryta ner social fobi.
Vad hette hans antidepressiva?

Säkert önskar han kontakt med någon tjej.
Men det där är känsligt... inget man vill ta med mor...
Framför allt: Visa honom att han är bra och duktig på det han gör! Skit samma att det är spel. Det är hans "jobb". Han måste få känna att han uppskattas för det han är bra på för då växer hans självförtroende och som alltid så komer det då att sprida sigäven till andra områden!

DIProgan skrev:Något av det jobbigaste med Asperger brukar vara just ens behov av samvaro kombinerat med att man inte har orken till den.

Håller med, det tar mycket kraft att anpassa sig till normen hela tiden, en lösning är att hitta en balans mellan egentid och ett socialt liv, exempelvis med andra som har liknande situation.

mammaundrar skrev:Jag respekterar min son, respekterar att han är myndig och att han inte vill berätta allt för mig. Men han är så ensam, det gör så ont i mig, han kan ju inte bara sitta i sitt lilla rum och låta livet gå honom förbi.
Snälla någon hjälp mig!

Känner med dig där, det är en hemsk känsla.
Men få inte panik.
Kanske en del Aspergare har en lugnare social utveckling och inte är i
fas riktigt med jämnåriga eller samhällets bild av hur man ska vara i en viss ålder.

Detta är väl individuellt, men jag känner mig mycket yngre än jag är och tror nog en del håller med, det är som att inte ha någon kronologisk ordning på livet.

Umgicks ofta med motpolen till mig själv eller människor där ålderskillnaden var ganska stor och det funkade jättebra.
Man får testa sig fram.

Möjligtvis kan en förening eller forumaktivitet kan leda in på nya tankespår?
Man kan många gånger upptäcka helt andra sidor av sig själv när man utsätts för nya miljöer.

Kanske hjälper detta något.

Åh vilka fina, kloka, insiktsfulla svar
Tack DIProgan, KalleKus och Meier, det känns bättre nu.
Önskar att sonen ville hitta hit och kunde prata med er, kanske han redan är här, vadvetjag
Ha en bra kväll ni.

Hej, jag är en annan mamma som du. Min son är också 20 med samma diagnos. Var bor ni? Vi bor i Stockholmstrakten. Vad har din son för intressen? Jag känner igen mig i din oro och försöker lära mig att lyssna på honom så att han ska känna att jag finns där för honom när han är redo att prata.

mammaundrar skrev:Åh vilka fina, kloka, insiktsfulla svar
Tack DIProgan, KalleKus och Meier, det känns bättre nu.
Önskar att sonen ville hitta hit och kunde prata med er, kanske han redan är här, vadvetjag
Ha en bra kväll ni.

Hej!

Jag har också en son, 19 år är han och har diagnosen högfungerande autism. Han berättar ingenting utan jag får dra ur honom varenda ord. Han bor nu på internat där han studerar. Jag brukar skicka sms och fråga om allt är OK. Det jag får till svar är "Mm". Han har sedan fem år tillbaka inte viljat (vågat?) träffa någon jämnårig, inte någon annan heller för den delen.

Det skär i mitt hjärta för jag tror att han egentligen vill umgås men han vågar inte. Jag är förtvivlad över att inte veta hur han mår egentligen.

Sist han svarade mig med "Mm" så bad jag honom utveckla sitt svar. Då ringde han mig och när jag frågade hur det var så sa han bara "vet inte". Jag bad honom berätta om det var något så jag eventuellt kunde hjälpa honom men han svarade knappt. Han frågade sedan mig hur jag mådde och då gav jag tillbaka med samma mynt; jag sa "Mm" och "jag vet inte". Då sa han "skit i det då", sedan sa jag hej då till honom. Nu efteråt är jag helt knäckt, gjorde jag fel?

Amandika skrev:
Sist han svarade mig med "Mm" så bad jag honom utveckla sitt svar. Då ringde han mig och när jag frågade hur det var så sa han bara "vet inte". Jag bad honom berätta om det var något så jag eventuellt kunde hjälpa honom men han svarade knappt. Han frågade sedan mig hur jag mådde och då gav jag tillbaka med samma mynt; jag sa "Mm" och "jag vet inte". Då sa han "skit i det då", sedan sa jag hej då till honom. Nu efteråt är jag helt knäckt, gjorde jag fel?

Jag känner igen de där svaren och hur det är att bara kunna avge dessa trots att det finns mycket mer att säga. Det kan liksom vara så att det inte riktigt finns de rätta orden för att säga nåt mer. Även om man önskar att orden fanns så gör dom inte det och enda kvarvarande svar man kan komma med är "mmm", "ja" eller "jag vet inte".

Lite som att svaret vore ett komplext tal och det enda man får säga är realdelen av svaret som blir Mmmm men som utelämnar resten av svaret. Inte för att man inte vill utan för att det liksom inte finns där tillgängligt.

Ni kan kolla på videon i detta inlägg:
temple-grandin-kvinnan-som-forandrade-varden-t29133.html

Jag tycker hon beskriver många saker på ett bra sätt. Om än lite väl generaliserat till vissa delar.. Men mindre så än de flesta andra jag hört uttala sig i ämnet...

Sen är vi alla individer som alla har våra egenheter...
Men det finns en del bra grundtips i hennes föreläsning. Sen om de och vad som fungerar på era respektive söner får ni väl prova...
Men generellt är min erfarenhet att man ger upp att försöka förklara då ingen ändå aldrig förstår... Så är det i alla fall för min del...
Detta är också något jag hört flera andra säga "Det är som man pratar utan att någon lyssnar", så det verkar finnas ett generellt kommunikations problem mellan individerna i spektrumet och de som är utanför...

Amandika skrev:Hej!

Jag har också en son, 19 år är han och har diagnosen högfungerande autism. Han berättar ingenting utan jag får dra ur honom varenda ord. Han bor nu på internat där han studerar. Jag brukar skicka sms och fråga om allt är OK. Det jag får till svar är "Mm". Han har sedan fem år tillbaka inte viljat (vågat?) träffa någon jämnårig, inte någon annan heller för den delen.

Det skär i mitt hjärta för jag tror att han egentligen vill umgås men han vågar inte. Jag är förtvivlad över att inte veta hur han mår egentligen.

Sist han svarade mig med "Mm" så bad jag honom utveckla sitt svar. Då ringde han mig och när jag frågade hur det var så sa han bara "vet inte". Jag bad honom berätta om det var något så jag eventuellt kunde hjälpa honom men han svarade knappt. Han frågade sedan mig hur jag mådde och då gav jag tillbaka med samma mynt; jag sa "Mm" och "jag vet inte". Då sa han "skit i det då", sedan sa jag hej då till honom. Nu efteråt är jag helt knäckt, gjorde jag fel?

Förstår att du ville visa honom samma beteende tillbaka, men tyvärr insåg han nog inte att det var just det du gjorde....
Om du förklarar för honom att du gav honom samma svar som han gav dig så fattar han nog. Min mamma har gjort samma med mig ibland men jag har inte fattat vad hon gjort då! Bara blivit väldigt förvirrad och ledsen. Om hon sen sagt att hon svarat mig på samma sätt som jag gjort så har jag förstått och då har det blivit bättre. För en med AS måste man ofta vara tydlig vad man menar.
Mem i hans unga ålder och som kille så är det nog faktiskt inte särskilt vanligt att prata känslor överhuvudtaget... så om han inte vill svara låt honom vara!

Håller med KalleKus. Sedan undrar jag också om han vid något tillfälle sagt åt dig att han vill umgås andra men inte våga. Själv mår jag bäst av att ha mycket egentid, men det har tagit många år för mig att få mina föräldrar att tro på att jag verkligen inte vill träffa någon annan varje dag, eller ens varje vecka. Förra veckan hade vi släktingar på besök 2 gånger, det slutade med att jag bara ville fly och låsa in mig med en bok.

Tack för era svar!

Han har medgett nyligen att han är nervös för att träffa jämnåriga. Detta bottnar i att han blivit mobbad på högstadiet. Efter att han börjat på den nya skolan nu i höst har han dock hyrt och sett film flera gånger med några kurskamrater. Detta har gjort att jag blivit jätteglad för hans skull, att han äntligen vågat umgås och jag har flera gånger frågat om de har umgåtts igen (han bor på internat så jag har ingen koll).

I natt, efter mitt inlägg här, skrev jag till honom att jag blir ledsen när han svarar mig så kort. Då ringde han och sa att han tyckte att jag pressade honom med mina frågor om hur social han varit. Han förklarade att han tycker att det kan va kul någon gång då och då umgås men att han mesta tiden vill va för sig själv.

Efter att ha läst era inlägg vill jag få det till att det verkligen kan va så att han vill va för sig själv. Att det inte behöver bero på att han inte vågar eller känner sig mindre värd och inte accepterad. Det är ju det som är min rädsla, att han inte känner sig accepterad, att han tror att de andra inte tycker om honom. Det har nämligen varit så, det har han sagt för flera år sedan, att han tror att ingen tycker om honom. Hur ska jag kunna veta att det har ändrat sig? Han är mycket duktig på att skriva noveller så för några dagar sedan frågade jag om han kunde mejla över något till mig. Då kom det en "berättelse":
Det var en gång en liten pojk. Han hette XX. Ingen gillade XX. Inte ens hans mamma.

Jag ringde o undrade vad han menade och då skrattade han bara. Han har en säregen humor och jag hoppas att detta var en del av den.

För mig personligen har jag egentligen inget emot att umgås med andra. Men priset i form av förlorad energi är större än vad det ger... Så det gör att jag hellre är ensam när min energi nivå är relativt låg... Och eftersom den kan vara det under perioder på flera år så blir det mycket ensamtid.. Men umgänget med andra är inget jag egentligen saknar, även om jag har kanske har trevligt där och då... Men risken är att det blir för jobbigt och man bara vill därifrån och det går ju inte om man precis satt sig och ska äta middag....
Så då blir det någon form av lösning på ekvationen att jag väljer att vara själv...
Vad det gäller kommunikation så säger Temple Grandin, i video länken ovan, en sak som känns mer rätt när jag fått smälta den något... Ta ett steg i taget.
Som hon säger Nisse, häng upp jackan. Blir bara Nisse. Så första steget öppna kommunikationen Nisse, sen när kanalen är öppen fortsätt med budskapet...
När jag hörde henne säga det så kände jag spontant, men va f... det är klart man fattar en enkel mening.... Men sen när jag funderat lite på det så inser jag att hon har rätt, det är bara en fråga om vart individens begränsning ligger. För visa är det hänga upp jackan för andra ett betydligt krångligare budskap, men saken är att det måste ske ett steg i taget...
Samma sak kände jag spontant när hon säger att man ska tala långsamt.... Men det är ju egentligen samma princip. I och med att bearbetningen sker på ett mer tidsödande sätt så krävs det informationen inte kommer för tätt...
Det jag har lite svårt för är "sätt press men inte för mycket", den balansgången måste vara extremt svår att få till... Även om jag förstår vad hon menar och i grunden håller med om det också, så känns gränsdragningen som sagt näst intill omänsklig att få till... Så det kräver nog extremt bra känsla att få till, men säkert optimalt om det går att få till...

Amandika skrev: Då kom det en "berättelse":
Det var en gång en liten pojk. Han hette XX. Ingen gillade XX. Inte ens hans mamma.

Jag ringde o undrade vad han menade och då skrattade han bara. Han har en säregen humor och jag hoppas att detta var en del av den.

Jag uppfattar faktiskt den berättelsen som att han säger till dig att det är jobbigt att du inte verkar tycka att han duger som han är?!

Det är bra att du visar att du bryr sig om honom men jag tror han känner sig påpassad. Du kanske skulle försöka att inte ta upp de sakerna så ofta utan försöka prata mer om andra saker som gör honom mindre trängd.

Kanske mamma själv har en släng AS....?
Då kanske du TS gärna frågar ofta eftersom du känner dig osäker på om du missat hur han mår?
Så gör jag... frågar min man och mina barn ständigt hur det är och om de är ledsna eller arga... bara för att inte missa om de är det och jag inte uppfattat det. Bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite tänker jag.
Men mina barn är små och min man vuxen.
Kan tänka mig att för en kille i övre tonåren blir det bara jobbigt och kanske tom lite kränkande om mamma oroar sig HELA tiden och "ifrågasätter" hans "kompetens"....
Men förstår dig absolut!
Hade säkerligen gjort samma sak jag..

Omplacera gärna:

http://www.scientificamerican.com/article/i-have-aspergers-and-my-mum-says-my-brain-works-differently-how-so/