Hej!

Jag har trott mig ha AS sedan jag som tjugoåring läste Gunilla Gerlands bok 1996, dvs långt innan det blev vanligt att tillhöra en "bokstavskategori". Jag skriver under på i princip allt som svenska Wikipedia skriver som kännetecken, liksom det som Steppenwolf nyligen skrev här på sidan och jag ser dessutom samma beteende hos flera nära släktingar, så min personlighetstyp (vad den nu är) är med all säkerhet medfödd. AS skulle också kunna ge ett svar på varför jag varit så känslig för beröring (jag tyckte till och med att det var obehagligt att se bilder av krukor på tv), haft usel motorik och så vidare som liten.

En sak skiljer mig från schablonbilden av aspergare: jag älskar att stå på scen och att undervisa. Jag arbetar som lärare på en högskola och är väldigt omtyckt (senast idag fick jag ett mail där en student tackade mig och sade att jag den i särklass bästa läraren på högskolan). Skälet till att jag är omtyckt är inte att jag är exceptionellt kunnig inom mina ämnen (det finns många adjunkter och lektorer som är kunnigare än jag) utan att jag verkligen bryr mig om och ser mina studenter. Varje föreläsningspass är för mig som en rockarena och jag känner att jag vill göra mina studenter glada och att de ska växa som människor.

På samma sätt har jag alltid gillat föreningsliv och satt i en rad styrelser redan som tonåring. Jag är bra på att få min vilja igenom vid sammanträden (genom en blandning av retorik och strategi gissar jag) och liknande och jag undervisar till och med inom sådana ämnen (samt IT).

Jag har också i ordets rätta bemärkelse stått på scen och sjungit i musikaler, spelat teater och spelat i band. Jag älskar verkligen att göra det.

Hur går detta ihop? Jag läste här på forumet om att man kan ha kombon AS och ADHD, men det tror jag definitivt inte att jag har. Jag kan möjligen tänka mig att jag (om jag ska göra ett försök till självanalys) iträder olika roller och att jag därför kan agera så här.

Jag har mest sett texter om AS i skolan, tonåren och så vidare, vilket inte är så konstigt kanske, men jag undrar om det finns fler som jag eller om jag är helt ute och cyklar.

Varmt tack på förhand för alla ev svar!

glufs skrev:AS skulle också kunna ge ett svar på varför jag varit så känslig för beröring (jag tyckte till och med att det var obehagligt att se bilder av krukor på tv)

w t f ??

DIProgan skrev:

glufs skrev:AS skulle också kunna ge ett svar på varför jag varit så känslig för beröring (jag tyckte till och med att det var obehagligt att se bilder av krukor på tv)

w t f ??

Hypersensibilitet är ett vanligt fenomen hos aspergare och när jag såg krukorna (låt säga grekiska amforor) förstod jag hur det skulle kännas att ta på dem. Gunilla Gerland hade någon liknande upplevelse och det var så jag insåg att jag inte "bara" var en grubblande tjugoåring som gillade musik och datorer och att vara för mig själv.

glufs skrev:Hypersensibilitet är ett vanligt fenomen hos aspergare och när jag såg krukorna (låt säga grekiska amforor) förstod jag hur det skulle kännas att ta på dem. Gunilla Gerland hade någon liknande upplevelse och det var så jag insåg att jag inte "bara" var en grubblande tjugoåring som gillade musik och datorer och att vara för mig själv.

Förstår dig precis!

Kan dock vara svårt att få andra att begripa detta med hypersensibilitet. Vissa tror att det är samma sak som att ha en fobi, och att det därför ska tränas bort. (= tortyr!)

Finns andra förklaringar för Hypersensibilitet än Asperger.

pointblank skrev:
Förstår dig precis!

Kan dock vara svårt att få andra att begripa detta med hypersensibilitet. Vissa tror att det är samma sak som att ha en fobi, och att det därför ska tränas bort. (= tortyr!)

Tack! Till saken hör att det är mycket bättre idag. Jag tror att en stor del av mina AS-drag har antingen vuxit eller tränats bort de senaste två decennierna. Men det är fortfarande så att mina händer och fötter för egna liv när jag tittar på tv, för att ta ett exempel.

Men så var det det här med att stå på scen, och möjligen att ikläda sig andra roller...

Jag kom på att jag tycker om att vara till lags (jag är väl litet som en hund med andra ord ). Jag blev till exempel alltid bjuden på fest på gymnasiet eftersom jag alltid ställde mig och diskade. Att jag ville och fortfarande vill vara till lags kan möjligen vara ett skäl till att jag månar om mina studenter, om man tänker ett steg längre. Jag vikarierade som lärare några gånger som tjugotvååring och blev erbjuden att helt ta över en problemklass med tio- och elvaåringar efter bara tre dagars vikariat. Jag tror att jag agerade på ungefär samma sätt då som jag gör idag. (Jag kanske ska nämna att jag helt saknar lärarutbildning.)

Något som en överväldigande majoritet av personer som har AS tenderar har gemensamt är en, på ett eller annat sätt, problematisk grundskoletid. Många har blivit mobbade, andra har hela tiden känt ett stort utanförskap och ytterligare några har själva valt en form av utanförskap. Eftersom du, så vitt jag kan se, inte har beskrivit din grundskoletid alls eller någonstans nämnt att du någon gång faktiskt känt dig utanför, udda, konstig eller att du tyckt andra människor varit svåra eller konstiga gör mig tveksam till din självdiagnos.
Detta är nämligen saker som brukar sticka ut och som de människor som kommer hit med misstanken om möjlig AS tenderar att betona just för att de har varit väldigt jobbiga och svåra (till och med handikappande) saker att hantera och förstå sig på.

Faktum är att de enda svårigheter av något slag jag ser dig nämna är just beröringsdelen. AS är benämnt som ett funktionshinder av en anledning. Missförstå mig rätt, jag är skitglad om du inte haft och har en massa svårigheter, men det passar inte riktigt in i bilden av Aspergers.

tahlia skrev:jag är skitglad om du inte haft och har en massa svårigheter, men det passar inte riktigt in i bilden av Aspergers.

Hej! Ingen fara.

Jag var utanför under mina tidiga skolår (jag fick en almanacka av min mor där jag skulle sätta ett streck för varje dag som inte var hemsk) och skolkade för det mesta eftersom jag tyckte att skolan var meningslös ("jag visste ju ändå bäst").

Som jag skrev så skulle hela AS-artikeln på Wikipedia vara skriven om mig, men eftersom man inte skulle skriva långa listor här på forumet så... Min fråga rör sig alltså om kombinationen undervisning/stå på scen och AS, något som jag inte får ihop rent logiskt. Jag undrar därför om det finns fler i samma situation. Hittills har jag hittat en: författaren Gunilla Brattberg.

Den enda personen med AS som jag känner till och kan koppla till det du frågar efter är Dan Aykroyd.

http://www.imdb.com/name/nm0000101/bio

http://www.celebrities-with-diseases.com/celebrities/dan-aykroyd-suffers-from-mild-tourettes-and-aspergers-2-3892.html

Så helt obefintligt lär det inte vara.

glufs skrev:Min fråga rör sig alltså om kombinationen undervisning/stå på scen och AS, något som jag inte får ihop rent logiskt. Jag undrar därför om det finns fler i samma situation. Hittills har jag hittat en: författaren Gunilla Brattberg.

Jag har i perioder arbetat som lärare och dessutom hållit föredrag i olika sammanhang och jag har ungefär samma erfarenhet som du - det passar mig bra och jag tycker det är roligt att stå framför ett auditorium och prata. Bara det är en tillräckligt stor grupp, så... Små grupper är svårare och fikapauserna än värre.

Men framför en grupp har jag en given roll och de har faktiskt kommit för att lyssna på vad jag har att säga. Det gör det till en jämförelsevis okomplicerad situation för mig.

.. och nu känner jag till en till.

Hej igen!

Försökte fylla på mitt förra inlägg men tiden rann ut... Här kommer fortsättningen (som är en lista över mina AS-relaterade saker):

Här kommer några axplock:
- Jag lärde mig ABU-katalogen mer eller mindre utantill (vikt på alla fiskerullar etc) utan att någonsin lära mig att fiska
- Jag var klassens "maskot" på friidrottsdagarna eftersom jag var så dålig i friidrott
- Mina kompisar på gymaniset ansåg att jag tänkte "på tvärsen"
- Jag har varit utmärkt språkpolis (vilket passar mig nu när jag bedömer uppsatser) och var bland annat påtänkt som korrekturläsare på Norstedts
- Jag har alltid talat formellt (samma typ av formella tal märker jag hos de av mina släktingar som jag misstänker har AS)
- Jag har alltid haft ett stort intresse för matematik, men då inte den som lärs ut i skolan utan på ett djupare plan. I sexan gav jag mig på att bevisa att talet 26 inte existerar (eftersom det är ett så alldagligt tal att lyckades jag med det så skulle jag kunna rasera hela den matematiska och fysikaliska världsbilden). På högstadiet ställde jag upp en formel för fyrdimensionella klot och på den vägen har det fortsatt. Idag utvecklar jag olika former av matematik- och språkrelaterade spel
- Det sociala samspelets koder har jag (enligt andra) svårt för - det är ju inte lätt att studera en sådan sak hos sig själv
- Jag var sjukligt ärlig som ung. Det gick så långt att ingen ville sitta bredvid mig på geografilektionerna eftersom jag var den enda som inte hjälpte bänkkamraterna att fuska
- Min tidsuppfattning är usel. Jag är nog den enda av lärarna som gång på gång kommer försent till föreläsningarna
- Jag älskar musik och har komponerat sedan jag var nio år, men jag har ett mer matematiskt intresse för musiken än de flesta har (kombon musik och matematik/data är i och för sig inte ovanlig). Jag har därför en sjusärdeles förmåga att indetifiera filmer genom att lyssna till den inledande filmmusiken
- Jag har svårt med ögonkontakt. Antingen tittar jag bort (och verkar oärlig) eller så stirrar jag på folk, så jag brukar tänka på hur jag tittar på andra
- Jag gillar att göra repetitiva saker eftersom jag då får vara i min egen värld. Jag skulle troligen vara utmärkt på att göra saker på löpande band
- Jag är oerhört målfokuserad (även om jag har svårt att avsluta saker). Jag ser i princip hela min vardag som en serie projekt (det är nog därför jag är framgångsrik på sammanträden och liknande)
- Vad gäller biologiska saker är det väl främst hypersensibilitet, problem med motorik och fingrar och fötter som rör på sig själva som jag kan komma på.

Det var allt jag kunde komma på just nu.

Titti skrev:Men framför en grupp har jag en given roll och de har faktiskt kommit för att lyssna på vad jag har att säga. Det gör det till en jämförelsevis okomplicerad situation för mig.

Det är precis så jag känner. Jag kan gärna tala för en miljard människor utan att vara det minsta nervös (däremot kanske känna en anspänning, koncentration etc). Någon av de intervjuade på Autismforum hade samma erfarenhet.

Jo, nog kan det vara lättare att ha med folk att göra när man vet vad man ska göra. Kan också vara mycket lättare än pausminglandet med samma personer.

Och att se folk och vara bra på att bry sig om dem på ett mänskligt plan – tja, det stämmer ju inte med schablonbilden av aspergare, men varför måste just det känslomässiga nödvändigtvis vara nedsatt när det sensoriska kan vara både nedsatt och uppskruvat (för att nu förenkla såpass)? Man vet inte vad de här sakerna beror på, ens om de beror på samma sak(er) hos alla aspergare, och en del av oss som uppfyller aspergerkriterierna är faktiskt "överkänslomässiga" också (eventuellt trots underdiagnosticering på grund av schablonen).

@glufs, jag tycker att du glömt en diagnos i sammanhanget, ADD (istället för ADHD) som i grunden är samma sak men utan H (för hyper).

Jag har diagnosticerad AS och ADHD samt Bipolär typ 2, jag var duktig i skolan, kunde det mesta och hatade att plugga eftersom det mesta var för enkelt. Var mobbad och var dålig på gymnastik och riktigt usel på syslöjd (mycket pga läraren enbart var intresserad av de duktiga eleverna).

Jag avskydde att vara inför publik, men sen gymnasiet då jag äntligen fick möjligheten att prata om det som intresserade mig så existerar inte det problemet längre, jag håller nu t.o.m. på att gå en utbildning till attitydambassadör för (H)järnkoll för att komma ut och föreläsa och känner ingen som helst oro över samtal med okända människor om hur människor med NPF fungerar.

Nej, när man föreläser så har man ju ett ämne man kan riktigt ordentligt och då är det inga problem. Svårigheterna visar sej när man måste sitta och prata [katter]* i fikapausen. Där misslyckas jag för jag har inget intresse för [katter], eller kan mitt intresse snarare vara riktat på ett evoluntionärt perspektiv (hur [katter] uppför sej och varför) vilket de andra tycker är ointressant. De vill prata om [katter] som gosedjur och fnissa över vilka rara saker de små kreaturen hittat på.

Nu tror jag inte att just det här scenariot är vanligt i universitetsvärlden, men jobbar man inom vården är det ett förbannat tjatter om [katter].

*ersätt ordet inom klamrarna med valfritt djurslag, barn inräknat

weasley skrev:*ersätt ordet inom klamrarna med valfritt djurslag, barn inräknat

Apropå fikarumstjatter bör väl även respektivar räknas som djur. Å andra sidan kanske enter kan definieras som djur, enligt det kriteriet, i aspietjatter? Låt vara inte nödvändigtvis gosedjur (i någotdera fallet).

Litet OT, men iallafall.

weasley skrev:Nej, när man föreläser så har man ju ett ämne man kan riktigt ordentligt och då är det inga problem. Svårigheterna visar sej när man måste sitta och prata [katter]* i fikapausen.

Weasly - tack för att du delade med dig.

Miche skrev:@glufs, jag tycker att du glömt en diagnos i sammanhanget, ADD (istället för ADHD) som i grunden är samma sak men utan H (för hyper).

Jag har diagnosticerad AS och ADHD samt Bipolär typ 2...

Miche - jag tycker att vi verkar rätt lika ändå, men jag ska absolut kolla upp ADD (en på Attention sade att min far är urtypen för AS så jag tror nog på det i alla fall).

Kul att du har en trikvetra som avatar. Jag såg en gång en sådan på en runsten.

Zombie skrev:Jo, nog kan det vara lättare att ha med folk att göra när man vet vad man ska göra. Kan också vara mycket lättare än pausminglandet med samma personer.

Och att se folk och vara bra på att bry sig om dem på ett mänskligt plan – tja, det stämmer ju inte med schablonbilden av aspergare, men varför måste just det känslomässiga nödvändigtvis vara nedsatt när det sensoriska kan vara både nedsatt och uppskruvat (för att nu förenkla såpass)? Man vet inte vad de här sakerna beror på, ens om de beror på samma sak(er) hos alla aspergare, och en del av oss som uppfyller aspergerkriterierna är faktiskt "överkänslomässiga" också (eventuellt trots underdiagnosticering på grund av schablonen).

Bra sagt. Jag gjorde empatitestet på Autismforum och om forskaren bakom det testet är den viktigaste forskaren på AS så tar man sig ju för pannan. (En riktig aspergare kan knappast svara på ens första frågan, enligt min åsikt: "Jag har inga svårigheter att förstå signaler om att någon annan vill delta i samtalet.")

glufs skrev:Jag har inga svårigheter att förstå signaler om att någon annan vill delta i samtalet."

Vad är det där för konstig fråga? Jag har svårt att förstå när jag ska hålla käft. Därför brukar jag ofta fråga "vill du höra den långa eller den korta versionen" så jag inte ska tråka ut folk i onödan. Men om man hör att någon försöker säga några ord så betyder ju det att den vill säga några ord och då får ju den göra det. Logiskt. Det trista är att pratet snabbt övergår till [katter] då...

(och ja, Zombie, respektive kan faktiskt räknas till [katter] och är man bland "riktiga" tjejer är det ibland svårt att skilja på om det är en äkta katt eller sin partner de pratar om...)

weasley skrev:(och ja, Zombie, respektive kan faktiskt räknas till [katter] och är man bland "riktiga" tjejer är det ibland svårt att skilja på om det är en äkta katt eller sin partner de pratar om...)

weasley skrev:Nej, när man föreläser så har man ju ett ämne man kan riktigt ordentligt och då är det inga problem. Svårigheterna visar sej när man måste sitta och prata [katter]* i fikapausen. Där misslyckas jag för jag har inget intresse för [katter], eller kan mitt intresse snarare vara riktat på ett evoluntionärt perspektiv (hur [katter] uppför sej och varför) vilket de andra tycker är ointressant. De vill prata om [katter] som gosedjur och fnissa över vilka rara saker de små kreaturen hittat på.

Nu tror jag inte att just det här scenariot är vanligt i universitetsvärlden, men jobbar man inom vården är det ett förbannat tjatter om [katter].

*ersätt ordet inom klamrarna med valfritt djurslag, barn inräknat

Aha, då har inte jag asperger då jag inte har några som helst problem att prata öronen av folk om mina katter. Lägg även därtill mina orkidéer så har du mitt fikaprat som i en liten ask.

Fick höra av en härligt ärlig vän att jag bara hade fyra samtalsämnen jag pratade om; mina katter, manga, Eddie Izzard och The Big Bang Theory (nu har jag typ bara två då orkidéerna har ersatt mangan, Eddie Izzard och TBBT till stor del).

Banzai skrev:Aha, då har inte jag asperger då jag inte har några som helst problem att prata öronen av folk om mina katter.

Ok, fair enough. Har man just katter som specialintresse kan man nog stortrivas i fikarummet, men då kan det nog hända att man har svårare att föreläsa. Om inte föreläsningen handlar om katter, förståss. ;-D