Hej!

Jag är inte en person som skriver saker generellt, speciellt inte något typ av inlägg. Om detta handlar i fel forum/underforum eller om jag upprör någon på något annat sätt så vill jag be om ursäkt i förväg.

Jag fick diagnoserna ADHD och aspergers syndrom för ungefär en månad sedan, när jag fick veta kändes det som att det exploderade i mitt huvud (även då jag haft vissa misstankar innan jag fick utlåtandet). Nu sitter jag dagligen och granskar alla minnen och tolkar situationer genom det 'nyfunna' ljuset. Det jag undrar är om det finns någon som känner igen sig i det jag beskriver nedan, om så är fallet, vad borde man göra?


Kort och vagt om min bakgrund och situation:


Jag har alltid varit konstig, när jag var liten var jag otroligt mycket konstigare än nu, folk uttrycker det som att jag var 'helt jävla galen'. Jag lärde mig uppföra mig korrekt när jag kom upp i 8 - 10 års ålder, innan dess förgrep jag mig på alla former av regler och allt vad sunt förnuft stod för.

När jag blev äldre lärde jag mig snabbt att hantera de flesta situationer. Även då jag inte har gjort rätt och ofta bara försökt göra andra människor nöjda så att det inte ur deras synvinkel är något fel så har jag lärt mig det mesta. Ett exempel på en konstig situation kan vara om man är med en kompis och går på café, då känner jag mig ofta tvungen att betala allt för att det inte känns rätt annars, det gör generellt inte så mycket eftersom jag inte bryr mig om pengar eller jag anses inte vara ett as för att jag gör så.

Nu har jag studerat 4 år kemi på universitet. Jag har högsta betyg i klassen och jag har verkligen inte skött min skolgång, eftersom jag tycker om vetenskap har det varit väldigt enkelt och jag har inte uppfattat någon typ av problembild. Problem har funnits då jag bl.a. stannade hemma i veckor utan att gå till skolan ifall det inte var obligatoriska laborationstillfällen. Jag gjorde ofta bara tentor och allt gick bra. Ibland inser jag hur dum man är, jag kunde dricka lite sprit innan jag gick till skolan för att stå ut men ändå uppfattade jag inte det som en del i ett större problem.

När jag väl började med mitt examensarbete så brakade allt loss. Allt gick åt skogen och det gick fort åt skogen. Jag märkte att måste vara på arbetet varje dag mellan 8 - 17, det var normalt, så gör man. Om man inte gör så är det väldigt konstigt. Man får inte laborera efter 18 av säkerhetsskäl o.s.v. Det var helt enkelt omöjligt för mig att hålla en kontinuerlig arbetsvecka, vissa dagar kunde jag kliva upp kl. 5 men ändå inte ta mig till jobbet eller kanske komma lagom till då folk tar lunch. Vissa dagar kunde jag stå i labbet 10 timmar med en kort lunchpaus vid datorn och bara jobba. När jag insåg att man inte kan arbeta på det viset (utan att få konstiga blickar o.s.v.) tappade jag helt motivationen att ens försöka göra färdigt mitt arbete, jag skulle ändå inte klara av att doktorera om jag inte klarar av att utföra ett examensarbete på korrekt och effektivt sätt.

Nu, lite över ett år efter mitt fantastiskt misslyckande till examensarbete sitter jag här. Hjärnan känns helt förstörd, och framtiden ser oviss och väldigt konstig ut. Jag gnäller väldigt mycket och på ett fjantigt sätt, jag vet att det finns folk som inte ens har den lyckan att ta sig förbi 180 HP studier och här sitter jag och gnäller. Utredningen påvisade inte något patologiskt dåligt, snarare resultat långt över min förvänta. Det framkom många intressanta aspekter om hur just min hjärna fungerar och att den fungerar relativt ovanligt vilket är väldigt bra att veta för att hantera situationer. Lik förbannat sitter jag här och känner mig hopplös och värdelös.

Jag ber om ursäkt för 'the wall of text' jag skrivit ner. Sympatier är helt ointressanta, jag vill bara veta vad jag borde göra nu. Jag är osäker på hur jag borde gå vidare. Det måste finnas någon som har trampat en liknande stig och gått igenom det jag går igenom. Tips och råd är välkomna.

Tack på förhand.
/DCM.

Jag blev mest intresserad av varför det är viktigt att hålla denna kontinuerliga arbetsvecka. Om det är pga. sammarbeten som måste funka eller om det bara handlade om att andra tycker du är konstig. För är du bara konstig enligt dem så går det väl att skita i det och ändå va awesome?

Annars tänker jag att du nu när du fått diagnos borde kunna få hjälp att slutföra dina studier via skolans handikappsombud eller dylikt. Någon i allt det här borde förstå vilken tillgång du är med dina betyg om du ber om hjälp.

Jag har inte någon diagnos men känner igen mig en hel del, precis som i mycket annat här.

Jag lärde mig också att inte slå ner andra barn därför att de tittade på mig konstigt runt 10 års ålder. Sen dess har jag väl mer eller mindre kunnat hantera människor dock har jag aldrig varit social eller haft mycket intresse av det.

Jag har studerat datateknik 4 år, inga toppbetyg men klarade det mesta lätt. Misslyckades också med examensarbetet av lite andra anledningar egentligen. Jag har haft problem med att man ska vara där kl.8 varje dag, just därför att det verkar så jäkla meningslöst så jag är inte motiverad till det. Men jag har lärt mig att jag kan göra det så länge jag får in det i mina rutiner. Å ena sidan vill man inte anpassa sig till något som verkar så ologiskt och meningslöst, å andra sidan mår man dåligt av att inte leva upp till andras förväntningar.

Själv har jag bara levt på mina föräldrar sen dess (3 år) och försökt undvika att söka jobb, det är ju ingenting jag kan rekommendera iallafall.

För mig blev min diagnos en aha upplevelse... Det var som jag plötsligt fått den saknade pusselbiten för att se ett logiskt mönster i alla konstiga situationer jag hamnat i..
Alla kanske var att överdriva men till väldigt stor del i alla fall...
Diagnosen har också gjort att jag kan vara mer förlåtande mot mig själv. Tidigare hade jag ett ständigt dåligt samvete över att inte kunna prestera vid "rätt" tillfälle. Att jag plötslig mitt på dagen kunde bli toktrött och vara tvungen att sova, att tycka att det faktiskt var mer jobbigt än trevligt att det kommer gäster till middagen, mm...
Så för min personliga del så har mina diagnoser bara varit positiva pusselbitar som förklarat varför mitt liv sett ut som det gjort....
Sen att jag lever på försörjningsstöd och att samhället är betydligt mindre förlåtande än vad jag är gör ju inte direkt situationen enkel...
Men hellre sitter jag här med mina diagnoser och förstår till viss del varför, än som tidigare i perioder suttit i samma situation och bara känt skam och självförakt...
Men så var ju jag 47 när jag fick mina diagnoser så mitt liv har ju både varit upp och med genom åren....
På topp med sjusiffrig årslön, familj, radhus, mm... Dock ingen hund... Till nu snart 50 bast ensam i en tvåa och lever på försörjningsstöd...

Men som sagt så känner jag inte alls samma skam och självförakt, det är väl den största skillnaden antar jag...

DIProgan skrev:Jag blev mest intresserad av varför det är viktigt att hålla denna kontinuerliga arbetsvecka.

Problemen för min del var att folk såg mig komma in kl. 11 och eftersom det var på ett företag uppfattades det som konstigt. Jag fick kommentarer om det och kan förstå att det sågs som konstigt. Det gjorde att jag inte ville gå till jobbet om jag inte tog mig ur huset i tid, självklart ledde det till att jag inte tog mig till jobbet fem dagar i veckan och då istället kände mig värdelös när jag inte tog mig dit varje dag, vilket i sin tur ledde till att jag undvek att ta mig till jobbet, det var som en ångestspiral.

9999999 skrev:Jag har haft problem med att man ska vara där kl.8 varje dag, just därför att det verkar så jäkla meningslöst så jag är inte motiverad till det.

Det du beskriver är en del av de tankar som går runt i huvudet på mig när jag försöker ta mig till jobb eller skola men inte lyckas. hur lång tid tar det för dig att ta dig in i den typen av rutiner?

Gersa skrev:Diagnosen har också gjort att jag kan vara mer förlåtande mot mig själv.

Det låter väldigt bra, jag tror att man kanske lättare kan klara av situationer om man förlåter sig själv. Det blir kanske lättare att acceptera och förlåta sig själv för dåliga prestationer och/eller dåligt agerande. Om man förlåter sig själv kanske man vågar försöka göra framsteg i stället för att stå och trampa på samma ställe.

Tack för att ni delar med er och att ni kommer med tips och råd.

Känner igen mig i en hel del du skriver, väntar själv på vad min utredning kommer säga. Ska bli intressant oavsett resultat. Kommer helt klart förändra en del, till det bättre hoppas jag.

diklormetan skrev:Det låter väldigt bra, jag tror att man kanske lättare kan klara av situationer om man förlåter sig själv. Det blir kanske lättare att acceptera och förlåta sig själv för dåliga prestationer och/eller dåligt agerande. Om man förlåter sig själv kanske man vågar försöka göra framsteg i stället för att stå och trampa på samma ställe.

Innan diagnosen var mitt liv mest en kamp mot mitt dåliga samvete och konstant självförakt. Vilket tog all energi, nu är det kampen med Soc, FK och läkare som tar all min energi...
Så det är ju skönt att äntligen få lite ändring i livet...
Det är det som just nu är tyngst, när jag äntligen fått en viktig nyckel i att komma vidare med mig själv så är det samhället som jag bidragit till i hela mitt liv som sviker...
Jag är lite bitter...
Så se till att inte ramla ur sjukförsäkringen som jag gjorde... Det är väldigt mycket lättare att ramla ur än att komma in igen...

diklormetan skrev:

9999999 skrev:Jag har haft problem med att man ska vara där kl.8 varje dag, just därför att det verkar så jäkla meningslöst så jag är inte motiverad till det.

Det du beskriver är en del av de tankar som går runt i huvudet på mig när jag försöker ta mig till jobb eller skola men inte lyckas. hur lång tid tar det för dig att ta dig in i den typen av rutiner?

Det vet jag inte, det beror nog på. Det behöver inte ta någon tid alls om det är något som jag verkligen ville göra från början, framförallt något jag känner att jag kan. Om jag är mer tveksam eller inte riktigt vet vad jag ger mig in på (vilket är förstås oftast) så kan jag också vara väldigt känslig för negativa upplevelser och kommentarer.

Det kanske hjälper att tänka att andra människor är inte som du, och att se deras krav på en mindre som en annan människas genomtänkta åsikter om just din situation och lite mer som en naturlag. Ett resultat av social evolution av arbetsmoral. Det är egentligen ingenting personligt och de kan inte hjälpa det.

Att hantera ångesten på ett sätt som gör att det känns värt besväret, det vette fan egentligen.

Du kan gå vidare med större förståelse och mer tillåtande mot dig själv och andra.

Alltså det tar ju en tid innan det sjunker in. Mig har det tagit 7 månader. Nu bryr jag mig inte längre. Mitt huvud höll förut på att sprängas.

Nu har jag fått ordning med medicin och så, så nu funkar jag.

Jag tycker oxå det är bäst med regelbundet arbete.

Vet faktiskt inte.
Jag trodde man hade nåt slags extra stöd till de som har ett funktionshinder som det heter, men börjar mer och mer att förstå att det bara är ren bullshit.
Samhället skiter totalt i oss och vill inte ha oss.
Vi passar inte in i möstret och därför vill de helst inte ha med oss att göra alls.
Alla fina texter osv är bara ren och skär jävla lögn!

Man ska passa in i bilden som 'handikappad' vilket en högfungerande Aspie definitivt inte gör så därför får vi ingen eller ytterst lite hjälp.

Vi ses som suspekta när vi kan klara av extremt komplicerade arbetsuppgifter men inte 'tar oss i kragen' angående saker som normala inte ens fattar att det kan vara ett problem så därför vågar många inte anställa oss.

Människor i allmänhet behöver förstå att vi är lågfungerande inom en del områden och högfungerande inom andra.

Jag är faktiskt med i ett projekt som arbetar för att öka kunskapen kring människor med NPF, jag kommer (förhoppningsvis) hålla föreläsningar för många olika sorters människor kring problemen som vi kan dras med (projektet heter (H)järnkoll och är initierat av regeringen) och i undersökningar i de län där projektet redan är igång har det redan förändrat attityderna bland människor till det bättre (de gör landsomfattande undersökningar för att se om pengarna gör nytta).

Miche skrev:Man ska passa in i bilden som 'handikappad' vilket en högfungerande Aspie definitivt inte gör så därför får vi ingen eller ytterst lite hjälp.

Vi ses som suspekta när vi kan klara av extremt komplicerade arbetsuppgifter men inte 'tar oss i kragen' angående saker som normala inte ens fattar att det kan vara ett problem så därför vågar många inte anställa oss.

Människor i allmänhet behöver förstå att vi är lågfungerande inom en del områden och högfungerande inom andra.

Jag är faktiskt med i ett projekt som arbetar för att öka kunskapen kring människor med NPF, jag kommer (förhoppningsvis) hålla föreläsningar för många olika sorters människor kring problemen som vi kan dras med (projektet heter (H)järnkoll och är initierat av regeringen) och i undersökningar i de län där projektet redan är igång har det redan förändrat attityderna bland människor till det bättre (de gör landsomfattande undersökningar för att se om pengarna gör nytta).

Du har helt rätt Miche.
Tack för att du försöker hjälpa oss med AS att bli lite mer "förstådda" och förhoppningsvis accepterade av fler...
Själv tror jag inte på nånting längre.
Har misstänkt sen 14 års ålder att det i det här samhället inte finns nån plats för mig. Och nu vet jag att det verkligen är så också.

@Kalle (jag vet att du nog inte heter det), din syn är på pessimistisk, jag och många andra med mig håller så sakteliga på att förändra vår situation, ingen vet hur lång tid det tar innan det får genomslag för enskilda individer men ha tålamod, kampanjen är igång och förhoppningen är att regeringen fortsätter att finansiera den även efter 2014 som (H)järnkoll f.n. är bestämt att hålla på till, åtminstone tills genlmslaget har förändrat vår situation radikalt till det bättre.

Miche skrev:@Kalle (jag vet att du nog inte heter det), din syn är på pessimistisk, jag och många andra med mig håller så sakteliga på att förändra vår situation, ingen vet hur lång tid det tar innan det får genomslag för enskilda individer men ha tålamod, kampanjen är igång och förhoppningen är att regeringen fortsätter att finansiera den även efter 2014 som (H)järnkoll f.n. är bestämt att hålla på till, åtminstone tills genlmslaget har förändrat vår situation radikalt till det bättre.

Jag ber om ursäkt för min pessimism, men har en j-t dålig dag idag.
Ska läsa mer om denna kampanj nu. Låter iaf intressant och förhoppningsvis ger det ett bra resultat.

KalleKus skrev:Jag ber om ursäkt för min pessimism, men har en j-t dålig dag idag.

Fullt förståeligt, alla har vi dåliga dagar ibland.

Ta det lugnt och försök komma igen och få bättre dagar framöver!

Ni kan ju alltid hitta en hel del hopp i föredraget med Temple Grandin, som finns i bifogad tråd... Hon har ju en ganska "kul"/ positiv syn på vad "de i spektrumet" haft/ har för inverkan på samhället...
Så det finns definitivt värden att ta vara på, sedan att passa in detta i de smala ramar som i dag gäller på arbetsmarknaden kanske kan vara en utmaning i många fall...

Så frågan är väl kanske i stället hur länge samhället har råd att inte ta nödvändig hänsyn till oss, om man får tro Temple Grandin i alla fall....

Jag tycker hon har rätt så många fler "rätt" än andra föredrag jag hört. Och mer så desto längre tid det går sedan jag lyssnade på det.

temple-grandin-kvinnan-som-forandrade-varden-t29133.html

Det verkade som att hon lärde sig väldigt bra sätt att hantera det på i ung ålder. Det är nog lite sent för de flesta av oss. Men har man barn så...

9999999 skrev:Det verkade som att hon lärde sig väldigt bra sätt att hantera det på i ung ålder. Det är nog lite sent för de flesta av oss. Men har man barn så...

Vem pratar du om?

KalleKus skrev:

9999999 skrev:Det verkade som att hon lärde sig väldigt bra sätt att hantera det på i ung ålder. Det är nog lite sent för de flesta av oss. Men har man barn så...

Vem pratar du om?

Antar att det refereras till Temple Grandin.
Men nu var det inte hennes egen situation som jag refererade till. Utan hennes syn på "de i spektrumet"...

Vad hon säger är att många av de teknologier som finns i dag skulle inte existera eller vara fungerande utan att "de i spektrumet" varit inblandade...

Vilket är ett något annorlunda synsätt i positiv bemärkelse... Det finns ju inga bevis för att det hon säger inte stämmer lika lite som att det faktiskt gör det.. Men det ligger en hel del logik bakom hennes antagande.

Vilket jag kan se som något som borde kunna ge hopp om en annorlunda bedömning av (arbets)förmåga i en framtid...

Fundering: Finns det arbetstillfällen.. eller låt mig formulera om det till inkomsttillfällen som lämpar sig för de ovanliga. Dvs mindre krav på 8-17 mer på prestation över tid och kanske inte minst att knäcka "det omöjliga" osv. Förutan krav på kafferrastsamvaro och firmafester.?

Ibland kan man ju fundera på om det är med avsikt samhället är organiserat på ett speciellt sätt för att de vill hålla AS/ADD etc utanför.

@diklormetan, Även om dessa blickar är jobbiga. Genomför det du behöver för examen och se till att hålla en hög nivå på avhandlingen för det är du säkert kapabel till. Låt dem tyckemycka och stöna etc.. Det räcker med att du håller ut i ett år så kan du "vila" sedan.

Gersa skrev:Vad hon säger är att många av de teknologier som finns i dag skulle inte existera eller vara fungerande utan att "de i spektrumet" varit inblandade...

Dessvärre är tacken liten..

Hej diklormetan!

Jag har läst dina inlägg nu och när jag läste det du berättade om ditt examensarbete tänkte jag "detta verkar vara en människa som drabbats eller håller på att drabbas av utbrändhet". Jag har en sådan bakgrund, både från en av mina gymnasieutbildningar och (framförallt) från arbetslivet. Mitt tips till dig är att kolla lite på ett forum för människor som drabbats av utbrändhet; http://utbrnd.forum24.se/utbrnd-forum-3.html och kanske här http://utbrnd.forum24.se/utbrnd-forum-20.html och se om du kan hitta fler tips och råd. Jag är medlem på det forumet sedan flera år och har fått massor av hjälp och stöttning av de andra medlemmarna där.

/geocache