Bully i SVT 1:

SVT skrev:Mobbning drabbar över 13 miljoner amerikanska barn i år. Föräldrar och lärare misslyckas ständigt med att ge skydd åt dem som bäst behöver det. De ansvariga i skolorna står handfallna inför vad som framstår som en rasande epidemi.

”Barn kommer alltid vara barn” är inte längre en acceptabel ursäkt när unga människor utsätts för fysisk och psykisk misshandel. Bara för att deras jämnåriga uppfattar dem som svaga eller udda.

Dox: Bully gjordes under skolåret 2009/2010 av den prisbelönte filmaren Lee Hirsch. Vi får se hur mobbning drabbat fem barn och deras familjer i fyra amerikanska delstater. Alex, en 14-åring i Sioux City i Iowa, blir retad, förnedrad och attackerad dagligen för sitt utseende. Men han klarar inte av att berätta för sina föräldrar vad som pågår.

- Om det inte vore för dem, så skulle jag ju inte ha några vänner, säger Alex om skolkamraterna som sticker honom med sina pennor och ger honom öknamn.

Vi ser hur Alex blir slagen och förolämpad på skolbussen. Och mobbarna vet att de blir filmade.

http://www.svt.se/dox/bully

Jag tänker titta på det, även om jag tror det kan bli jobbigt, man blir nog både ledsen och arg.

Ja blir nog o glo men lär mest bli sur jag. Pussies and assholes.

EDIT: Ingen SVTplay live nä, stenålders tv no thanks får vänta tills det finns upplagt.

Det går också i repris 26/9 och 27/9.

Mycket sorgligt med 17-årige Tyler som begick självmord pga mobbning. Han hade väl bara ett år kvar innan high school var över och han skulle varit fri från mobbarna. Och så Ty som bara var 11 år och tog sitt liv av samma orsak. Det är så man blir gråtfärdig.

Men varför är de vuxna så hjälplösa? Varför kan man inte i USA, där man stämmer för allt möjligt, stämma skolorna som inte gör tillräckligt för att stoppa det? Nej, de kan inte se alt, försvarar de sig. "Kids will be kids".

Och rektorn som krävde att mobbade Cole skulle skaka hand med sin mobbare. Mobbaren räckte beredvilligt fram handen men Cole var motvillig. Efteråt tog rektorn Cole i upptuktelse. Den andre var beredd att försonas, men inte Cole, alltså var Cole elak. - Han menar inget med det, sade Cole. Det är han som bråkar med mig. - Varför går du inte undan då? - Jag gör det, men han följer efter. - Nu ville han i alla fall skaka hand men inte du, så då är du inte bättre än han. - Är det värre än att slå någon och hota att döda någon, undrade Cole med all rätt.

Klarade inte att titta. Låter som om det var lika bra, jag blir så jäkla upprörd när jag ser sånt.

Alien skrev:Varför kan man inte i USA, där man stämmer för allt möjligt, stämma skolorna som inte gör tillräckligt för att stoppa det?

Tja, stycket efter (om Cole) säger ju det mesta. De vuxna där är exakt lika ansvarslösa och omogna och skitapåsigfega som de vuxna här.

Dessutom tror jag det är besläktat med sådant som att våld tolereras mycket bättre än ömhet och sex, och bland sex det cyniska, mekaniska och avmänskligade mycket bättre än det ömsinta eller lidelsefulla. Vi är gjorda för att gardera oss och fokusera på det negativa mer än blotta oss och ta in det som är liv. Det har väl haft värde för den rena fortplantningen, även om det också har gjort, och gör, våra liv fattigare och kortare.

Nästan alla andra djur är också misstrogna det första de är och kanske alla är absolut obenägna att tänka i flera steg än de är omedelbart tvingade till. Den intressanta frågan kanske är varför vi så envetet vill inbilla oss att vi är bättre?

Typ.

Få se om jag heller orkar se programmet...

Jag såg hela dokumentären, men det var jobbigt. Fast bra att den visades, och bra att det syntes hur förbannat flata rektorer och andra ansvariga ute på skolorna är. Som det exemplet Alien tog upp, där de skulle skaka hand. Att jämföra att inte vilja skaka hand med sin plågoande som lika illa som att följa efter, slå och hota någon är ju helt befängt. Och otroligt ledsamt. Det blir ju ytterligare en förnedring.

Vet av egen erfarenhet att det sätter spår för livet. Alla dessa som trots allt kämpar sig igenom skoltiden kommer att bära det med sig. Det sorgligaste är att viljan att lösa problemet inte riktigt finns. Tom en pojkes pappa (Alex) sa åt sin son att han inte fick låta dem slå honom för då var han orsak ifall hans systrar skulle bli mobbade när de började på samma skola. Detta att lägga skulden på offret gör mig vansinnig. Vi lever år 2012, har vi verkligen inte kommit längre?

Jag var lite rädd för att kolla på programmet, för jag visste att det skulle väcka upp en massa skräp. Är ändå glad över att jag såg det. Finns vissa ljuspunkter också, att människor samlas och försöker göra något åt situationen. Och när Alex sa att jag tror inte på slumpen men jag tror på hoppet (ungefär så, minns inte ordagrant). Att kunna hålla fast vid det är nog enda sättet att överleva.

Trots att det för mig gått ca trettio år sedan jag var i samma sits som dem, så känns det i hela kroppen att bli påmind om de åren. Det gör något med en människa att få stryk varje dag bara för att man är sig själv. Blev kanske extra starkt eftersom den ena pojkens upplevelser på skolbussen var närmast identiska med mina egna. Även det att bli mobbad för sitt utseende, usch och blä. Nej, nu ska jag skaka av mig dessa känslor och försöka börja dagen. Då var då, nu är nu, som tur är...

Det var ett väldigt onyanserat program som valde att göra det enkelt för sig med självmord och tragik istället för att verkligen försöka se hur allt hänger ihop men självklart ska mobbing stoppas och när inte lärare, elever och föräldrar har något civilkurage eller koll på sina ungar så är det oftast knytnäven som gäller.

Vad är det för enkelt med att barn mobbas så svårt att de väljer att ta sina liv? De visade glimtar ur verkligheten, knappast enkel för de som befann sig i den.

Program som tagit upp mobbing utifrån "hur saker hänger ihop" finns det väl ganska gott om. De här ville kanske visa på varför det är viktigt att faktiskt GÖRA något också, inte stanna vid att teoretisera och psykologisera fenomenet. Barn dör och lider, och det får fortgå.

Genom att låta oss få se den sorg och förödelse som följer i mobbningens spår tydliggör de konsekvenserna. De drabbade fick chans att träda fram för oss som verkliga människor, istället för att förbli ansiktslösa siffror i statistiken.

Ungarna som mobbade Alex på skolbussen visste om att de filmades, men brydde sig inte om det. De visste att de vuxna inte ville el kunde göra något. (Eller hemska tanke, de kanske brukade vara ännu värre utan kameror.)

Det var först när Alex föräldrar såg filmen som de fattade hur han verkligen hade det. Alex hade själv velat tona ned det och påstått att de skojade. "Det där är inte skoj, så gör inte vänner", sade mamman. "Men om de inte är mina vänner, vilka är då mina vänner?" frågade Alex. Det hemska svaret, som inte mamman gav, var "du har inga vänner".

Vid mötet med alla föräldrar till mobbade barn klagade en mamma på att föräldrarna till mobbarna inte brydde sig, de borde säga till sina barn att inte mobba. Då tänkte jag "du skulle antagligen varit lika likgiltig om inte just ditt barn blivit mobbat". Jag tror det är en hård inställning, särskilt för pojkar. Man ska vara tuff och kunna försvara sig, annars är man en mes och får skylla sig själv.

Det verkar också som man kan räkna med att bli mobbad om man inte är duktig i idrott.

Skall se dokumentären om jag kan. Tack för tipset, typ.

Jag skulle aldrig klara av att vara en del av det där för jag skulle bli så arg på mobbarna att jag kanske skulle mobba mobbarna. Vem vet?


Jag var mycket ensam mot andra, men jag hade storleken (alltid topp 3 i låg- och mellanstadiet) och explosiv ilska till min fördel. Det var inte ofta samma person var på mig samma skoltermin. Det borde inte ens förekomma någon form av tendens till aggressivitet, även om det till viss del är oundvikligt. Det är ett svårt dilemma. Hur handskas med detta utan att låta känslorna gå över styr?

Att vara stor och stark och ha ett explosivt humör är en fördel om man är fysiskt mobbad. Men vad gör man om man är liten och klen och inte aggressiv?

Sedan finns det annan slags mobbning också. Som att när man slår sig ned på en bänk så drar sig alla undan så det blir ett tomrum omkring, som om man vore pestsmittad. Hur länge klarar man av det utan att bli knäckt?

Alien skrev:Att vara stor och stark och ha ett explosivt humör är en fördel om man är fysiskt mobbad. Men vad gör man om man är liten och klen och inte aggressiv?

Sedan finns det annan slags mobbning också. Som att när man slår sig ned på en bänk så drar sig alla undan så det blir ett tomrum omkring, som om man vore pestsmittad. Hur länge klarar man av det utan att bli knäckt?

1) Skaffar vänner som mig. Om man inte var min vän var jag neutral oavsett vem det var, men om det var min vän så var min lojalitet tillräckligt stark för att jag skulle ge mig på flertal stycken om det krävdes.

2) Det har jag råkat ut för och det knäcker en fort, men i och med att det pågick i princip under hela skolgången, men ändå var jag på något sätt populär samtidigt - så är jag här och nu idag.

Jag var mycket, mycket ensam - men som mest när jag var runt andra människor. Jag kunde nästan känna att ingen ville att jag skulle komma och sätta mig vid deras bänk i centralgången.

Edit: Jag tillbringande mycket tid i skogar och sådant när jag var liten. I en skog känner jag mig aldrig ensam.

Jag försöker inte kapa tråden och framstå som ett offer, för jag har haft mina rövhålsepisoder jag med.

Edit: Jag mobbade inte, men jag kunde orättvist ryta mot människor som inte gjort mig något.

earlydayminer skrev:Jag mobbade inte, men jag kunde orättvist ryta mot människor som inte gjort mig något.

och du tror inte en del tog det som mobbing?

Zombie skrev:

Alien skrev:Varför kan man inte i USA, där man stämmer för allt möjligt, stämma skolorna som inte gör tillräckligt för att stoppa det?

Tja, stycket efter (om Cole) säger ju det mesta. De vuxna där är exakt lika ansvarslösa och omogna och skitapåsigfega som de vuxna här.

Kan tyvärr informera dig om att det inte är bättre på den här sidan av potten.

Varför filmar man en unge som trakasseras i stället för att ingripa och säga åt dem att sluta?

Bjäbbmonstret skrev:Varför filmar man en unge som trakasseras i stället för att ingripa och säga åt dem att sluta?

Liberal journalistik kallas det.

Såg början av dokumentären, sen blev både jag och sambon för griniga för att fortsätta titta.
Förvånas inte att de med ansvar, barn, ungdomar som vuxna, ter sig såpass. När jag gick i grundskolan, så var detta vanligt förekommande - så en kunde relatera.
Något säger mig att skolmiljön blivit generellt tuffare sedan 90-talet - krav på prestation ökar, således stress - slapphänta människor söker sig till yrket...

Känner igen mig själv i den här jävla väl. Jag var själv ett mobboffer under större delen av min skolgång. Bytte skola flera gånger men det bara fortsatte. Rektorerna påstod att de var maktlösa och ljög ganska ofta om att de inte behövde anmäla misshandel.

Slutade med att jag exploderade en vacker dag istället. Minns inte själv vad som hände men två av dem som mobbade mig fick föras till sjukhus.

Kan inte se den på SVT-play eftersom jag inte är i Sverige. Finns det något sätt att kringgå spärren? Att se reprisen i TV är inget alternativ för min del.

Meppe skrev:Kan inte se den på SVT-play eftersom jag inte är i Sverige. Finns det något sätt att kringgå spärren? Att se reprisen i TV är inget alternativ för min del.

Kan väl ansluta via en Svensk proxy server?

Hittar ingen som fungerar.

Den där menyn med play-knappen kommer inte fram när man har en proxy..

Meppe skrev:Den där menyn med play-knappen kommer inte fram när man har en proxy..

Hittade den här sidan, ingen aning om det är matnyttig information eller inte.

http://aliveproxy.com/proxy-list/proxies.aspx/Sweden-se

Kanske hjälper med direkt länk till filmen?

http://www.svt.se/dox/se-program/bully-1