Och ett problem är att jag har taskig syn som gör att jag undviker ögonkontakt.
Sen sista raden du skrev är också min erfarenhet jag har i stort sett.. har nog straffats så det räcker sen barndomen förutom att jag får pengar varje månad nu idag

Eftersom jag själv valde att ta upp om arbetsresa så kan jag nu då säga att det beror en del på synen att jag valt det, handlar inte om lyx för min del nej nej utan ser det som nödvändigt nu för att det ska kunna fungera med sysselsättningen överhuvudtaget.

Egentligen vet jag väl inte om problemen i vardagen har så mycket med diagnosen att göra för egen del.. Jag har nämnt om lite av varje till psykolog om det inte är nåt mer än bara asperger? på grund av svårigheterna man har haft så vill man veta bara vad man har för något.. Kan det bara handla om för lite stimulans under uppväxten? njaee tror inte det.

.....Men trots arbetsresa och att jag bara varit två gånger till sysselsättningen nu så känner jag att det kommer inte fungera.. heller ingen slags utveckling nånsin utan det kommer stanna upp totalt rätt snart.. känner starkt den känslan, inget kommer gå framåt överhuvudtaget nix.

Det sociala klarar jag ändå inte av.. så ser det ut.

Uddaaspergare skrev:Det sociala klarar jag ändå inte av.. så ser det ut.

Om den sociala biten är av intresse kan du ju avvakta ett tag innan du byter ställe eller lägger ned helt... Den biten tar ju ofta betydligt mer än två tillfällen innan man vet vad det kan bli...
Men det känner du antagligen bäst själv... Men se till att få testa något annat ställe om detta inte fungerar, om du känner att du ändå vill testa... Om det nu finns några alternativ, det beror antagligen rätt mycket på var då råkar bo...
Men det är som sagt extremt svårt att ge några konkreta råd i en sån här situation, det är ju så mycket beroende av hur det känns...
Den sociala biten kan ju i princip ta hur lång tid som helst innan det händer något om det nu någonsin gör det... Men det känns lite brutalt att "bara" ge det två tillfällen om det inte känns alldeles fel så du mår dåligt av att gå dit...
Lycka till vad du än bestämmer dig för...

Tack för det du skrivit.. du kan ju egentligen inte göra mer än att önska lycka till och det har du gjort ett flertal gånger till mej nu.
Precis du har rätt.. ska väl låta det få en chans först innan man tar ett definitivt beslut att lägga ner det hela.. sist var det rätt lugnt på platsen förutom jag va det handledarn plus en tjej på eftermiddagen.. drack kaffe vi tre en kort stund.. läget blev så att varken jag eller hon hejade på varann från början och jag sa heller inget då handledarn pratade med henne medans vi drack kaffe inomhus utan jag va tyst och tittade inget ens på henne men däremot på handledarn då.. Vad jag menar med detta? vill bara beskriva hur det kan bli just i sociala situationer och att det lätt kan bli fel.. men som du beskrev tidigare Gersa.. även den andre måste vilja ta kontakt.. jo så fungerar det och man kan inte tvinga någon till nånting.

Det bästa är väl antagligen om man kan få ur sig hur man upplever det, så kanske det blir lättare sen... Du kan ju t.ex. skriva det du gjort ovan till handledaren och förklara att du inte vet vad som förväntas eller åtminstone är osäker på det, så kanske hon kan hjälpa till att öppna upp... Men om handledaren inte vet något om det så blir ju hon antagligen lika osäker som du om hon hjälper dig eller stressar dig om hon försöker öppna upp... Om du är med på vad jag menar... Du förklarar ju ovan så jag fattar så om du skriver eller säger samma till handledaren så kanske ni kan komma igång och tala om hur hon kanske kan hjälpa dig...

Själv blir jag lätt stressad när jag ska säga något och då blir det lätt allting på en gång så det blir bara en massa obegripliga ord för den som lyssnar...
Men jag försöker förklara det för dem jag har och göra med.. Med varierande framgång, men när jag vet att det vet, så blir jag lite lugnare av bara det...
Så om du vill utveckla den sociala sidan kan det vara bra att ha stödet från handledaren, om du nu känner att det inte bara blir stress av det...

Men jag tycker du beskriver hur du upplevde situationen ovan på ett sätt som jag i alla fall fattar, så det kan som sagt kanske vara en ide att börja med att dela med dig av exakt det samma till handledaren...
Men återigen är ju du som ska vara bekväm med det, men om det inte känns allt för jobbigt...

Att man åtminstone får fram ett hej kan ju räcka till att börja med på en arbetsplats.. men det blir ofta inte av för mej utan hänger på andra sen kanske man är en sån hemsk människa att dom inte ens vill säga hej vänligt.. bara ren spekulation nu och åter igen ställer min taskiga syn till det en hel del plus att jag vägrar använda glasögonen som jag fått höra.. använd glasögon från morgon till kväll

Gersa skrev:Själv blir jag lätt stressad när jag ska säga något och då blir det lätt allting på en gång så det blir bara en massa obegripliga ord för den som lyssnar...

Hmm okej.. undrade faktiskt om det var jag som skrev det där..

Gersa skrev:Det bästa är väl antagligen om man kan få ur sig hur man upplever det, så kanske det blir lättare sen...

Har tänkt på det att ta upp det med handledarn framöver för det kan inte skada på nåt sätt.. gäller bara att tänka ut i förväg så man är tydlig med det man vill säga och att det blir begripligt.

Gersa skrev:Så om du vill utveckla den sociala sidan kan det vara bra att ha stödet från handledaren, om du nu känner att det inte bara blir stress av det....
Men jag tycker du beskriver hur du upplevde situationen ovan på ett sätt som jag i alla fall fattar, så det kan som sagt kanske vara en ide att börja med att dela med dig av exakt det samma till handledaren...

Yes det ska jag komma ihåg att ta upp med handledarn absolut! men finns ingen garanti på att det sker nån lösning på problemet(om man nu kan kalla det för det) men men skadar ju inte att ventilera om sina upplevelser, säger man heller inget kan man definitivt inte räkna med något överhuvudtaget.

Sen spelar det ingen roll hur tydlig man än är i vissa fall.. därför dom vet inte hur dom ska tackla det utan känner sej bara förvirrade av ens upplevelser och allra helst om det sägs för mycket på en gång...som tyvärr hänt för egen del åtskilliga gånger.. men men får tänka igenom angående den sociala biten nu så får man se som sagt..

Uddaaspergare skrev:Sen spelar det ingen roll hur tydlig man än är i vissa fall.. därför dom vet inte hur dom ska tackla det utan känner sej bara förvirrade av ens upplevelser och allra helst om det sägs för mycket på en gång...som tyvärr hänt för egen del åtskilliga gånger.. men men får tänka igenom angående den sociala biten nu så får man se som sagt..

Som jag skrivit tidigare så kanske det inte ger något med att du delar med dig av informationen till handläggaren. Men chansen att det ska lösa sig om du inte gör det kräver ju att handläggaren är synsk, eller har någon annan form av sjätte sinne...
Så om du väljer att informera handläggaren så ger du det hela en betydligt större chans att fungera... Men tyvärr finns det ju aldrig några garantier, det som är lätt att förstå för en person kan vara omöjligt för en annan...
Alla är vi som sagt olika och det gäller ju även handledare...

Gersa skrev:Alla är vi som sagt olika och det gäller ju även handledare...

Jo det vet jag om Gersa och det är helt okej för mej..att alla är vi olika och även handledare som du skrev.. jag kommer hur som helst inte säga så mycket nu angående ta kontakt med andra ens med handledare.. utan får va som det är liksom.. ska nu minska och se till att undvika så gott det går att överanalysera allt så förbannat mycket ja! inget grubblande mer utan tar allt som det är nu...
Händer nåt positivt vad det nu är så bara en bonus men inget mer grubblande som sagt.

Uddaaspergare skrev:

Gersa skrev:Alla är vi som sagt olika och det gäller ju även handledare...

Jo det vet jag om Gersa och det är helt okej för mej..att alla är vi olika och även handledare som du skrev.. jag kommer hur som helst inte säga så mycket nu angående ta kontakt med andra ens med handledare.. utan får va som det är liksom.. ska nu minska och se till att undvika så gott det går att överanalysera allt så förbannat mycket ja! inget grubblande mer utan tar allt som det är nu...
Händer nåt positivt vad det nu är så bara en bonus men inget mer grubblande som sagt.

Ber om ursäkt om jag rört till det för dig det var absolut inte min avsikt, jag ville bara försöka ge dig tips om hur det skulle bli enklare... Och min tanke var då att ju mer insatt din handledare är i vad du anser vara besvärligt/ jobbigt, desto större möjlighet har ju i så fall hon att hindra sånt som du tycker är besvärligt/ jobbigt att uppstå... Och tvärt om vet hon vad du vill uppnå med aktiviteten så har hon ju större chans att hjälpa till...
Det var i alla fall vad jag försökte säga...
Men detta fungerar ju inte om handledaren inte är intresserad eller har saknar förmågan att hjälpa till...
Grubblandet brukar inte leda någonvart för mig i alla fall, så det är nog bra om du kan lägga energin på något annat.
Hoppas det ger något på sikt i alla fall, men du kanske som sagt får ge det lite mer tid...

Det tror jag inte heller har varit din tanke att du velat röra till det för mej.. så har jag inte upplevt det nix.
Jag mår inte bra så det är en anledning att jag kanske uttrycker mej irriterat omedvetet.. har i alla fall inte gått igång något på det du skrivit utan snarare tänkt att du skrivit kloka ord och försökt ge lite råd.. tja nåt i den stilen...

Gersa skrev:Men detta fungerar ju inte om handledaren inte är intresserad eller har saknar förmågan att hjälpa till....

Så kan det vara.. mycket möjligt.. i mitt fall vet jag inte ännu.. men men har ju varit rätt ensam större delen av mitt liv så varför tro nu på en förändring?

Har du funderat på att ansöka om en god man som hjälper dig med allt detta. Är ju inget du behöver ha i all oändlighet utan när hon/han fixat allt och ni ser att det fungerar så kan du ju avsäga dig den gode mannen.

Ett annat tips är att aldrig göra något ensam utan alltid i sällskap med någon annan. Brukar sätta fart på dom flesta har jag märkt när man har ett vittne med sig. Avsluta alltid med att fråga NÄR du kan få svar det vill säga en deadline. Nöj dig inte med mindre och se till att du får skriftligt på det.

Tror det finns något som heter "Tandvårdsenheten" eller något liknande dit man kan vända sig också för att få hjälp. Vårdcentralerna ska ha kuratorer som också kan vara behjälpliga. Likaså psyk.

Enligt bl.a. kuratorn på min behandlande enhet är chansen att få en god man tilldelad av Tingsrätten i sort sett noll om man inte har blivit tilldömd förvaltning då det är extrem brist på resurser... Sen är nästa problem att om jag skulle få en god man till delad så kan ju han inte göra mer än vad jag redan gör... Så en god man skulle kunna vara en lösning om jag hade en jurist att föreslå själv, vilket jag inte har....
Jag har hu med mig mitt PO på alla besök, men han har ju samma arbetsgivare som Socialsekreteraren...
Det finns ju det som kallas "rimlig tid" inom vilket frågor ska besvaras, ärenden handläggas mm. Denna är enligt Socialstyrelsen tre månader, så mer än så borde det då rimligen inte ta...

Men problemet är ju att Soc. inte står för det dom säger, jag har alla möten inspelade och har haft mitt PO med på alla möten... Men de säger att det jag säger har hänt inte har hänt och då har det för alla inblandade inte hänt, även om jag har både mitt PO och inspelningarna som bevis så är det ingen som är intresserad av detta.. För de föredrar att lyssna på sina kollegors förklaringar...
Så i princip så kan Soc. göra vad de behagar, varje gång jag ställer en fråga eller ber dem motivera sina beslut. Så blir konsekvensen att de utan att motivera varför till exempel slutar betala mitt SL-Kort som denna gång...
Sen om jag håller käft och låter de göra som de vill så kommer de om några månader betala ut pengar till SL-kort igen...

Tandvårdskortet ska nu vara beställt enligt min LSS-handläggare... Men jag har det inte än och hittills har det tagit nästan ett år och mer än 10 kontakter i frågan...

Jag blir hänvisad till en kurator på min behandlande enhet vilken jag bett om hjälp sedan början på året. Jag har träffat honom två gånger en gång i februari på ett möte hos soc. och en gång i juni. Han skulle sedan återkomma efter semestern men jag har inte hört något... Jag har mejlat kopior på mejl i de frågor som jag anser mig behöva hans hjälp, men inte hört något från honom förrän förra veckan efter ett litet utbrott där jag skickade mejl till de som ska hjälpa mig på behandlande enheten och frågade vad som krävdes för att de skulle lyssna på mig och vad som krävdes för att få den hjälp dom själva säger sig kunna ge...

Men när jag hela tiden i princip måste göra mig ovän med dem som ska hjälpa mig för att det ska hända något så känns inte detta direkt optimalt för att sedan få rätt hjälp....

Så där av att jag letar nya vägar även om det känns som jag redan uttömt de möjligheter som finns... Det bara känns så absurt att jag som individ är helt rättslös gentemot Soc. och alla inblandade rycker på axlarna och säger "det är ju så nuförtiden"... Så är det ämnet avslutat...

Så det är väl antagligen jag som har en naiv syn på att de som ska hjälpa en faktiskt ska hjälpa en med sådant som faktiskt gör någon skillnad, inte bara recept och diagnoser...

Men nu efter förra veckans mindre utbrott från min sida, ska min behandlande enhet ha en informations träff med Socialtjänsten, så får vi se vad det gör för skillnad om någon...

Mitt problem är att jag anser mig sitta i en akut situation, men det är bara jag som verkar se det på det viset... För alla andra verkar det vara en helt naturlig situation att inte veta om man har någonstans att bo kommande månad eller vad man kan få hjälp med för kostnader och inte månad för månad...

....Men har tryggt med ekonomin plus bor fint så... slipper vara uteliggare jo och det är man tacksam för.. ensam är jag definitivt inte.. så att jag går isolerad flera dagar i sträck utan att man pratar med någon.. nej så ser det inte ut.. sen går det upp och ner med kommunikationen men vet lite om vad som är en del i detta själv så bara va lugn och se nu allt bara som träning trots bakslag då.
Må som en prins kan man glömma om ni fattar ungefär vad jag menar.. mår hyfsat nu men kan fort inträffa något när som helst som gör att man hamnar i djup svacka igen men tar det då.. lever för stunden nu.

Skriver bara om mej själv och kan verka va ett stort ego.. men man blir lite som man blivit bemött.. inte ofta fått uppmuntran och känt sej behövd tidigare i livet.. ja så har det sett ut men för det inte tänka bakåt mer nu.. för varje dag minskar grubblandet nu och det är skönt faktiskt.. äntligen när man är 37 börjar man fatta.. lev här och nu! det är lättare sagt än gjort men börjar man älta och få djupa tankar så..

Jag fick ingen hjälp alls, trots att jag bad om det.
Fick mina diagnoser väldigt sent och det känns som att de tänker typ "har du klarat dig såhär länge så klarar du dig utan hjälp alls".

Denna tråd blev inte riktigt som va meningen..Någon som får någon form av hjälp? Vet! men istället skrivits om nåt helt annat.. som sagt jag är i alla fall medveten om det

afterlight skrev:Jag fick ingen hjälp alls, trots att jag bad om det.
Fick mina diagnoser väldigt sent och det känns som att de tänker typ "har du klarat dig såhär länge så klarar du dig utan hjälp alls".

Exakt så känns det för mig med... Men jag behöver bevisligen hjälp... Det har jag insett, men sedan att man i princip ska behöva skälla ut dem som ska hjälpa en för att det ska hända något, det är det jag inte riktigt förstår... Eller varför man ska behöva acceptera att bli behandlad som smuts av Soc, jag trodde som sagt i min naivitet att deras funktion var att hjälpa människor... Såsom sagan SoL beskriver...